Pinglan Ingela

Vi har ringt.
Min favvosköterska svarade - Ingela. Hon är fantastisk.

Enligt noteringarna hon hade så skulle jag börja med Provera idag. Men det betyder också att jag börjar med injektioner om ca två veckor. Det i sin tur skulle betyda preliminärt ÄP om ca tre veckor, d.v.s. vecka 7 och inte 10. Något är fel.
Eftersom Ingela är en förstående och handlingskraftig kvinna så ska hon kolla upp det här med läkaren och återkomma senare i eftermiddag. Min man har också framfört våra önskemål om att vi vill starta en ny behandling å det snaraste, inte om sex veckor eller mer. Det förstod hon så hon framför nog det också till farbror doktorn.

Jag tror att Ingela styr upp det här. Hon ingav oss i alla fall lite hopp på ett fint sätt. Tack, Ingela!

Ledsen

Idag kom den. Ledsenheten.
Vaknade av en dröm om att jag var tvungen att gå till fem olika gynekologer som alla gjorde snabba, slarviga undersökningar och nästan skällde på mig för att jag låg i fel rum... Bra början på dagen. Så var tankarna igång och tårarna trillade.

Hur kunde jag ägglossa? I torsdags var jag på VUL och hade flera äggblåsor. På kvällen tog jag Orgalutran som ska förhindra ägglossning. Detsamma gjorde jag på fredag kväll. Hur kunde jag ägglossa? Och när? Jag trodde inte att sånt kunde hända. Jag har ju dessutom en äggblåsa kvar. Varför lossade inte den i så fall? Nej, det känns inte rätt.

Dessutom så sa läkaren (som inte var "vår" läkare) att nu får jag ju mens om två veckor och sen blir det vecka 10 istället för de har så fullbokat så vi kan inte köra på en gång. Jag fick Provera utskrivet för att styra upp mensen lite. Jag missuppfattade det som att det blir preliminärt äggplock vecka 10.
När vi kom hem insåg vi att det var inte så han menade. Han menade att jag ska BÖRJA vecka 10. Det är ju om sex veckor! Bara för att de har överbokat sig. Det känns JÄTTEFEL! Känner jag mig själv rätt så får jag ingen mens om två veckor. Och definitivt inte igen fyra veckor efter det. Något sånt har inte hänt mig på ett år så varför skulle det göra det nu? Och jag vill inte ta Provera i tid och otid. Så nu vill jag köra när jag får min nästa mens. Jag skiter högaktningsfullt i om de har fullbokat sig på CvL. De får väl ta in extraläkare i så fall. För min äggreserv ska inte rinna ur mig p.g.a. såna fåniga anledningar.

Nu har vi bestämt oss för att ringa med alla våra frågor idag. Jag kommer förmodligen bara att börja böla så min fin, fina man ringer. Han är dessutom bättre på att komma ihåg de mest relevanta frågorna vi har. Tur att vi matchar varandra så bra. Vad gjorde jag innan jag träffade honom? Han är fantastisk.

Usch, jag är jätteledsen och förvirrad. Inget är roligt längre. Hur piggar man egentligen upp sig när ALLT är tråkigt?

Helvete

Fan, skit, helvete.
Avrapportering från VUL 2: Jag hade bara en äggblåsa kvar. De andra hade ägglossat sig på naturlig väg.
Och som läkaren sa, det är inte riktigt värt det att genomgå en äggplockning för ett enda ägg. Det förstår vi.

Nu är det alltså bara att börja om på ny kula. Vänta någon vecka (för att det är så fullt på CvL just nu), ta Proverahelvetet, vänta på menshelvetet, börja med spruthelvetet och bära på hopp-och-förtvivlan-helvetet igen.

Skit.

Jag är inte direkt ledsen men ändå. Jag hade ägg och så går de små skitarna och släpper iväg sig på helt eget bevåg! Vad är det för stil!?
När jag gick igenom hur behandlingen varit så kan jag dock konstatera att jag faktiskt sprutat i mig en hel del mer än vanligt. Ca två dagar längre än brukligt före en kontroll. Så det är nog där missen har blivit. Förmodligen beror det på min lilla fadäs i början av behandlingen då jag sprutade i mig lite för lite. Inte för att jag tänker säga att det är mitt eget fel utan för att faktiskt inse hur det kan vara. Det är alltid skönt med en förklaring till allt...

Så nu sitter jag här och njuter ett glas rödvin. Korkade upp ett apdyrt årgångsvin som vi fick i bröllopspresent. Tusan, vad gott det är! Sen ska vi åka in till stan och se på bio.

Och så kan jag avslöja att eftersom en blåsa sitter kvar så finns ju faktiskt chansen att den innehåller ett ägg. Ni vet väl vad man gör åt sånt om man vill ha barn?...

Många kramar i vintermörkret.

Morfin

Total ostfrossa. Nu får det nog räcka för flera år framöver känns det som.

Jag är så spänd inför morgondagen. Tänk om det är något knas!? Det vill jag verkligen inte. Men tänk om jag ska ta ägglossningssprutan? Då är det "på riktigt" liksom. Hjälp! Skräckblandad förtjusning!

Det molvärker i magen hela tiden. Det är ganska jobbigt faktiskt. I vanliga fall så har man ju mens när det är så här. Nu händer ingenting. Det bara värker. Hoppas att det går över om ett ägg fäster. Men då känner man väl bara av själva äggplocket som tydligen ska göra lite ont... Ingen molvärk då inte!
Känner mig som en svullen ko. Brösten är större också till min mans stora förtjusning. Tyvärr ömmar de.

Undrar hur äggplocket fungerar rent praktiskt? Jag har inte riktigt tänkt på det innan. Har ju försökt att ta en sak i taget och nu har det gått så fort att jag inte hunnit att fundera riktigt. Det kanske är bra...
Jag har i alla fall förstått att man får lokalbedövning och eventuellt morfin. Jag har fått morfin en gång förut. Då hade min axel hoppat ur led och gått sönder. Läkaren gav mig massor av morfin när han skulle rätta till den. allt han gjorde blev fel och axeln belv förstörd. Av morfinet spydde jag som en gris i flera timmar efteråt.
Hmm, undrar om jag ska vara mer nervös för morfindelen än för själva äggplocket?

Nu snurrar det med tankar igen. Kanske lika bra att inte tänka så mycket utan invänta morgondagen. Tror att jag gör det.

Sov gott!

Jösses

Det blev ingen fjällresa!! Inget mirakel har skett men jag är så otrooooligt glad! Nu ska ni få höra minsann.
Imorse åkte jag och maken till bästisen för att ta bilen till CvL för första VUL:en. Efteråt skulle maken ta tåget tillbaka till Stockholm och bästisen och jag skulle fortsätta till fjälls med bilen.
Medan vi gick till undersökningen så satt bästisen och fikade.

Jag började med blodprov (syster Ingela är så jäklans trevlig förresten) och sen blev det VUL. När läkaren skulle kika efter äggledare så såg jag en stor mörk fläck på skärmen. Då utbrast han:

- Oj, där har vi en rejäl äggblåsa. Och där är en till. Och en till. Och en till. Och en till. Och en till. Det här har gått väääldigt fort.

Medan jag klädde på mig så frågade jag vad det innebär.

-Nu sätter vi oss ner i lugn och ro. Väldigt fort har det gått.

Klart att jag blev orolig. Vi satte oss ner alla tre. Läkaren förklarade att det här hade han inte kunnat tro alls. Att jag skulle svara så bra och så fort på behandlingen.

-Ågglossningssprutan kommer nog senast att tas på lördag och då blir det äggplock på måndag. Senast. Om allt går vägen men då måste jag först titta på blodprovet också för att vara säker på att äggblåsorna också innehåller ägg såklart.

Maken stirrade rakt fram med halvöppen mun. Själv blev jag också helt paff. Det här hade vi inte alls planerat för. Eller ens drömt om.

-Eh, jag ska till fjällen och tog med mig sprutor men inte ägglossningssprutan, klämde jag ur mig. Jag trodde inte att det skulle gå så här fort, fortsatte jag.
-Nej, du, sa läkaren. Hade du frågat mig för en vecka sedan så hade jag inte heller trott det. Men nu gör vi såhär; vi kollar på hormonprovet och ringer dig kring kl 13 så får vi se om allt är som det ska. Är det det så kanske fjällresan måste vänta.

-Ja, ja, ja, sa ja, precis som prinsessan Viktoria när Daniel friade... Men det här är ju tusen gånger större!

Så maken och jag pussades och så kom bästisen och vi körde ner honom till tåget. Bästaste bästisen blev så exalterad att munnen gick konstant. Hahahaa! Så underbart!
Vilken lycka. Jag är i alla fall ingen klimakteriehäxa! Tjohoo! Trots allt så lyckades jag klämma fram lite äggblåsor. Chansen finns fortfarande. Liten, men den finns. Fan, vad skönt!

Så bästisen och jag fikade och pladdrade. Sen gick vi till Vålamagasinet som har sjukt mycket snygga möbler. Dyrt, men snyggt och rea ibland...
Kl 13 satt jag i en fruktansvärt dyr fåtölj (38.000 kronor) och tog emot samtalet från syster Ingela på CvL.
Lät hon inte lite väl försiktig på rösten? Eller...Jo, den släpade liksom. Och lät sorgsen. Fan också.

-Ja, nu är det ju så att läkaren vill träffa dig på lördag för en undersökning igen.
-Jaha?
-Du får ta Menopur som vanligt ikväll och imorgon men du ska också lägga till en spruta med Orgalutran dessa två kvällar. När du träffar doktorn så kollar han att allt har utvecklats fortsatt som det ska så att vi kan fastställa när äggplock sker.
-Ja? Va?!

Varför lät hon så sorgsen? Vad var fel?

-Ja, det är ju lite tråkigt att du inte kan åka till fjällen nu men...
-Va?!! Men Guuud, nej då! Absolut inte! Fjällen finns ju kvar. Det här slår allt!

Puh, var det bara DET hon oroade sig för!? Skönt! Drömde jag?!?!?

-Ja, men vad skönt att du tar det så. Du är hjärtligt välkommen på lördag. Då blir det VUL och blodprov igen så att vi kan fastställa äggplocket då. Ha det så bra tills dess.

PUSS, PUSS, PUSS!!! Lycka!

Bästisen blev överlycklig och ringde till sin man på en gång som nästan började gråta av lycka han med.
Själv ringde jag till maken som självklart blev överlycklig.
-Du får ursäkta, men vad bra att det inte blev någon resa, hahaha!
Ja, det är det minsta man kan säga.

Samtidigt så är vi otroligt medvetna om att nu kan allt hända och vända. Tills på lördag kanske allt har gått galet. Och även om vi får genomföra ett äggplock så är det så mycket mer som ska klaffa. Embryon som ska skapas på ett bra sätt, som ska återföras, som ska fästa, som ska... Ja, många risker finns men jag har svarat på behandlingen. Det är inte helt kört. Och blir det fel den här gången så är jag övertygad om att vår läkare inte har gett upp helt när det kommer till oss. Kanske tycker han inte att vi är helt galna om det går åt skogen nu men vi vill prova igen.
Med det i åtanke så känns det som att vi kan klara vad som helst.

Nu ska jag gå och blanda den dagliga "silen" med tillägget att få lyxa till det med en "extrasil" den här gången. Gaaaaah, vad skönt!!!

Kramar i mörkret! Ge ALDRIG upp.

VUL 1

Jaha, så är det då dags. IVF nr 2:s första VUL. Usch, det känns som att doktorn kommer att titta på mig och säga "tyvärr, det är kört"... Vill bara ha det här överstökat nu.

Efter undersökningen åker jag till fjällen med bästisen. Det ska bli skönt att få komma bort lite men åh, vad jag kommer att sakna min man. Speciellt om vi får ett stort "det funkade inte". Då vill jag bara kramas. Vi får ha telefonkontakt istället och jag är ju faktiskt bara borta i några dagar. Ingen av oss mår nog bättre av att vara hemma. Blir svaret negativt så är det så bara. Då får vi vila, andas och sen ta nästa steg. Inte ger vi upp i alla fall!

Så hur det gick hos läkaren skriver jag om på söndag när jag är hemma igen.
Önskar alla där ute en riktigt skön helg. Det ska jag ha.

Glöm inte att kramas i snön.

Snöoväder

...är det sista sprutdagen innan VUL imorgon bitti.
Det känns som att morgondagen är domedagen. Allt eller inget liksom. Vet inte hur jag känner mig inför det. Lite spänd mest tror jag. Men det ska bli skönt att få veta hur det går i alla fall.

Idag är det dags för snöoväder igen. Hoppas att det är ett gott omen...

Kram

Hets

Fy fan vilken dag! Det har varit hets från att jag slog upp ögonen tills jag kom till Friskis & Svettis. Då kunde jag äntligen slappna av och fokusera på lite träning.
Konstigt det där med möten förresten. Jag har suttit i två långa möten idag och samtidigt så tror folk att man kan prestera en massa annat samtidigt. Det är ju stört omöjligt. Det förstår ju en treåring! Ja, ja... det är väl bara att släppa det nu. Jag sa ifrån och det fungerade. Ibland måste jag få prioritera om lite. Och nu är det extra viktigt för mig. Så det så.

När jag kom hem från F&S så var det dags för sprutan igen. Vilket meck... Jag har stått i köket och blandat ihop dosen varje kväll. Det kanske inte är det smartaste eftersom vårt köksfönster är som ett akvarium ut mot gatan.
Härom veckan tog jag och min man ett glas vin till maten. Mitt i veckan. Eftersom vi bor i ett område som kryllar av småbarnsföräldrar så bad jag min man att flytta på vinflaskan. Den stod i fönstret och jag fick för mig att det kanske inte ser så bra ut (tänk vad man bryr sig ibland, fånigt). Min man skrattade och sa lie ironiskt att vi kanske blir sedda som områdets alkoholister som dricker ett glas vin mitt i veckan sådär.
Ikväll när jag blandade ihop min "kvällssil" så kom han in och påpekade att vi uppgraderat oss. Nu tror nog grannarna att vi övergett vinet och gått in på tyngre saker... Funderar på att kanske blanda ihop Menopursprutan i badrummet istället. Eller så fortsätter jag i akvariefönstret så att grannarna får något att prata om, hahahaa! Jag får nog bjuda på det. Så har vi något att prata om på vårstädningen. Typ.

Jag har fått huvudvärk lite då och då. Det är nog hormonet. Men framför allt så mår jag illa ibland. Som idag på mötet. Då mådde jag jätteilla och började tänka på hur jag skulle bete mig om jag verkligen behövde en toalett. Eller en hink. Tittade kärleksfullt mot papperskorgen. Sen på en mötesdeltagare som såg helt frågande ut. Hon undrade nog vad som rörde sig i min hjärna. Efter det blev det svårt att komma tillbaka till verkligheten och mötet igen. Och självklart mådde jag inte alls så illa att jag skulle behöva en toalett. Eller en papperskorg. Jag bara spånade lite. Vilket kaos det skulle bli! Undrar vem som skulle tagit över protokollförandet då eftersom det var min tur att föra protokoll idag (det blev för övrigt väldigt kortfattat p.g.a. mina fladdrande tankar och illamåendet)?

Med ovanstående tankegångar så kan jag nästan inte förstå hur jag ens kan försöka att stressa upp mig. Det går ju bara inte när tankarna vandrar iväg helt på egen hand. Alltid något positivt. Ingen hets här inte, bara en massa trams. Skönt som omväxling!

Jobb

Idag har jag jobbat med mitt egna lilla företag hela dagen. Det kanske låter trist men eftersom det är mitt egna företag så gör det ingenting. Kanske att min man tycker att det är trist men jag måste ju. Han fick städa istället, hahaha!

Så ingenting speciellt har hänt idag. En arbetsdag vid köksbordet bara.

Förresten gick det bra med den ökade dosen igår kväll. Det vara bara lite mer meckigt att blanda ihop hela dosen men det gick. Det blev mer luftbubblor i kanylen och det meckiga var att knacka bort dem. De ville inte släppa riktigt.

Skön söndagkväll på er!

Hjärnsläpp

Jo, det var som jag befarade. Men värre. Jag tar inte 150 enheter. Jag har tagit 75 enheter!
"Ojdå, bara en ampull? Du ska ta sex." sa sköterskan jag pratade med.
Jag kunde inte hålla mig utan skrattade till lite.
"Det är skönt att du tar det så", sa hon då.
"Ja, det är ju inte dödliga doser direkt", blev mitt svar. Suck, jag har en sån fallenhet. Att alltid kläcka ur mig något korkat vid fel tillfällen. Sånt som inte passar in liksom...
Hursomhelst så sa hon att det inte var någon större fara. Hon bad att återkomma lite senare i eftermiddag så skulle hon kolla med läkaren hur vi skulle lösa det hela.
Nu ska jag då "öka" dosen, d.v.s. ta den korrekta dosen och göra det t.o.m. onsdag och så fick jag en ny tid för VUL på torsdag morgon istället. Skönt att det löste sig.

Tänk vad snurrig man kan vara. Jag som är så petig när det kommer till sånt här. Vet inte vad det är med mig men jag har nog fått en rejäl hjärnsläpp. Hoppas att det är över nu.

Sol

Oj, vilket vackert väder det är här idag! Det blir en lång promenad till bästisen för hennes dotter har födelsadagsdisco idag, hahahaa! Ska bli sjukt kul att se ett "minigäng" under en discokula!

Idag kom jag på att jag klantat mig med injektionerna också. Jag har varit så inställd på att få börja att jag tror att jag har doserat för lite... Hur dum får man vara?! Jag blir sååå besviken på mig själv för jag brukar verkligen vara hypernoga med att följa instruktioner. Nåja, kanske inte IKEAs men det här är ju något annat.
Jag har tagit en sån där liten "glasburk" med pulver och en liten "glasflaska" med vätska och blandat ihop dessa och injicerat. Men grejen är att jag tror att den dosen endast är på 150 enheter. Jag ska ta 450... Klantigt!! Så klantigt. Jag får väl skylla på att hjärnan inte varit med på sista tiden. Eller nåt. Men jag känner mig glad ändå och oroar mig inte. Det går att rätta till.

Ska ringa CvL kl 11 och få mitt resonemang bekräftat så att jag gör rätt från och med nu.

Njut dagen! Hoppas att solen skiner hos er också.

Sjuksköterska

Sådär, första Menopursprutan tagen. Det var lite krångligt att blanda ihop blandningen själv. Kändes viktigt på något sätt.
Jag kände mig som en sån där handfast, rutinerad och duktig sjuksköterska, ni vet. Men jag fibblade och glömde att trycka ut luft ur sprutan innan jag stack in den. Jag hann precis sticka till men så kom jag på mig själv och drog hastigt ut sprutan igen. "MEN!!!", skrek min man till när han såg vad jag gjorde.
Jag fick ta bort kanylen och sätta dit en ny och försiktigt pressa ut luften. Avslutade med lite knackningar mot sprutan så att sista luftbubblan försvann och stack till igen. Så mycket för att känna sig som en rutinerad sjuksköterska...
Det brände mer än när jag tog Puregon. Eller så var det bara inbillning. Eller så var det för att jag stack liiite, liiite längre ner på magen än vid förra behandlingen. Eller så var jag bara nervös.
Skitsamma, jag är tokduktig som kan blanda IVF-häxblandning och sticka mig själv!
Värsta sjuksköterskan, typ, ba'...liksom... erhm.

Jag är lite uppspelt.

Äggigt

Ikväll sätts första sprutan i magen. Det känns skönt att få börja! Även om det inte faller ut väl så slipper jag denna väntan i alla fall. Jag har fått för mig att det går bättre om jag sätter sprutan lite, lite längre ner på magen än vad jag gjorde förra gången. Omoget resonemang men, vaddå, det kanske funkar? Jag måste få hålla på med lite egenheter. Annars känns det inte bra liksom...
För faller det inte ut väl så blir det förmodligen en ännu längre väntan än den här gången... Då blir det äggdonationskö i något år. Det kommer verkligen att sätta mitt tålamod på prövning!

Jag har funderat lite på det där med en kompis till mig som donator eller korsdonator. Min allra bästaste bästis har erbjudit sig helt frivilligt men både hon och jag vet att hon är för gammal. Synd för hon är en så bra människa som jag verkligen älskar.

Mina tankar har gått till en annan tjej som jag tycker om otroligt mycket men tyvärr har vi inte hörts på ett ganska bra tag. Hur funkar det att fråga om något så stort? Och om man inte har hörts på ett tag, hur ska jag formulera mig då? En så stor frågeställning måste få vara informativ, rakt på sak och ge mottagaren gott om utrymme att få känna efter och diskutera med sin partner också. Svårt blir det nog om vi nu frågar henne. Eller så står vi bara i kö. En sak i taget.

Men nu!!! Nu, ska jag läsa på lite om hur sprutan ska tas. Snart är det äntligen dags!!

Kram

Känsloblandning

Det är konstigt; jag är sååå glad för att mensen kom. Jag har ringt till Linnékliniken och ska börja med sprutorna imorgon och göra en VUL med blodprov på tisdag. De tyckte att jag ska åka på min fjällresa också. Kanske att jag ringer imorgon igen och frågar om VUL:en inte ska flyttas till på måndagen så att det finns utrymme för en undersökning till på onsdag om det skulle behövas. Jag åker på torsdag morgon och ser fram emot det enormt mycket.

Å andra sidan så känner jag en sån tomhet i hjärtat för det här med vännerna (som jag inte träffat på sjuhundra år men som jag faktiskt bryr mig väldig mycket om, de är bara så genomgoda människor) som förlorade sin son i en tågolycka. Det är så fruktansvärt. Så otroligt jävla sorgligt. Det måste vara varje förälders mardröm. Absolut. Fy fan. Fy fan, är det enda jag kan komma på att säga som känns lite kraftfullt i sammanhanget.

Det blir så blandat; jag försöker att skapa ett nytt liv medan ett redan existerande så hastigt rycks bort. Glädje och sorg om vartannat. Jag väljer att fokusera på glädjen. Den vinner alltid i det långa loppet.

Minilycka

Vaknade alldeles nyss av smärtor i magen och en påbörjad mens. Den bryter nog ut ordentligt om några timmar. Tjohoooo!!!!
Nu är jag så uppspelt att jag inte kan somna om, hahahaa!
Trallalalalllaleeej!

Jag vill väcka min man men ska undvika det. Han ska få fortsätta att sova i den mjuka sängen.

Vilken tajming också. Sprutbehandlingen kommer inte att störa min och bästisens weekendresa till fjällen heller. Och jag kommer förmodligen att kunna njuta av resan till fullo utan att behöva oroa mig för mens och sånt. Bara ta med sprutorna, njuta av bästisens sällskap, skidåkning, lååånga frukostar, after ski och goda middagar. En hel långhelg.

Tänk vad fort livet kan förändras. Den här gången till något bättre.

Glädje, glädje, glädje!!

Tid

Idag då?
Mensen?
Kom fram nu!

Humdidumdidum... Kanske skulle jobba lite så att tiden går?

Humdidumdidum...

Mens?
Näe...

Trallalalej...

Nu då?
Näe....

Promenad på lunchen får det bli. Så tiden går fortare.

Tomt

Granen är utslängd, svärfar med fru har åkt hem, radion har gått sönder, en lampa har gått sönder och ingen mens ännu... Det känns tomt men också skönt. Bara maken och jag igen.

Förbenade mens! Kom nu då så att jag får börja med sprutorna!! Eller tog allt slut nu? Just precis den här gången? Suck... Aldrig mer liksom? Jag vet ju inte hur det fungerar så jag får väl bara leva på som vanligt och hoppas att något händer. Mensskrälle...

Nu ska jag ta ett glas vin och hoppas att det är det sista glas vin jag kan njuta av på mycket länge. Please.

Tiiick Taaack Tiiick Taaack

Men åååååh!!! Jag ringde ju på utsatt tid till gyn och ändå så var det upptaget. Skit också. Jag måste ha tagit fel på tiden. Suck, nu får frågorna vänta ytterligare. Hon, gyn alltså, måste undra vart jag tog vägen...

I övrigt så händer det inte så mycket. Det känns som att jag bara går och väntar på att få köra sprutor i kroppen. Så att det händer något.

Undrar om det bara är jag som blir så här hjärnslö av IVF? Jag kan inte koncentrera mig på något annat. Det är ganska jobbigt. Speciellt på jobbet. Jag märker själv hur jag kan sitta och stirra och säkert se väldigt frånvarande ut. Det känns inte så snällt mot mina medarbetare men det är inte så mycket att göra åt.
Häromdagen tittade jag på ett papper som jag brukar titta på väldigt ofta, och visste inte vart jag skulle fästa ögonen för att se ett datum jag letade efter. Det fanns två datum att välja på. Jösses.... Jag är inte närvarande riktigt. Jag väntar nog för mycket, hahahaa! Helst vill jag sova i fyra dagar nu och sen vakna och börja köra på de där förbaskade sprutorna.

Tiden går sååååå låååångsamt.... Som en gammal köksklocka i ett tomt hus.

Skitsamma

Sådär, ja! Sista Provera-tabletten tagen. Nu är det bara att vänta på mensen.
Och äntligen kanske jag blir lite gladare, hahaa! Skitsamma, snart får jag börja behandlingen. Primärmålet SKA bara uppnås. Så enkelt är det.

Tänk nu om den här "korta metoden" inte fungerar. Då har jag hittat två alternativ till att prova.

Det ena är Fostimon som jag läst lite om. Får se hur vår läkare på Linnékliniken ställer sig till det.

Det andra är äggdonation. De kliniker som vi har i åtanke är främst IVF-kliniken i Umeå och AVA-kliniken i Finland/Åbo. Vårt dilemma är i det fallet att vi inte har någon egen korsdonator vilket gör att väntetiden skulle bli längre för vår del.
Men imorse slog det mig att jag faktiskt känner en ung och fantastiskt bra tjej som jag skulle kunna fråga. Jag tror faktiskt att hon skulle säga ja. Förresten skulle jag inte ha något emot att ha henne som egen donator.

Så, skitsamma! Målet ska uppnås! På det ena eller andra sättet. En bebis ska det absolut bli.

Vackert

Så mycket för det "eurekat"...
Ringde till gyn idag och hon insåg nog att jag hade så mycket funderingar att hon skulle behöva ge mig lite mer tid. Så jag får ringa imorgon kväll och fråga henne allt jag kan. Hon är jävligt bra faktiskt.

På eftermiddagen kollade jag upp om det är något samband mellan AMH och progesteron men det är det naturligtvis inte. Men jag tror att jag är på rätt spår i alla fall. Jag är väl i den där kända premenopausen som inträffar i 40-årsåldern... Fan.

Hursomhelst så läste jag på Linnéklinikens hemsida att ett enskilt dåligt AMH-värde inte är avgörande. Så lite hopp kanske det finns ändå. Jag ringde till dem för att få ut mina FSH-, LH och AMH-värden inför telefonsamtalet med min gynekolog. Passade på att fråga sköterskan som svarade, lite mer om AMH. Hon gav väl inga konkreta svar men lät väääldigt svårmodig och sorgsen när hon talade med mig. Inte något gott tecken alltså. Vi la på och jag kände mig väldigt tom och själlös. Då ringde min allra, allra bästaste kompis. Hon ville bara kolla hur jag mådde. "Sådär...", svarade jag. Hon sa att jag får höra av mig när jag vill för att prata även om jag har min man. "Det kanske är skönt att prata med en tjej", sa hon.
När vi la på ville jag bara gråta igen. Vilken fantastisk kvinna! Min allra vackraste syster. Vilket gott hjärta. Tänk hon bryr sig om mig.
Men äsch, då! Jag satt ju på jobbet så det var bara att svälja klumpen i halsen och stirra på en datorskärm igen. Men jag var alldeles varm om hjärtat. Det är jag fortfarande. Vilken tur jag har som har en så bra man, en så fin bästis och en fantastisk lillebror. Men om brorsan berättar jag om någon annan gång.

Kram på er