Me, myself and I

Välkommen hit!
Här läser du om min färd genom ivf:er och äggdonation.

lördag 30 maj 2015

Ofrivilligt Barnlösas dag

Idag, i år, igen. Vår dag uppmärksammas och det är jag evigt tacksam för. För uppmärksamheten behövs!
10-15% av den heterosexuella befolkningen som befinner sig i par är ofrivilligt barnlös. Lägg därefter till de som är homosexuella par och det blir fler. Lägg därefter till de som är heterosexuella singlar... och de som är homosexuella singlar... Vi är en ganska obekvämt stor grupp som är ofrivilligt barnlösa. Personligen så räknar jag med att det absolut är minst ca 15% av den vuxna befolkningen. En sjättedel. Wow, jag och min man är inte ensamma. Snyft, ändå är det ingen som hör oss.
För det är en tyst sjukdom. Väldigt tyst.
Att vara ofrivilligt barnlös är ofta, men inte alltid, fylld med skamkänslor. Det finns inget som känns så bottenlöst som att få beskedet att man inte är kapabel att få barn. Det kan ju "alla". Helt plötsligt vänds hoppet och förväntningarna om ett barn till en sorg och saknad. Och en förbannad kamp. Oftast.
En sjättedel av vår vuxna befolkning kämpar med sin livslust och sin vilja att få leva det liv de önskar. För de flesta är barn en självklarhet, antingen vill man ha barn eller inte. Och vill man ha barn så får, eller "skaffar", man barn. Ungefär så fungerar de flestas tankar kring barn. Så tänkte även jag.
När mitt livsval blev att försöka få barn så gick det inte. Platt fall. Mitt liv, så som jag hade planerat det, ville inte alls bli som jag ville. Inte alls. Och det handlade inte om att livet förändrades på en gång, utan en lång jäkla kamp där livet bara handlade om en sak. Eller livet förresten, det var det inte alls. För i kampen står livet still. Det är bara försöken att styra upp livet som styr. Inga semestrar gjordes. Inga planer lades upp. Allt handlade om att försöka få det livet vi ville leva. Självklart! För det är så det fungerar. Jag känner ingen som inte strävar efter något på något vis.
En del sparar pengar för att kunna få råd till en drömresa eller en liten båt och får börja om med sparandet ofta, ofta. En del blir av med jobbet och söker nytt jobb febrilt för att inte stanna i ett vakuum. En del kämpar med vänner och familj sedan de kommit ut, för att kunna leva sitt liv som de vill. En del får sjukdomar och kämpar för sitt liv. En del ångrar sitt tidigare liv och kämpar för en förändring.
Det är så. Många kämpar för olika saker i sitt liv och jag har kämpat hårt för mitt liv. Jag har kämpat på ett sätt som gör mig stolt och samtidigt väldigt, väldigt svag eftersom mitt livsval att försöka få barn ibland blir ifrågasatt. Min privata åsikt är att alla ska få kämpa för det de vill uppnå med sina liv. Man har bara ett enda liv så vi behöver ta hand om det för att må bra. Självklart ska vi försöka undvika att skada och såra andra, men att få stå på sig och styra upp sitt liv ska man så klart få göra utan att bli ifrågasatt.
Därför är det så viktigt för mig att Ofrivilligt Barnlösas Dag uppmärksammas. För det är inte alla som vill och kan prata om att de inte kan få barn. Det känns tungt och skamligt att inte kunna få vara "naturligt produktiv", som en vän till mig uttryckte det. Och det är så ytterst privat och utlämnande att prata om det eftersom det handlar om ett livsval. En egen vilja att få göra det man vill i livet; att få skapa och leva i en familjekonstellation.
Under de år jag har kämpat och samtidigt skrivit den här bloggen så har jag upptäckt att det är hiskeligt många som är emot att människor som jag ska få hjälp att få barn. Det förvånar mig samtidigt som min tro på mänskligheten fått sig en törn då och då. Många säger t.ex att det är "onaturligt" med IVF. Inget kunde vara mer fel. Det är det mest naturliga som helst i vår existerande värld. Det kallas utveckling och människan är en del av det. Vi har utvecklat det mesta som botar sjukdomar. Faktiskt. Penicillin, bromsmediciner mot HIV och lite annat smått och gott som går att få recept och behandling på och för. Vi har också lärt oss att operera och laga benbrott och bota cancerformer. Det är helt fantastiskt vad vi kan, vi människor! Den naturliga utvecklingen.
Ofrivillig Barnlöshet är också en sjukdom (för er som inte visste det) så varför ska vi inte hjälpas åt att behandla det? Och varför är en del emot det? Jag kan inte för mitt liv förstå varför människors vilja att få bilda familj ska vara ett så känsligt ämne för utomstående ibland. Alla har rätt att försöka få bilda familj. Alla. Ingen får lägga sig i det (det står omnämnt i t.ex. FN:s mänskliga rättigheter).
Och en del tror att det är dyrt för samhället med IVF. Det är också helt fel. Det är billigt jämfört med den psykiska ohälsa och det lidande som slår emot de människor som inte får försöka att leva sitt familjeliv som de planerat. Och en arbetande människa genererar en så pass stor vinst att hon gott och väl har betalat den där IVF-behandlingen flera gånger om i slutänden. Dessutom har jag och min man faktiskt betalat för våra behandlingar helt privat och det är det många som gör just för att svenska IVF-lagar ser ut som de gör. Det är en skam för vårt land faktiskt. Pinsamt.
Att någon i en del av landet kan få behandling upp till åtta gånger mer än någon som bor i en annan del av landet är väl ändå ganska skamligt? Tänk om det gällde även för andra sjukdomar. Tänk om du fick en behandling för en sjukdom och så fungerade inte behandlingen. Tänk om läkaren då sa till dig att "Tyvärr, du får ingen mer behandling för här där du bor får man bara ett försök på sig att bli frisk. Men hade du bott någon annanstans i landet så hade vi gjort fyra försök till att kurera dig.".
Så är det för ofrivilligt barnlösa. Sug på den ett tag.
Sen tänker vi på våra vänner allihop. Så tänker vi på allt det som de INTE berättar för oss. De berättar inte allt de gör, så varför skulle de berätta om den sorg de drabbas av när de legat för sjuhundrafemtioelfte gången och de fortfarande inte får ett plus på en sketen sticka? Varför skulle de berätta att en läkare säger till dem att de inte kan få barn och att läkaren inte har en aning om varför? Varför skulle de berätta att de lämnar läkarrummet med tanken "om inte läkaren kan hjälpa mig, vem kan då göra det?"? Och till sist, varför skulle de berätta att de kanske måste flytta, åka utomlands eller ta lån för att kunna eller ha råd med att försöka nå en livsdröm så att de kan känna lyckan återkomma i deras liv?
Varför i all världen ska de öppna upp sitt hjärta och fläka ut sitt privatliv till var och en av oss? När de ändå inte kan få den hjälp de behöver för de bor där de bor just nu. Och ingen kan hjälpa dem med deras sjukdom.
Ja, go' vänner, det kan man fråga sig... Eller så kan man bara inse att det är en ohälsa att förbli ofrivilligt barnlös och värna om sina vänner som kämpar i det tysta. Ge dem en kram bara, det räcker för att visa lite förståelse. För är det något som inte botar 15% av vår befolkning men ändå är ett enormt stöd, så är det omtanke.

Kram till alla mina kämpande vänner och alla de som har sett oss. Ni betyder extra mycket idag.

tisdag 26 maj 2015

BM-besök

Idag var det besök hos bm igen och jag tog upp det här med sammandragningarna, att de är ganska starka och kommer så ofta. 
Hon tyckte att det var lite bekymrande och speciellt så tidigt. Jag fick lämna urinprov och så blir det en koll av livmoderhalsen också.
Varken bm eller jag känner oss direkt oroliga men det är ju alltid bäst att kolla ordentligt. 
Hon noterade också att magen vuxit väldigt mycket sen sist, vilket också kan budra till sammandragningarna.
Det känns skönt att allt kollas i alla fall, så stort tack till er som påpekade detta i kommentarerna till förra inlägget! Jag hade nog bara låtit det bero utan er. Tack!

I övrigt är allt som vanligt. Jag är trött och flåsig. Och Liten sparkar på där inne. 
Jag längtar till september!

Kram

söndag 24 maj 2015

Sammandragningar

Ok, ny gravidåkomma värd att nämna: galet mycket sammandragningar. Rejäla sådana. 
Det är otroligt jobbigt eftersom jag blir väldigt flåsig och rör mig ytterst långsamt när det sker. Absolut bäst är att bara lägga sig ner och vila. Värst är det på kvällen men det börjar redan efter lunch ungefär.     
Det känns jobbigt att tänka på att det förmodligen fortsätter i sjutton veckor till... Men det är det så klart värt!

Kram

fredag 22 maj 2015

Amningsbh

Äntligen har jag köpt på mig nya bh:ar. Vilken lättnad! Twilfit hade rea på just amningsbh:ar; köp 2 betala för 1, så jag slog till. Ååååh, jag är så nöjd! De är så sköna! Jösses... Modellen heter Frida om någon är intresserad.

http://www.twilfit.se/bh/mamma/twilifit-amnings-bh-frida-white
Amningsbh Frida hos Twilfit (bild lånad från dem)

Tänk, vad så lite kan göra för en sån som jag, hahahaa! Nu är jag på jakt efter ett bra amningsnattlinne också. Jag har ett sedan tidigare men den butiken/det märket finns inte längre så jag skulle gärna hitta något annat alternativ, men det är svårt att hitta något som sitter skönt och är funktionsdugligt samtidigt.

Kramas där ute i solen!

onsdag 20 maj 2015

Ny vecka igen

Jösses, vad tiden går fort! Anledningen heter hus... Vi målar, gräver, fixar och donar. Det tar all tid och är vi lite lediga så är det när Mini är vaken och då går all tid åt henne så klart.
Men idag är jag ledig och är hemma. Jag firar att jag går in i vecka 23 idag! Tjohooo! Laddar några tvättmaskiner och sorterar barnkläder. Någon dag ska jag se till att komma iväg till Ikea och köpa garderob och matta till Liten också. 

Magen har vuxit på sig en del så nu är det ont om kläder hemma... 
En ny "gravidgrej" är att jag verkligen måste äta små portioner. Magen sväller något enormt om jag äter det minsta för mycket.
En annan sak är sparkarna. När jag väntade Mini så låg moderkakan i framvägg vilket gjorde att jag inte kände så mycket rörelser. Men nu...oj, oj!! Ibland undrar jag när tusan Liten sover egentligen. Det bökas, buffas och puffas mest hela tiden. Vilken stor skillnad det är att ha moderkakan bakåt! Jösses.
Nu förstår jag att många blir oroliga om de inte känner rörelser tillräckligt ofta. Det är en enorm skillnad.

Eftermiddagströttheten finns kvar också. Jag längtar till semestern. Åååh, vad jag ska sova då!!

Kram

tisdag 5 maj 2015

50

Halva tiden har gått! Helt otroligt...
Och den här veckan har magen exploderat i storlek (lovar att ta en ny bild snart) och gravidkrämporna börjar rada upp sig. Nu ska jag verkligen inte gnälla för mina krämpor är hittills väldigt milda, men ändå. De är värda att notera.

På eftermiddagen kryper magen upp i storlek. Jag tror att det beror på att den jobbar så mycket långsammare än normalt.
Jag har fått otroligt sköra slemhinnor. Varje natt har jag blödit lite näsblod i sömnen. Eftersom jag bara sover på rygg så är det en obehaglig igenmurad känsla i näsan när jag vaknar. Jag måste snyta mig nästan omgående och det är då jag märker att jag haft näsblod under natten.
Jag kan inte heller äta ordentligt. Det blir många mindre mål istället eftersom magen brakar ihop och jag somnar vid skrivbordet om jag äter för stora (normala) portioner.
Brösten...herrejösses, ja! Nu växer de igen och jag har gått upp dryga tre storlekar i bh-storlek. Det är sanslöst och jag har bara tre toppar som jag kan ha. Resten är för små. Istället för att köpa nya redan nu så vill jag investera i lite klänningar så fort det blir lite varmare, så jag biter ihop och har världens tråkigaste klädkonto.
Mitt humör har pendlat en del och tankar på att försöka få fler bebisar har blandats med skilsmässotankar. Jag är kvinnan som gett ordet "instabil" ett ansikte...
Men nu har det lagt sig lite, hehe.

Den 16/9 smäller det! Då får vi träffa honom. Åååh, vad vi längtar!

Kramar

fredag 1 maj 2015

Lillebror

I förrgår berättade vi för Mini.
När jag frågade om hon visste varför min mage var så stor så svarade hon rappt att "Du har en bebis i magen!".
Så var det klart, hahaha! Hon visste ändå med andra ord.
Och så blev hon glad men ändå lite ställd över att hon hade rätt. Sen konstaterade hon att hon ska ta hand om bebisen och att den ska få låna hennes gamla kläder. Och att den kommer om några dagar...
Nja, sade vi, den kommer efter sommaren. Det tyckte hon var bra för då hinner hon äta mycket jordgubbar och bada innan den är här.
Att det är en lillebror tyckte hon var mindre relevant. Bebis som bebis, liksom.

Sen var det dags att leka lite. 
Hon är för härlig!

Kram