Lyckodimma

Vilken dag! Och natten var också ganska angenäm faktiskt. Matade några gånger och var sjukt trött men vi satt där i mörkret, jag och Mini, och hade det så lugnt och trevligt så såna nattmatningar är som att vara i himlen. Det är bara att njuta på.

Idag har vi varit på vår första promenad också. Solen sken, Mini grät en skvätt först (ja, det var ju kallt ute, vilken omställning!), log sen och somnade. De stolta föräldrarna tågade iväg i solen.
Jag hade bara glömt att det var första promenaden med ett snitt i magen för mig också... Det var ingen fara men jag kände verkligen att mina magmuskler inte finns där för att stabilisera kroppen så promenaden gick i maklig och avslappnad takt. Såååå mysigt!

En dusch efter lunchen fick mig att känna mig som folk igen och till min glädje har jag gått ner sju (7!) kilo. Det är galet mycket! Kanske är det så att IVF-vikten (ökningen p.g.a. alla hormoner och deppätande) försvann när jag blev gravid så att viktökningen när jag blev gravid upplevdes som mindre än den egentligen var? Om ni förstår hur jag menar... Hursom, trevligt är det i alla fall! Magen ser dock fortfarande ut som en pösmunk. Den känns så också, hihi!

Ibland när jag sitter med Mini i famnen och tittar henne djupt in i de där små plirande ögonen, ja, då kommer lyckotårarna. Faktum är att jag kan inte ens skriva om ur lycklig jag är utan att få tårar i ögonen.
Det blir en del tjatande om den där lyckan nu men jag är så kär i Mini att jag kan spricka.
Det märks också mycket tydligare i min personlighet. Helt plötsligt så skrattar jag genuint åt Fina M:s ibland överskattat dåliga humor t.ex..Det spelar ingen roll vad han säger, allt är så skoj att tårarna sprutar. Förut skrattade jag, men en del av mig var alldeles för allvarlig eller någon annanstans. Jag skrattar också oftare åt skämt i filmer eller på tv. Det är som om min hjärna äntligen har kunnat slänga bort all sorg och BARA acceptera skratt och kul saker. Och det som inte är kul egentligen gör hjärnan om till något roligt.
Det är såååå jäääkla skönt! En enda stor lycklig dimma. Och jag känner att vi är värda det. Vår familj.

Och, vet ni, vår soplockesmällande granne (som jag ondgjort mig över så många gånger) kom över häromdagen med sin son och gratulerade till Mini och gav henne en fin bomullsfilt. Hur trevligt är inte det? Jag ska aldrig mer gnälla över att de smäller i soplocket.
Mitt liv har blivit större än så.

Tillägg: Jag läser fortfarande alla bloggar jag tidigare följt men kommenterar inte så värst mycket. Bara så ni vet, ni som bloggar där ute. Jag följer er fortfarande. Absolut!

Kramar i vintersolen