Vardag igen

Äntligen har blödningarna nästan upphört. Jag räknar med att kunna ta mig ett skönt bad den kommande veckan. Najs.

Idag målar vi trappa och Fina M har varit på babysim med Mini. Hon gillar't men är lite feg, hihi.
Och matvägran hon har är nog ingen riktig matvägran för hon gillar mat. Får hon bara försöka att äta själv så äter hon. Även om det mesta hamnar på golvet och i hennes hår och överallt. Men hon försöker i alla fall!
Så vi varierar maten allt vi orkar så att hon ska få en varierad kost av det lilla hon får i sig. Idag blev det makrill i tomatsås med lite överkokt fullkornsris (så att det är lättare att mosa i munnen för henne) och avocado. Det slank ner med lite hjälp av mig... Lite kladd men inte så farligt. Skönt!

Och numer har vi synkat in så att vi äter middag samtidigt. Då kan hon äta vår mat och vi slipper göra mat till henne först och sen till oss. Mycket bra!
Det kräver dock att jag åker till jobbet tidigare på morgonen så att jag kan komma hem till kl 17. Men jag styr ju mina arbetstider väldigt mycket själv så det är inga problem. Sååå bra!

Och snart blir det en tur till IKEA. Måste fixa lite inför husförsäljningen....

Kram

VUL igen

Det är tomt där inne. Kroppen har skött allt själv ser det ut som. Är det något min kropp kan så är det att slänga ut missfall... Sarkasm.
Den här gyn var också helt suverän. Lugn, saklig och förklarande. Hon sa att jag blödde mycket. Jag sa att det lugnat ner sig och att jag blödde mer förut.
Så det var inte så mycket att göra åt. Men magen gör i alla fall inte ont längre.

Slemhinnan var dock 8 mm men det beror förmodligen på att jag tog progynonet en bit in under själva utstötandet. Jag slutade ju med de tabletterna för bara någon dag sedan.

Nu är det bara blodprovet kvar. Sitter och väntar på att få ta det nu och sen får jag svar i början på nästa vecka.
Visste ni förresten att det är en liten förhöjd risk till utomkveds vid IVF? Ca 5%. Det visste inte jag. Alltid lär man sig något nytt.

Jag ser ljuset i tunneln. Det blir vin och ost ikväll. Och massor av Minigos!

Kram

Vardagsnjutning

Det jag inte hinner göra hemma kan jag alltid göra i alla dessa väntrum...
En liten njutning i väntan på Ultragyn.

Kram

Labbstrul

Fina Fru Gyn ringde igen.
Hon hade ringt labbet för att be om provsvaret men de sa att de inte hade något för Hcg. De menade att hon kryssat i fel ruta på remissen.
Hon tog på sig skulden men jag VET att hon kryssade i rätt ruta för jag satt och stirrade på det där förbaskade krysset medan jag väntade på att få ta provet.
Så hon ska be om en kopia på remissen bara för sakens skull. Hon blev sur på labbet, med all rätt! Och jag också men min ork tryter lite idag.
Så nu ska jag åka förbi henne imorgon och få en ny remiss och gå till labbet och ta ett nytt prov. Hon sa att jag ska be om ett provsvar på en gång. Får se om det fungerar...

Innan jag åker till gyn ska jag till Ultragyn på undersökning. Jag hoppas på att de inte hittar något. Speciellt med tanke på det som kom ut tidigare idag. Det blöder mycket mindre nu i alla fall.

Och efter allt det ska jag ha ett långt och superviktigt (well...) jobbmöte som kräver att jag är lite alert. Det kommer att gå åt h-te.

Jag känner mig som en stor, blodig slemklump. Hela jag.
Vill bara krypa ner i badkaret och andas.
Men då får jag väl en infektion så det badandet får vänta.

Så jag andas bara.

Kram

Toalettbesök

Jag tror den kom ut nu.
Den låg där på pappret. Gulp.

Kram

Ultragyn

Fru Gyn ringde. Hon är orolig och ville inte vänta på provsvaren utan frågade om det är ok att hon skickar mig till Ultragyn för dopplerkontroll (flödesmätningar) på en gång. Hon sa att de brukar ta in såna som jag på stört så jag måste svara när de ringer, påpekade hon. Jag får nog en tid idag eller imorgon.
Självklart blir jag bara tacksam över snabb uppföljning.

Det känns bra.

Kram

Ensamhet

Jag hoppas att ingen tog illa upp när jag skrev att jag kände mig ensam. Jag vet att många som läser bloggen är enbomammor som blivit mammor på egen hand. Jag vill verkligen förtydliga att ni, om några, är de jag ser upp till. I mina ögon är ni starka kvinnor och att jag känner mig ensam när vi gör syskonförsök kanske sticker i ögonen när ni gjort behandlingar på egen hand, för det kan jag tänka mig känns lite ensamt ibland även om man har ett stort nätverk av vänner och familj som finns där. Det är i alla fall inte min mening att såra med att säga att jag är ensam.
Men min ensamhet är upplevd just nu. Fina M kan inte följa med på alla kontroller och åka med till Riga t.ex.. Det blir kostsamt och så otroligt mycket bök om han och Mini ska med på allt. Så jag får göra det mesta själv.

Jag minns det förra missfallet. Vi åkte till MVC för inskrivning men kom ut därifrån med en blödande Wilda och ett minne från en hårdhänt gyn. Vi satt i bilen och höll varandra i händerna och grät båda två. Vi var vi, där och då.
Den här gången får jag bära på det mesta själv. Och gråta får jag göra när Mini inte är med. Så Fina M tar hand om henne så att jag kan gråta lite. Ungefär så blir det.
Det är förbaskat jobbigt och jag känner mig separerad från dem då. Lite ensam.
Jag vill vara med Mini jämt men när det gör ont i magen så blir det lite begränsat.
Så jag ser fram emot när det här är över för den här gången.
Jag vill leva som en familj igen. Till nästa försök och då hoppas jag att det åtminstone inte händer en massa obehagliga saker.

Ville bara säga det, att man kan känna sig väldigt ensam trots närheten till familj och vänner. Det är jag och min livmoder, liksom. Och Fru Gyn. Henne ska jag ringa ikväll så får jag det senaste Hcg-värdet. Återkommer då.

Igen, tack allihop för fina meddelanden!

Många kramar

Gynbesöket

Ni är så fantastiskt fina och goa allihop! Tusen tack för världens bästa kommentarer, mail och sms.
Jag hinner inte svara så ofta som jag vill, men jag läser verkligen allt och blir otroligt berörd. Ni anar inte vilket stöd det är.
Tack!

Idag glömde jag mobilen hemma så jag kunde inte uppdatera när jag ville. Hursom, jag var hos gyn i alla fall.
Eftersom jag började störtblöda imorse (fick köpa nya trosor och strumpbyxor på lunchen...) så "varnade" jag henne lite för det. Hon såg att slemhinnan hade lossnat ganska rejält så hon, ursäkta detaljerna, torkade rent lite en bit in liksom. Hon sa att jag kommer att blöda lite mindre nu eftersom det som lossnat så långt, var borttaget. Lite obehagligt, men bra att hon gjorde det.
Hon kände noga och hittade inget och sen blev det VUL. Där såg allt jättebra ut förutom lite "sudd" vid högra äggledaren. Hon ville inte svära på att det var utomkveds men sa att det såg ut som rester efter det. Hon påpekade att jag behöver övervakas noga nu så jag fick ta ett nytt blodprov (Hcg) och så ska jag ringa imorgon kväll igen. Har inte Hcg:t gått ner då så skickar hon mig till Ultragyn som har utrustningar som kan kolla allt väldigt mycket bättre. Och så ska jag till akuten så fort jag känner minsta förändring.
För eftersom jag satte in två så vet vi ju inte om det är ett utomkveds som hänger sig kvar där inne, eller inte. Jag menar, en kan ha kommit ut och en stannar kvar. Svårbedömt, som gyn sa.

Jag åkte därifrån och kände tårarna bränna innanför ögonlocken för första gången på väldigt, väldigt länge i den här barnlöshetssoppan. Visst är det jobbigt men bara det att jag gör allt själv nu är svårare. Med själv menar jag att jag är så van vid att Fina M alltid var med när Mini kom till. Nu är han ju hemma med henne så han fokuserar på det (Mini har börjat matvägra också, så vi har det jättekul just nu...) så jag får kolla upp det mesta själv. Jag känner mig mer ensam, även om jag vet att jag absolut inte är det, den här gången än tidigare. Det känns märkligt. Och lite tomt.

Samtidigt är det döamycket på jobbet just nu. Jag vet varken ut eller in och jag kör på min gamla erfarenhet och rutin men det håller inte i all evighet. Jag måste vara mer närvarande och det är jättesvårt i den här situationen. Självklart går min kropp och mitt privatliv först, men det är svårt att veta var gränsen går när det är mycket på alla håll och kanter. Jag försöker att hålla mitt sunda förnuft uppe och idag åkte jag hem före kl 17. Jag kände att jag behövde det helt enkelt.

Jo, jag tog ett glas vin till middagen. Mitt i veckan. Bara så där... Imorgon ska jag köpa en förbaskat fet cambozola som jag ska frossa i mig. Och kanske lite lufttorkad skinka också.
Nedstämdhet i sitt esse.

KRAM

Sängtankar

Kan inte sova.
Det har gått upp för mig att jag har utomkveds. Så är det nog med ganska stor säkerhet.
Så nu ligger jag här och hoppas att det inte ska bli värre utan stötas ut av kroppen av sig självt. Och att inget ska hända med mina äggledare, äggstockar, livmoder, mage...ja, allt. Inget får gå sönder. Jag vill vara hel och slippa smärtan.
Jag slutar med all medicin från och med nu. Vill inte "mata" ett utomkveds och så vill jag slippa de höga doserna östrogen.

Vi blev verkligen snuvade på vårt plus.
Rejält.
Ibland undrar jag vad jag har gjort för ont.

Kram

Helknas allting

Min kropp är knasig.
Hcg:t hade gått upp från 121 till 237.
Det är inget att hurra över eftersom det sista provet togs 8 dagar efter det tidigare. Och i den här veckan (6+2) så ska värdet ligga minst över 2000.
Så det är knas allting. Jag blöder och har rejäla "menssmärtor".
Jag fick en tid till gyn imorgon kl 11:20 och jag hoppas att hon kan se något. Hon är orolig för mig och vill verkligen inte att något ska hända.
-"Blir jag det minsta osäker så skickar jag dig till sjukhuset", säger hon. "Då behöver du sjukvård."
Och det låter inte så roligt...
Jag misstänker att hon menar att det kan bli fråga om en skrapning i värsta fall, eller, ja, utomkveds också ,men det borde det väl inte vara vid ÄD? Hursom, det är inte alls vad jag vill ha. Jag vill ha syskon.
På något sätt så kan jag ta att det inte blev något, men att det ska krångla också känns lite för mycket just nu.
Om det ändå bara kunde blöda ut av sig själv.

Nu ska jag maila AVA och se vad de säger. Jag vill inte ta tabletterna längre.

Stirriga kramar

Ont igen

Vid 12-tiden small det till i magen igen. Det gjorde sååå ont! Jag satt mest och stirrade i två timmar då. Faktiskt.
Jag hade inga värktabletter på jobbet ich när jag skulle åka och köpa så insåg jag att min plånbok var hemma och sen... ja, sen blev jag handlingsförlamad så jag bara satt där.
Jag lyckades se lite upptagen ut och jag lyckades boka in två möten också...
Fif-n, vad det gjorde ont! Men inte mycket blod alls. Och nu är det lugnt igen.

Och så fick jag mail från kliniken idag. Vår läkare, Dr Fodina ska visst jobba på en annan klinik, men det verkar vara en annan AVA-klinik. Men helt säker är jag inte... Kul med sånt strul mitt i allt det här. Skit. Jag oroar mig för våra embryon. Kommer de att flyttas med till hennes (Dr Fodinas) nya ställe? De mixar väl inte ihop våra små frysisar med någon annans?
Nervöst må jag säga!
Jag mailade i alla fall en hel harang med frågor!

Note to self: ha alltid alvedon i handväskan. Alltid.

Kram

Konstigt

Jag förstår ingenting.
Jag har ingen blödning och bara lite molande mensvärk. Det är ingenting jämfört med förra missfallet jag fick. Då var det en fors i flera dagar och ganska dramatiska smärtor.
Mycket märkligt, det här.

Jag hade lite svårt att koncentrera mig på kalaset men det gick. Jag var nog mest rädd för att något dramatiskt skulle hända så att Minis kalas blev förstört. Men inget hände, tack och lov.
Fasiken, vad jag längtar till imorgon. Jag bill ha svart på vitt att det antingen är "tomt" därinne eller att det är ett mirakel kvar. Jag tror på att det är tomt och därför vill jag veta så fort som möjligt.
För jag vill inte ta alla tabletter i onödan. Det är så höga doser östrogen och med tanke på att mamma hade cancer så vill jag inte hjälpa bröstcancer att få fäste i min kropp.

Skumt

Kalaset blev bra! Det känns som att gästerna var nöjda. Hälften av dem var dock sjuka eller kunde inte komma just idag (ett gäng dök upp igår istället) men det hade nog blivit för trångt om alla hade kommit, inser jag nu.
Vi är i alla fall nöjda och nöjdast är Mini som fick så otroligt fina presenter och som även fick leka med alla.

Innan kalaset började hade jag väldans mensvärk så jag lade mig med Mini kl 11:30 för att vila lite. Jag somnade på en gång och kände mig helt groggy när jag vaknade.
När jag höll på att fixa det sista i köket höll jag på att trilla ihop av smärta och framförallt illamående. Jag tog en Alvedon och när kalaset började så mådde jag mycket bättre.
Mitt i presentöppningen så kom den. Mensen.
Jag hade förväntat mig en flodvåg, men så blev det inte. Lite lagom sådär kom det och till kvällen hade det slutat. Helmysko!
Kanske är det tabletterna som påverkar på något sätt och när jag slutar med dem så kommer flodvågen?

Nu har jag i alla fall smält att vi måste göra ett nytt försök och inte tappa hoppet om ett syskon till Mini ännu. Det vore så kul...

Nattkramat

Kalas

Idag ska vi ha ett försenat kalas för Mini som fyllde år den 20/1 men då var hon sjuk.
Nu hoppas jag innerligt att jag inte får magsmärtor eller annat under kalasets gång... Mentalt så mår jag i alla fall helt ok.

Jobbigt det här. Nu ser jag fram emot tisdag så att jag får klara besked. Jag vill inte ta mer tabletter än nödvändigt. Ska bli skönt att sluta med dem om inte annat.

Kram

Statusrapport

Det faktum att Hcg:t sjönk och att jag nu har mensvärk känns som ett missfallstatement, på något sätt.
Jag tror att min kropp kommer att ge ett besked innan jag hinner prata med Fru Gyn på tisdag kväll.
Nu hoppas jag bara på att det inte ska bli så smärtsamt ren kroppsligt.

Låt detta gå över fort nu...

Kram

Inget

Jag känner efter.
Jag känner inget i magen. Jag är inte trött. Jag har ingen yrsel.
Jag är precis som vanligt.

Go vänner, jag tror inte på det här längre och vi får nog ta och börja se fram emot nästa försök.
Rent mentalt känns det ledsamt och fysiskt är allt ok än så länge. Jag fortsätter med medicinerna till på onsdag. Sen får vi börja vänta på nästa riktiga mens igen...

Suck.

Kram

Vecka 6

Ok, nu är jag helt förvirrad.
AVA svarar att jag är i vecka 5.
5+2, närmare bestämt.
Så de räknar som läkare: 5 FULLGÅNGNA veckor.
Jag räknar vilken vecka jag befinner mig i...
Men så det konstiga.
Jag hade insättning en tisdag och läkaren sa att jag då var i vecka 1+2. Då skulle jag vara i 4+4 nu. De har alltså ändrat sig eller så sa läkaren fel.
Och ska jag gå på vad de säger nu så var det 2+0 på insättningsdagen. Men det stämmer inte heller eftersom embryona var minst 2 dagar gamla vid insättningen.

Hmmm, vad är bäst, rent medicinskt, att räkna med? Det borde vara deras 5+2.
Jag får väl köra på det då. Nu har jag i alla fall rett ut frågan om vilken vecka jag är i. Vecka 6.
Synd, då faller min teori om hinnsäckens storlek från förra inlägget...

Nu kör jag på teorin att embryot gått och gömt sig bara.

Kram

Räknesnurr

Min hjärna snurrar. Jag famlar efter förklaringar för att hålla hoppet uppe.

När vi gjorde insättningen så frågade jag vilken vecka jag var i just då. Svaret blev 1+2. Och BF skulle vara 30/9.
Jag tänkte inte så mycket på det då, men sen tyckte jag att det lät märkligt.
Jag menar, hade det varit en vanlig graviditet så är ju de första två veckorna perioden mellan mens och ägglossning. Ett embryo blir alltså inte befruktat och fäster innan två veckor. Hur kunde jag då vara i vecka 2?!?

Fru Gyn höll med. Det lät helkonstigt. Med tanke på att embryot också är odlat några dagar borde det vara 2+2 i alla fall. Och är det så, så blir BF den 29/2.
Så vi har gått på det.

Idag så tyckte Fru Gyn att det var svårt att säga om hon såg en definitiv uppklarning (hinnsäck). Hon visade en mörk fläck som var 2,3 mm stor, men det var suddigt. Det håller jag med om.
Så hittade jag den här länken:

http://www.angeredsnarsjukhus.se/sv/Angereds-narsjukhus1/Angereds-Narsjukhus/Vara-mottagningar/Gynekologimottagning/Gynekologiskt-ultraljud/Tidig-graviditet-och-missfall/

Där står att man i vecka 4+några dagar kan se en uppklarning på ca 2 mm.
Enligt AVA:s sätt att räkna så är jag där just nu.
Enligt vårt sätt att räkna är jag i vecka 5+några dagar... Och då kan man se mer.
Kanske har AVA rätt? Men hur kan det vara så i så fall?
Och kan en hinnsäck "gömma" sig på VUL?

Jag har mailat AVA om allt och även frågat igen om vilken vecka jag är i. Jag kan tycka att just vid IVF borde det vara väldigt lätt att veta... Men så är det visst inte.

Som sagt, jag letar hopp och mod.

Kram

Besöket

Nu står jag och väntar vid labbet igen. Dags för provtagning.
Fru Gyn kunde inte se något riktigt klart. Det fanns en antydan till uppklarning men det var inget som syntes tydligt. Slemhinnan var dock tjock och bra som den ska vara.
Vi får helt enkelt förlita oss på blodprovet. Jag får svar på det på tisdag kväll. Är det ok så blir det ett nytt besök den 12/2.

Ååh, denna ovisshet och väntan!!!

Kram

Sorgsen

Usch, jag kan inte beskriva känslan jag har.
Rastlös, ledsen, nervös, obehaglig till mods, sorgsen...ja, jag är allt det.

Just nu vill jag bara åka hem och kramas med Mini och Fina M.
Jobbet känns sekundärt idag.

Kram