Olagliga syskon

Alltså, det här med likhet igen... Här har jag gått och oroat mig för genetiska likheter och sånt, och så visar det sig att det inte har ett dugg med saken att göra. Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: KÄRLEK

Det är bara så enkelt. Det är omåttlig kärlek det handlar om. Lilla Mini har legat i min mage, det är JAG som har tryckt igång knapparna i genetikens koder och skapat Mini tillsammans med Fina M, tack vare ett bidrag. Det är jag och Fina M som tar hand om och avgudar vår dotter. Ååh, jag är så kär att det gör ont!

Idag blir hon 5 månader och jag blir bara mer och mer tacksam över att vår ÄD lyckades till slut.

Tänk om IVF inte hade funnits. Usch, jag vill inte tänka tanken!

Imorse när jag ammade henne (kl 04:00...puh!) insåg jag att vi nog kan sluta att amma nu. Hon äter mer än vad jag producerar så bara 1,5 timme senare slukar hon en hel omgång ersättning och mumsar glatt i sig en smakportion av ett päron. Hon älskar päron så en smakportion av det brukar resultera Mini-extas!

Men nu var det inte det jag ville skriva om... Tillbaka till amningen. Jag insåg i alla fall att vi lika gärna kan sluta nu, så efter midsommar blir det enbart ersättning och smakportioner. Och invänta första mensen. Idag ska jag också skicka en fråga till AVA om hur jag gör om mensen inte dyker upp. Jag är ju så oregelbunden av mig och jag gissar att efter en graviditet så här så vill de inte bara ge mig hormonstimulering så att den kommer igång. Men det är så klart bara mina egna gissningar så ett mail till dem är nog nödvändigt.

Och så tänker jag en del på det här med reglerna kring syskonförsök och ÄD. Att man inte får hjälp med det i Sverige. Inte ens om man betalar själv! Hade det handlat om vanlig IVF så hade det varit något helt annat. Då får man betala själv, men ÄD går inte för det får bara göras via landstinget (utom i Umeå där en privatklinik samkör med landstinget på något märkligt "kompis"-sätt...).

Självklart tycker jag att man bör få försöka bilda sin familj som man själv vill och på ett sätt som passar ens förutsättningar. Därför borde staten faktiskt subventionera det. Preciiiiis som för alla andra skattebetalare och deras olika förutsättningar för hur deras liv ser ut.

För det är ju det det hela handlar om, ens liv och kommande liv.

Att hävda, som en del gör, att det handlar om barnets rättigheter, det ofödda, icke-existerande barnet, är bara dravel tycker jag. Varför ska andra avgöra mitt eventuellt kommande barns rättigheter? Är jag inte kvinna nog att bestämma det själv? Att få ge liv åt ett barn som får all min kärlek? Tydligen inte, enligt svensk lag och vissa politiker (läs: KD).

Jag tycker att det är förnedrande och nedvärderande med såna lagar och förordningar. Såna som säger hur andra ska leva och göra. Som att homosar inte fick gifta sig i kyrkan. Eller att man inte får göra syskonförsök. Eller att man inte kan få hjälp av surrogatmammor. Eller, ja, ni förstår vad poängen min är.

Jag kan förstå att vi har lagar mot att stjäla eller mörda, men att få bilda en älskvärd familj på sitt eget sätt, varför är det olagligt? Eller "nästan" olagligt. För om jag åker till ett annat land och gör ÄD-syskon så är det tillåtet. Varken jag, min man eller vår avkomma är olagliga. För vi har bildat familj i ett annat land och kommer hem med en ny statsmedborgare som kan bringa intäkter till Sverige. Vi är lagliga, trots att vi gjort något som man inte får göra i Sverige. Ett syskon till vår lilla tjej. Vår lilla fina familjedröm är olaglig. Men ändå inte. För lite smaskiga medborgarintäkter är ju inte fel, liksom.

Gamla, fiiina, Sverige. Vi som inte är med i krig, men tillverkar vapen. Vi som inte var med i världskrigen, men släppte igenom nassar till Norge. Vi som inte har mul- och klövsjuka, men är det enda land i Europa som inte har kontinuerliga kontroller för den sjukdomen. Vi som är så hänsynsfulla, ja, nästan blyga, men som inte ens kan använda blinkers när vi byter fil.

Vi som är så jäkla präktiga och som vet hur allt ska göras.

T.o.m. hur enskilda människor ska få bilda sina egna familjer, vet vi hur det ska göras i detta avlånga land.

Men jag är inte bitter. Nej, då. Bara lite förbannad på att andra säger åt mig vad jag ska göra. Att jag bara ska ha ett barn enligt svensk lag. För så är det.

Förbannat 1800-talsdravel, är vad det är!

Nu ska jag gå och banka tvätten i ån och sen ska jag fundera på om jag borde flytta utomlands. När föräldraledigheterna är över, förstås. Då har jag fått ut det bästa ur Sverige och kan låta våra intäkter som statsmedborgare gå till något annat, mer tacksamt, land.

Kramar från en som vill ha sin familj