Vilovecka

Nu är jag och Mini hos morfar med fru så att jag får lite avlastning. Det var Fina M:s förslag och som jag uppskattar det.

"Du behöver lite vila och avlastning och jag måste göra klart tomten, och Mini avgudar sin "låtsasmormor" så varför inte åka till dem en vecka?"

Fina, Fina M. 

Så här ligger jag på soffan och halvslumrar och småtittar på såpor på tv:n medan Mini leker med sin "mormor" och får ha henne för sig själv. Och "mormor" är också lycklig över att ha sitt barnbarn för sig själv.

Jag gissar att Fina M skulle vara gladast av att slippa allt slit hemma just nu men han får i alla fall ordna allt ifred och utan att behöva tänka på mig och Mini hela tiden. 

En lyckad lösning med andra ord! Precis vad jag behövde, tror jag. Fina M är visst lyhörd trots allt! Jag hade fel... Hormonell, kanske?

Liten sparkar som sjutton där inne och om han är lika aktiv när han kommit ut så blir det fullt upp, hahahaa! Det känns som om han aldrig sover. 

Jag vaknar varje natt kl 2 och somnar om vid 5-tiden. Han sparkar runt under den tiden. Magen rör på sig konstant!

Jag har också blivit dålig i magen. Med Mini var jag hård i magen och nu är det tvärtom (mysdetaljer, hehe).

Jag ska försöka ladda upp en magbild till snart. Den förra funkade inte att ladda upp med mobilen så jag ska sätta mig vid datorn när jag kommer hem igen. Då ska det nog gå.

Folk säger att magen är liten den här gången också, men jag håller så klart inte med. Samtidigt så bryr jag mig inte den här gången. Det är som det är och jag längtar bara tills Liten är på utsidan så att vi får träffa honom. 

Passar också på att tacka för era kloka kommentarer ännu en gång! Ni är bäst!

Kram

Nedräkning

Jag har en app som räknar ner till bf och håller reda på all annan statistik och information som är ganska onödig men kul. Och nu är det 65 dagar kvar till bf men eftersom det blir planerat kejsarsnitt så är det faktiskt bara 59 dagar kvar tills vi får träffa Liten. Mindre än två månader! 

Det går fort nu.

Här hemma är det lite jobbigare än vanligt. Jag tycker inte att Fina M är lika lyhörd som förra gången jag var gravid och ibland känns det som om jag är den enda av oss två som vet om att jag är gravid. Det är så klart ett orättvist uttalande eftersom Fina M på många sätt säkert visar lite omsorg, men det känns inte så alls. Framförallt behöver jag sömn och ska jag få det så hinner jag inte med annat. Jag jobbar (ok, just nu är det semester) tar hand om Mini och sover. Jag tror att Fina M tror att det är bra så och att hans hemarbete med hus och tomt bidrar till ro men det betyder att jag/vi inte har tid över för något annat. Inget.

Jag får stjäla tid för att kunna betala räkningar. Fina M:s mamma gick bort och det tog mycket tid och sorg också. 

Efter semestern kommer jag att jobba mindre och då hoppas jag att jag kommer ikapp lite. Jag vill inreda klart i barnrummet. Just nu står det tomt. 

Jag vill ta fram bebiskläderna. Jag vill jobba lite på egna projekt. Jag vill kunna betala räkningar utan att ha andan i halsen. Jag vill luncha med lite vänner innan jag blir uppslukad av mitt egna och vår lilla bebis. Jag vill kunna ta ett bad i lugn och ro. Jag vill vara ensam lite, bara ibland. Just nu rullar allt på för fort och okontrollerat. Helt utan struktur och det sista jag vill är att bli stressad, men det håller jag på att bli. Att inte ha möjligheten att få vila när jag behöver och att inte få tänka på mig själv lite mer gör mig stressad. Även om jag har semester så är det svårt att leva i nuet och DET gör mig galet stressad. Jag som är "proffs" på att släppa saker och bara vara när det behövs. Min fristad är jobbet och så ska det absolut inte vara enligt mig!

Kanske är jag självisk men det är så här jag känner och då måste jag ju göra något åt det. Den 28/7 har jag tid hos bm och då ska jag ta upp det här med henne. Jag behöver bolla lite tankar och praktiska lösningar och just nu får Fina M vara utanför det. Vi behöver trots allt få hus och tomt klart innan Liten kommer så jag pratar hellre med bm om han fokuserar på det praktiska så länge.

Ibland är det bara så svårt att få ihop allt. Hur tusan GÖR folk egentligen? Är alla tjejer superkvinnor med stöttande, lyhörda och förstående partners? Själv känner jag mig svag och ynklig med nollkoll just nu...

Semesterkramar