Lyxproblem igen

Jag minns att min mamma hade en tvättmaskin av märket Electrolux.

Den gick alltid sönder. Nu, som vuxen, kan jag förstå känslan man kan få som ensamstående med två mycket aktiva barn när en tvättmaskin går sönder. Då behövs en reparatör helst igår. Eller en ny maskin. I min klass gick en kille vars pappa var just reparatör. Jag minns att han var hemma hos oss en gång i veckan under några månader.

Till sist fick mamma nog och köpte sig en Cylinda. Den höll läääänge och lever säkert fortfarande.

Och nu... Fina M köpte en dammsugare för ett år sedan. Electrolux. Denna familjens demon som förföljer oss. Typ.

För den här dammsugaren är det sämsta jag ägt. Vi kan inte prata om den här hemma utan att det blir dålig stämning. Ja, ni förstår vilken katastrofdammsugare det är.

Fina M hittar inte kvittot så vi kan inte byta den. Jag har lämnat in den på reparation i tron att den var sönder, men icke. "Den är bara usel", sa reparatören och log.

Förstår ni hur mina helger är när jag försöker dammsuga upp en torkad ärta under köksbordet och det blir till en enminuters-fight? Ärtan måste placeras exakt mitt i munstycket och därefter ska munstycket vickas i fyra olika vinklar och tryckas ned mot golvet i en femte vinkel. Då KANSKE ärtj-veln sugs upp i röret. 

Det är dödsångest den sekunden jag stannar upp och lyssnar efter skramlet i röret när den sugs upp. Och VM-jubel när jag hör ljudet.

För att inte tala om känslorna som far igenom min kropp när hallgolvet ska dammsugas efter att en lerig och charmig unge dundrat in genom dörren och visat sin egenplockade tussilago.

Så fort hon gått ut igen så ska finkornig, torkad lera dammsugas upp. Det tar en evighet eftersom "ärttekniken" måste användas även här.

Så fort jag ser Fina M så muttrar jag att han får minsann leta efter kvittot igen (även om det är försent att byta ut skräpdammsugaren). Och han muttrar att han inte har det.

Om vi någonsin skiljer oss så kan jag lova att det är den här förbannade dammsugarens fel. Då stämmer jag Electrolux. Och köper en Miele.

Bara så ni vet. Köper ni en dammsugare så köp för Guds skull INTE den här. Ful är den också.

Ha en skön söndag!

Kram

Över till något heeelt annat för en stund

Jag läste den HÄR artikeln i tidningen Chef.
Den handlar om en man som valde att ta familjeansavar, d.v.s. hämta och lämna sina barn på dagis och vara hemma och VAB:a.  Och vara föräldraledig.
Allvarligt?! Om vi byter ut mannen i artikeln mot en kvinna så kan jag lova att den där artikeln aldrig hade blivit skriven. Trist att artikeln är vinklad så som den är. Det slår fel.
På Linkedin (socialt media/nätverk) så kommenteras artikeln från tidningens sida, med att de vill belysa att män visst kan ta ansvar för sina barn och ta ut föräldraledighet. Precis som kvinnorna.
Jaha? Precis som om män (och kvinnor) är dumma i huvudet och inte förstår det?
Det är enligt min mening inte ALLS vad artikeln vill poängtera. När jag läser den så kräks jag lite i min mun (som Elin säger ibland). Slutsatsen av alltihop är att män kan vara hemma och ta det ansvar de ska/borde ta men att deras karriär och lön inte påverkas.
Artikeln visar med andra ord bara att det "hinder" (som det så ofta sägs vara) som gör att kvinnor inte kan få lika mycket betalt och få chefsbefattningar i samma utsträckning som män, inte är att de tar ansvar för familjen i större utsträckning, eftersom familjeansvar bevisligen inte är något karriärshinder för män!
Så min slutsats blir: kvinnor får sämre löne- och yrkesutveckling enbart för att de är kvinnor.

Hela artikeln är ett hån mot alla dessa mammor som gör allt som mannen i artikeln gör.
Så jäkla ogenomtänkt av en tidning som Chef att publicera något så förbaskat uråldrigt och fånigt.
Faktiskt.

Kram

Oj!

Oj, mitt förra inlägg var visst en het potatis!
Besöksstatistiken steg ordentligt... Och TACK för alla bra kommentarer!

Jag har skrivit om WHO och Innocentideklarationen förut så jag tänker inte göra det igen. (Lägger ut länkar sen, just nu hinner jag inte)
Däremot vill jag påpeka att jag så klart inte är emot amning på något sätt. Vill man amma i 15 år så får man väl göra det.
Vad jag mest ville säga med mitt förra inlägg, och här känner jag att jag vill förtydliga mig lite, är att jag inte anser att man ska vädra sina åsiktet om andras ytterst personliga val hur som helst. Och amning eller bli med barn är ämnen som ligger mig varmt om hjärtat eftersom jag har jobbiga erfarenheter av det själv.

Jag har delammat och kompletterat med ersättning. De som följt bloggen vet att jag fick bröstböld och blev tvungen att amma med endast ett bröst. Det kunde ha gått strålande att helamma med bara ett bröst. Om jag hade velat. Men av en del personliga anledningar, som jag inte VILL ta upp med alla, så gjorde jag inte det.
Därför tycker jag att det är ytterst idiotiskt av utomstående att kommentera min amning (eller andras). De som gör det har ingen aning om varför jag gjorde det och även om de visste varför så blir jag ledsen av att någon försöker säga till mig vad som är rätt och fel. Jag vet bäst själv vad som är rätt och fel för mig och mitt barn, faktiskt. Jag är inte dum.

Jag är en sån mamma som vill laga all mat själv. Jag kan en hel del om nutrition utan att vara en expert. Jag kan mycket om kost till barn och jag har en vän som jobbar med det som har varit snäll nog att svara på en del frågor.
Jag vet att barns tarmar utvecklas, precis som resten av deras kroppar.
Jag vet att mycket mat innehåller skräp eller mindre bra ämnen så jag köper ekologiskt.
Och jag kan massor om gluten av rent intresse eftersom jag har en glutenallergiker ingift i den nära släkten och jag lagar ofta glutenfritt.

Men när jag hör otacksamma människor som rackar ner på mina val, utan att de har liknande erfarenheter eller kunskaper, då blir jag så otroligt ledsen, arg och sårad. Jag VET massor men av olika anledningar som väger tyngre än att nödvändigtvis amma så valde jag att delamma.
Min största önskan är att folk fokuserar lite mer på sig själva istället för att vädra nedlåtande åsikter.

Många som gör det försvarar sig ofta med att "jo, men jag menar de som KAN amma men som väljer bort det...". Jag kunde. Jag gjorde ett val. Och? It's my business.
Handen på hjärtat, hur många känner någon som valt bort amningen helt och hållet? Från dag ett. Helt frivilligt?
Jag känner ingen och jag har en enorm bekantskapskrets.
Att man kompletterar med ersättning är faktiskt inte farligt. Det vet jag.

Men nu lämnar jag det där ämnet för jag orkar inte dravla om det mer. Jag återkommer väl nästa gång jag hör någon klanka ner på oss ersättningsmorsor och jag inte orkar med att vara tyst som vanligt, hahahaaa!

Idag är jag i vecka 4+1. Är inte det så mycket roligare, säg?! Hihi!

Kram

Den där j-vla amningsmaffian

Här kommer ett inlägg som inte på något sätt har med ÄD eller graviditeten att göra.
Det här handlar om något som stör mig något så infernaliskt.
Det är, som vanligt, folk som ammar och som gärna mästrar om det och har åsikter om hur eller vad andra gör. Jag blir f-n galen på det! Så jag vädrar mina åsikter här. Jag måste.

Rent generellt så vet nog de flesta som har följt den här bloggen, att jag tycker att man ska fullkomligt ge blanka den i andras privatliv. Så länge ingen blir skadad förstås.
Det har jag alltid tyckt, men efter att ha slitit med att försöka bli gravid så länge så har nog den känslan och åsikten förstärkts. Nyfikna frågor, "slappna av så ordnar det sig"-kommentarer och annat som rörde mitt innersta privatliv har liksom bidragit.

När nu flera omkring mig har lyckats få sina barn så gör de precis som jag (och de flesta andra), de kämpar med att få flyt i amningen. För en del går det fort att få till det och för andra tar det längre tid. Man googlar, pratar med amningshjälpen och diskuterar med andra.
Men så lyckas någon få till det till slut och då börjar det. Predikningarna om att det minsann går bara man kämpar, ersättning ges för lättvindigt, folk är för bekväma med ersättningen, man ska amma om det går, alla kan amma..blablabla.

Skitsnack. Rent j-vla skitsnack, säger jag bara.

För det första så spelar det ibland ingen roll att man fullkomligt sprutar ur sig mjölk. En del har inte grädde i pattarna. En del har knappt minimjölk. Att det ska vara så förbaskat svårt att förstå.
Hur mycket man än amnar så blir inte bebisen riktigt mätt. Då får man amma dygnet runt nästan. Och då menar jag dygnet runt. Vem blir inte galen av det till slut? Kanske att man VILL ha lite avlastning, socialt liv eller bara slippa att sitta med tuttarna i vädret 23 timmar av dygnets 24?
Det SISTA man vill höra är "kämpar man så går det". Eller "det finns massor av knep".
Precis som om man är dum i huvudet, inte lika duktig och smart som "amningsmamman"och inte försökt allt för att få det att funka.
Dåligt samvete är det sista man vill ha och såna kommentarer är verkligen att sparka på någon som ligger.

För det andra, har man själv överproduktion så är det bara att pumpa ur av bara h-te och ge till Neonatalavdelningen t.ex.. Hjälp till istället för att hacka på hur andra gör. För f-n.

För det tredje, att ge mat och amma samtidigt är också helt individuellt hur man gör. Dels p.g.a. av amningen, dels p.g.a. om barnet gillar maten eller inte. Så ni som tycker att folk matar så "konstigt", sluta hacka på andra som ger ersättning, välling, gröt, puréer, burkmat etc. Man gör som man vill.

För det fjärde, att amma i 6 månader är rekommendation från WHO. Den rekommendationen baseras på, i enkla drag, att tredje världen, d.v.s. urfattiga länder där folk saknar rent vatten och utbildning, blev itutade av bl.a. Nestlé att ersättning var något toppenbra om man inte fick tillräckligt med näring själv. Det blev "fint" att ge ersättning. Problemet var att vattnet man blandade med innehöll kolerabakterier som spreds över till barnen. Nestlé fick dryga böter för detta och man (en massa länder och WHO) arbetade fram rekommendationerna kring amning för att hjälpa föräldrarna i tredje världen.
Så var det i stora drag.
Sverige stod bakom dessa rekommendationer och därför följer man även dessa själv. Ringer du till vilket BVC som helst och frågar dem VARFÖR de rekommenderar 6 månader så kan de garanterat inte svara på det. För en sån undersökning är gjord och ytterst få sköterskor visste anledningen till varför de satt och sa att man ska amma i 6 månader. Ville bara påpeka det.
Nu är det ju så, att i Sverige är vi högutbildade och har rent vatten. Vi kan ta bättre beslut utifrån de grunderna. Vi har helt enkelt mer kunskap kring ersättning, vatten, näringslära och annat. Och ersättning är inte ett gift. Tvärtom.

Så summasumarum, jag blir galen på att höra och läsa om en massa amningsdravel och att man är bekväm och lat om man ger ersättning. Det finns massor av anledningar till att man ger ersättning och ingen annan har med det att göra. Det är ett eget val eller ett gemensamt val inom familjen.
Folk (och därmed också fä) får gärna ha åsikter om att ge ersättning men man ska veta att dessa åsikter kan vara förbaskat störande, nedsättande och göra människor ledsna och arga.
Vill någon trots det vädra sin mening kring hur jag eller andra gör i våra familjer, så ska man veta att man är ute på minerad mark. För det är mitt privatliv ni sitter och har åsikter om och jag skiter ju faktiskt i om ni andra ammar eller inte.

Massor av arga och blaskiga ersättningskramar

Majskrokar

Detta djävulens påfund! Jag haaaaatar majskrokar!! Ok, "ogillar" är kanske ett bättre ord men jag vill bara poängtera lite här. Ok?
Varför jag ogillar dem?
Jo, för de gånger Mini äter en sån så får hon hiskelig förstoppning. Jo, det är sant.
I lördags var vi på middag och barnet i den familjen fick majskrokar. Så klart att Mini ville ha så det fick hon. Vi var ju på galej och vi tänkte att Mini har blivit så pass stor nu att det borde gå bra om hon tog en krok eller två. Två stycken krokar tryckte hon i sig. Sen blev det tyst på bajsfronten. Det är det fortfarande denna måndag.
Och en liten kvidande tjej som har svårt att somna när magen kniper och inte vill vara med är inte roligt. Därför haaaaatar jag majskrokar.

Jag frågade min kompis Barndietisten varför det blir så och hon förklarade att det blir så ibland eftersom krokarna i sig är så otroligt torra och de består nästan enbart av stärkelse.
Tillsammans så är det som att svälja en blöja; den lägger sig i magen och suuuuger upp all vätska som behövs för att de små ska kunna poopa ordentligt.
Förbaskat påfund.
Så frågade jag henne var för det finns majskrokar om de ändå inte är bra. På det svarade hon bara att majskrokarna inte är farliga utan de är mer som ett "godis" för barnen, och det är klart att det går att tjäna pengar på också. Och självklart är det så att de även går att använda till annat än som godis till småbarn (hm, det tänkte jag visst inte på....jag fokuserar visst enbart på min lilla Mini i det här fallet)!

Så egentligen ogillar jag bara majskrokar till små barn. Men självklart klandrar jag INGEN som ger det till sina barn! Nejdå, alla gör så klart som de vill och de flesta barn får ju faktiskt inte förstoppning av de där krokarna.
Däremot kanske det skulle vara bra med en liten "varningstext" på paketen? I stil med "Barn under 1 år kan få förstoppning vid konsumtion av dessa krokar." Eller nåt. För hur sjutton ska en vanlig liten svennebanan som jag veta att majskrokar suger upp så mycket vätska som de gör? På just mitt barn?
I och för sig så borde jag kunna gissa mig till det... Det är bara att titta på krokskrällena. Men ändå.

Nej, ska det gottas lite extra i den här familjen så får det bli vanligt, hederligt smörgåsrån istället. Eller lite frukt.
Död åt majskroken.

KRAM

964 dagar

Idag har det gått 964 dagar sedan vi ställde oss i äggdonationskön hos kliniken i Umeå.
De har inte hört av sig med ett enda ord.
Jag har också fått höra om hur de ibland behandlar folk. Brutala (läs: farliga) överstimuleringar, otrevliga och nonchalanta.
Förbaskad skräpklinik.

Vilken tur att vi inte gjorde ÄD där.

kram

Morsor och en lögn....

Så är midsommar över. Det gick för fort!

Vi har firat med en massa andra par och barn. Totalt var vi 14 vuxna och 8 barn... Full fart med andra ord.

Jag har njutit av sill men skippat nubbe. Dock blev det några glas vin och massor av grillat på kvällen. Som sig bör. Sådär lagom.

Och så lite gnäll: Jag har haft kul men har kommit hem med en liten bitter eftersmak. Det är det där med tvåbarnsmammor som tror att de vet allt om barn för de har minsann TVÅ. Jag är mindre vetande och naiv tydligen, för jag har bara EN.

Jag har konstant fått tips om vad jag och Fina M ska göra och hur vi ska sköta våra rutiner och lilla Mini. Tre morsor, två farsor och en singelkille har varit på oss om oombedda "tips" och råd och morsorna har absolut varit värst. Knappt uthärdligt faktiskt.

"Med en unge så tänker man efter hela tiden och är så noga. Med två så bara kör man på och har allt klart för sig. Det är DÅ man blir morsa!" (med lite nedlåtande ton och blick på mig)

"Vad gööör hon därinne egentligen? Det tar ju sån tid!" (en morsa som mycket väl visste vad jag gjorde och gnällde till Fina M när jag var inne på toan och bytte bajsblöja på Mini med efterföljande nedkissning samt byte av utstyrsel på Mini)

"Jag värmer vällingen så här för det är mycket bättre och går fortare." (oombedda instruktioner när Fina M värmer med vattenbad eftersom de inte har micro som tar 15 sek...)

"Och jag värmer så här!" (nästa morsa som tror hon vet bäst)

"Jaså? Så här tyckte vi var bäst." (en tredje morsa som vill visa sig på styva linan samtidigt som de andra två. Fina M tappade målföret och bra stirrade på mig... Smajl, liksom)

"Ammar du?" (Men för faan!!!)

"Hur ofta ammar du?" (suck)

"Skit i att amma! Det är bara jobbigt!" (Men för bövelen!)

"Du ger väl henne mat också?" (Näe...jag svälter min dotter... Så klart Mini får MAT!)

"Ja, alltså, säg till om jag frågar för mycket men har ni försökt att få henne länge? Ni vet, X och Y har ju t.ex. gjort IVF...." (en morsa som jag träffar en gång per år lägger näsan i blöt)

"Asså, jag kan inte fatta att DU är småbarnsmorsa!" (hmmm, det där skulle jag vilja ha utvecklat... vad har hon för bild av mig...egentligen?)

"Men låt Mini få suga på heeela päronet istället för att få på sked, om hon nu vill det!" (en morsa som lägger sig i HUR jag matar Mini)

"Kan vi inte bära hit lilla Mini så kan hon sova här hos oss? Eller vaknar hon då?" (en morsa som tycker att det är lämpligt att en 5-månaders ska ligga och sova bland skrikande barn, högljudd skräpmusik och fulla vuxna när hon redan ligger och sover med sin pappa i ett litet gästhus längre bort på tomten)

"Asså, har ni inte med er en babysitter?" (morsa som tror att vi har tagit med hela hemmet för en enda övernattning i skärgården)

"Asså, har ni inte med er en babywatch?" (tre olika personer som stör sig på att Fina M gick och lade sig tidigt så att Mini fick sova i lugn och ro)

"MIN dotter kunde sitta när hon var i Minis ålder. Det ni!" (vem bryr sig...?)

"Har ni fått sova något?" (flinande morsa som tror att Mini aldrig sover bara för att hon vaknade när morsans 4-åriga son gallskrek på pin tji konstant under gårdagen)

"Asså, guuuuud, vad jag är glad att jag inte har en sån där liten unge längre!" (Skruvad morsa.... Ursäkta? Vad är det för fel med små bebisar?!)

"Men, att ni inte tog med en babywatcher! Det hade vi och det är sååå bra... blablablablablaa...."

Vid den sista kommentaren så sa jag högt under middagen att det nu fick vara nog. Jag tackade för alla tips och oombedda råd jag fått av alla, men att vi gärna tar hand om vår dotter på vårt sätt och frågar om det är något vi undrar över. Jag sa också att jag var lite trött på alla "goda råd" och att jag bara ville njuta ett glas vin och prata strunt.

Det blev helt tyst runt bordet. För JAG hade ju liksom brutit en sån där "regel". Den där som säger att man ska vara artig och tyst och trevlig. Men nu är ju inte jag en sån person. När jag ruttnar så KAN jag inte vara tyst till slut.

Jag kan inte för mitt liv förstå varför folk tror att det är ok att kommentera andras liv konstant. Varför? Och gärna på ett sånt där sätt som gärna är lite nedlåtande. Visst finns det kommentarer ovan som säkert inte är stötande om någon annan säger dem, men de kom från personer som tror att de är lite mer än andra. Sånt blir jag gaaalen på!

Och varför tror en del mammor att andra mammor inte klarar sig utan deras råd? Varför tror de att de är Moder Jord?

Mest sårad blev jag över hon som undrade om vi jobbat länge på att få Mini. Faktiskt. Egentligen borde jag kanske bli glad men frågan ställdes inte av omtanke. Den var enbart av nyfikenhet och det känns bara så otroligt trist. Varför kan man inte bara glädjas åt att vi har fått en liten dotter? Varför måste man veta hur hon kom till? Det är ju ytterst personligt!

Jag förstår faktiskt inte att man ställer en sån fråga. Det är verkligen heldumt.

Därför ljög jag. Jag sa att Mini "bara kommit till".

"Vilken tur ni hade då'ra", blev svaret. Och jag misstänker att hon syftade på vår ålder och fertiliteten men jag orkade bara inte kommentera något så dumt. Så jag var tyst. Det var ändå så skönt att få ljuga hennes nyfikna näsa rätt upp i ansiktet. Hehe.

Men, nu skriver jag mest om det trista som hände på midsommar. Vi HADE faktiskt trevligt också. Jag lovar, hahahaaa! Den mesta tiden gick åt till att ha trevligt och det är ju så otroligt kul att få träffas när man inte ses så ofta.

Nästa år undviker vi dock att fira med de där morsorna som vet bäst... Orka lyssna på deras dravel ett år till liksom!

Nu tar jag sommarlov från bloggandet. Händer det något i syskonverkstan så dyker jag i och för sig upp här igen.

Glad sommar!

KRAM

Olagliga syskon

Alltså, det här med likhet igen... Här har jag gått och oroat mig för genetiska likheter och sånt, och så visar det sig att det inte har ett dugg med saken att göra. Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: KÄRLEK

Det är bara så enkelt. Det är omåttlig kärlek det handlar om. Lilla Mini har legat i min mage, det är JAG som har tryckt igång knapparna i genetikens koder och skapat Mini tillsammans med Fina M, tack vare ett bidrag. Det är jag och Fina M som tar hand om och avgudar vår dotter. Ååh, jag är så kär att det gör ont!

Idag blir hon 5 månader och jag blir bara mer och mer tacksam över att vår ÄD lyckades till slut.

Tänk om IVF inte hade funnits. Usch, jag vill inte tänka tanken!

Imorse när jag ammade henne (kl 04:00...puh!) insåg jag att vi nog kan sluta att amma nu. Hon äter mer än vad jag producerar så bara 1,5 timme senare slukar hon en hel omgång ersättning och mumsar glatt i sig en smakportion av ett päron. Hon älskar päron så en smakportion av det brukar resultera Mini-extas!

Men nu var det inte det jag ville skriva om... Tillbaka till amningen. Jag insåg i alla fall att vi lika gärna kan sluta nu, så efter midsommar blir det enbart ersättning och smakportioner. Och invänta första mensen. Idag ska jag också skicka en fråga till AVA om hur jag gör om mensen inte dyker upp. Jag är ju så oregelbunden av mig och jag gissar att efter en graviditet så här så vill de inte bara ge mig hormonstimulering så att den kommer igång. Men det är så klart bara mina egna gissningar så ett mail till dem är nog nödvändigt.

Och så tänker jag en del på det här med reglerna kring syskonförsök och ÄD. Att man inte får hjälp med det i Sverige. Inte ens om man betalar själv! Hade det handlat om vanlig IVF så hade det varit något helt annat. Då får man betala själv, men ÄD går inte för det får bara göras via landstinget (utom i Umeå där en privatklinik samkör med landstinget på något märkligt "kompis"-sätt...).

Självklart tycker jag att man bör få försöka bilda sin familj som man själv vill och på ett sätt som passar ens förutsättningar. Därför borde staten faktiskt subventionera det. Preciiiiis som för alla andra skattebetalare och deras olika förutsättningar för hur deras liv ser ut.

För det är ju det det hela handlar om, ens liv och kommande liv.

Att hävda, som en del gör, att det handlar om barnets rättigheter, det ofödda, icke-existerande barnet, är bara dravel tycker jag. Varför ska andra avgöra mitt eventuellt kommande barns rättigheter? Är jag inte kvinna nog att bestämma det själv? Att få ge liv åt ett barn som får all min kärlek? Tydligen inte, enligt svensk lag och vissa politiker (läs: KD).

Jag tycker att det är förnedrande och nedvärderande med såna lagar och förordningar. Såna som säger hur andra ska leva och göra. Som att homosar inte fick gifta sig i kyrkan. Eller att man inte får göra syskonförsök. Eller att man inte kan få hjälp av surrogatmammor. Eller, ja, ni förstår vad poängen min är.

Jag kan förstå att vi har lagar mot att stjäla eller mörda, men att få bilda en älskvärd familj på sitt eget sätt, varför är det olagligt? Eller "nästan" olagligt. För om jag åker till ett annat land och gör ÄD-syskon så är det tillåtet. Varken jag, min man eller vår avkomma är olagliga. För vi har bildat familj i ett annat land och kommer hem med en ny statsmedborgare som kan bringa intäkter till Sverige. Vi är lagliga, trots att vi gjort något som man inte får göra i Sverige. Ett syskon till vår lilla tjej. Vår lilla fina familjedröm är olaglig. Men ändå inte. För lite smaskiga medborgarintäkter är ju inte fel, liksom.

Gamla, fiiina, Sverige. Vi som inte är med i krig, men tillverkar vapen. Vi som inte var med i världskrigen, men släppte igenom nassar till Norge. Vi som inte har mul- och klövsjuka, men är det enda land i Europa som inte har kontinuerliga kontroller för den sjukdomen. Vi som är så hänsynsfulla, ja, nästan blyga, men som inte ens kan använda blinkers när vi byter fil.

Vi som är så jäkla präktiga och som vet hur allt ska göras.

T.o.m. hur enskilda människor ska få bilda sina egna familjer, vet vi hur det ska göras i detta avlånga land.

Men jag är inte bitter. Nej, då. Bara lite förbannad på att andra säger åt mig vad jag ska göra. Att jag bara ska ha ett barn enligt svensk lag. För så är det.

Förbannat 1800-talsdravel, är vad det är!

Nu ska jag gå och banka tvätten i ån och sen ska jag fundera på om jag borde flytta utomlands. När föräldraledigheterna är över, förstås. Då har jag fått ut det bästa ur Sverige och kan låta våra intäkter som statsmedborgare gå till något annat, mer tacksamt, land.

Kramar från en som vill ha sin familj

Släkt och kalas

Namnkalaset i helgen gick strålande trots att vi fick vara inomhus istället för utomhus eftersom det spöregnade.

Alla har kramat och hejat och roat och lekt med Mini och vår lilla sociala tjej har skrattat och roat sig ordentligt. Vilket härligt kalas!

Naturligtvis var släkten där. Det inkluderar "släktingen" som bara inte kan sluta jämföra Minis utseende hela tiden. Jag blir gaaaalen! Hon fokuserar liksom på Minis utseende mer än på henne som person. Så förbaskat irriterande!

Förutom att hon sa hej när hon kom så dröjde det inte länge förrän hon stod framför mig och Mini och påpekade att Mini inte är lik varken mig eller Fina M. Att hon ser ut som Fina M:s mamma lite grand.

"Ja, jag är inne på spåret att hon är lik Fina M:s mamma, jag."

"Nej, hon är inte lik Fina M:s mamma."

"JooOOoooOOO, då!"

"Nej, det kan du inte yttra dig om för du har bara träffat Fina M:s mamma en gång för längesen. Du kan omöjligt dra en sån parallell."

"Jooo, men jag tycker det."

"Du tycker fel. Men ta lite paj istället. Och ett glas vin eller två. Ta tre."

Så gick jag ut till roligare personer som är glada över att Mini finns, som vill leka med Mini. Som vill hålla i Mini. Som bara accepterar att hon är en person som finns bland oss och som gör livet fantastiskt för oss. Oavsett vem hon är lik. Vem bryr sig liksom?

Må faan ta släkten. De är ta mig tusan alltid värst.

KRAM

Tagga ner

Eftersom det blåser halv storm ute så struntar vi i promenaden. Det ska vara trevligt att röra på sig liksom... Min dåre till man gick ut och sprang istället. Knas!
Istället är det bullar och muffins på gång för min del, och så ska jag ta ett långt bad med Femina i handen. Så skönt!

Egentligen vet jag inte om jag ska ta upp det här ämnet, men eftersom jag är en rastlös, höggravid tjej som bara går och väntar så kan jag ju alltid roa mig med att ta upp den anonyma kommentaren som dök upp till mitt förra inlägg. Ja, jag vet, jag skulle ju inte bry mig om sånt där... Men jag är ju som jag är, jag bara måste.
Har man läst den här bloggen ett tag eller känner mig personligen så VET man att det värsta jag vet (näst efter krig, typ...) är folk som säger åt mig vad jag ska vara eller hur jag ska vara. Ser ner på andra eller som sätter en etikett på mig. Urrrk, säger jag bara. Men jag gissar att det är en del av livet om man har en öppen blogg där man lovar att inte hålla igen på känslorna på vägen mot ett barn. Men jag tvivlar på att om vi satt och fikade ihop, jag och "Anonym", så skulle hon inte säga som hon skrivit här. Hon skulle "se" mig nämligen. Personen Wilda Mathilda.
Därför tänker jag utveckla mitt svar till "Anonym" (och andra som kanske tänker samma sak) genom ett inlägg i ämnet "längtan efter att få ut sin bebis och samtidigt få skriva om sina känslor utan att andra säger åt en hur man ska bete sig". Så kan eventuellt nya läsare förstå mig lite bättre om inte annat.

Nej, jag tänker inte "tagga ner!". Dels för att det är skrivet som en order och gillade jag sånt skulle jag söka till det militära. Typ. Dels så tar den tonen mitt skratt ifrån mig. Och så är det det här med att en del morsor alltid ska lägga sig i vad andra morsor gör. Vad ÄR det med det fenomenet? Låt mig va, liksom. Jag är en levande människa.

Jag försöker inte "driva" ut mitt barn på fullaste allvar. Det vet nog varje vettig människa. Jag har en tro på att livet har sin gång och så även en graviditet. Jag har tidigare skrivit att jag inte vill bli igångsatt t.ex.. Bara det borde få "Anonym" att förstå. Att promenera och äta ananas är ganska harmlöst i sammanhanget och dessutom bara nyttigt. Att andra irriterar sig på det bekommer mig faktiskt inte egentligen även om jag bemödar mig att skriva det här inlägget. Det är ditt problem, "Anonym". Det som stör mig är att att du igen säger åt mig vad jag ska göra. "Släpp hysterin"... Jösses, det är du som är hysterisk som reagerar SÅ starkt på att jag inte vill vara gravid längre. Således har mitt ytterst världsliga "problem" blivit ditt problem. Grattis, eller vad man nu säger, men jag struntar högaktningsfullt i att någon stör sig på att jag har en massa tankar kring att jag vill se min bebis.

Jag njuter inte av att vara gravid. Det har jag sagt tidigare. Jag är inte en av dem som går och kramar och klappar på magen hela tiden. Kanske har det med att jag inte känt min fina Mini så väldigt mycket eftersom hon ligger långt in och jag har moderkakan i framvägg? Kanske har det med det faktum att det är svårt att förstå hur det "ska" kännas? Kanske har det med min personlighet att göra (förmodligen)? Jag vet inte, men så kul tycker jag inte att det är.
Att vara 42 år och ha levt med ofrivillig barnlöshet i flera år gör att man vet ALLT (huga!) som kan hända i en graviditet. Då är det svårt att njuta ibland. Så är det bara. Och går det här åt skogen så är jag 42 år och får börja om med allt igen. Med ett dött barn i bagaget. Det vet jag inte om jag klarar av. Så jag försöker att undvika den tanken i alla fall för den gör mig livrädd.
Och eftersom jag inte bryr mig det minsta (mer än att jag är glad för deras skull så klart) om att andra kan njuta massor av att vara gravida så behöver inte andra vädra sin åsikt om att jag inte njuter. Var och en har sin graviditet och den är ytterst personlig. Min graviditet och längtan är MIN.

Jag är också en ganska otålig själ när det kommer till längtan (det vet de som har följt bloggen ett tag, hahaha!). Jag vill ha Mini här NU. Och jag är inte dum, jag förstår att det handlar om dagar... Herregud, liksom.
Jag och Fina M har kämpat i flera år, lagt ut hejdlöst med tid och pengar, gråtit mer än vad jag trodde var möjligt, längtat mig tom på luft, sprungit på så sjuuukt många kontroller och fläkt upp mitt underliv för kreti och pleti, genomgått missfall, träffat idiotläkare, fått ett mindre socialt liv och till sist försökt ALLT för att jag ska bli gravid. Trust me, då blir man lite otålig och vill träffa sitt lilla barn ganska pronto. Det är ju BARNET vi längtat efter. Vår familj. Vår gränslösa kärlek. Graviditeten är för mig bara en väg dit även om jag gärna vill ha den erfarenheten, att få vara gravid. Men njuta är svårt ibland även om jag så klart gör det också. Innerst inne.

Jag njuter inte av att springa på toaletten 50 gånger per dygn, bli bajsnödig i tid och otid, ha blödande tandkött, ha näsblod, ha flytningar, ha sammandragningar nästintill konstant (så fort jag rör mig), ha ont i varje led, sova med handledsskydd, inte kunna öppna en vattenflaska för att fingrar och händer gör ont och har veknat, inte kunna sova ordentligt, vara sjukskriven, inte kunna träna, springa på spec.mvc. och inte kunna göra allt jag vill. Jepp, så ego är jag.
Däremot är jag apglad över att t.ex. slippa foglossning, att kräkas hela graviditeten, slippa havandeskapsförgiftning eller vilka andra extra krämpor som helst som man kan råka ut för. Så jag har haft en ganska harmlös graviditet i det avseendet. Men min bakgrund känns lite överväldigande ibland och då kommer oron. Jag skyller inte på min barnlöshet, men det är en ganska stor förklaring till varför jag är den jag är och tänker som jag gör. Så är det bara. Lev med det om du läser bloggen. Alternativet är att vika hädan och jaga på andra jaktmarker, d.v.s. läsa andra bloggar.

Sen har jag också många nära och kära som råkat ut för en hel del i slutet på sina graviditeter och nästan alla har slutat med kejsarsnitt av olika slag. Därför har så klart mina tankar gått till kejsarsnitt senaste dagarna. Hur kommer förlossningen att bli? Vore det bättre för Mini, givet förutsättningarna, om jag valt planerat kejsarsnitt istället? etc. etc....
Jag har också flera vänner och bekanta som har förlorat sina barn i magen. I det här stadiet av graviditeten så kan tankarna verkligen vandra med andra ord, så jag ser det inte alls som konstigt att fundera kring sånt som kejsarsnitt och att vilja få ut barnet. Och jag hoppas verkligen att "Anonym" inte tycker att det är något konstigt i att välja kejsarsnitt före att föda vaginalt. Det är MIN kropp och MIN unge och jag gör precis som jag vill när det kommer till de två faktumen. Vetenskapen finns och den ska utnyttjas om vi vill och kan. Men det är lite sent för mig att välja det nu, heheee. Punkare som jag är (i själen) så hade jag, om det gick, nog gjort det nu bara för att jäklas om det retar någon... Mooahahaa!

Jag vill också betona att även om jag skriver att jag är desperat så går jag här hemma och bakar bullar, muffins och träffar vänner och har det ganska bra. Jag har ett liv utanför bloggen. Jag lovar. Men faktum är att läkarna har sagt att jag ska vila och då gör jag det. Jag är de facto sjukskriven och ska inte ut och flänga för mycket vilket alltså hindrar mig från att "driva" ut Mini. Jag FÅR inte det. Så jag ventilerar lite när jag skriver.

Till sist, här på bloggen har jag förresten alltid ventilerat mina tankar och frågeställningar. Jag har diskuterat, gråtit och skrattat när jag har suttit framför datorn och hängt. Och trots alla dalar och sorgsenhet som funnits så har jag alltid jobbat för att behålla min humor och försökt att inte tappa skrattet. Allt det har varit möjligt tack vare de som läser här. Det är en otrolig gåva och förmån jag fått och för det är jag oändligt tacksam. Så är det verkligen.
När jag har blivit som mest osäker på mig själv så har vackra människor klivit in här och lyft upp mig. Jag har fått råd och stöd. Via bloggen har vi också fått erbjudande från donatorer. I motgångar har jag fått tröstande ord och i glädje har jag fått support och skratt. Jag har fått nya vänner och nya bekantskaper som jag inte kommer att tappa. Det vet jag.
Nu, när vi äntligen lyckats (well, so far) så är jag faktiskt glad att vägen till barn blev som den blev för oss. Jag vet att det kan låta bisarrt men så är det även om jag naturligtvis inte önskar NÅGON att hamna i den ofrivilliga barnlöshetens helvete. Nej, fy!
Men jag har vuxit som människa, jag och Fina M är så nära varandra man kan komma, vi har nya vänner och livet leker. Vi kan fokusera på det lite mer "vanliga" livet nu istället.
Och det mesta har jag faktiskt att tacka mina fina bloggläsare för. Det är en välsignelse.
Mina ord är min ventil. Mina läsare är mitt stöd. Mitt skratt är mitt hopp. Mitt hopp är det jag lever på. Min graviditet är min.

Så, nej, jag tänker inte "Tagga ner!". Pilutta.

Kram till er andra glada själar där ute!

Uppdämda känslosvall som bara MÅSTE ut

Har vaknat igen som vanligt. Blödde näsblod och hade en sammandragning som hette duga. Tusan, vad trött jag är på det här nu. Speciellt av att bli väckt av näsblod titt som tätt. Blä.

Jag surfar som vanligt runt bland bloggarna jag följer. Det är ruvningar på gång och en del plus, vilket gör mig så hjärtans glad! Ända in i själen. Jag märker också av en viss optimism som smyger sig på många av mina kämpande medsystrar. Det gläder mig också något otroligt! För är det något jag tycker behövs i barnlöshetskarusellen så är det lite tro och hopp som gör sig påmint då och då. Som ger den där lilla glädjen man är så väl värd, ofta efter år av sorg och kamp.

Så ser jag ibland, till min fasa, en del kommentarer som gör mig så heligt förbannad.

Jag VET att många av kommentarerna bara är s.k. "troll" som bara skriver dumma saker med flit för att få reaktioner (grattis, här får ni min), men vad är det med dessa människor som inte klickar? Vad har hänt när de växte upp? Vad fick de för uppfostran?

För allvarligt talat, något fel är det.

Jag kan köpa att man för sitt höga nöjes skull skriver idiotiska kommentarer i olika öppna forum, men att leta upp bloggar som beskriver människors liv direkt ur verkligheten och sedan sitta och skriva elakheter... t.o.m. på julafton...Ja, jag kan nog inte komma på något mer patetiskt faktiskt. Så jävla tragiskt.

Så finns det de som kommenterar som kanske inte är "troll" utan faktiskt kläcker ur sig exakt vad de tycker angående ofrivilligt barnlösa. De som inte har förstått vad bloggarna betyder för oss. De som bara MÅSTE säga sin obildade och oempatiska åsikt. De som tror att vi antingen är som barnflickan i "Handen som gungar vaggan" eller som ställer krav på att hela universum ska visa oss hänsyn när vi skriver om hur jobbigt det är att se gravida eller träffa nyfödda barn. Eller som tycker att IVF:er är onaturligt och att vi ska lära oss att livet är bra utan barn.

Dessa människor har jag faktiskt inget till övers för. Inget alls.

Förut gjorde de mig så otroligt upprörd och ledsen. Mest för att jag såg att de inte förstod. Att de liksom hade stängt av elementära bitar av sin hjärna. Jo, det här är min blogg och efter år av kämpande tänker jag faktiskt säga vad jag EGENTLIGEN tycker. För är det något vi ofrivilligt barnlösa gör så är det att vika oss för andra. Hela tiden.

Vi är så rädda för att störa oss med alla lyckliga jävlar där ute. Vi skäms och lägger oss ner och gråter i tysthet i tid och otid. Och skäms vi inte så vill vi bara försöka att ta hand om spillrorna av oss själva. ALLA som någon gång går igenom en riktig kris vet vad jag pratar om. Man BEHÖVER stöd och hjälp men törs eller orkar inte be om den.

När vi då sitter där och skriver våra bloggar för att ventilera alla våra sorgsna tankar och jobbiga liv samtidigt som vi visar att vi inte är ensamma, ja, då ber vi inte om några oempatiska hjärnors obildade åsikter. Många av oss ställer istället upp i informativa tv-program, träffar forskare för vetenskap och forskningens skull och vi bidrar till samhället, definitivt på ett sätt som ger ett större mervärde jämfört med glappande åsiktsmaskiner som inte förstår när (läs: att) de ska vara tysta och bara leva sina liv.

Jag är så olidligt, jävla TRÖTT på dessa fjuniga tonårstroll och korkade åsiktsmaskiner. Ni ger mig inget och inget tänker jag ge er. Ni är som kvisslor som dyker upp i tid och otid. Kackerlackor som drar till sig fler om man kliver på dem.

Ge blanka f-n i mig och mina vänner. Speciellt i mina vänner som fortfarande kämpar, för de behöver inte er alls. Inte på något sätt. Det ni skriver vet vi allihop redan. Ni är bara elaka, pinsamma och skämmer ut er. Jo, det gör ni för många av oss kan se vilka ni är och info om er. Mail, ip-adresser, namn och var ni bor. Ni ser, våra bloggar är inga forum med "forumregler" där man garanterar anonymitet bakom ett fånigt alias. Men så långt tänkte ni visst inte? Pilutta er.

Därför är det så förbannat skönt att ber er kräla tillbaka till den håla ni kommer ifrån. För alla fattar vad livet innebär utom ni. Se så. Schas!

Och till er andra, normala människor som undrar över vad jag sysslar med så här mitt i natten och varför jag skriver ett så argt inlägg; strunta i det bara. Jag tenderar att flippa på vissa galenskaper här i världen bara och vad är då inte bättre än att ventilera ut ordentligt på min egen blogg? Moooahahaaaa! Känner mig lite lagom månskensgalen.... ;o)

Och nu är det bara 12 dagar kvar...

Kram

Blått och Rosa

Blått och rosa, blått och rosa, blått och rosa, blått och rosa....
F-N, jag blir så in i h-te förbannad!! Var finns alla färglada, pedagogiska och fantasifulla barnmöbler och leksaker?!? De där som uppmuntrar till kreativitet och fantasi?
Va? Va? VA?!

Kram

Näe, släkten ÄR inte värst...

Min ena kusin har en fästmö. Första gången jag träffade henne var när vi skulle urnsätta min mormor i famljegraven. Mormor skulle placeras på platsen bredvid min mamma. Just där stod hon när jag träffade henne första gången. PÅ min mamma. Och pratade en massa strunt om min mormor som hon aldrig träffat i friskt tillstånd. Sedan dess avskyr jag den där fästmön.

När jag och Fina M förlovat oss förklarade hon att min ring inte var en riktig förlovningsring för den hade ingen diamant i sig. Say no more. Jag ogillade henne ännu mer.

Nu har den här tjejen blivit gravid. Hon berättade det för mig via ett meddelande på Facebook. Hon ville att det skulle vara vår hemlis eftersom min kusin inte ville berätta för någon ännu. Gå bakom ryggen på min kusin. Usch. Sedan dess ogillar jag henne ännu mer.

Hon skrev också "vi gamlingar" om oss två. Hon är fem år yngre än jag. Så jag skrev att hon får vara tant på egen hand. Sedan dess ogillar jag henne ännu mer.

Jag har aldrig skrivit något om min graviditet på Facebook. För jag vill inte det. Mitt privatliv liksom. Ändå ska hon, som jag aldrig ens varit trevlig mot eller velat ha någon kontakt med, skriva i min offentliga logg och "bonda". Ses vi i jul och hur mår min mage för snart är det ju min tur och sen hon eller brorsans sambo. Blablabla... Hon KAN verkligen inte läsa av folk. Jag ogillar henne ännu mer nu.

Kan inte hjälpa det men vad gör jag för fel? Knas!

Sorry, måste bara få vädra ur mig lite...

Kram

Hur man trivialiserar ett allvarligt ämne...

I födelsedagspresent så fick jag bl.a. en 3-nummersprenumeration på tidningen mama av min lillebror. Idag damp tredje numret ner i brevlådan och jag lade mig på soffan för att läsa tidningen.
På sidan 42 finns en sån där "årets-"lista, ni vet. Den här heter "Mammaåret 2011" och där fann jag det här:


Jag blir lite förvirrad faktiskt. Och sur.
Dels för att jag är förespråkare av surrogatmammor och dels för att en så viktig "debatt" trivialiseras till en liten, liten ruta i en ytlig "året-som-var-lista".
Eftersom jag är förespråkare av surrogatmödraskap som fenomen så ogillar jag STARKT att en tidning som mama lägger ord i min mun. Jag har aldrig hävdat att barn är en rättighet eller att surrogatmammor ska tjäna en "hacka" på att bära någon annans barn.
Jag tycker faktiskt att själva formuleringen som används är OTROLIGT nedlåtande och det passar sig absolut inte i en tidning som mama (som väl ska företräda mammor i alla dess former? Eller är jag naiv nu?). Och varför skriva "gärna låglöneländer för att det är billigare där."? Har mama kartlagt detta? Allt handlar inte alltid om kostnader och pengar. Det kan finnas altruistiska värderingar, både hos surrogatmamman och hos paret, som avgör också...
Kanske kan mama besöka Föreningen för surrogatmödraskap för att läsa på lite om de nu ska yttra sig i debatten?

Har man någon gång varit i träsket ofrivilligt barnlös så vet man att surrogatmamma kan ibland vara enda vägen ut för att få en chans att bilda familj. Och DET, mina kära vänner, är faktiskt en mänsklig rättighet. Att få planera och försöka att bilda familj utan att andra ska påpeka hur man gör. Faktiskt.
Därför blir jag extra sur över att en mammatidning lägger sig i hur folk försöker bilda familj utan att ens bidra till debatten på något sätt (annat än att t.ex. uppröra mig, då'ra). För jag tycker att man lägger sig i om man bara gör en liten fånig notis av något så seriöst i en sån där lista. Ska man dra upp den debatten (hur stor ÄR den egentligen? Jag anser mig vara hyfsat insatt och surrogatmödraskap är väl inte "årets debatt" direkt...?) i en tidning som mama så kan man gott anstränga sig lite mer och göra ett väl avvägt reportage med saklig information.
Jättetrist att en tidning som mama avslutar med "Sista ordet är inte sagt." GÖR något istället!
Jag hoppas innerligt att tidningen tar upp såna tyngre och allvarliga ämnen i ett större sammanhang någon gång. Kanske intervjua ett föräldrapar? En surrogatmamma? Vända sig till en organisation?
Och vaddå "omoralisk människohandel"? Det finns många som är emot surrogatmödraskap som inte alls ser det på det sättet. Så lägg inte heller ord i mun på de som inte tycker som jag.

Tänk att några rader kan uppröra så... Men jag blir bara så förbaskat besviken när omvärlden inte kan bry sig mer än att trivialisera allvarliga ämnen. Usch.

KRAM

Girighet i sitt esse

På torsdag, d.v.s. i övermorgon, är det ränteändringsdag på en del av vårt huslån. Vi tänkte passa på att göra en amortering för att få ner kostnaderna nu när det är föräldraledighet på gång och allt.
Sagt och gjort, jag ringer banken idag och säger att jag vill göra det.
Då meddelar vår kära bankkvinna att det blir en räntekostnad för oss eftersom vi egentligen borde ringa först imorgon för att slippa den extra räntekostnaden.
Jag frågar så klart hur stor kostnad vi pratar om.

-"En krona.", får jag till svar. EN krona.

Så... för att jag inte ringer imorgon, när telefonköerna är dramatiska (vi är inte de enda som har ränteändringsdag då), utan idag för att dels vara lite om oss och kring oss samt att avlasta bankens telefonväxel imorgon så ska jag betala för bankens förlorade ränta för EN dag. EN krona. Samtidigt som vi har kvar lånet hos samma bank. Jösses, så jäkla dumt!

Hon, bankkvinnan, sitter där med en evighetstrogen kund, som alltid hyllat denna bank, i luren. Hade hon avstått att kräva den där kronan så hade banken fortsättningsvis haft en evighetstrogen och nöjd kund.
Hon hade besparat banken (och mig) ett samtal till imorgon.
Hon hade kunnat få ett ärende avklarat snabbt.
Banken hade haft kvar oss som nöjd kund i evighet. Tro, hopp och kärlek liksom.
Girighet är något jag ogillar. Mycket. Väldigt, väldigt mycket. Och just i detta nu så tycker jag att jag har gett banken tillräckligt men att byta bank just nu vore alldeles för ofördelaktigt för oss.
Därför känner jag mig lite låst men en sak är säker. Så fort föräldraledigheten är över så blir det en ny bank. Jag hör inte till den trogna sorten nämligen. Ska marknadskrafter råda så ska man inte vara trogen. Jag är marknaden. Jag bestämmer. Av ren princip så VILL jag inte ge banken en krona i extra kostnad för att lägga om lånet hos dem, samma bank som jag redan har. Jag är inte dum. Och jag är lika girig som banken när det handlar om mina egna pengar.

Så kära lilla giriga bank, ni har nu en missnöjd och otrogen kund. För otrogen tänker jag vara. Sakta men säkert går jag över till en annan bank.
Allt för EN kronas skull.

-"Tack, men då ringer jag imorgon igen istället. Jag ser ingen anledning till att ge er en endaste krona för att jag ska göra en ändring i mina förehavanden hos er så länge jag inte byter bank."

Vem sa att girighet är dyrköpt?

Kram

Försäkringskassan smider planer

En annan tjej som också gjort ÄD utomlands och sökt ersättning hos FK för detta, har fått beskedet att FK ser över huruvida ersättning ska betalas ut eller inte till de som använt sig av anonym donator. Det utreds tydligen centralt ur en juridisk aspekt.

Om det blir så att man inte får ersättning då donatorn är anonym så kommer det drabba en hel del av oss som gör ÄD. Och Riga förlorar nog en del kunder...
Jag kan förstå hur man resonerar på FK. Det ska vara liknande behandling som i Sverige och det är det ju, men för att Sveriges lag ska funka i praktiken så måste man rent juridiskt kanske även ställa liknande krav även kring det praktiska.
Jag tror att Finland kommer att få en ökad mängd svenskar som åker dit för att göra ÄD istället.
Än så länge är kötiden kort (mellan 5-8 månader) jämfört med Sveriges samt att de tar emot kvinnor som är 45. Jag hade självklart åkt till Finland istället för att vänta i två år i Sverige.
Men kötiden i Finland blir nog lite längre om alla åker dit istället för att snällt foga in sig i ledet i Sverige.
Vad man som äggmottagare kan göra är att be de utländska klinikerna om en öppen donator. Säga att det är ett lagkrav i Sverige för att vi inte ska bli ruinerade. Kom ihåg; vi är kunder. Ställ frågor!
För det är ju faktiskt ytterligare en aspekt utöver den juridiska. Det där med pengar. Den ekonomiska aspekten.
Om FK ändrar förutsättningarna så kan den ekonomiska aspekten leda till en social aspekt; ÄD blir en klassfråga. Ok, det kanske låter krasst och jag tar i från tårna. Men vidga vyerna och tänk holistiskt. Risken finns. Tjänar man inte så bra och har tiden emot sig så blir det kanske ett banklån som finansierar behandlingen. Eller så får man lägga ner och må psykiskt väldigt dåligt.

Jag kanske hårddrar det hela, men även om jag förstår FK:s resonemang kring det juridiska så köper jag det inte. Vill de ändra förutsättningarna för oss så får de faktiskt hjälpa till att skapa nationella riktlinjer för IVF:er och ÄD också! Varför ska ett par i Dalarna få tre landstingsförsök medan ett par i Norrland få ett landstingsförsök och sen tvingas utomlands?
Sverige som stat säger att man VILL ha fler barn men gör tvärtemot för att stimulera det. Istället blir det en ekonomisk-politisk fråga mellan olika instanser som vanligt. För FK har sin budget. Och landstingen har sin. Och staten har sin. Och aldrig mötas de tre... Typ.
Ytterligare ett bevis på vad som händer när man inte har nationella riktlinjer och samtidigt gamla förlegade lagar som inte harmoniserar med varken övriga Europa eller vetenskapen.

Att dessutom hålla på de ansökningar som kommit in i väntan på beslut är riktigt lågt.

Kram till alla utom Försäkringskassan.

Artikel i SvD

Jag vet inte ens om jag egentligen vill länka till den här artikeln men gör det ändå. För den handlar om donation och den största jävla dubbelmoralisten jag läst om. Välkomna att läsa om Alana i SvD. Tack till AnnaCecilia, för tipset!

Och här kommer mina åsikter:

"Barn är ingen mänsklig rättighet" - Nej, må så vara men att försöka bilda en familj, och lyckas eller misslyckas, är en mänsklig rättighet.

Alana är ett typexempel på varför donatorer inte ska få för mycket betalt. Hon är emot donationer men donerar själv. Det är en jäkla tur att hon gör det öppet av egen vilja. Då kan hon ta emot det barn som kom till genom en donation och meddela dem att hon bara var ute efter pengarna men tycker att donation är helt fel sätt att skapa liv på. Då mår det barnet säkert sååååå toppenbra! Själv skulle jag bli livrädd för vetskapen om att ha Alanas gener.

Enligt mig skyller Alana sin pappas avståndstagande på donatorn och hans "oansvar". Hennes uttalanden tyder på en total ovilja att förstå hela processen. Att hennes pappa gått med på något han inte kan stå för är inget som har med donationer och donatorn att göra. I mina ögon är Alana otroligt omogen i sitt resonemang. Att hon inte förstått vad en äggdonation innebär förrän hon får reda på att hon hjälpt två liv till världen samt hennes då uppkommande rädsla för att vara genetisk mor, är det största beviset på hennes omogenhet. Hon vet inte vad hon gett sig in på TROTS sin egen bakgrund. Och att hon jämför donationer med våldtäkt är väl kanske det tydligaste tecknet på att hon saknar empati för hur det är att vara infertil. Ser hon föräldrar som egoistiska så kastar hon sten i glashus.
Att hon dessutom yttrar sig om hur det borde gå till för de som är i behov av en donator här i Sverige är ju bara bisarrt. Det hon föreslår sker ju faktiskt. Vi blir bedömda som föräldrar hos psykolog och läkare bedömer även möjligheterna.
Alanas donationer i USA borde hon yttra sig om i amerikanska tidningar enligt mig.

Men allra mest irriterad blir jag på journalisten som inte verkar vara insatt i hur det är i Sverige. Ännu en av dessa "skandaljournalister" som ska få gemene man att ifrågasätta både donatorer, blivande föräldrar och uppkommande barns existens.
Återigen ska vi som har drabbats av ofrivillig barnlöshet behöva förklara oss och försvara oss.
Dessutom är det jäkligt intressant att veta varifrån journalisten fått informationen "Såväl här som internationellt är det dock vanligt att föräldrar – särskilt i heterosexuella familjer – skjuter upp eller låter bli att berätta om barnets tillkomst." ifrån.
Det är totalt taget ur luften. Skäms på dig, Anna Lagerblad.
Och nästa gång du skriver en artikel om äggdonatorer så kan du kanske bemöda dig att kontakta en som donerat i de Nordiska länderna där de flesta äggdonationer för svenskar sker.

Jag blir så jävla trött...

Kram till alla sunt tänkande donatorer och till de ofrivilligt barnlösa som inte tänker förskjuta sina barn.

Tillägg: Eftersom jag märker att antalet läsare av det här inlägget ökar ganska fort så vill jag förtydliga att det jag främst syftar på när jag pratar om "donation" och "donator" är "äggdonation" och "äggdonator" eftersom det är det som ligger mig närmast. Bloggen handlar trots allt om just livet som ofrivilligt barnlös och äggdonation. Och självklart tycker jag att det Alana varit med om är jättetrist. Det ska inget barn få vara med om.
HÄR finns ytterligare bra kommentarer om artikeln.

Gnäll

Som jag längtar att sluta med alla tabletter!
Jag går upp kl 6:45 VARJE dag och sticker mig i magen och tar alla tabletter. Jag är galet trött på att höra mobilen ringa kl 6:45, kl 14:00 och kl 21:00 VARJE dag.
Jag är skittrött på vaggisar som kladdar och sprutor som sticks. Såååå trött! Men det kommer att kännas läskigt och lite tomt den dagen jag inte behöver ta dem längre...

Och om någon nu tänker tanken "vaddå kl 6:45? Vänta tills du får barn..." så säger jag att jag hellre går upp mitt i natten och torkar spyor på vårt barn än att leva i ovisshet om mitt eget liv och sticka mig i magen. Bara så att ni stoppar tankarna där liksom.

Apropå det, i förrgår jag berättade för en annan kompis som bor långt bort från oss att jag är gravid (inte att vi gjort ÄD). Hon har själv varit ofrivilligt barnlös men lyckades få ett barn till slut. När hon fick veta blev hon så klart glad för min skull men ganska snart började hon mala om annat. Hon frågade om vi skulle göra fostervattenprov, hon påpekade min ålder och att barnet kan bli "fel", hon påpekade att hon var så glad eftersom hon själv varit i min situation, hon påpekade att jag kommer bara att se lite tjock ut i sommar så ingen kommer att förstå att jag är gravid (och fnittrade), när hennes dotter gnällde i bakgrunden så sa hon "ja, det är så här ni får det" och suckade och hon sa att vi ska ha "babyträffar" (vad är det?) och ha så kul.
Jag vet inte, men det kändes inte bra. Klart att det var kul att hon blev glad för min skull men det blev så mycket fokus på att det kan gå åt skogen och fostervattenprov att jag inte kände mig glad alls.
Babyträffar? Och ha "sååå kul"? Vaddå? Går jag att umgås med nu? Innan gick inte det alltså? Och först nu blir det kul? Är det därför hon aldrig hör av sig?
Och att hon ens började dra upp hur jag kommer att se ut som gravid. Varför? Det skiter jag fullkomligt i just nu. Jag är lycklig över att få vara gravid. Om hon nu själv varit ofrivilligt barnlös borde hon väl förstå att sånt är helt sekundärt för mig?
Jag gillar inte att bli jämförd med hennes situation. Våra situationer ser helt olika ut och hon är inte 42 år när hon får barn. Hon försökte bli gravid i två år och när hon var under 30 år slutade hon att försöka få barn. Hon fick barn spontant när hon var 36. Jag vill faktiskt inte bli jämförd med henne alls, och speciellt inte när jag ringer för att berätta min livs gladaste nyhet.

Och så kommentaren "det är så här ni får det, suck, suck". Ja, precis. Det är så vi VILL ha det. När ska folk fatta det? När man kämpar som en idiot för att bli gravid så är det PRECIS det man vill uppnå. Att få barn oavsett om de gnäller eller inte.

Nåväl, även om jag hade blivit gravid på det mer vanliga sättet så hade jag inte velat höra allt prat om fostervattenprov och att allt kan gå åt skogen. Det fattar väl jag också men det skulle aldrig falla mig in att ta upp sånt med någon som just blivit gravid. Och jag gillar inte att bli jämförd. Jag är jag. Min situation är min.
Äsch, jag vet inte... jag kanske gnäller och överreagerar men det känns inte bra i maggropen alls. Först tänkte jag inte så mycket på det men nu har hennes ord malt i mig sedan vi pratade och jag blir bara mer och mer irriterad.
Men nu vet hon i alla fall att jag är gravid och så får det vara med det.

Kram

Gnäller lite till

Blogger is back.... Yeah, right....
Jag vill ha mina inlägg och kommentarer tillbaka! Dumma, dumma...

kram

Blogspot-skräp

Jag är skitsur på Blogspot/Blogger!
Alla mina inlägg från igår samt kommentarer är borttagna. Det gör mig skitsur för min blogg är en slags dagbok för mig. Jag vill kunna gå tillbaka hit och läsa om mitt liv och vad som hände vissa dagar under hela min kamp.
Av princip blir jag sur när min blogg fixas med utan förvarning.
Tack och lov så låg min blogg öppen från igår kväll och jag kunde kopiera all text innan jag uppdaterade sidan. Så här är allt igen:

TORSDAGEN DEN 12:E MAJ 2011
Provsvar
Sådär, ja! Proverna ser ut som de ska i alla fall. "Mycket bra", som Fina Gyn sa.

Fredagens värden (vecka 4+2)
Hcg: 99
Progesteron: 50

Måndagens värden (vecka 4+5)
Hcg: 479
Progesteron: 50

På tre dagar har hcg:t alltså ökat nästan fyra gånger och progesteronet är på en hög och stabil nivå. Känns bra än så länge.
Men jag tror inte att det är tvillingar. Då borde väl värdena vara högre? Hm, det glömde jag att fråga om.
Det får vi nog veta den 26/5. Då är det VUL.

Kramar
UPPLAGD AV WILDAMATHILDA KL. 20:47 3 KOMMENTARER  LÄNKAR TILL DET HÄR INLÄGGET ETIKETTER: GLÄDJEÄMNEN, GRAVID - VECKA 6, ÄD2 - ET
Väntetankar
Bloggproblemet löst och glad i hågen tänkte jag blogga lite men glädjen försvann när jag läst senaste inlägget hos Längtan till ett barn. Obeskrivlig ledsamt att läsa. Och ganska ofattbart. Och förbaskat orättvist. Skit också. Tänker verkligen på er, Längtan!

Mitt bloggproblem och det faktum att sopbilen ignorerat vår soptunna idag känns väldigt oväsentligt just nu. Och så sitter jag och väntar på att få reda på provsvaren från blodproven. Det känns också oväsentligt. Som om bra värden skulle spela någon roll? Näe, det gör de inte. Vad som helst kan hända, när som helst. Så är det.

Så snart resultatet kommer så återkommer jag.

Krama en kompis
UPPLAGD AV WILDAMATHILDA KL. 19:02 3 KOMMENTARER  LÄNKAR TILL DET HÄR INLÄGGET ETIKETTER: GRAVID - VECKA 6,SORGSENHET, ÄD2 - ET
Fan
Livet är orättvist. Jävligt orättvist.
Många tankar till er.

Kram
UPPLAGD AV WILDAMATHILDA KL. 18:56 2 KOMMENTARER  LÄNKAR TILL DET HÄR INLÄGGET ETIKETTER: SORGSENHET
Stloevo
Varför är mitt namn helt olötsligt "stloevo" istället för WildaMathilda på mitt Googlekonto?
Det blir inget bloggande förrän det problemet är löst.

Kram
UPPLAGD AV WILDAMATHILDA KL. 08:44 6 KOMMENTARER  LÄNKAR TILL DET HÄR INLÄGGET


Tyvärr så är alla kommentarer borta....