Morsor och en lögn....

Så är midsommar över. Det gick för fort!

Vi har firat med en massa andra par och barn. Totalt var vi 14 vuxna och 8 barn... Full fart med andra ord.

Jag har njutit av sill men skippat nubbe. Dock blev det några glas vin och massor av grillat på kvällen. Som sig bör. Sådär lagom.

Och så lite gnäll: Jag har haft kul men har kommit hem med en liten bitter eftersmak. Det är det där med tvåbarnsmammor som tror att de vet allt om barn för de har minsann TVÅ. Jag är mindre vetande och naiv tydligen, för jag har bara EN.

Jag har konstant fått tips om vad jag och Fina M ska göra och hur vi ska sköta våra rutiner och lilla Mini. Tre morsor, två farsor och en singelkille har varit på oss om oombedda "tips" och råd och morsorna har absolut varit värst. Knappt uthärdligt faktiskt.

"Med en unge så tänker man efter hela tiden och är så noga. Med två så bara kör man på och har allt klart för sig. Det är DÅ man blir morsa!" (med lite nedlåtande ton och blick på mig)

"Vad gööör hon därinne egentligen? Det tar ju sån tid!" (en morsa som mycket väl visste vad jag gjorde och gnällde till Fina M när jag var inne på toan och bytte bajsblöja på Mini med efterföljande nedkissning samt byte av utstyrsel på Mini)

"Jag värmer vällingen så här för det är mycket bättre och går fortare." (oombedda instruktioner när Fina M värmer med vattenbad eftersom de inte har micro som tar 15 sek...)

"Och jag värmer så här!" (nästa morsa som tror hon vet bäst)

"Jaså? Så här tyckte vi var bäst." (en tredje morsa som vill visa sig på styva linan samtidigt som de andra två. Fina M tappade målföret och bra stirrade på mig... Smajl, liksom)

"Ammar du?" (Men för faan!!!)

"Hur ofta ammar du?" (suck)

"Skit i att amma! Det är bara jobbigt!" (Men för bövelen!)

"Du ger väl henne mat också?" (Näe...jag svälter min dotter... Så klart Mini får MAT!)

"Ja, alltså, säg till om jag frågar för mycket men har ni försökt att få henne länge? Ni vet, X och Y har ju t.ex. gjort IVF...." (en morsa som jag träffar en gång per år lägger näsan i blöt)

"Asså, jag kan inte fatta att DU är småbarnsmorsa!" (hmmm, det där skulle jag vilja ha utvecklat... vad har hon för bild av mig...egentligen?)

"Men låt Mini få suga på heeela päronet istället för att få på sked, om hon nu vill det!" (en morsa som lägger sig i HUR jag matar Mini)

"Kan vi inte bära hit lilla Mini så kan hon sova här hos oss? Eller vaknar hon då?" (en morsa som tycker att det är lämpligt att en 5-månaders ska ligga och sova bland skrikande barn, högljudd skräpmusik och fulla vuxna när hon redan ligger och sover med sin pappa i ett litet gästhus längre bort på tomten)

"Asså, har ni inte med er en babysitter?" (morsa som tror att vi har tagit med hela hemmet för en enda övernattning i skärgården)

"Asså, har ni inte med er en babywatch?" (tre olika personer som stör sig på att Fina M gick och lade sig tidigt så att Mini fick sova i lugn och ro)

"MIN dotter kunde sitta när hon var i Minis ålder. Det ni!" (vem bryr sig...?)

"Har ni fått sova något?" (flinande morsa som tror att Mini aldrig sover bara för att hon vaknade när morsans 4-åriga son gallskrek på pin tji konstant under gårdagen)

"Asså, guuuuud, vad jag är glad att jag inte har en sån där liten unge längre!" (Skruvad morsa.... Ursäkta? Vad är det för fel med små bebisar?!)

"Men, att ni inte tog med en babywatcher! Det hade vi och det är sååå bra... blablablablablaa...."

Vid den sista kommentaren så sa jag högt under middagen att det nu fick vara nog. Jag tackade för alla tips och oombedda råd jag fått av alla, men att vi gärna tar hand om vår dotter på vårt sätt och frågar om det är något vi undrar över. Jag sa också att jag var lite trött på alla "goda råd" och att jag bara ville njuta ett glas vin och prata strunt.

Det blev helt tyst runt bordet. För JAG hade ju liksom brutit en sån där "regel". Den där som säger att man ska vara artig och tyst och trevlig. Men nu är ju inte jag en sån person. När jag ruttnar så KAN jag inte vara tyst till slut.

Jag kan inte för mitt liv förstå varför folk tror att det är ok att kommentera andras liv konstant. Varför? Och gärna på ett sånt där sätt som gärna är lite nedlåtande. Visst finns det kommentarer ovan som säkert inte är stötande om någon annan säger dem, men de kom från personer som tror att de är lite mer än andra. Sånt blir jag gaaalen på!

Och varför tror en del mammor att andra mammor inte klarar sig utan deras råd? Varför tror de att de är Moder Jord?

Mest sårad blev jag över hon som undrade om vi jobbat länge på att få Mini. Faktiskt. Egentligen borde jag kanske bli glad men frågan ställdes inte av omtanke. Den var enbart av nyfikenhet och det känns bara så otroligt trist. Varför kan man inte bara glädjas åt att vi har fått en liten dotter? Varför måste man veta hur hon kom till? Det är ju ytterst personligt!

Jag förstår faktiskt inte att man ställer en sån fråga. Det är verkligen heldumt.

Därför ljög jag. Jag sa att Mini "bara kommit till".

"Vilken tur ni hade då'ra", blev svaret. Och jag misstänker att hon syftade på vår ålder och fertiliteten men jag orkade bara inte kommentera något så dumt. Så jag var tyst. Det var ändå så skönt att få ljuga hennes nyfikna näsa rätt upp i ansiktet. Hehe.

Men, nu skriver jag mest om det trista som hände på midsommar. Vi HADE faktiskt trevligt också. Jag lovar, hahahaaa! Den mesta tiden gick åt till att ha trevligt och det är ju så otroligt kul att få träffas när man inte ses så ofta.

Nästa år undviker vi dock att fira med de där morsorna som vet bäst... Orka lyssna på deras dravel ett år till liksom!

Nu tar jag sommarlov från bloggandet. Händer det något i syskonverkstan så dyker jag i och för sig upp här igen.

Glad sommar!

KRAM