Några ord till innan midnatt

Åh, fina, goa ni. Jag blir så rörd när ni visar en sån otroligt uppriktighet och omtänksamhet. Det är faktiskt helt otroligt! Jag tror inte att jag kan tacka tillräckligt. Ni får mig att må lite bättre!

Jag har ju vetat hela tiden att det här med hormoner och deppighet kan komma, speciellt nu mot slutet, men ändå så går det inte att värja sig. Det känns som det känns liksom och jag kan bara vara här och nu. Något annat går ju faktiskt inte. Och det här är helt nytt för mig.
Nu har jag varit sjukskriven sedan mitten på november och allt handlar om min förbannade kropp hela tiden. Ja, och Mini så klart. Men om jag nu får vara lite självisk ett tag så är jag så evinnerligt trött på detta nu. Som sagt.
Jag förstår att "Anonym" som kommenterade i mitt förra inlägg kanske blir provocerad om hon (för jag tror att det är en hon, om det nu inte bara är ett troll igen...suck) är ofrivilligt barnlös och läser det jag skriver. Men det är ju också viktigt att veta vem JAG, Wilda Mathilda, är innan man skriver sina kommentarer ibland. Jag är ofrivilligt barnlös som har gjort allt jag kan för att hamna i den här sitsen. Jag har också sagt att jag minsann aaaaldrig ska gnälla om jag blir gravid. Men nu gör jag det. Med all rätt i världen. Och jag har precis insett att det känns bra att för första gången på länge få känna sig precis som alla andra "normala". De gnäller när de är gravida. Varför skulle inte jag, som har kämpat som ett djur, få gnälla lite när det behövs? Få pysa ur mig? Så mitt råd till dig "Anonym", är att om du kan göra allt för att hamna i min sits, så gör då allt. Det har jag gjort nämligen.
Efter flera år av kämpande för att få bli gravid (det var det, eller inga barn alls som gällde) så har jag och Fina M gått igenom så mycket. Och tro det eller ej, men jag saknar den tvåsamhet vi hade när vi kämpade. Det var vi mot världen. Så är det inte alls nu. Inte på samma sätt i alla fall.
Nu går han till jobbet och jag är hemma. Nu handlar allt om min kropp. På middagar frågar alla om min kropp. På fester ska det pratas om min kropp. Hos BM pratas det mest om min kropp. Hos läkare pratas det mest om min kropp.
Vad hände? Det var ju VI som skulle få barn. Jag vill att det ska fortsätta vara vi, så som det var. T.o.m. jag själv fokuserar mest på mig. Och jag får dåligt samvete av det. Jag får dåligt samvete av att jag vill gnälla för jag VET hur det är att sitta utan barn och läsa om när gravida gnäller, när allt man vill är att få ett eget litet knyte. Men just därför så mår jag inte så bra just nu. Det är inget vanligt vardagsgnäll, jag mår skit och jag behöver få ur mig det.
Och är det något jag tar på allvar så är det när jag inte mår bra. Egentligen är jag en glad och ganska yvig skit som har sina allvarliga stunder men föredrar att garva. Därför blir jag rädd när jag blir deppig på allvar. Det är inte jag. Alls. Och det sista jag vill är att hamna i en förlossningsdepression, som de facto kan vara lite lättare att hamna i om man t.ex. varit riktigt deprimerad förut eller har haft svårt att bli med barn. Jag har inte varit riktigt deprimerad men efter den där ångestattacken jag fick i våras så aktar jag mig väldigt, väldigt noga. Något liknande vill jag aldrig mer vara med om nämligen.
Därför vill jag vädra ut det här så att jag har det nedskrivet. Det är en del av mig och min graviditet, som jag vill minnas.
Då känns det också extra skönt när jag läser kommentarer där andra känner igen sig, där ni som läser tröstar och peppar, när ni med flerbarnserfarenhet stöttar och när mina fina kämparsystrar faktiskt förstår hur det kan vara och visar det. Jag blir så förbaskat glad mitt i tårarna.
Ja, jag må vara hormonell men det är inte mindre känslor för det. Snarare tvärtom. Samtidigt som allt kan vara så galet deprimerande så kan allt också bli så överväldigande vackert.
Och om några minuter går vi in i vecka 40.

Gode himmel, låt mig få föda snart.

KRAM