Beslutsångest

Nu är det dags att ta beslut.

Fina M vill också försöka igen.

Men... Kliniken får inte tag i vår donator. 

Därför måste vi ta en del beslut.

Antingen fortsätter vi med den nuvarande kliniken. Fördelen med det är att de tänker hitta en ny donator som är så lik vår gamla donator som möjligt. Jag behöver bara ta ett TSH-prov också och sen är det bara att köra på. Jag har meddelat kliniken att jag inte tänker göra hydroskopi.

Nackdelen med att köra vidare med nuvarande klinik, är att jag tycker att doktorn inte är så bra som den förra samt att jag kommer att självmedicinera med prednisolon och fragmin.

Om vi väljer att gå till den andra kliniken så får vi den doktor jag tycker är bäst.

Nackdelen är att jag vet inte så mycket om den kliniken, jag får ta alla nya blodprov igen samt att de inte kommer ihåg hur min gamla donator var så det blir svårt att hitta en ny donator som är så lik henne som möjligt. Å andra sidan så får de hitta någon som är så lik mig som möjligt.

Jag känner mig också tveksam till hur den nya kliniken och min förra läkare betedde sig mot den klinik vi är på nu. Det var så extremt oproffsigt och fult gjort så det känns lite konstigt att vända sig till dem. De känns lite opålitliga, eller hur jag nu ska uttrycka mig.

Valet och kvalet, med andra ord.

Jaga var så inne på att byta klinik men nu vet jag inte. Jag försöker få fram magkänslan.

Hur hade ni gjort eller tänkt? Det är jättesvårt att bestämma sig, tycker jag! 

Jag har redan fått massor av bra kommentarer och mail som jag tacksamt läser flera gånger om och om igen. 

Ni får väldigt gärna fortsätta att hjälpa oss med lite olika infallsvinklar. Väldigt gärna.

Det är så svårt att välja!

Kram

Måndagar. Suck.

Blodprovet från förra veckan visade ett hcg-värde på 18. Allt är som det ska och inget mer behöver göras. Nu är den biten över. Skönt.

Imorse var jag hos tandhygienisten och hon frågade hur det går med allt (hon vet allt om vår ÄD) och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Nu är hon världens bästa så det gjorde inte så mycket men jag trodde att gråtandet var över. Så är det visst inte.

Vi har inte fått svar angående donatorn ännu och jag kollar min mail en gång i halvtimmen. Denna väntan... 

Och en kompis går in i vecka 10 nu. Jag är avis men glad för hennes skull så klart!

Men det blir nog tungt att se hennes mage framöver. Usch, vad jag ogillar den känslan. Det är inte jag att känna så. Jag brukar alltid bli genuint lycklig å andras vägnar så att känna avundsjuka igen är inte alls kul.

Men jag blir aldrig avis på någon som kämpat för att bli gravid. DET är i alla fall bra! 

Måndagskramar

Vilja

Det är svårt att vara konkret när jag ska beskriva hur jag tänker. Det är så lätt att jag kliver på någons tår (och då tänker jag främst på de som inte haft en sån tur som jag har haft med att få ETT barn i alla fall) och det är så lätt att svamla eftersom mina tankar hoppar runt fort, fort där inne. Det är en salig röra.
Men ibland dyker det upp ord från någon utomstående som liksom sätter fingret på det jag tänker, så nu tänker jag skriva lite utifrån Johannas ord som jag fick i ett meddelande från henne. Hon har varit en av eldsjälarna i föreningen Barnlängtan och hon kan mycket och hon betyder mycket för mig. Så några extra tack till dig, Johanna!
Naturligtvis så är det mesta jag skriver mina egna tankar också, hon hjälpte mig bara att uttrycka mycket av det.

Det är så här; jag känner mig ofärdig. Jag är inte klar alls med att försöka få barn. Min hjärna kan inte hantera ordet "klar".
Först trodde jag att det bara var en hormonförvirring och en sorg jag hade för att allt gick i stöpet, men nu inser jag att så inte är fallet. Jag gråter varje dag och så fort tankarna på ett framtida liv dyker upp så måste jag göra andningsövningar. Koncentrera mig på att andas.
När jag t.ex. längtar till vårt husbygge blir klart så övergår den längtan till ångest och andnöd. Det kommer att saknas någon i det huset.
När jag tänker på att vi ska skapa sagolika jular för Mini så känner jag en saknad för hennes skull. Ett syskon att busa med. Ångesten dyker upp och jag får göra andningsövningar.
När jag tänker på att jag ska jobba resten av mitt liv nu (well, till pensionen i alla fall) och aldrig mer få gå med en barnvagn så får jag andnöd.
När jag tänker på att krama Fina M så kommer tankarna på barn och drift upp och jag får andnöd. Igen.

Och jag tänker att jag är ung nu. Att det enda man ångrar när man ligger där inför döden, är saker man inte gjorde, aldrig något man gjorde.
Vi har pengarna.
Vi har åldern.
Vi har tiden.
Jag har längtan.
Det är inte så att Fina M absolut inte vill och är emot mig. Vi är inte osams, nej. Han är bara nöjd och tycker att det är en jäkla resa att försöka få barn. Även om han säkert skulle vilja ha en hel hop med ungar egentligen.
Men det är där vi inte riktigt möts, känner jag. Forskning (om man nu ska behöva hänvisa till sånt) visar att det inte är bra att avsluta försök "för tidigt". Sorgen följer då ofta med hela livet. Vem vill leva i sorg? Det är ju så lätt att undvika smärtan här och nu, men det kan (men måste inte!) vara ett val som leder till mer smärta ur ett livsperspektiv. Och kanske blir det då även en relationskris. Skulle det ske mellan mig och Fina M vet jag inte vart jag tar vägen. Jag orkar inte tänka på det nu.
Kanske ligger jag före Fina M i processen? Eller så ligger han före mig?
Men det känns som att jag har så mycket fakta som gör att det är jag som ligger före. För det är ju så att det ofta är vi kvinnor (av de som lever i heterosexuella parrelationer) som är "projektledare" i IVF-karusellen. Kanske blir det så per automatik eftersom det trots allt är vi som kommer att bära på barnet? Men det är en annan diskussion.
Men just därför så känns det som att i vår situation, där det är min kropp och mina ägg det mesta handlar om, så vill jag försöka igen. Mekanismerna bakom barnlängtankrisen är precis de samma med ett barn som med inga barn. Alla känslor är de samma som de jag hade innan Mini kom. En känsla av hjälplöshet och att inte "äga" mitt eget liv. Det är hemskt och jag får ofta behärska mig från att spontangråta när jag leker med Mini t.ex..
Fina M är en fantastisk pappa och han skulle vara precis lika bra med en liten till. Och han ser hur jag mår nu. Jag är ett jävla vrak även om jag är bra på att bita ihop i vardagen.

Vi enades om, utan att ha tagit något beslut, att maila kliniken och fråga om de kan fråga vår förra donator om hon kan tänka sig att ställa upp igen, så nu väntar vi på svar från dem.
De har redan svarat angående medicinering och att om vi vill göra fler försök så vill de odla blastocyster och att jag gör hysteroskopi och "rensar" gammal vävnad i livmodern. Jag vet inte ännu riktigt vad det innebär och om det är nödvändigt, men vi har inte bestämt något ännu. Vi är i ett vakuum där jag börjar skönja vad jag vill. Min innersta önskan är att Fina M vill detsamma som jag. Vill fullt ut, och inte försöker att skydda oss. För så tror jag att det är; han är glad över det vi har (det är jag med så klart!) och vill undvika smärtan i att kämpa. Men för mig kommer det att betyda MER smärta långsiktigt om jag inte får kämpa lite till.

Det bästa med att vara människa är att man kan ändra sig hur mycket man vill.
Glöm aldrig det, go vänner.

KRAM

Allt. Allt. Allt.

Ja, jag kanske inte skriver så frekvent längre. Inte just nu i alla fall.

Mina tankar snurrar så mycket och det är mycket jag måste bearbeta. Ska det vara så här? Är allt slut nu? Hur hanterar jag tomheten? Kan jag det? Blir jag glad igen? Så där som jag var förr, eller kommer det att hugga i hjärtat varje dag? Är det värt det? Och varför kan jag bara inte nöja mig? Mini finns ju! Vad gör jag med skuldkänslorna över att jag känner som jag känner?

Äsch, alla frågor och tankar jag har får inte plats men det är existentiella frågor. Hur blir livet? Det är väl den centrala frågan. Om jag nu ska sammanfatta något så komplext i en frågeställning.

Sen är det det där som någon sa: du är ju så ung fortfarande. Varför ska det vara slut med försök?

Ja, orken. Kämpandet.

Men det kanske är värre att inte kämpa vidare? När man vet att det kan gå.

Allt är så svårt. 

När tankarna blir klarare skriver jag nog mer igen. Fram till dess blir det nog bara enstaka inlägg här. När jag måste ventilera lite extra.

Kramar

Snigelfart

Åh, det är så tungt allting.
Allt jag gör går långsamt och jag orkar inte ta tag i något. Jobbmässigt är jag en katastrof.
Jag sover ca 2 timmar per natt förutom natten till idag. Då sov jag 4 timmar. Det berodde förmodligen på att jag och Fina M möttes någonstans i allt kaos. Det skapade lite mer ro i min kropp. Nu är det bara resten av mig som ska lappas ihop.

Idag har jag bara gråtit en gång och jag försöker att tänka på så mycket positiva saker jag kan för att få till lite endorfiner i min kropp. Jag tänker mycket på Mini och jag tittar på många foton från lyckliga stunder för att känna mig lite gladare. Jag funderar på att gå någon kurs för att göra något för bara mig själv. En ren och skär hobbykurs som yoga, dans, dreja, virka eller vad som helst. Det ska nog också gå att träna lite smått igen snart så att jag får fram än mer endorfiner.
Och så har jag bett Fina M att handla godis på väg hem från jobbet idag.

Det hjälper till imorgon i alla fall.

Kramar

Lite solgnäll

Dessa förbannade prover... Suck. Jag bara MÅSTE få gnälla av mig lite.
Jag har skickat provsvaren till AVA men de förstår inte riktigt provsvaren eftersom de tycker att proverna som är tagna inte riktigt är de prover som de behöver.
Det här irriterar mig eftersom jag påpekade redan från början att en del prover de vill att jag skulle ta inte finns som några standardprover i Sverige utan måste specialbeställas och ÄNDÅ så går de kanske inte att få. Då blir jag lite sur när AVA ifrågasätter varför inte alla prover de bett om finns med...
Ett exempel är Antitrombin III som de bett om . Jag förmodar att det är samma som Antitrombin i Sverige (alltså utan "III" på slutet), och som är det jag lämnat provsvar för.
Och så påpekar de igen att jag ska ta prover för HIV, Syfilis och Hepatit. Jag säger att jag inte har det. De säger att jag ska ge dem provsvaren... De har också bett mig scanna in provsvaren från alla prover och maila dem. Jag tycker att det är överkurs. Kan tilläggas att alla prover jag tagit visar inget avvikande på något sätt. Allt är normalt.
Så jag är lite irriterad. Nu ska jag ta ytterligare prover som labbet missat, jag ska be gyn om remiss för HIV, Syfilis och Hepatit som jag vet att jag inte har och så ska jag scanna (på jobbet, känns inte bra alls...) allt och skicka till AVA. Så fort jag tror att allt är mer eller mindre klart och tydligt så blir det en massa extra "hemuppgifter". Usch, så irriterande! Krångel!
Och mensen är sen. Eller så kommer den inte alls. Jag har vallningar som tusan i alla fall så nu är jag väl i klimakteriet på riktigt. Det var mer än 60 dagar sedan jag hade mens. Fan.
Jag frågade AVA om jag kan ta Primolut och om kliniken har öppet i sommar. De tycker inte att jag ska ta Primolut utan istället mäta slemhinnan och så anpassar de Progesteronet utifrån det. Känns inge bra... För så har jag aldrig gjort förut och det har fungerat bra med hur jag gjort tidigare (ja, förutom utomkveds då'ra).
Med allt krångel och omställning av allt så känns det bättre om vi väntar med insättning i augusti. Skulle allt gå bra då så blir det bebis i maj/juni och då har vi förhoppningsvis flyttat in i nya huset.
Om allt går vägen.... Och just nu känns det som om inget vill gå vår väg när det gäller syskonförsök.

Men vädret är fint! Och vi njuter! Och Mini busar och upptäcker alla knoppar och gatubrunnar och sandlådor och stenar och myror och maskrosor (som smakar mums tydligen...). Så förutom syskonförsök så går allt så härligt bra!

KRAM

Testerna

Som jag trodde. Fru Gyn ställer sig lite frågande till testerna. Eller snarare ett och det är Chomocysteine som hon inte förstår vad det ska vara bra för. Hon vill veta mer om varför det ska tas för det är inte något "standardtest" som finns med på provtagningslistorna utan måste specialbeställas.
Förresten var även Lupus anticoagulant numer ett specialtest som måste beställas vid sidan av (vanlig remiss går inte).
Och så var tydligen inte listan från AVA helt perfekt specificerad. Det finns lite olika varianter av de olika testen som AVA ber om och de måste specificera sig lite mer kring vad mer exakt som ska mätas av alla olika testerna.
Suck. Alltid är det något. Och så hamnar man i det där läget igen. Det där när man ska hålla reda på allt själv och sätta sig in i allt utan läkarkunskaper och maila, fixa, trixa och dona.
Men klart att jag är tacksam över att min Fru Gyn faktiskt hjälper till så gott hon kan och hon ska även ringa kollegor och fråga lite mer.
-"För att jag är nyfiken.", säger hon glatt.
Men så påpekar hon att hon tycker att det är konstigt att de vill ta alla prover. Jag har ju trots allt haft en graviditet mellan de två missfallen och att just IVF/ÄD kan ge en lite ökad risk till upptäckta missfall jämfört med vanliga graviditeter där en del tidiga missfall aldrig upptäcks eftersom man inte ens vet om att man är gravid.

Så nu har jag mailat AVA och frågat om jag kan ta Chomocysteine- och Lupus-testerna hos dem samtidigt som insättningen istället. Krångliga människor. Kan de inte bara slänga in embryona och så PANG! blir jag gravid? Det vore så mycket trevligare så.

To be continued...

KRAM

Spinner

Det händer så mycket. Min ork finns inte riktigt. Eller, jo, den finns nog men jag tar mig inte tiden att hitta den.
Det berömda ekorrhjulet har fångat mig och all min tid går åt till att stoppa det och gå min egen väg som vanligt, istället. Men det är svårt.

Det är med en bit sorg i hjärtat jag säger hej då till Mini varje morgon. Vetskapen att jag inte får umgås med henne på heltid igen är lite svårt att hantera ibland. Visst, helt överkomligt, men ändå, ett litet hjärtbett när jag tänker på det. Aldrig mer Mini och jag på heltid dag efter dag igen. Men jag njöt av varje sekund det varade i alla fall!

Och så åker jag till jobbet och det blir mer och mer att göra. Som egen och konsult känns det toppen. Ända till idag då kunden har ändrat sina planer och jag blir ganska hårt drabbad förmodligen. Uppdraget slutar tidigare än väntat. Jobbigt!
Nu måste jag förmodligen jaga nytt uppdrag och det är tidskrävande... Jag måste ju jobba hos kunden på dagarna. Så jag jagar tid.

Och så leta boende. Och söka bygglov. Och ringa hustillverkaren. Och planera hela året framför oss.

Vi andas och försöker ta en sak i taget men för mig är det tungt. Allt spinner och jag hinner inte ikapp. Jag känner mig splittrad.

Måste. Ta. Det. Lugnt.

Kram

Mer knas?

Ja, vad ska jag säga?
Här går jag och känner mig normal igen. Idag är blödningarna helt slut och jag orkar fokusera lite på flytten igen. Skönt!

Så ringde Fru Gyn.
Jag hade glömt att jag skulle ringa idag för att få provsvaret.
Hcg:t har sjunkit till 75 vilket var helt ok. Skönt!
Men... När labbet tog fel prov så fick hon även resultatet från det provet och det visade förhöjda värden så gyn vill träffa mig igen om en månad.
Hon sa att värdet visar en påverkan på äggstockarna av något slag men att det mycket väl kan vara på grund av medicineringen.
Jaha?
Jag orkade inte fråga om mer detaljerad info. Jag vill bara slippa allt vad min nedermage heter. Det får bli nästa månad. Orken vill jag ha kvar till dess.

Samtidigt undrar jag vad som händer med kliniken. De har inte hört av sig på mitt senaste mail. Det skulle de göra för att berätta hur jag skulle sluta med medicinerna. Jag slutade i och för sig med dem på eget bevåg någon dag efter, men det vet de inget om...
Undrar hur det går för dem? Jag fick ett mail om att de skulle flytta. Undrar om det har med saken att göra?
Jag tror jag mailar dem igen. Vill veta.

Så... När jag tror att allt är lugnt så är det visst inte så. Men just nu tänker jag stoppa huvudet i sanden en månad, och bara fokusera på här och nu. Det är roligare och jag känner att jag behöver lite kul just nu.

Kram

Släktingen igen

Idag har vi varit på besök hos "släktingen". Hon som bara pratar likheter heeela tiden. Som jag blir galen på, helt enkelt. Jag menar, nu är Mini 7 månader och det borde finnas annat man kan prata om liksom.

Men det är en släkting som jag, enligt alla oskrivna regler, inte bara kan undvika. Dessutom så ÄR hon faktiskt generellt ganska trevlig. Hon är väl bara lite naiv ibland och så hör hon till generationen 40-talister som kanske har det lite väl gott ibland (ok, jag har väl lite mindre fördomar ibland, då. Men ha lite överseende med det just nu, snälla?). Den generationen, alltså.

Hursom, idag började hon tala likheter igen.

-"Jo, men jag TYCKER ändå att hon ÄR lik din mamma, Fina M."

Here we go again, tänkte jag.

Men, hon har precis blivit farmor och den bebisen är väldigt lik hennes ex-man som hon inte är helt förtjust i. Kontring. Jag kunde inte låta bli.

-"Ja", sade jag. "Visst är det märkligt att många barn blir så lika sina farföräldrar? Som ditt lilla barnbarn som är så otroligt lik din ex-man."

Så slutade hon att tjata om vem Mini är lik. Ridå.

Jag känner mig lite ond, men vaddå? Jag ORKADE inte lyssna mer på det där tjatet om att Mini är lik sin farmor. Det verkar aldrig som hon vill sluta att påpeka det.

Sen hände något. Jag sa att om man tittar på Minis ögon så är de verkligen en blandning av Fina M:s ögon och mina. Det tycker jag själv också!

Hon synade Minis ögon och sa:

"Ja, det ÄR de verkligen! Nu ser jag det! Vad roligt!"

Och så påpekade hon t.o.m. att Mini har en hel del minspel från mig.

Som jag alltid har sagt, likheten sitter hos betraktaren och ibland får man hjälpa till lite. Hihi!

Och om någon undrar varför jag tjatar om den här släktingen, så vill jag med det berätta att det ibland kan vara jobbigt att höra det här med likheter. Jag tror faktiskt att även om det inte är en bebis som kommit till världen via ÄD, så kan det vara lite tröttsamt att höra att ens barn är lik den och den eller inte lik föräldrarna alls. I alla fall om det tjatas om det från en och samma person i tid och otid.

Men, för de som funderar på ÄD eller ED, så kan det vara bra att vara förberedd på att jämförelserna ofta är fler än vad man kan tänka sig. Och jag var inte så förberedd på det, faktiskt. Det är väl därför som jag blir lite extra irriterad på den här släktingen. Vanlig, normal "oj, vad hon är lik sin pappa"-jämförelse är inget jag bryr mig om. Så ÄR det ju.

Men det där om att "hon är inte lik någon av er" kan bli lite konstigt ibland. För jag och Fina M bryr oss ju verkligen inte alls och på något sätt känns det som att vår dotter blir bedömd.

Det blir hon naturligtvis inte alls, det är bara hjärnspöken som vi, främst jag, har och som jag måste komma över. Det vet jag.

Men nu är det här en ÄD-blogg och jag skriver om allt som har med ÄD att göra och fritt från mitt hjärta. Så det kan vara bra att veta om man går i de tankarna. Så slipper det bli en överraskning som det blev för mig.

Det är verkligen märkligt att jag inte var beredd på det. Jag hade aldrig trott att jag ens skulle reagera på det som jag gör. Jag brukar inte bry mig så mycket om vad andra tycker när det kommer till sånt där. Eller något som rör mitt privatliv egentligen.

Men, men... det är inte hela världen. I förhållande till allt vi gått igenom så är det verkligen ingenting. Ingenting!

Och blir det jobbigt så får man leda in de oinvigda på den rätta vägen; se livet ur ett annat perspektiv ibland.

Kram på er där ute!

Vardagstjafs

Ibland är det svårt. Trots att vi uppnått vår dröm så blir det visst knas ibland.

Som när vi har längtat otroligt efter barn och tänkt lika med allt, och så får vi äntligen ett barn och helt plötsligt en dag så tyckte vi plötsligt helt olika angående en liten vardagsdetalj kring Mini. Det blev fel och konstigt. Jag är inte van vid sånt och ledsenheten höll i sig i två dagar.

Vår barnkamp har svetsat samman mig och Fina M så pass mycket att när det nu blivit som vi ville så blir jag så upprörd när vi blir oense och sura på varandra. Det känns helt fel och tänk att det är vår dröm som besannats som gör att det blir så!

Det känns knepigt även om det inte är någon stor grej alls egentligen. Jag vill bara inte att det ska bli så. Lyckliga familjen-temat är liksom roligare.

Men, jo, jag förstår så klart att det inte alltid kan vara lattjo och kul med små barn och att man så klart får vara oense och lite griniga på varandra i ett förhållande. Självklart! Det är väl bara det att det är lite ovant det där med onödigt tjafs liksom. Livet är ju större än så och det har vi mer än väl fått erfara under många år. Därför stör det mig väl lite extra gissar jag. Tjafs, alltså.

Men det gick snabbt över och allt är normalt igen!

Jag ville väl bara säga att vi äntligen är en "normal" familj, hihi. Att vår barndröm förmodligen innehöll även lite vardagstjafs helt enkelt. Vi glömde bara bort det när vackraste Mini kom till världen. Hon levde upp till alla drömmar och mer än så, så vardgatjafset i vår dröm glömdes förmodligen bort. Så var det.

Och ingen mens ännu... Kanske är den på gång? Kanske var det lite PMS som spädde på tjafset?

Hoppas det!

KRAM i solen

Aj.

Hur det kan kännas när man inte är delaktig i Mors Dag. Läs HÄR.

Aj. Mitt hjärta gör ont.

Kram

7 veckor och feticism

Det var då självaste... Besök på BVC idag och de undrade hur det gått med mitt bröst. Bröstbölden, alltså.
- "Jo, tack, nu är det bra. Nu är det bara ett litet hål kvar som läcker mjölk då och då men det är på väg att läka ihop."
- "Då ammar du igen som vanligt då?"
- "Nej, jag har inte ammat på det bröstet och tänker inte göra heller. Som jag har sagt tidigare så ratas det bröstet av Mini och jag tycker inte om att ha ett "slagsmål" med henne bara för att JAG tycker att hon ska äta från det bröstet också när det fungerar bra med ett bröst."
- "Jooo, jaaaa...men du kan ju FÖRSÖÖÖKA..."
- "Tro mig, jag HAR försökt." (nu börjar jag bli skitsur)
- "Jo, men det är ju BRA att amma."
- "Jaha, vi ger ersättning på nätterna och en gång på dagen för att kunna glädjas åt och för vårt barns skull. Så får det fortsätta bli. Vi är glada allihop."
- "Ja, det är ju jättebra. Jaha, ja."

Vad f-n ÄR det med amningsmaffian? Jag bara undrar. Och fascineras. Varifrån kommer deras amningsfeticism?

Bortsett från det så har Mini vuxit en del. Idag är hon 7 veckor gammal och väger 4875 gram och är 58 cm lång. Vår fina lilla mysiga tjej. Jag är så kär, så kär. Hon är faktiskt galet fin.

KRAM

Wilda tystnar

Jag har fnulat och vridit och vänt på orden till ett inlägg jag vill posta här, men inget vettigt kommer ur mig. Inget klokt eller vältaligt utan mest bara trams.
Jag vill säga att jag är så glad att vi kämpade och inte gav upp.
Jag vill säga att jag är lite hemligt "kär" i alla bloggläsare som stöttat mig igenom åren.
Jag vill säga att jag är så tacksam över alla personer jag lärt känna i vårt kämpande.
Jag vill säga att Ofrivilligt Barnlösas Dag borde vara dagen före Mors Dag varje år.
Jag vill säga att jag är lycklig.
Men framför allt så vill jag säga att jag har tappat min inspiration till att skriva på bloggen mer.
Jag ser inte poängen med den längre. För poängen var att den skulle handla om vår kamp att få barn. Om ofrivillig barnlöshet, om ivf:er, om ÄD och om alla mina tankar kring allt detta. Dels för att ha som minne för vår skull men också kanske för att vara till hjälp för andra i liknande situationer.
Nu har jag uppnått det. Vår kamp är över och Mini är här. Jag vill inte förändra bloggen till en mammablogg eller familjeblogg. Den ska få förbli en barnlöshetsblogg för den som behöver läsa om hur det är.

Med anledning av det så kommer jag inte att skriva mer här (ok, alla som följt mig vet att jag mycket väl kan ändra mig, men ändå...just nu så är det så här). Jag går dock att nås på mailen fortfarande.
Kanske att jag startar på en ny blogg som handlar om vår familj eller något annat, i så fall så annonserar jag ut det här när det är dags, men just nu vill jag bara låta livet ha sin gång. Jag har det så otroligt bra att jag vill lägga all min tid på Mini och vårt familjeliv i verkligheten. Bloggen får alltså ta slut här och nu. Och det känns som ett värdigt och lyckligt slut.

Med de orden så vill jag tacka ALLA för att ni har delat era tankar, stöttat, gråtit och skrattat med mig och Fina M hela vår resa. Ni är helt otroliga allihop! Och jag glömmer er naturligtvis inte bara för att bloggen ligger still. Nejdå, jag följer er bloggare där ute och många av er andra har jag kontakt med via mail och FL. Så tro inte att jag bara slänger bort allt jag fått av er. Ni är guld värda! Men bloggen blir tyst.

Och mina kramar då? Varför kramas jag alltid i slutet av ett inlägg?
Jo, kramar för mig står för trygghet, kärlek och respekt. Det finns för lite sånt i världen ibland.
Så kramas där ute.

Många, hjärtliga kramar

Wilda Mathilda

Det knallar på

Vi fortsätter att njuta allt vi orkar. Men nu kommer en sån där äckelhistoria som jag bara skulle kräkas på att höra förut. Förbannade morsor som ska prata detaljer liksom...

Inatt satte jag i halsen igen... När jag skulle ta upp Mini för amning så kom det två stora droppar blodblandat, brunt slem ur näsan på henne. Gulp! Rusade ut till blöjhörnan och kikade mer exakt vad det var medan Fina M ringde sjukvårdsupplysningen.
Jag hade inte panik men magen knöt sig hårt, hårt. Så kom jag på; mina bröstvårtor är helt sönder av allt ammande och förmodligen har det kommit blod och skorpor i lilla Mini när hon ätit (urrk, vad äcklig den där meningen var att skriva!). En liten spya tryckte ut det som inte hörde hemma i magen helt enkelt. Kunde det vara så enkelt? Jo, det var det. Sköterskan vi pratade med berättade för mig, utan att jag förtäljt min teori för henne, att det är det vanligaste skälet till att det kommer lite blod hos så små barn. Puuuh!
Jag (läs: Fina M) har alltså idag införskaffat bröstvårtskräm och jag använder numer stadigt amningskupor för att hålla allt mjukt och undvika blödande sprickor. Ett tips till blivande mammor att tänka på kanske? En billig investering för att få lite lugn i den nyblivna mammasjälen om inte annat. Huga!
Mini vill visst amma jämt och det tar på krafterna vill jag lova, men jag gnäller verkligen inte. Jag är bara tacksam.

Vi har fått fler blombud och idag har folk också börjat ringa och gratulera ordentligt. Helt fantastiskt vilken omtänksamhet alla visar! De säger allihop att de ville låta oss få komma hem och landa lite innan de hörde av sig. Snällt. Och väldigt kul att få prata med alla och höra hur genuint glada de är för vår skull också.

Det fysiska, då? Ja, allt är väldigt bra faktiskt. Snittet läker fint och magen har börjat sjunka in även om den fortfarande ser ut som en stor pösmunk, hahaha!
Mina knän känns lite svaga fortfarande men det som jag funderar lite kring är det där karpaltunnelsyndromet jag fick. Det känns fortfarande om än inte lika mycket. Det beror förmodligen på att jag rör mig mer på nätterna nu än tidigare. Men när sjutton ska det gå över? Och tänk om det inte gör det. Då måste jag operera och det känns lite tungt när jag ska gå hemma med Mini själv. Men jag väntar och ser. Det borde ju gå över på några veckor i alla fall, tycker jag... Vätskan i kroppen verkar vara på väg ut, för jösses vad jag kissar litervis, hahahaa!!
Jag hade glömt hur det var att kissa normala mängder. I slutet av graviditeten sprang jag på toaletten säkert 50 gånger om dagen och så kom några droppar varje gång. Men nu...wow, fritt flöde några gånger liksom. Vilken fröjd!

Och Mini? Jo, hon äter, sover och skiter mest. Och ser fridfull, nöjd och lite alert ut när vi gullar och jollrar med fåniga leksaker framför hennes ögon.

Kram

Skräck och kärlek

Först, ett STORT , VARMT TACK för alla gratulationer! Jag är uppriktigt överväldigad av alla fina ord och tankar ni har lämnat i kommentarerna här. Och jag hoppas att jag inte missat att svara på något av alla fina mail också. Det är helt otroligt vilka fina människor ni är allihop!
Jag menar det. Jag kan inte säga det tillräckligt många gånger, men ni vet hur glad jag blir: TACK!

Ja, sen blev det allt en liten bloggpaus så här i barnfödartider...
Och jag kan bara konstatera att det här nu kommer att bli en föräldrablogg mer än en ÄD-blogg. Däremot kommer nog vår ÄD att vara något som återges i mångt och mycket av mina tankar. Men vi får se. Here we go, en summering av de senaste dagarna:

Det absolut första (jag hade bara fått av henne ytterkläderna) som hände när vi kom hem från BB var att Mini, som jag tänker fortsätta att kalla henne här på bloggen, fick ett "anfall" där hela hennes lilla kropp spändes till ytterligheter och det kom gult, segt gegg ur munnen på henne. Och så beck i mängder.
Det var jag som höll i henne och jag fick panik. Höll henne framåt så att hon skulle kunna andas, men gegget var kvar i munnen och hon andades inte alls. Kroppen var stel som en pinne. Den lilla lealösa bebisen fanns inte i mina händer. Det var bara en enda stor, blå pinne och jag nästan spydde själv av rädsla. Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Någonsin. Aldrig.
Mina tårar sprutade och jag minns att när hon väl andades igen så bytte vi blöja på henne och ringde BB. Tack och lov hade vi träffat en barnläkare innan vi åkte hem som berättade om att tarmarna på nyfödda kan ta en tid på sig att sätta igång och på en del så är det en slags propp som stoppar upp. När den lossnar så kan det bli med extra stor kraft eller så får man ta till hjälp för att den ska bort. Jag hade det i bakhuvudet när vi ringde men så fort de svarade i andra änden kom tårarna igen och jag gav luren till Fina M.
De förklarade att det inte är någon fara. Det gula gegget är råmjölk som blir "ystat" i magen och då blir det tjockt och klumpigt. Jaha, ja.
Becket vet man ju om men gul, trögflytande "lava" som ska fastna i halsen när tarmarna startar sin funktion på en nyfödd bebis, skulle jag också ha velat veta om... Och att en nyfödd kan krampa, bli blå och sluta andas när den där beckproppen lossnar. Det hade besparat mig en hel del oro.
Och nu tänker en del säkert "ja, men så är det att ha barn, nu får du leva med den oron resten av livet". Nej, det där var inte oro. Det var ren och skär skräck. Det önskar jag verkligen inte någon.
Kan också tilläggas att jag redan hade gråtit ca 20 gånger samma dag (baby blues?) och jag var verkligen inte i balans för en skräckupplevelse.

Så det gav oss, och speciellt mig, en ganska hemsk "komma-hem-upplevelse". Behöver jag säga att jag inte sov något alls den första natten?
Dagen efter, igår, hade jag lugnat ner mig och jag insåg att allt bara var en rejäl "kickstart" när hela tarmsystemet kickades igång. Men obehaget satt kvar. Natten till idag sov jag inte heller något. Jo, två timmar av utmattning på morgonkvisten. Hela natten gick åt att kontrollera att Mini andades och att hon inte råkade ut för det hela en gång till.
Idag blev allt mer normalt igen och allt har varit kanon. Precis så där som man VILL ha det. Så nog om det jobbiga.

Vad gör vi då? Inte mycket mer än njuter. Fina M sitter bara och beundrar sin dotter hela dagarna och så har han skottat. Han har servat mig också en hel del eftersom jag mest sitter och ammar och däremellan så äter jag och duschar. Typ. Eller beundrar vår fina dotter precis som Fina M. Allt annat är liksom bortprioriterat. Vi tar emot blombud och telefonsamtal. Det är allt.
Det enda besök vi haft är bästaste bästisen. Vi vill bara njuta av tiden och den vi så länge kämpat för, men till helgen ska vi öppna dörrarna för besök tänkte vi.
Apropå amning förresten, det är ett jäkla fokus på sånt märker jag men jag orkar inte oroa mig för om det skulle gå dåligt eller inte. Nu går det jättebra, tack och lov, brösten gör apont och det lever jag gärna med. Mini äter som aldrig förr. Det blir faktiskt inte så himla mycket tid emellan amningarna och det är ganska skönt. Allt går i Minis takt helt enkelt. Hon bestämmer. Vi bara är där för henne.
Visst ska vi väl försöka få in lite rutiner men just nu så handlar det bara om njutning av att hon finns. Tänk, hon finns. Vår lilla stora dröm finns här mitt framför oss. Jag är så kär, så obeskrivligt kär i vår lilla Mini.

Ärret av kejsarsnittet läker fint och jag rör mig ganska obehindrat. Avslagsblödningarna är nästan helt borta. Vi har bokat tid för hembesök från BVC och ska få en sista tid för koll hos BM också. Men min hjärna kan inte fokusera mer på sånt just nu. Allt som finns i mitt huvud är Mini. Gud, hon är så vacker!

Fan, nu ska jag böla lite av lycka igen.

KRAM

Det där med att folk ringer

Ok, nu blir det otacksamt gnäll igen...

Varför? VARFÖR i hela friden ringer folk (ok, det är väl mest EN person jag ifrågasätter) i tid och otid för att kolla vad jag gör och var jag är när jag har sagt att de får ett sms när vi åker in?
En kompis som jag pratar i telefonen (vi ses inte, hon bor i Tjottahejti) med max 4 gånger per år har nu ringt eller sms:at (mest ringt) varje dag. Igår orkade jag bara inte svara utan struntade i det. Jag flinade lite för mig själv och tänkte att "nu tror hon att vi är på BB men jag orkar inte prata och svara på tusen frågor och lyssna på hennes förlossningsberättelse igen".
Note to self: flina inte i förtid...
Eftersom jag sover lite kackigt på nätterna så har den senaste tidens förmiddagstupplurar verkligen varit hjälpande. Så någon gång mellan 7 och 11 så sover jag. Det har jag också sagt till den här tjejen och hon vet att jag sover dåligt. Hon har själv kommit med rådet att jag ska sova allt jag kan.
Därför blir jag sjuuuukt irriterad när hon ringer strax efter 9 på morgonen dagen efter att jag inte svarat på hennes senaste samtal från igår kväll.
Det första hon frågar är var jag är. När jag säger hemma så hör hon att jag låter trött och frågar om jag sover. När jag säger ja säger hon bara att hon ringer senare och lägger på luren.
Förmodligen skäms hon för att hon ringde och störde och det är ju trevligt att hon hör av sig och frågar. Men jag tror inte att hon bryr sig så där genuint direkt. Hon är mer engagerad än behövligt och vi pratar nästan aldrig om mig när hon ringer utan mest om henne och hennes graviditet, amning etc.
Varför i allsin dar ringer man till någon som ska föda när som helst och frågar var hon är? Skulle jag ha förlöst så kan ju vad som helst ha hänt och jag är förmodligen på BB. Om jag inte svarade igår kväll så har jag förmodligen legat och krystat och behöver vila om jag kan. Eller tänk om vi behöver lite tid för oss själva i vårt livs största ögonblick? Eller...ja, vad som helst. Jag hör av mig när allt är ok liksom.

Ok, jag vet att jag kanske gnäller lite onödigt mycket och att man ska vara glad att folk bryr sig, men det här är en tjej som ständigt har frågat om jag är gravid när jag och Fina M har kämpat som mest. Hon har kommit med oombedda, goda råd om hur man gör för att bli gravid och allt det där. Ni vet. Den jobbiga typen som inte direkt bryr sig om ens liv utan bara vill lägga näsan i blöt. "Slappna av så funkar det"-kommentarer, typ. Så jag blir inte direkt överlycklig av att hon ringer i tid och otid. Jag har ju sagt att jag hör av mig!

Jag kan ju alltid välja att inte svara när hon ringer. Och, ja, så får det bli.

Gnällkramar

Jobbig gårdagskväll

"McLeods döttrar" igen... Det är vad som visas dessa tidiga morgnar när jag är vaken. Efter det är det "Riskförlossningar" och sen "En unge i minuten" om någon skulle vara intresserad.

Ingen Mini än.

Igår kväll fick jag psykbryt igen. Allt var fel. Jag var lite för mätt efter middagen och jag kunde inte sitta utan att få ont i ryggen. Jag kunde inte ligga ner utan att få ont överallt. När jag skulle resa på mig gjorde det galet ont i händerna. När jag satt halvlutad fick jag blodstopp i huvudet. Fotsulorna gjorde grymt ont. ALLT var bara såååå fel.
Jag satte mig på soffkanten och bara bölade. Då började jag blöda näsblod.
Som sagt, ALLT var fel.
Fina M kramades men det var också fel för näsblodet gjorde att jag inte kunde göra någonting annat än att springa på toaletten.
Tårarna strilade och jag ville bara ha kejsarsnitt. Pronto. Ut med ungen! Och varför fick jag inte komma på koll tidigare nu när jag gått över? Och tänk om Mini dööööör?! Tänk om moderkakan blir gammal? Allt var ren och skär panik och oron bara vällde ur mig.
Jag satte på mig handledsskydden och kravlade ner i sängen. Det gjorde inte saken bättre. Bök, bök. Bööööök. Ingen position är skön att sova i. Men någon gång runt 23:30 somnade jag nog av ren utmattning.
Pling! Klarvaken kl 4 igen...

Så inleds vecka 42. Inte så angenämt men jag gissar att det bara är att stå ut. Stå ut med magen och stå ut med mig själv. Jag är ju inte direkt ensam om "problemet" att gå över tiden. Det har hänt förr. Men jag kan ärligt säga att min syn på en "drömförlossning" har ändrats ganska dramatiskt.
Förut var det nog lite mer "lullull" runt det hela. Nu vill jag bara att det ska gå fort, hehe.
Jag vill inte bli igångsatt men hellre det än att gå och oroa sig för att moderkakan ska bli gammal och lägga av t.ex.. Den här tristessen och oron är lite jobbig nämligen...

Idag blir det promenad i kvarteret igen. Och så ska jag åka till fiiiinkaféet och köpa mig en latte och en stor, god bakelse. Och något glättigt magasin som jag kan bläddra i.
I väntan på Mini...

KRAM på er

Tokspel

Jävla hormonstormar. De kan verkligen förstöra allt i ett litet ögonblick. Dagen var så bra men så kom Fina M hem och så sa han något som inte blev rätt (eller typ nåt sånt, kommer inte ihåg vad det var faktiskt) och så började tårarna trilla. Trillandet övergick i toksprutande och ylande om hur hemskt livet är.
Hur jag inte har något eget liv och att ingen ser MIG utan bara den här förbaskade magen (som jag ju tidigare klagat på att ingen ser, men ändå...) och att alla bara pratar om min kropp och inte kan se min hjärna (som uppenbarligen inte fungerar men det verkar inte min hjärna förstå...) och hur ensamt det är hela dagarna och att ingen pratar med mig och hur ont allt gör överallt och att Fina M minsann har det bra som får på sig sina vanliga kläder, inte har ont någonstans och får jobba i flashiga city och gå och äta lunch på restaurang. BUHUUUHUUÄÄÄÄÄ!!!! Snörvel. Snor. Ulk. Jättebebisen Wilda.

Det hela slutade med att Fina M åkte och köpte glass som vi har moffat i oss. Imorgon ska jag åka in till stan och vi ska äta lunch ihop och sen gå till Byggfabriken och botanisera och drömma om inredningar och ändringar som vi vill göra hemma de närmaste åren (med föräldrapenning? Säääkert...!).

Snörvel. Snyft. Nu känns det i alla fall bättre. Bortsett från att jag är så trött på mig själv...


Och så lite ändringar i listan (jo, man får ändra sig):

3/1 FC

6/1 Erika, Cissa

7/1 XB

8/1 Cookie

9/1 Yevonde, Jessica

10/1 Mette, Luiza, ruht

11/1 Anna, Fina M, Fröken solstråle, Mallan

12/1 intenzimo, Livets underverk, Dina, sara

13/1 Tea, Milla, KarroBarro, Dreams can come true, Bästaste Bästisen

14/1 Fia, Sofie, Allting går..eller?

15/1 Jag, Hönsamaja

16/1 Evelina

17/1 Sara, Charlotte

18/1 ahns

19/1 vemvet

22/1 Esther

KRAAAAAM!

Skitdag

Vilken omvänd dag det blev. Jag har nästan sovit hela dagen, om än dock i två omgångar, och nu är jag trött igen. Mellan sovpauserna så gjorde jag muffins. That's all, typ. Nej, förresten! Jag köpte toapapper också. Och blödde näsblod som vanligt.
Action, action, action....
Bästisen dök inte upp och tur är väl det. Jag hade inte kunnat vara så social idag. Skitdag. Och eftersom jag lovat mig själv att aldrig hålla igen här på bloggen så kommer nu ett sånt inlägg som jag själv brukade avsky tidigare. Men jag måste få ur mig det.

Nu är jag evinnerligt trött på det här, kan jag villigt erkänna. Mår skit idag. Jag önskar att Mini kommer före den 11/1. Och att jag slutar blöda näsblod. Och att händerna och fingrarna slutar att göra så förbaskat ont. Och fötterna. Och att jag blir mig själv igen (nästan i alla fall, snälla...).
Mini sparkar mig hårt i ryggen, i lungorna, i revbenen, i levern, i typ överallt och alltid när jag sover så att jag ska bli väckt. Jag vill sooooova. Åtta timmar på raken! Måste vara utvilad till förlossningen. Det säger alla. Stress, stress...
Det är nästan så jag skäms (för det är ju det här jag velat hela tiden, få bli gravid) men det är förbaskat jobbigt, tungt och irriterande. Och så gör det uramegaont när hon sparkar till i ryggen ibland. Hon kan sparka såååå mycket hårdare än vad man tror.
Sen kommer Fina M hem och frågar om hon sparkar. Ok. Jättegulligt.
Inte en enda dag de senaste veckorna har han frågat hur JAG mår... Mini mår väl strålande där inne. Det är ju JAG som får ta skiten liksom. Jag kan inte ens säga att jag har ont någonstans för då stirrar han bara livrädd på min mage och tror att Mini håller på och dör. Typ. Inte en tanke på mig alls. Att jag har en människa i magen och att det faktiskt inte är någon förbaskad dans på rosor och gulligull jämt. Och sen ska man in och spricka och ha ont. Jävla skit det här. Bara en massa jävla hormoner är det också. Jag vill inte vara med längre. Backa bandet. Skulle ha kört på surrogatmamma istället.
Fan, jag vill bara gråta.
Bajs.

kram