I nöd och lust

Hej igen,

Åh, det händer så mycket och jag har verkligen prioriterat allt förutom bloggen.

Mini är otroligt mammig nu när jag inte finns till enbart för henne, och det är väldigt jobbigt ibland måste jag erkänna. Men hon är verkligen min lilla goa tjej och jag gör allt jag kan för att räcka till åt henne och förstå henne. Det smärtar att se henne bli besviken ibland när jag t.ex. måste amma Liten. Jag vill inget hellre än att hänga med henne men behöver Liten mat så behöver han. Balansen. Den är svår ibland men vi hittar nog helt rätt snart känns det som.

Däremot är det en ynnest att få se Minis kärlek till Liten. Åååh, vilka pussar, vilken vilkorslös kärlek! Och Litens leenden när han ser Mini. Obetalbart! Så på den fronten är allt idealiskt i alla fall. Ingen svartsjuka alls. 

Liten hade gulsot när han kom. Det missades/ignorerades/togs inte på allvar (hur nu det går till när ett barn är knallgult...) av läkarna på BB och det var först efter att vi varit påstridiga om en annan, mindre sak vi oroade oss för, som vi blev skickade till neonatalen där en sjuksköterska uppmärksammade gulsoten och tog ordentliga prover. Liten låg precis på gränsen för solbehandling men med tokfokus på matning och låta honom vistas i dagsljus nästan konstant dagtid, så lyckades vi vända värdena efter tio dagar. Så den första tiden ägnades åt en hel del sjukhusvistelser och provtagningar samt amning och ersättningsmatning. Det var riktigt jobbigt och Mini ska tusan ha pris för sitt tålamod och följsamhet! Vilken tid det var för oss alla... Huga.

Men nu är allt bra och Liten växer så det knakar! Han är helt underbar. Så klart!

Just nu är det mest matning och blöjbyten men snart blir det mer normalt igen. Mågon månad till så är vi "normala" igen, hihi!

Snittet då? Jo, det gick jättebra! När det väl var dags så blev jag dock otroligt nervös. Det slog mig att snittet med Mini var helt perfekt så den här gången kanske allt skulle gå åt pipan... Urdum tanke just när spinalen skulle sättas. Läkaren fick sticka två gånger också för det var inte ultimat den första gången. Men sen flöt allt på och när Litens skrik hördes så grät jag hysteriskt. Självklart av lycka men också av lättnad. Dels för att allt gått så bra men också över att allt är över nu. Ingen mer kamp för att få barn. Inga mer resor till Riga. Inga mer olyckliga barnlöshetstårar. Inga mer gåtor att knäcka. Inga mer knasiga läkare. Inga mer hormoner och mediciner.

Sådan lättnad.

Sen lade de honom på mitt bröst och tårarna började rinna av lycka först då. En varm liten kropp hos mig. Han kom till oss till slut och nu ska vi göra allt för att finnas för honom och förstå och stötta honom. Precis som för Mini.

Underbart är vad det är!

Därför har jag också tagit beslutet att sluta blogga. Jag kommer säkert att sväva runt i bloggosfären och läsa andra bloggar och kanske kommentera ibland, men mitt huvudsakliga fokus blir livet här utanför istället. 

Så jag tackar er allra ödmjukast för att ni läst, stöttat och funnits här för mig. Utan er hade jag aldrig orkat. Det är helt sant.

Jag vill också tacka, lite extra sådär, föreningen Barnlängtan, IVF Riga, Johanna, Elin och Jenny. 

Kärlek till er alla.

I nöd och lust.

Kramar för evigt

WildaMathilda

Olika sätt att räkna dagar

Jag räknar timmarna nästan... Så otålig är jag!
Idag är det 9 dagar kvar men om man inte räknar idag så är det ju faktiskt bara 8 hela dagar kvar. Jag är redo!
Det enda jag skulle vilja ha gjort innan vi åker in, är att införskaffa ett litet gosedjur till Liten. Ett litet första som får vara med på BB. Så gjorde vi för Mini och det betyder fortfarande en del, det där lilla gosedjuret. Kanske mest för oss föräldrar, men ändå, hahaha!

Den här sista tiden är jag ganska urlakad, både känslomässigt och fysiskt. Jag är konstant trött och idag har jag sovit 2 timmar. På nätterna sover jag sämre så jag måste kompensera dagtid på något sätt.
Jag saknar ändå jobbet lite. Det var så kul och kollegorna så roliga. Jag har redan fått sms om att jag är saknad. Fina!
Kanske är det så att jag är lite extra känslig också.
Jag har otroligt svårt att läsa om Syrien och alla flyktingar. Det går knappt att läsa och jag blir så stolt över alla mina vänner som faktiskt påminner om vidden av det hela på bl.a. Facebook. Klart att det är jobbigt att bli överöst av inlägg kring det som sker, men det visar att jag har vänner med hjärtat på rätt ställe och med ett engagemang som heter duga. De får gärna fortsätta att påminna och bära bördan för mig just nu när jag bara gråter och gråter om jag läser eller ser bilder från misären. Allra helst vill jag köpa en stor buss och köra skytteltrafik för att få bort alla människor från de farliga ställen de befinner sig på. Jag får lov att skänka pengar, kläder och annat istället. Göra så gott jag kan och orkar, helt enkelt. Tänk om det var min familj som var på flykt...
Tänk er att Skandinaviska halvön blir intagen av något mäktigt land som styr och trycker ner oss skandinaver. Tänk er att vi blir beskjutna av krypskyttar när vi går till Ica. Tänk, vart skulle vi ta vägen då? Ibland funderar jag på hur tusan vi skulle göra. Ta oss till Danmark och vidare? Men om vi inte fick? Om Danmark stoppade oss och Öresundsbron och Travemündebåtarna blev sprängda i bitar och vi var tvungna att "smyga" oss ner på kontinenten utan att någon upptäckte oss? Hur och vad skulle vi göra då? Tillsammans med Norges befolkning skulle vi stå där vid gränsen och inte veta något samtidigt som vi hörde bomber och granatsmatter bakom oss...
Och jag undrar vad de som röstar på det bakåtsträvande missnöjespartiet SD, som har så mycket åsikter om flyktingar, skulle göra då? När de befann sig i samma situation som flyktingarna från Syrien gör idag. Undrar om de skulle hävda rätten till sitt ursprung, och hopplöst stanna kvar, eller göra som de flesta andra; fly och försöka att överleva? För i själva flykten så finns det ingen politik. Det finns bara skräck, oro och sorg.
Det är fan för jävligt. Ge flyktingarna, människorna, asyl i vartenda EU-land pronto, så att de på lagligt och mindre farligt vis i alla fall ta sig vidare. Med laglig hjälp. För vem tusan VILL fly i skräck och lämna sitt från början älskade hemland? Åååh, mitt hjärta brister!

Ja, ni hör ju... Det är inte lätt någonstans just nu. Jag KAN verkligen inte gravidgnälla. Jag känner mest bara en otrolig tacksamhet över att jag just nu får leva och uppleva det jag upplever. Och att jag har barn som får uppleva en ny morgon och leka med sina vänner varje dag. En dag i taget.

Kramar

Mer samlad

Alltså, ni är så himlans goa allihop! Jösses, vad vore jag utan er?

Jag är så innerligt tacksam över era otroligt fina kommentarer, stöttande mail och även sms. Stort TACK!

Det känns också bättre nu när jag fått sova och det är en ny dag. Jag längtar lite till KUB den 12/3 för då tror jag att jag nog kan fokusera på ettan, den som hade en stor hinnsäck redan från början.

För min största minnesbild just nu är den på den stilla och lite suddiga som inte blev mer. Det känns lite orättvist mot den levnadsglade kullerbyttepaltingen. 

Så jag vill ha en ny minnesbild. En med BARA den levande. Så att jag kan ta den gamla minnesbilden till arkivet.

Det blir bra, tror jag.

Tänk vad vi får leva med ibland. Det är konstigt hur mycket som händer i allas liv utan att jorden slutar snurra. Här sitter jag på jobbet och ingen vet, allt snurrar på som vanligt. Märkligt. 

Om jag ska se lite framåt så kan jag berätta att det stramar lite ibland. Speciellt när jag vänder mig i sängen. Det känns som att det drar i ligamenten ungefär och jag gissar att det är just det som händer. 

Jag mår inte så illa längre och kanske beror det delvis på att hormonnivåerna gått ner en del. Förmodligen.

Äter jag dock inte i tid när jag blir hungrig så mår jag pyton. Och fet mat fungerar bara inte. Igår t.ex. så åt jag en laxgratäng med massor av grädde i. Jag åt försent och slevade i mig för att inte må illa. Det var knappt att jag kunde äta eftersom det var så fet mat men jag var verkligen tvungen att få i mig maten.

Jösses, vad jag mådde dåligt efteråt! Illamåendet stannade kvar men nu berodde det på den feta maten istället så jag fick lägga mig på soffan och vila.

När vi var hos BM så berättade jag att jag inte kan äta lax längre och hon frågade om vi hade problem med gallan i släkten. Lax är nämligen så fett och sånt gillar inte magar som har känslig galla och finns det i släkten så brukar det ibland visa sig just när man är gravid.

Jag har ingen aning hur det är i vår släkt men jag tycker att det var intressant information.

Och så är det visst sjukt mycket järn i pumpafrön! Jag ska knapra såna som godis i fortsättningen, moahahahaa!

Fredag. Det känns också bra för jag känner att jag vill vara hemma och vara ifred lite. Leka med Mini, gå till hennes gymnastik, städa lite, möblera lite, planera lite och landa.

Nu blir det lunch och sen är det skidstafett som gäller. Jag och en kollega ska kolla på SVT Play direkt, lägga fötterna på skrivbordet och äta godis då.

Såg ni Kalla igår!? Hon är ju brutal! Vilken kvinna! Hon är min idol just nu. 

Kram på er

Men ändå...

Nu har jag landat lite och jag tror att jag blev lite mer sorgsen än vad jag ville låta mig själv vara. Det blev liksom så mycket fokus på att jag skulle vara glad för den som lever. Och det är jag så klart! 

Men ändå... 

Det blir lite tilt i hjärnan när man ser en liten levande människa bredvid en död människa och de dessutom ligger i ens egen mage. Det spelar ingen roll att de är pyttesmå. Inte för mig. Inte när allt jag vill ha är många barn och när jag vant mig vid tanken att det skulle vara två. De hann bli små individer i min tanke.

Jag är ju en ganska rationell och saklig person när det kommer till naturvetenskap (eller vad jag ska kalla det) så jag har inte så jättesvårt med att greppa det faktum att det är naturens gång. Det är så det är ibland.

Jag är också lite tacksam över att det här inte hände senare i graviditeten. Det hade varit så mycket svårare då, både fysiskt och psykiskt.

Men ändå... Det är sorgligt så fort ett liv tar slut, även om det är ett litet liv. Och det blir en liten saknad i hjärtat trots att det bara gått 10 fulla veckor.

Ja, det är faktiskt sorgligt. Det lilla, lilla livet som placerat sig i tanken och som inte blev. 

Men ändå... Jag kan inte fästa mig vid tanken om vad som skulle ha kunnat bli. Jag måste se det som blir. Det är så det är ibland.

Jag är glad att jag tog mig tid att reflektera lite och inse att det finns sorg även över något så litet som ett litet, litet liv som inte varade längre än i åtta veckor. Det ger mig en viss distans till hur livet faktiskt är och hur fantastiskt glada vi bör vara, allihop, att just vårt DNA funkade hela vägen till en existens utanför en mage. Det är galet vackert. Och jag får se det som en gåva, det jag fick vara med om idag.

Livet. Så är det.

Kram

Bombsäkert

Ingen kallelse till KK har kommit ännu. På något sätt känns det skönt för så länge den inte kommer så behöver inga beslut tas.
Det känns mycket märkligt allting. Från att ha varit så syskonfokuserad till att bli en tvekare är inte varje dag, liksom.
Jag bollar positivt och negativt i mitt huvud hela dagarna.
Det negativa är att jag fyller 45 år idag. Jag skulle bli en "gammal" mamma. Nu är jag trots allt ganska ung i sinnet och min kropp verkar hänga med, men ändå. Kanske borde jag lägga allt fokus på min goa tjej och inte riskera något?
Samtidigt så säger alla att jag är så ung. Jo, 45 år är inte direkt gammalt. Jag tycker verkligen inte det.
Allt är så individuellt.
Och så finns det den där om att man ska överleva sina barns student och allt sånt, men så kan jag bara inte resonera. Min mamma dog strax efter att hon fyllt 50 år. Det går aldrig att räkna med att man ska överleva någon. Eller något. Jag kan dö imorgon.
En f.d. kollega sa att hon jobbar med en tjej som är 48 år som ammade och min kollega tyckte att det såg "osmakligt" ut. Jag kunde inte låta bli att svara...
"För dig, ja. Men det är ju inte du som äter, det är bebisen och den tycker nog inte att det är osmakligt." Och så skrattade vi bort det. Jag tänker att om jag skulle bli mamma igen så kommer hon nog att ångra sina ord när jag sitter och ammar, hehehe.
Jag är ju lite så till naturen, jag struntar i vad folk säger om mina personliga val och ändå sitter jag och vill ha hela världens input just nu. Helst vill jag att någon tar beslut åt mig.

Här hemma har vi inte pratat så mycket mer om det hela, faktiskt. Jag vet att Fina M är nöjd som det är och jag kanske borde följa honom i det, men jag vill känna mig säker. Kanske går det inte att bli säker i det här? Det är kanske så det är, att man får liksom gå vidare och lämna allt bakom sig bara? Och att det är det som är så svårt för mig? Eller så VILL jag verkligen ha ett till barn?
Jag vet inte själv längre. Allt har blivit så rörigt.
Om jag nu skulle ta beslutet att jag vill ha fler barn, ja, då kanske Fina M har hunnit att ändra sig helt och INTE vill ha fler barn alls. Bestämt sig ännu mer, liksom. Som det är just nu så fokuserar vi på att flytta in i nya huset med allt vad det innebär med bärande, kåkande, inredning och komma till rätta. Ingen av oss orkar prata om annat just nu.
Så vi väntar lite till.
Väntar på kallelsen. Den briserande bomben.

Kramar

Vemod

Ja, det blev visst lite tyst här igen...
Jag har dragit mig lite för att skriva för vi har haft det hysteriskt hemma. Minst sagt.
Husbygget drar mot sitt slut och entreprenören är ett j-la arsle, om jag ska uttrycka mig korrekt i sammanhanget. Jag har inte träffat en mer nonchalant människa. Usch och fy, säger jag bara!
Och huset skulle ha varit klart för längesedan (en månad sedan) men med alla fel som blivit så är bygget försenat. Har vi tur kan vi flytta in nu i augusti men med en massa extrakostnader som vi ska dra av mot entreprenörens kostnader. Så det blir ett rättsligt efterspel. Det känns inte kul alls. Allt vi vill göra är att flytta in i huset, vara lyckliga, glada och börja med inredandet. Nu har vi knappt ork att tänka på att packa. Alla samtal vi har hemma handlar om bygget.
Lilla Mini har en vokabulär som bl.a. innefattar ord som "husbygge", "tumstock" och "vinkelslip". Inte ok. Hon borde få fokusera på roligare ord än så.

Så, strax efter att jag skrivit senaste inlägget så framkom att Fina M nog är nöjd trots allt. Han vill inte ha fler barn. Just nu är allt stressigt, tycker han, och han vill nog mest fokusera på Mini, huset och en lugn framtid tillsammans.
Jo, jag bröt ihop. Jag hade ju bestämt mig. Vi som alltid varit ense om allt. Även när vi är oense. Vi vill alltid samma sak men bara på olika sätt ibland, om jag ska försöka att förklara mig.
Därför tappade jag fattningen lite. Obalans kan jag nog kalla det.
Att det känns stressigt kan jag förstå men jag fick fram att det ÄR stressigt eftersom jag inte vill vänta med barn tills det "passar" rent tidsmässigt. Jag är 45 snart! Jag KAN inte vänta.
Fina M vill inte vara en för gammal pappa heller så ska vi ha fler barn så är det NU. Det är ta mig tusan ständigt detta NU, och bara det är stressande i sig.
Hysteroskopin och en ny mens gör nog att vi inte kan göra FET förrän, säg, november.
Till sist enades vi om att jag gör hysteroskopin. Visar den något gravt avvikande så tar vi det då. Är den ok och allt ser bra ut eller blir bra efter den, så försöker vi igen. Det tror jag att vi enades om i alla fall.
Jag skriver "tror" för vi kan nog ändra oss igen båda två. Vi är inte direkt beslutsföra just nu.

Luften har gått ur mig på något sätt och jag känner inte någon glädje alls i livet just nu. Jag är inte deprimerad, men väldigt nere på ett lite mer allmänt plan. Jag skrattar inte så spontant längre t.ex. och jag gråter ofta. Någon tår då och då. Bara så där.
Däremot uppskattar jag livet något otroligt och allt jag ser är det vackra som finns överallt.
Det känns väldigt melankoliskt och oroar mig lite. Jag är normalt en glad själ och jag känner inte igen mig själv riktigt.
Jag har insett att den ofrivilliga barnlösheten tar för stor del i mitt liv och jag vet inte hur jag ska bli av med den på något annat sätt än att försöka igen.Gör vi något mer försök så blir det absolut det sista. Sen måste jag verkligen få fokusera på mig igen. Bara mig. Och Fina M.
Ja, Mini fokuserar jag alltid på och det fortsätter jag med så klart. Hon är mitt allt!

Fru Gyn är på semester igen. På onsdag ringer jag om hysteroskopin.

Kramar

Ruvardag 12 & 13

Jo, minuset håller i sig och jag har slutat med alla tabletter.

Suck.

Kram

Jag är här

Som vanligt skriver jag inte mycket här. Det händer en del i en del närståendes liv som känns lite tungt att tänka på och framförallt så vill jag inte dela med mig av det. Och det är svårt när det tar upp så mycket av mina tankar. Därför blir det lite stiltje här på bloggen ett tag.
Men jag kan i alla fall avslöja att det är ett preliminärt (om det blir mensframkallning med Primolut) datum satt för FET. Det blir den 17/7, mitt i semestern. Perfekt.

Kramas där ute.

Måndagar. Suck.

Blodprovet från förra veckan visade ett hcg-värde på 18. Allt är som det ska och inget mer behöver göras. Nu är den biten över. Skönt.

Imorse var jag hos tandhygienisten och hon frågade hur det går med allt (hon vet allt om vår ÄD) och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Nu är hon världens bästa så det gjorde inte så mycket men jag trodde att gråtandet var över. Så är det visst inte.

Vi har inte fått svar angående donatorn ännu och jag kollar min mail en gång i halvtimmen. Denna väntan... 

Och en kompis går in i vecka 10 nu. Jag är avis men glad för hennes skull så klart!

Men det blir nog tungt att se hennes mage framöver. Usch, vad jag ogillar den känslan. Det är inte jag att känna så. Jag brukar alltid bli genuint lycklig å andras vägnar så att känna avundsjuka igen är inte alls kul.

Men jag blir aldrig avis på någon som kämpat för att bli gravid. DET är i alla fall bra! 

Måndagskramar

Status Quo

Sitter på provtagningsenheten och ska ta det sista hcg-provet för att säkerställa att inget finns kvar från missfallet. Sen är den resan äntligen över.

Vi har inte fått något svar från AVA angående donatorn ännu så vi tar en dag i sänder.

Jag gråter inte varje dag längre och det beror nog på att jag fokuserar på allt annat utom barnalstrande.

Mitt gynbesök den 17/12 får vara ett startskott för vad som blir år 2014. 

Status Quo än så länge med andra ord.

Kramar

Vilja

Det är svårt att vara konkret när jag ska beskriva hur jag tänker. Det är så lätt att jag kliver på någons tår (och då tänker jag främst på de som inte haft en sån tur som jag har haft med att få ETT barn i alla fall) och det är så lätt att svamla eftersom mina tankar hoppar runt fort, fort där inne. Det är en salig röra.
Men ibland dyker det upp ord från någon utomstående som liksom sätter fingret på det jag tänker, så nu tänker jag skriva lite utifrån Johannas ord som jag fick i ett meddelande från henne. Hon har varit en av eldsjälarna i föreningen Barnlängtan och hon kan mycket och hon betyder mycket för mig. Så några extra tack till dig, Johanna!
Naturligtvis så är det mesta jag skriver mina egna tankar också, hon hjälpte mig bara att uttrycka mycket av det.

Det är så här; jag känner mig ofärdig. Jag är inte klar alls med att försöka få barn. Min hjärna kan inte hantera ordet "klar".
Först trodde jag att det bara var en hormonförvirring och en sorg jag hade för att allt gick i stöpet, men nu inser jag att så inte är fallet. Jag gråter varje dag och så fort tankarna på ett framtida liv dyker upp så måste jag göra andningsövningar. Koncentrera mig på att andas.
När jag t.ex. längtar till vårt husbygge blir klart så övergår den längtan till ångest och andnöd. Det kommer att saknas någon i det huset.
När jag tänker på att vi ska skapa sagolika jular för Mini så känner jag en saknad för hennes skull. Ett syskon att busa med. Ångesten dyker upp och jag får göra andningsövningar.
När jag tänker på att jag ska jobba resten av mitt liv nu (well, till pensionen i alla fall) och aldrig mer få gå med en barnvagn så får jag andnöd.
När jag tänker på att krama Fina M så kommer tankarna på barn och drift upp och jag får andnöd. Igen.

Och jag tänker att jag är ung nu. Att det enda man ångrar när man ligger där inför döden, är saker man inte gjorde, aldrig något man gjorde.
Vi har pengarna.
Vi har åldern.
Vi har tiden.
Jag har längtan.
Det är inte så att Fina M absolut inte vill och är emot mig. Vi är inte osams, nej. Han är bara nöjd och tycker att det är en jäkla resa att försöka få barn. Även om han säkert skulle vilja ha en hel hop med ungar egentligen.
Men det är där vi inte riktigt möts, känner jag. Forskning (om man nu ska behöva hänvisa till sånt) visar att det inte är bra att avsluta försök "för tidigt". Sorgen följer då ofta med hela livet. Vem vill leva i sorg? Det är ju så lätt att undvika smärtan här och nu, men det kan (men måste inte!) vara ett val som leder till mer smärta ur ett livsperspektiv. Och kanske blir det då även en relationskris. Skulle det ske mellan mig och Fina M vet jag inte vart jag tar vägen. Jag orkar inte tänka på det nu.
Kanske ligger jag före Fina M i processen? Eller så ligger han före mig?
Men det känns som att jag har så mycket fakta som gör att det är jag som ligger före. För det är ju så att det ofta är vi kvinnor (av de som lever i heterosexuella parrelationer) som är "projektledare" i IVF-karusellen. Kanske blir det så per automatik eftersom det trots allt är vi som kommer att bära på barnet? Men det är en annan diskussion.
Men just därför så känns det som att i vår situation, där det är min kropp och mina ägg det mesta handlar om, så vill jag försöka igen. Mekanismerna bakom barnlängtankrisen är precis de samma med ett barn som med inga barn. Alla känslor är de samma som de jag hade innan Mini kom. En känsla av hjälplöshet och att inte "äga" mitt eget liv. Det är hemskt och jag får ofta behärska mig från att spontangråta när jag leker med Mini t.ex..
Fina M är en fantastisk pappa och han skulle vara precis lika bra med en liten till. Och han ser hur jag mår nu. Jag är ett jävla vrak även om jag är bra på att bita ihop i vardagen.

Vi enades om, utan att ha tagit något beslut, att maila kliniken och fråga om de kan fråga vår förra donator om hon kan tänka sig att ställa upp igen, så nu väntar vi på svar från dem.
De har redan svarat angående medicinering och att om vi vill göra fler försök så vill de odla blastocyster och att jag gör hysteroskopi och "rensar" gammal vävnad i livmodern. Jag vet inte ännu riktigt vad det innebär och om det är nödvändigt, men vi har inte bestämt något ännu. Vi är i ett vakuum där jag börjar skönja vad jag vill. Min innersta önskan är att Fina M vill detsamma som jag. Vill fullt ut, och inte försöker att skydda oss. För så tror jag att det är; han är glad över det vi har (det är jag med så klart!) och vill undvika smärtan i att kämpa. Men för mig kommer det att betyda MER smärta långsiktigt om jag inte får kämpa lite till.

Det bästa med att vara människa är att man kan ändra sig hur mycket man vill.
Glöm aldrig det, go vänner.

KRAM

Allt. Allt. Allt.

Ja, jag kanske inte skriver så frekvent längre. Inte just nu i alla fall.

Mina tankar snurrar så mycket och det är mycket jag måste bearbeta. Ska det vara så här? Är allt slut nu? Hur hanterar jag tomheten? Kan jag det? Blir jag glad igen? Så där som jag var förr, eller kommer det att hugga i hjärtat varje dag? Är det värt det? Och varför kan jag bara inte nöja mig? Mini finns ju! Vad gör jag med skuldkänslorna över att jag känner som jag känner?

Äsch, alla frågor och tankar jag har får inte plats men det är existentiella frågor. Hur blir livet? Det är väl den centrala frågan. Om jag nu ska sammanfatta något så komplext i en frågeställning.

Sen är det det där som någon sa: du är ju så ung fortfarande. Varför ska det vara slut med försök?

Ja, orken. Kämpandet.

Men det kanske är värre att inte kämpa vidare? När man vet att det kan gå.

Allt är så svårt. 

När tankarna blir klarare skriver jag nog mer igen. Fram till dess blir det nog bara enstaka inlägg här. När jag måste ventilera lite extra.

Kramar

Snigelfart

Åh, det är så tungt allting.
Allt jag gör går långsamt och jag orkar inte ta tag i något. Jobbmässigt är jag en katastrof.
Jag sover ca 2 timmar per natt förutom natten till idag. Då sov jag 4 timmar. Det berodde förmodligen på att jag och Fina M möttes någonstans i allt kaos. Det skapade lite mer ro i min kropp. Nu är det bara resten av mig som ska lappas ihop.

Idag har jag bara gråtit en gång och jag försöker att tänka på så mycket positiva saker jag kan för att få till lite endorfiner i min kropp. Jag tänker mycket på Mini och jag tittar på många foton från lyckliga stunder för att känna mig lite gladare. Jag funderar på att gå någon kurs för att göra något för bara mig själv. En ren och skär hobbykurs som yoga, dans, dreja, virka eller vad som helst. Det ska nog också gå att träna lite smått igen snart så att jag får fram än mer endorfiner.
Och så har jag bett Fina M att handla godis på väg hem från jobbet idag.

Det hjälper till imorgon i alla fall.

Kramar

Nytt ord

Underbara människor!
Ni är helt fantastiska och jag är så otroligt överväldigad över alla fina kommentarer, sms och mail.
Ni lyfter verkligen upp mig ur deppet. Det blir lättare att ta dagarna trots att jag vill gråta så fort jag är ensam.

Mini har lärt sig ett nytt ord. Igår kom hon in på toaletten när jag satt där och hon såg genast den binda jag lagt ner i trosorna. Storögt blev hon tvungen att peta på den (ren och ny!).
-"Mamma har blöja.", sa hon.
-"Ja, mamma har tantblöja.", svarade jag trött.
-"Tantblöja.", konstaterade hon stolt och gick iväg.

Så imorse slet hon upp dörren igen när jag var på toaletten. Stort leende.
-"Tantblöja!"
-"Ja, just det.", svarade jag och funderar på vad fröknarna på dagis tänker på om Mini repeterar sin senaste inlärning där. Tantblöja.
Hon är förresten förvånansvärt snabb, för att vara 22 månader, på att lära sig allt verbalt. Nu kan hon ca 30 sånger och meningarna bara sprutar ur henne. Hon hittar gärna på egna sånger, ofta om månen, lejon och båtar... Vi konverserar mycket och läser allt vi kommer över. Hon frågar och vill veta allt om allt. Och i helgen upptäckte vi att hon kan några bokstäver i skriven form. Det är ju galet! Inte undra på att hon var sen med att gå, hon fokuserar visst helhjärtat på ord. Min fina lilla tjej!
Men nu undviker jag att lära henne fler ord som fokuserar på missfallet. Jösses, jag föredrar att hon kan säga så mycket annat framför ord som "tantblöja"....

Och nu blöder jag som bara den. Hela tiden. Det gör lite ont och jag börjar bli allergisk mot blod känns det som. Det är ruljans på tantblöjorna vill jag lova. Jag blir deprimerad bara jag ser det.
Idag och imorgon jobbar jag hemifrån. Lugnt och sakta så att tiden går och tårarna inte kommer hela tiden. Bara när jag tar en paus.

Känslosamma kramar

Över

Jag ska sluta med medicineringen, ta ett hcg längre fram och sen är det över.

Kram

Hcg-svar

Nu fick jag svar på proverna.

Hcg i söndags:  6570

Hcg i tisdags:  1660

Det tyder på ett missfall och det finns inte någon chans att det finns något kvar.

Ville jag vara helt säker så får jag ta ett blodprov till om ca 10 dagar.

Jahapp. Det ser inte så lovande ut. Alls.

Har mailat AVA och frågat om jag ska fortsätta med medicinerna.

Kram

Upp och ner

Tack. Jag vet inte om ni vet hur mycket era ord och omtanke värmer. Det är ni som hjälpt mig att i alla fall sluta gråta så fort jag tänker på allt. Oändligt mycket tack!

Idag har jag lämnat det andra hcg-provet, men i ärlighetens namn så förstår jag inte hur det ska hjälpa egentligen. Jag tror inte att det sjunker tillräckligt snabbt så tätt inpå missfallet. Eller så kanske det är så?

Ponera att det var två embryon som fäste och att det andra klamrat sig kvar. Då visar ju ett minskat hcg-värde inte tillräckligt. Hur ska man veta om det är helt tomt därinne?

Men min trötta hjärna orkar inte bry sig om det. Ska sanningen fram så struntar jag i provsvaren. För det enda som kan övertyga mig att allt är som det ska, är ett nytt ultraljud.

Ni förstår, jag glömde berätta vad akutläkaten gjorde som fick mig att tappa tron på svensk sjukvård.

Efter att han försökt att pressa in en bomullstuss/kompress i mitt knipande underliv när jag ligger och storgråter och skriker "aj", så övergår han snabbt till ett vul istället. Då ringer hans mobil. Först en gång. Den andra gången svarar han.

Där ligger jag, med mitt trasiga jag som är förtvivlat över blod, ont och psykisk utmattning, och torkar tårarna samtidigt som jag i mitt blodiga underliv har en ultraljudsstav som hålls i med vänsterhanden av läkaren. I högerhanden har han sin telefon mot sitt öra och han säger: 

-"Jag håller på att undersöka en patient, jag ringer dig. Hej.".

Varför i HELVETE är det så JÄVLA viktigt att svara i telefonen mitt i en undersökning och dessutom agera som sin egen telefonsvarare!?

Ja, det var väl allt jag kan säga om det. Läkaren finns på Danderyd Sjukhus Gynakut och vill ni ha namnet på läkaren så är det bara att maila mig.

Jag ska absolut berätta detta för någon chef där också. Återkommer om det.

Det var ilskan som nu anlänt. Jag är så arg av sorg att jag inte vet vad jag ska göra. Arg på allt.

AVA är bra som håller mig på banan. Jag fortsätter med medicineringen och tar nu även progesteron mitt på dagen samt C-vitamin. Jag har ingen aning om vad det sistnämnda ska vara bra för, men min hjärna går på autopilot så jag bara gör som de säger. 

Jag bara gör fram till ul den 26/11 så får vi se vad som händer då. Så hcg-svaren struntar jag i så länge de inte visar ett värde på noll.

Jag slutade att blöda helt tvärt. I går var där inget mer blod alls. Idag har jag blodat litegrann men absolut inga mängder. Klarar mig t.o.m. utan trosskydd om jag vill.

Hemma då? Nja, jag har varit på möte från igår morse till idag vid lunch (och jag glömde mobilen hemma, men det var nog lika bra). Övernattning och vi var bara sex stycken. Skönt att få fokusera på annat men jag var livrädd för övernattningen. Livrädd för att jag skulle ligga och gråta hela natten och se ut som en överkörd gås på morgonen sen. Hur förklarar man det, liksom?

Men jag klarade det. Igår kväll tog jag även vin till maten. Jag var ju så säker på ett fullständigt missfall så lite vin i gott sällskap skulle sitta fint.

Men så...efter två klunkar så kändes det fel. Det finns ju en yttepyttechans till liv där inne. Så resten av kvällen smuttade jag bara för syns skull. Så nu är det bekräftat: hoppet är det sista som lämnar människan.

Jag har med andra ord inte varit hemma så mycket mer än i söndags och sedan kl 14 idag, men det är tungt. Det är tungt att vara så obeskrivligt ledsen och arg och besviken och trött och samtidigt vara en bra och närvarande förälder. 

Mini verkar ha en liten ålderskris eller så känner hon av att något är fel, för hon är så otroligt mammig. Plus att hon blev sjuk igår. Det sätter min förmåga på prov, även om det går ok.

Eftersom Fina M har tagit allt lättare än jag så är vi helt i osynk här hemma. Minsta grej blir stor och jag orkar inte diskutera. Autopiloten klarar inte sånt. Det blir meltdown. 

Så även om jag inte gråter hela tiden längre så är allt ett fullkomligt kaos. Hela mitt liv är upp och ner känns det som och jag bara går med och är arg då och då. Det är jobbigt att vara arg upp och ner. Jag får liksom inget grepp någonstans.

Imorgon ska jag till kontoret igen och då träffar jag min bästa kollega som vet att jag var gravid och nu även om missfallet. Jag är livrädd för att börja gråta så fort hon tittar på mig.

Fan i helvete. Hur kunde det bli så här?

Kramar

På väg

Tack för er omtanke och pepp.

Jag ville vila ut lite innan jag skulle till akuten men jag har inte sovit en blund för det har gjort ont och när det inte gjort ont har jag gråtit. 

Nu är jag på väg till gynakuten i alla fall och allt jag vill är att ha ett positivt besked och att det slutar forsa blod.

Kramar

Uppryckning

Jag känner mig inte lika deppig längre. Inte de senaste två dagarna i alla fall.

Jag har fått kloka ord från medsystrar och det hjälper verkligen. Vad vore jag utan er?

Nu kan jag förstå att sorgen efter fler barn kan vara väldigt tung att bära just för att det faktiskt är en del skuld inblandad i sorgen. Vi som fått kämpa för att få barn vet ju mycket väl hur jobbigt det är att få ETT barn, så det känns tabu att "gnälla" över att inte kunna få fler.

Personligen har jag aldrig tyckt på fullaste allvar att någon inte ska få sörja över att inte kunna få fler barn, men jag minns mycket väl att jag tänkt tanken någon gång när jag just genomgått en misslyckad behandling.

"Otacksamma människa", har jag tänkt. Eller nåt åt det hållet, även om jag inte menat det fullt ut. Ungefär som när jag hade så svårt att se gravida tjejer. Det gjorde ont inombords på mig.

Och nu sitter jag här och "gnäller" själv.

Men det får vara så har jag bestämt mig för. Jag orkar inte ha dåligt samvete också. Det räcker med att möta den definitiva väggen. Ödesväggen. Lite dramatiskt kanske, men så är det.

Faktum är att jag har tappat hoppet helt inför vårt sista försök. Vi gör försöket bara. Det känns som att gå till vårdcentralen och kolla ett födelsemärke.

Något vi bara gör för att det är bra att kolla. Inte räknar vi med att det ska hända något mer sen, liksom.

Över till något annat: tapeter.

Jag har surfat runt och letat tapeter till nya huset, trots att vi ska vänta med sånt något år till huset har "satt sig". Men det är bara så kul så jag kan inte låta bli!

Och då inser jag att man blir lite "skadad" av att vara inne i försöka-bli-gravid-svängen... För jag ser embryon i hur många tapetmönster som helst! 

Säg att jag inte är ensam om det, hahahaha!

(ja, jag har dålig humor men den är i alla fall inte helt borttappad i all ledsamhet, hehe)

Kram

Nattlugn

Jag har svårt att sova men det kanske inte är så konstigt. Tur att det går att ligga och surfa lite i mobilen som tidsfördriv.

Tack för era fina och uppmuntrande kommentarer. Det ger lite perspektiv och det är skönt att läsa att jag inte är ensam (även om jag egentligen förstår att jag inte är det). 

Idag har jag varit hemma från jobbet och hängt med Mini. Hon har varit lite hängig och även petat sig i örat en del, så efter att Fina M avslöjat att han var öronbarn som liten, bestämde vi att en doktor skulle titta Mini i öronen. För säkerhets skull.

Det tog hela förmiddagen så jag tog ledigt. Precis vad både jag och Mini behövde!

Hon fick sova länge (2,5 timme! Jösses...) mitt på dagen och många av mina ledsna tankar suddades bort. För när jag är med Mini är allt mitt fokus obesvärat på henne. Det går inte att tänka på något ledsamt eftersom Minis blotta existens och närvaro gör mig glad.

Missförstå mig nu inte, min dotter bär inget ansvar för att trösta mig. Det jag menar är att jag bara är så lycklig när jag hänger med henne. Vi har kul ihop helt enkelt. Allt ledsamt försvinner och det är jätteskönt! Så klart, det är ju min dotter.

Jag har också fått svar från kliniken.

Ett riktigt fint och vänligt mail. Primolut är helt ok att ta, vilker jag räknat med, och de förstår att jag oroar mig lite över medicineringen så de tycker att jag kan följa samma medicinering som då Mini blev till med enda skillnaden att det blir en högre Progynondos den här gången.

Mer östrogen med andra ord. Men det får väl vara så. Jag gissar att den nivån har sjunkit ttterligare sedan Mini kom.

För tillfället känns allt lite lugnare. AVA:s utförliga och betryggande mail var bra att få och att bara få vara hemma lite från jobbet och få leka med Mini hjälpte nog också. En liten minipaus i vardagen gör alltid nytta.

En långpromenad och lek med lite andra ÄD-mammor och deras barn nu i helgen kommer nog också att skingra en hel del ledsamhet. Mina goa ÄD-kompisar. Det är skönt att få pladdra av sig med dem ibland.

Gott så. Nu ska jag försöka att sova igen.

Kram i mörkret