Tagga ner

Eftersom det blåser halv storm ute så struntar vi i promenaden. Det ska vara trevligt att röra på sig liksom... Min dåre till man gick ut och sprang istället. Knas!
Istället är det bullar och muffins på gång för min del, och så ska jag ta ett långt bad med Femina i handen. Så skönt!

Egentligen vet jag inte om jag ska ta upp det här ämnet, men eftersom jag är en rastlös, höggravid tjej som bara går och väntar så kan jag ju alltid roa mig med att ta upp den anonyma kommentaren som dök upp till mitt förra inlägg. Ja, jag vet, jag skulle ju inte bry mig om sånt där... Men jag är ju som jag är, jag bara måste.
Har man läst den här bloggen ett tag eller känner mig personligen så VET man att det värsta jag vet (näst efter krig, typ...) är folk som säger åt mig vad jag ska vara eller hur jag ska vara. Ser ner på andra eller som sätter en etikett på mig. Urrrk, säger jag bara. Men jag gissar att det är en del av livet om man har en öppen blogg där man lovar att inte hålla igen på känslorna på vägen mot ett barn. Men jag tvivlar på att om vi satt och fikade ihop, jag och "Anonym", så skulle hon inte säga som hon skrivit här. Hon skulle "se" mig nämligen. Personen Wilda Mathilda.
Därför tänker jag utveckla mitt svar till "Anonym" (och andra som kanske tänker samma sak) genom ett inlägg i ämnet "längtan efter att få ut sin bebis och samtidigt få skriva om sina känslor utan att andra säger åt en hur man ska bete sig". Så kan eventuellt nya läsare förstå mig lite bättre om inte annat.

Nej, jag tänker inte "tagga ner!". Dels för att det är skrivet som en order och gillade jag sånt skulle jag söka till det militära. Typ. Dels så tar den tonen mitt skratt ifrån mig. Och så är det det här med att en del morsor alltid ska lägga sig i vad andra morsor gör. Vad ÄR det med det fenomenet? Låt mig va, liksom. Jag är en levande människa.

Jag försöker inte "driva" ut mitt barn på fullaste allvar. Det vet nog varje vettig människa. Jag har en tro på att livet har sin gång och så även en graviditet. Jag har tidigare skrivit att jag inte vill bli igångsatt t.ex.. Bara det borde få "Anonym" att förstå. Att promenera och äta ananas är ganska harmlöst i sammanhanget och dessutom bara nyttigt. Att andra irriterar sig på det bekommer mig faktiskt inte egentligen även om jag bemödar mig att skriva det här inlägget. Det är ditt problem, "Anonym". Det som stör mig är att att du igen säger åt mig vad jag ska göra. "Släpp hysterin"... Jösses, det är du som är hysterisk som reagerar SÅ starkt på att jag inte vill vara gravid längre. Således har mitt ytterst världsliga "problem" blivit ditt problem. Grattis, eller vad man nu säger, men jag struntar högaktningsfullt i att någon stör sig på att jag har en massa tankar kring att jag vill se min bebis.

Jag njuter inte av att vara gravid. Det har jag sagt tidigare. Jag är inte en av dem som går och kramar och klappar på magen hela tiden. Kanske har det med att jag inte känt min fina Mini så väldigt mycket eftersom hon ligger långt in och jag har moderkakan i framvägg? Kanske har det med det faktum att det är svårt att förstå hur det "ska" kännas? Kanske har det med min personlighet att göra (förmodligen)? Jag vet inte, men så kul tycker jag inte att det är.
Att vara 42 år och ha levt med ofrivillig barnlöshet i flera år gör att man vet ALLT (huga!) som kan hända i en graviditet. Då är det svårt att njuta ibland. Så är det bara. Och går det här åt skogen så är jag 42 år och får börja om med allt igen. Med ett dött barn i bagaget. Det vet jag inte om jag klarar av. Så jag försöker att undvika den tanken i alla fall för den gör mig livrädd.
Och eftersom jag inte bryr mig det minsta (mer än att jag är glad för deras skull så klart) om att andra kan njuta massor av att vara gravida så behöver inte andra vädra sin åsikt om att jag inte njuter. Var och en har sin graviditet och den är ytterst personlig. Min graviditet och längtan är MIN.

Jag är också en ganska otålig själ när det kommer till längtan (det vet de som har följt bloggen ett tag, hahaha!). Jag vill ha Mini här NU. Och jag är inte dum, jag förstår att det handlar om dagar... Herregud, liksom.
Jag och Fina M har kämpat i flera år, lagt ut hejdlöst med tid och pengar, gråtit mer än vad jag trodde var möjligt, längtat mig tom på luft, sprungit på så sjuuukt många kontroller och fläkt upp mitt underliv för kreti och pleti, genomgått missfall, träffat idiotläkare, fått ett mindre socialt liv och till sist försökt ALLT för att jag ska bli gravid. Trust me, då blir man lite otålig och vill träffa sitt lilla barn ganska pronto. Det är ju BARNET vi längtat efter. Vår familj. Vår gränslösa kärlek. Graviditeten är för mig bara en väg dit även om jag gärna vill ha den erfarenheten, att få vara gravid. Men njuta är svårt ibland även om jag så klart gör det också. Innerst inne.

Jag njuter inte av att springa på toaletten 50 gånger per dygn, bli bajsnödig i tid och otid, ha blödande tandkött, ha näsblod, ha flytningar, ha sammandragningar nästintill konstant (så fort jag rör mig), ha ont i varje led, sova med handledsskydd, inte kunna öppna en vattenflaska för att fingrar och händer gör ont och har veknat, inte kunna sova ordentligt, vara sjukskriven, inte kunna träna, springa på spec.mvc. och inte kunna göra allt jag vill. Jepp, så ego är jag.
Däremot är jag apglad över att t.ex. slippa foglossning, att kräkas hela graviditeten, slippa havandeskapsförgiftning eller vilka andra extra krämpor som helst som man kan råka ut för. Så jag har haft en ganska harmlös graviditet i det avseendet. Men min bakgrund känns lite överväldigande ibland och då kommer oron. Jag skyller inte på min barnlöshet, men det är en ganska stor förklaring till varför jag är den jag är och tänker som jag gör. Så är det bara. Lev med det om du läser bloggen. Alternativet är att vika hädan och jaga på andra jaktmarker, d.v.s. läsa andra bloggar.

Sen har jag också många nära och kära som råkat ut för en hel del i slutet på sina graviditeter och nästan alla har slutat med kejsarsnitt av olika slag. Därför har så klart mina tankar gått till kejsarsnitt senaste dagarna. Hur kommer förlossningen att bli? Vore det bättre för Mini, givet förutsättningarna, om jag valt planerat kejsarsnitt istället? etc. etc....
Jag har också flera vänner och bekanta som har förlorat sina barn i magen. I det här stadiet av graviditeten så kan tankarna verkligen vandra med andra ord, så jag ser det inte alls som konstigt att fundera kring sånt som kejsarsnitt och att vilja få ut barnet. Och jag hoppas verkligen att "Anonym" inte tycker att det är något konstigt i att välja kejsarsnitt före att föda vaginalt. Det är MIN kropp och MIN unge och jag gör precis som jag vill när det kommer till de två faktumen. Vetenskapen finns och den ska utnyttjas om vi vill och kan. Men det är lite sent för mig att välja det nu, heheee. Punkare som jag är (i själen) så hade jag, om det gick, nog gjort det nu bara för att jäklas om det retar någon... Mooahahaa!

Jag vill också betona att även om jag skriver att jag är desperat så går jag här hemma och bakar bullar, muffins och träffar vänner och har det ganska bra. Jag har ett liv utanför bloggen. Jag lovar. Men faktum är att läkarna har sagt att jag ska vila och då gör jag det. Jag är de facto sjukskriven och ska inte ut och flänga för mycket vilket alltså hindrar mig från att "driva" ut Mini. Jag FÅR inte det. Så jag ventilerar lite när jag skriver.

Till sist, här på bloggen har jag förresten alltid ventilerat mina tankar och frågeställningar. Jag har diskuterat, gråtit och skrattat när jag har suttit framför datorn och hängt. Och trots alla dalar och sorgsenhet som funnits så har jag alltid jobbat för att behålla min humor och försökt att inte tappa skrattet. Allt det har varit möjligt tack vare de som läser här. Det är en otrolig gåva och förmån jag fått och för det är jag oändligt tacksam. Så är det verkligen.
När jag har blivit som mest osäker på mig själv så har vackra människor klivit in här och lyft upp mig. Jag har fått råd och stöd. Via bloggen har vi också fått erbjudande från donatorer. I motgångar har jag fått tröstande ord och i glädje har jag fått support och skratt. Jag har fått nya vänner och nya bekantskaper som jag inte kommer att tappa. Det vet jag.
Nu, när vi äntligen lyckats (well, so far) så är jag faktiskt glad att vägen till barn blev som den blev för oss. Jag vet att det kan låta bisarrt men så är det även om jag naturligtvis inte önskar NÅGON att hamna i den ofrivilliga barnlöshetens helvete. Nej, fy!
Men jag har vuxit som människa, jag och Fina M är så nära varandra man kan komma, vi har nya vänner och livet leker. Vi kan fokusera på det lite mer "vanliga" livet nu istället.
Och det mesta har jag faktiskt att tacka mina fina bloggläsare för. Det är en välsignelse.
Mina ord är min ventil. Mina läsare är mitt stöd. Mitt skratt är mitt hopp. Mitt hopp är det jag lever på. Min graviditet är min.

Så, nej, jag tänker inte "Tagga ner!". Pilutta.

Kram till er andra glada själar där ute!