Akuten

-"Hej, vad kan jag hjälpa dig med?"

Söt och snäll barnmorska.

-"Missfall", fick jag fram och tårarna forsade.

Jag fick ta prover och vänta på doktorn.

Jag hann tänka att jag ville ha en snäll, försiktig, förstående och kvinnlig doktor.

Det blev en manlig doktor som visserligen var snäll men på ett korrekt sätt. Han kändes inte så empatisk som jag hade velat, men, men upp i gynstolen och undersökas.

Jag hade fan kunnat göra en undersökning med en elvisp och det hade varit en njutning jämfört med det här. Tårarna forsade, jag tokgrät, och han fick avbryta undersökningen och bara göra ultraljud.

Inte så att han var dum, nej, han frågade om allt var ok och han ville verkligen väl. Han var bara så jävla oförsiktig.

Suck.

Han såg ingen uppklarning på ultraljudet, men han ville heller inte utesluta något. Han ansåg att det förmodligen var ett missfall men ville inte vara definitiv. 

-"Det är för tidigt för att se något med säkerhet", sa han. Och vispade runt med ultraljudstaven så att det såg ut som myrornas krig på skärmen.

Så jag fick ta hcg-prov och ska ta ett till på tisdag. Sen utgår vi från det.

Blodet har slutat forsa och jag har inte ont längre. Jag tror dock att det är helt kört och jag vet inte hur jag ska hantera det. 

Jag känner mig ensam trots att Fina M finns här och är med mig och trots att jag och Mini kramas och skojar.

Det känns konstigt att mitt lyckorus försvann så fort. Det hela tog totalt 30 minuter från smärta till plums i toalettstolen. 

Jag är mentalt dränerad och förstår inte hur jag ska orka gå vidare. Det går över mitt förstånd. 

Jag är så trött och ledsen. Så otroligt ledsen. Så fort Mini inte ser så gåter jag.

Gråter. Gråter. Gråter.

Kram