Det knallar på

Vi fortsätter att njuta allt vi orkar. Men nu kommer en sån där äckelhistoria som jag bara skulle kräkas på att höra förut. Förbannade morsor som ska prata detaljer liksom...

Inatt satte jag i halsen igen... När jag skulle ta upp Mini för amning så kom det två stora droppar blodblandat, brunt slem ur näsan på henne. Gulp! Rusade ut till blöjhörnan och kikade mer exakt vad det var medan Fina M ringde sjukvårdsupplysningen.
Jag hade inte panik men magen knöt sig hårt, hårt. Så kom jag på; mina bröstvårtor är helt sönder av allt ammande och förmodligen har det kommit blod och skorpor i lilla Mini när hon ätit (urrk, vad äcklig den där meningen var att skriva!). En liten spya tryckte ut det som inte hörde hemma i magen helt enkelt. Kunde det vara så enkelt? Jo, det var det. Sköterskan vi pratade med berättade för mig, utan att jag förtäljt min teori för henne, att det är det vanligaste skälet till att det kommer lite blod hos så små barn. Puuuh!
Jag (läs: Fina M) har alltså idag införskaffat bröstvårtskräm och jag använder numer stadigt amningskupor för att hålla allt mjukt och undvika blödande sprickor. Ett tips till blivande mammor att tänka på kanske? En billig investering för att få lite lugn i den nyblivna mammasjälen om inte annat. Huga!
Mini vill visst amma jämt och det tar på krafterna vill jag lova, men jag gnäller verkligen inte. Jag är bara tacksam.

Vi har fått fler blombud och idag har folk också börjat ringa och gratulera ordentligt. Helt fantastiskt vilken omtänksamhet alla visar! De säger allihop att de ville låta oss få komma hem och landa lite innan de hörde av sig. Snällt. Och väldigt kul att få prata med alla och höra hur genuint glada de är för vår skull också.

Det fysiska, då? Ja, allt är väldigt bra faktiskt. Snittet läker fint och magen har börjat sjunka in även om den fortfarande ser ut som en stor pösmunk, hahaha!
Mina knän känns lite svaga fortfarande men det som jag funderar lite kring är det där karpaltunnelsyndromet jag fick. Det känns fortfarande om än inte lika mycket. Det beror förmodligen på att jag rör mig mer på nätterna nu än tidigare. Men när sjutton ska det gå över? Och tänk om det inte gör det. Då måste jag operera och det känns lite tungt när jag ska gå hemma med Mini själv. Men jag väntar och ser. Det borde ju gå över på några veckor i alla fall, tycker jag... Vätskan i kroppen verkar vara på väg ut, för jösses vad jag kissar litervis, hahahaa!!
Jag hade glömt hur det var att kissa normala mängder. I slutet av graviditeten sprang jag på toaletten säkert 50 gånger om dagen och så kom några droppar varje gång. Men nu...wow, fritt flöde några gånger liksom. Vilken fröjd!

Och Mini? Jo, hon äter, sover och skiter mest. Och ser fridfull, nöjd och lite alert ut när vi gullar och jollrar med fåniga leksaker framför hennes ögon.

Kram