Mediciner

Imorse när jag borstade tänderna såg jag lite medikament från ÄD:n som ligger kvar i skåpet. Jag tänkte att jag skulle slänga dem men blev lite skrockfull bäst jag stod där och borstade och funderade. Det känns som om jag inte får göra mig av med medicinerna förrän bebisen är på utsidan.

Och framförallt så vill jag inte slänga dem. Jag vill ge dem till någon som behöver dem. Någon som kämpar som vi fått göra. Det är inga mängder med medicin men det kanske hjälper lite på vägen eller att ha som reserv om man väntar på recept eller att medicin ska bli skickad till en.

Så är det någon som behöver så får ni gärna maila mig. Jag ska kolla igenom mer exakt vad det är också så skriver jag det i mailet. 

Det kostar gratis så klart. Jag hjälper gärna till bara.

Kram

Skönt

Brösten. Jag har så in i ... ont i brösten.

Jösses, amalia.... Undrar hur länge det ska hålla på?

Och kanske har jag fått gravidhjärna också? Jag glömmer och blandar ihop saker och jag har ingen koll på något. Jag blir trött på mig själv mest hela tiden.

Ja, så är läget. Riktigt bekvämt!

Kram

En mille!

Jösses! Såg just att det varit en miljon besök här på bloggen. Hur kul är inte det?! Det MÅSTE firas på något sätt!

Hmmm, jag ska tänka ut något... Återkommer!

Idag har varit en sån där upplyftande dag. Jag har lunchat med en annan bloggare som jag aldrig träffat förut. Vilken människa! Alltså, ibland blir jag så glad av hur många bra människor det finns och idag var absolut inget undantag. Idag blev jag jätteglad! Kul!

På jobbet har det varit full fart och så många skratt. Sen fru messerschmidt aka "alla-fula-smeknamn-man-kan-tänka-sig" har slutat så har vi blivit världens bästa gäng. Vi har så kul! Och vi presterar alltid på topp ihop. Det blir riktigt sorgligt att sluta... Så är det.

Och jag mår så bra! Som vanligt. Jag njuter av varje stund, hahahaa!

Jag har kommit på att det ska bli fler klänningar längre fram. Det blir det perfekta gravidplagget i vår och sommar. Jag längtar tills jag får slippa tajta strumpbyxor och byxor som trycker.

Åh, allt känns så bra!

Kramas!

Ny vecka igen!

Äntligen! Vecka 15!

Det firade jag hos frisören igår. Ny frisyr och lite färg, så nu känner jag mig vårpiffad. 

Magen har börjat synas nu men tyvärr ser jag mest bara lönnfet ut så det är halvkul. Men det är klart att det är kul att magen börjar komma fram i alla fall! 

Nu kommer jag inte i mina vanliga byxor alls. Jag tror att jag kommer att få en jättemage den här gången, om jag jämför med förra alltså. Det är lite spännande!

Och mest spännande ska det bli att se vad det är för en liten person där inne. 

Sedan i måndags har jag lyckats med varierad kost också. Jag kan inte äta fet mat alls. Då sväller magen upp och jag ser ut som om jag var i vecka 35... 

Nu är det fokus på protein, järn och kolhydrater. Jag ska försöka att undvika järntabletter den här gången, tänkte jag. Så nu äter jag spenat och pumpafrön så ofta som möjligt. Pumpafrön är som godis så det är praktiskt att knapra på när jag är på jobbet.

Det rullar på med andra ord. Med kul på jobbet och Mini omkring mig hemma så går tiden ganska fort ändå. Hur skönt som helst eftersom jag blir så otålig av väntan.

Och den 27/4 är det dags för UL och BM igen. Då får vi reda på om det är en tjej eller kille och då börjar jakten på ett fint namn. Skoj!

Kramas där ute

BM idag

Jösses, jobbet har tagit all min tid. Jag vill så klart inte stressa så minsta stund jag haft över så har jag vilat, vilat, vilat. Därför har det varit lite tyst här på bloggen också. Men nu så!

Idag har vi varit hos bm och hälsat på. Hon tycker att allt verkar så bra. Själv tycker jag att min kost är alldeles för ensidig så den ska jag försöka att variera mer, tänkte jag. 

Vi har pratat en del om förlossning också och det finns en del att tänka på. Så det ska vi göra.

I övrigt känner jag mig inte alls gravid. Idag har jag mått bättre än någonsin och jag ska väl inte gnälla, men lite orolig hinner jag allt bli då och då. Tankar som att den lilla korven där inne slutat att växa kan dyka upp ibland. Det är lite jobbigt, men i det stora hela så är jag inte så orolig.

Hemmavid är jag nog mer stressad. Eftersom vi byggt hus och inte hunnit få allt på plats ännu just p.g.a. vetskapen om att vi eventuellt skulle göra ett försök till, så vill jag nu istället boa in oss på en gång. Helst igår. 

En del saker måste hämtas ur ett hyrförråd, en del saker ska köras till samma förråd, flyttkartonger ska packas ur, inredning ska köpas, inredning ska spikas, målas och hamras, tomten ska fixas och allt ska planeras. Och barnrum ska ordnas.

Jag blir snurrig bara jag tänker på det men nu när jag mår bättre så kanske hag kan göra mer själv och inte vara helt beroende av att Fina M gör det mesta. Det känns inte så snällt när han blir intvingad i mina hormonella små boande-projekt, hahahaa!

Och på onsdag går jag in i vecka 15!

Jösses...

Kramar!

Nu vecka, nya tag

Idag går jag in i vecka 14 och det ska jag fira genom att åka till Malmö över dagen. Skönt med lite miljöombyte även om jag mest ska jobba, men en lunchpromenad ska jag nog kunna klämma in.

Jag mår alldeles utmärkt nu. Får jag inte mat i tid får jag ett rejält blodsockerfall men jag mår inte illa som förut i alla fall.

Och visst blir jag lite trött på eftermiddagen men det är hanterbart.

Tänk om jag fick känna så här hela graviditeten, hahahaa! Vilken dröm.

Jag skulle vilja gravidträna lite men får inte ändan ur. Förstår inte att det ska vara så svårt! Men min första ansats är att ta rejäla promenader på luncherna. Om jag i alla fall kan hålla det så kan jag kanske träna lite försiktig styrka hemma två gånger i veckan. Jag menar, all träning är bättre än ingen träning. Något borde jag kunna klämma in i veckoschemat.

Nu, mot flyget!

Kramas i solen där ute!

Beredskap

Igår tog jag sista dosen medicin. Det var en slurk vaginal progesteron som fick äran. Nu är det slut. Moderskeppet tar över nu. Helt själv.

Inatt drömde jag att den rann mörkrött blod ur mig och att det blev missfall av alltihop. Sorg och tung andning när jag vaknade i mörkret.

Det är en pärs att vara gravid men det är ta mig tusan bra mycket värre att ha fått kämpa till sig en graviditet (eller ett barn eller hur jag nu ska uttrycka mig...). Jag är liksom lite skottskadad av alla kämparår och är alltid beredd på det värsta.

T.o.m. när jag sover.

Kram

Lyxproblem igen

Jag minns att min mamma hade en tvättmaskin av märket Electrolux.

Den gick alltid sönder. Nu, som vuxen, kan jag förstå känslan man kan få som ensamstående med två mycket aktiva barn när en tvättmaskin går sönder. Då behövs en reparatör helst igår. Eller en ny maskin. I min klass gick en kille vars pappa var just reparatör. Jag minns att han var hemma hos oss en gång i veckan under några månader.

Till sist fick mamma nog och köpte sig en Cylinda. Den höll läääänge och lever säkert fortfarande.

Och nu... Fina M köpte en dammsugare för ett år sedan. Electrolux. Denna familjens demon som förföljer oss. Typ.

För den här dammsugaren är det sämsta jag ägt. Vi kan inte prata om den här hemma utan att det blir dålig stämning. Ja, ni förstår vilken katastrofdammsugare det är.

Fina M hittar inte kvittot så vi kan inte byta den. Jag har lämnat in den på reparation i tron att den var sönder, men icke. "Den är bara usel", sa reparatören och log.

Förstår ni hur mina helger är när jag försöker dammsuga upp en torkad ärta under köksbordet och det blir till en enminuters-fight? Ärtan måste placeras exakt mitt i munstycket och därefter ska munstycket vickas i fyra olika vinklar och tryckas ned mot golvet i en femte vinkel. Då KANSKE ärtj-veln sugs upp i röret. 

Det är dödsångest den sekunden jag stannar upp och lyssnar efter skramlet i röret när den sugs upp. Och VM-jubel när jag hör ljudet.

För att inte tala om känslorna som far igenom min kropp när hallgolvet ska dammsugas efter att en lerig och charmig unge dundrat in genom dörren och visat sin egenplockade tussilago.

Så fort hon gått ut igen så ska finkornig, torkad lera dammsugas upp. Det tar en evighet eftersom "ärttekniken" måste användas även här.

Så fort jag ser Fina M så muttrar jag att han får minsann leta efter kvittot igen (även om det är försent att byta ut skräpdammsugaren). Och han muttrar att han inte har det.

Om vi någonsin skiljer oss så kan jag lova att det är den här förbannade dammsugarens fel. Då stämmer jag Electrolux. Och köper en Miele.

Bara så ni vet. Köper ni en dammsugare så köp för Guds skull INTE den här. Ful är den också.

Ha en skön söndag!

Kram

Lyxproblem

Jag vill verkligen tacka för att ni delar med er av tankar och kunskap. Tack!

Det blir inget fostervattenprov för vår del. Jag vill absolut inte riskera något och vi har trots allt bra värden.

Anledningen till att vi började fundera var nog att en kompis till mig gjorde provet just med tanke på de äldre syskonen. Det satte lite snurr på våra tankar, tror jag.

Nu, när vi tänkt klart, så är svaret så självklart. Det finns ingen anledning för oss att jag gör ett sånt prov. 

Vi har låg risk, haft svårt att få barn, vill inte riskera något, har absolut inget emot DS och tror på den här graviditeten oavsett. Nej, inget fostervattenprov för oss. Det vore slöseri med resurser dessutom (känns det som).

Så igen: tack för tankarna ni bidragit med!

Över till ett annat "problem"... Lyxproblem, alltså.

Vi har blivit bjudna till ett bröllop i augusti. I Italien. Jag kommer att vara i vecka 34+6 dagen för bröllopet... Nu har jag kollat flygbolagen och de vill inte att man flyger i vecka 36 så jag klarar gränsen precis.

Men jag undrar om jag orkar då? När jag kollade hur det var förra gången i samma vecka, så var jag toktrött kl 21 på kvällen. Det här bröllopet börjar kl 18. 

Det är såååå svårt att bestämma hur jag ska göra! Lyxproblem, som sagt...

Flygbiljetten kostar ändå ca 4.000 kr och så måste jag hyra bil förmodligen. Och så boende. Och present. Och klänning. Det blir en hel del pengar och då vill jag inte flyga ner och knappt orka vara med.

Men jag vill juuuuu! Svårt, svårt, svårt. Men åker jag så blir det bara jag. Fina M blir hemma med Mini.

Hur mår jag då?

Strålande, faktiskt. Jag har gått upp 3 kg av allt småätande och det stör mig lite, men jag mår inte illa längre och jag är bara lagom trött, vilket är urskönt.

Om jag sträcker på mig så spänner det och gör ont i ljumskarna och nedermagen. Det drar i senorna, typ.

Snart ut i solen! Vi vaknade kl 5:30 idag... 

Kraaam!

KUB

Det gick bra!

KUB-resultatet visade på en låg risk, 1:9500, så det känns jättebra. Liten vilade men låg lite illa för att kunna mäta nackspalten så bm bankade till lite och då sprattlade det till där inne. Stackarn... Men det var underbart att få se att det finns liv där inne. Den andra var pytteliten och syntes knappt. Det kändes inte alls lika jobbigt som förra gången. Skönt på alla sätt!

Efteråt ställde vi oss frågan om vi ändå inte ska göra fostervattenprov ändå. Jag vet inte riktigt hur vi resonerade men fokus ligger så klart på Mini och hur hennes liv kan tänkas bli. Jag vet att det låter hemskt, men det var så vi pratade.

Sen googlade jag mer på information om fostervattenprov. Jag menar, ska vi nu göra ett sånt så vill jag veta mer för jag vet väldigt lite om jag ska vara ärlig.

Efter några minuters googlande så vill jag absolut inte göra fostervattenprov... Allt jag läser visar att riskerna slår ut resultatet (i mina ögon). Det känns som om den info vi får ut av ett sånt prov ändå inte spelar så stor roll för oss. 

Hur resonerar ni? Är det någon som vill dela med sig? Är det kanske någon som gjort ett fostervattenprov? 

Jag trodde aldrig att jag ens skulle tänka på något sådant faktiskt... Bara tanken gär att jag känner mig lite hjärtlös. Och det känns inte heller rätt eftersom det faktiskt kan vara ett stöd för många!

Är det kanske bara jag som är hormonig?

Jag är så velig helt plötsligt...

Här är i alla fall en bild på miraklet! En himlans suddig bild men ändå...

Kram

Berättat

Idag berättade jag äntligen för chefen. Sååå skönt!

Och hon blev så otroligt glad och sken upp som en sol. "Vad kul att jag får vara en del av det!", utbrast hon också. Gulligt!

Och det var inga problem att jobba lite färre dagar i augusti och hon tog själv upp ämnet om hur trött man kan vara i perioder. Behöver jag vila eller jobba hemma så är det bara att säga till. Vi tar allt som det kommer.

Sen var jag helt uppåt hela dagen. Och den dryga kollegan gick hem tidigare.

OCH...jag är inte lika svullen och trött. 

Det blev en strålande dag med andra ord!

Imorgon går jag äntligen in i vecka 13 och det känns som att allt kommer att bli lättare då. Jag har mått så mycket bättre idag än tidigare. 

Nu är nästa steg att längta till KUB på torsdag. Jag hoppas verkligen att allt är ok... Annars bryter jag ihop. Men nu ska jag inte tänka på det alls. Nej, nu ska jag ligga på soffan en stund och bara vara. 

En bra dag, det här. 30% avklarat.

Kramar på er!

Bits

Huvudvärken är inte lika brutal längre och idag har jag t.o.m. kunnat strunta i Alvedon. Det känns bra att vara människa igen. 

Istället har jag fått lite pollenallergi och funderar på vad och om man kan ta allergitabletter som gravid? Jag gissar att det finns en del restriktioner kring det...

Något annat som dykt upp är en slags depp. Och irritation. Jag är urirriterad på allt och alla och vill helst bara sitta hemma själv och göra vad jag vill. 

Min otroligt dryga, skvallriga och självcentrerade kollega, som tack och lov slutar den här veckan, är ett urpuckat monster i mina ögon. Jag kan knappt tilltala henne i normal samtalston utan att vilja strypa fanskapet. Så man kan ju undra vem som är det verkliga monstret... Usch, det är inte roligt att vara småsur och irriterad hela tiden. Det kanske blir lättare när jag berättat på jobbet och kan vara mig själv igen? Slippa bluffandet och döljandet av den svullna magen? Jag hoppas det. Imorgon berättar jag för chefen. Jösses, vad skönt det ska bli att få "komma ut"!

Soliga argkramar!

Huvudbry

Oh, my... Jag vaknade inatt två gånger och hade otroligt svårt att somna om för huvudvärken som bultade. I morse låg jag utslagen på soffan och sov ikapp lite. Fina M gick iväg med Mini på förmiddagen så att jag fick sova ifred. Jag passade också på att ta ett bad och en promenad med en Alvedon brus och en tablett i magen. Efter lunch sov vi middag allihop. Länge! Jag har för säkerhets skull druckit mängder av vatten också. Och även om huvudvärken inte försvunnit så känns det i alla fall lite bättre. Tack och lov!

Jag har aldrig haft så här ont i huvudet så jag blir lite handfallen på något sätt. Usch, inte kul. Jag ska kolla med bm hur fort hb-värdet kan sjunka. Det var perfekt sist jag var där.

Ikväll ska vi se på Emil och äta popcorn och mysa. Det har Mini bestämt. Åååh, vad skönt det ska bli! Slapparkväll. Det är nog en bra huvudmedicin.

Kramar

Skallen

Jag har fått huvudvärk från underjorden. Det gör så ont att jag började böla idag. Och jag skällde på Mini. Mitt huvud orkade inte och vi blev osams och vi var så trötta båda två. Sen grät jag igen för att huvudet värkte ännu mer men mest för att jag skällde på Mini. Jag skällde för mycket. Usch, jäkla skitdag!

Vi blev i alla fall sams direkt efteråt och bad om ursäkt båda två. Så nu är hon glad igen sedan grälet och själv ligger jag på soffan med ännu värre värk.

Jag tog en Alvedon tidigare idag men den hjälpte inte alls. Och googlande säger att det tydligen vanligt med huvudvärk så här dags i graviditeter. Det var då självaste att jag skulle drabbas. Jag orkar inte med det och hoppas innerligt att värken är borta till imorgon.

Världens gnällinlägg men just nu tycker jag synd om mig själv. 

Snyftkramar

Vecka 12

Jäss! Idag går jag in i vecka 12. Det känns riktigt bra.

Tyvärr har jag åkt på en riktig dunderförkylning så den är största fokus just nu. 

Jag har blivit småfet känns det som. Lite lagom lönnfet, typ. Inga kläder passar och jag flåsar så fort jag rör mig. Det är lite jobbigt eftersom jag inte alls trivs i den här konstellationen. Men det är ju för en god sak och helt naturligt så jag ska inte gnälla. Det är mer ett konstaterande.

Igår börjae jag tänka tanken att den som är kvar också avstannar och återbildas. En dum tanke men jag vet alldeles för väl att det ska mycket till innan ett barn blir till. Så jag hoppas fortfarande och tar inte ut någon seger i förskott, även om jag boar här hemma och dagdrömmer om små söta fötter och bebisgos.

Illamåendet är lite lugnare men tröttheten består. Jag kan sova hur mycket som helst. När jag inte dagdrömmer om bebisgos så dagdrömmer jag om sömn.

Det är vad som upptar min hjärna mest.

Kram