Närvaro

Jag vet inte vad jag ska skriva. Just nu är det så mycket så jag orkar inte ens sortera tankarna. Jag bara kör på.
Upp tidigt på morgonen (om jag inte lämnar på dagis), till jobbet, hem sent (om jag inte hämtar på dagis), äta, umgås och leka samtidigt som vi planerar och pratar om husbygge, jobbiga grannar, pengar och dagis (typ), natta Mini, jobba igen, sova några timmar och så upp igen.
Och det går i ett galet tempo allting. Undrar när jag ska hinna träna inför Tjejvasan? Och snön har nästan försvunnit så jag måste åka till konstsnöspår om det ska tränas.
Men jag är väl alldeles särdeles vanlig med ett sånt liv, gissar jag. En vanlig svennebanan. Ekorrhjulet.

Viktigast av allt är i alla fall Mini. När jag inte jobbar eller är vuxen, så sätter jag telefonen på ljudlös och är med Mini i nuet. Jag tror på sånt. Jag tror på föräldrars närvaro och engagemang i stunden. Barn ska bli sedda och lyssnas på. För mig är det jätteviktigt.
Naturligtvis ska jag som vuxen visa var gränser går och vara ett stöd, men jag tycker att det är enormt viktigt att se barn som individer och visa dem hur man ger och tar i livet i största allmänhet. Och att allt har sin tid. Vi stressar aldrig till dagis och vid lämning, och aldrig när vi ska gå därifrån heller. Jorden snurrar ändå, liksom. Och när vi pratar så ser vi varandra i ögonen. En vacker dag så sluts de nämligen. Så det gäller att kramas mycket också!
Det där kan låta ganska pretentiöst och "överarbetat", men det är det inte. Vi är faktiskt ganska avslappnade och närvaro i lek och bus är ju precis lika viktigt som i vardagsbestyren. Jag tycker bara att det handlar om just engagemang i den individ jag har ett enormt ansvar för. Närvaro, inte bara fysiskt utan även mentalt. Det är så jag vill ha det själv om jag pratar med någon så självklart vill jag ge det till Mini.
Därför är det också extra skönt att ha det fokuset när ekorrhjulet snurrar. Det går lite långsammare med Mini och det är ju helt fantastiskt! Tänk att en så liten individ kan ha en sån inverkan på sin omgivning. Barn är ta mig tusan helt magiska på alla sätt och vis.

Häromdagen när jag hämtade Mini på dagis så hörde jag en mamma prata med sin son som är i 4-årsåldern. Hon lät så otroligt nedlåtande i tonen och ordval mot honom, att jag verkligen reagerade. Mina ögon liksom drogs ofrivilligt (för jag vill normalt sett verkligen inte lägga mig i hur andra uppfostrar sina barn eller vad de tror på) till hennes i en slags ledsam förundran över hur man kan tala till sitt barn, eller till vem som helst faktiskt, med en sån ton. Hon reagerade tillbaka genom att ändra tonläge och ord. Tänk, hon förstod att hon inte lät speciellt trevlig och ändrade sig! Och hon förstod också att hennes son faktiskt bara är ett barn och att hennes stress inte har med honom att göra. Det är inte så himlans lätt att hänga med i vuxnas tempo alla gånger när man är liten. Så är det ju bara, det vet alla.
Men bäst av allt var att hon faktiskt hukade sig och gav sin son en kram just på grund av hennes egen insikt. Ett litet "förlåt" och en stor närvaro.
Och ekorrhjulet saktade ner lite igen. Aaah, underbara barn!

Och det blev visst ett inlägg här ändå. Kring något som ligger mig varmt om hjärtat.

Kramas i kylan

Äntligen x 2!

För det första: Igår började allt grävande inför vårt husbygge. Äntligen!

För det andra: WeRLabs öppnar nu upp för Göteborg! Den 10/2 öppnar möjligheten ta proverna i Göteborg. Beställer man innan den 10/2 så får man 150 kronor rabatt. Ange rabattkoden "Göteborg" för att få rabatten. Med andra ord; det går alltså att beställa prover redan nu och sedan ta dem den 10/2 eller senare.

Nu har jag skrivit så mycket om WeRLabs så ni kanske tror att jag jobbar för dem på något sätt. Det gör jag inte. Jag tycker bara att det är en strålande affärsidé, speciellt för oss som gör IVF/ÄD/ED utomlands. Jag vet inte hur många gånger jag stött på tjejer (inklusive jag själv) som behöver hjälp med att ta vissa prover för att läkare inte vill skriva en remiss. Äntligen finns det hjälp!
Och WeRLabs verkar också lyssna på oss kunder. Vi har mailat dem om vad vi vill ha och behöver och de lyssnar (både om vilka slags prover som kan tänkas behövas samt var deras tjänster för vår kundgrupp kan tänkas behövas). Mycket trevligt!

Vintriga kramar

Vardagslängtan

Äntligen kom snön!
Jag har saknat den för här ute på ön blir det galet mörkt utan lite snö som lyser upp i mörkret.

Min fritid går nu för tiden åt att planera kalas för Mini. Vi får inte plats här hemma så vi har hyrt den lokala hembygdsgården för en billig penning. Där kan ungarna springa runt och busa utan att slå ihjäl sig på diverse bordshörn och annat i detta övermöblerade lilla boende.
Allt som ska bakas ska vara glutenfritt och det är så otroligt kul att läsa recept och luska reda på vad jag ska baka. Idag ska jag provbaka en god tårta jag hittade receptet på. Jag får nog återkomma om hur den blev... Jag är nämligen ingen mästerkock/bagare/konditor på något sätt.
Svårast är att hitta något i bullväg men jag får fortsätta att leta.

Förresten! Goda nyheter! WeRLabs är på gång att kunna erbjuda tjänster i Göteborg, Lidköping och Falköping. Det är ju strålande, tycker jag.

I övrigt så läser jag många bloggar och blir lite avis på alla som lyckas med sina syskonförsök även om jag självklart blir alldeles varm om hjärtat samtidigt. Det är helt underbart så fort en liten unge kommer till världen. Faktiskt.
Men det har blivit jobbigt att se mammor med barnvagnar och ett syskon gåendes bredvid vagnen. Ett litet hugg i hjärtat dyker upp varje gång. Aj.
Jag längtar så otroligt mycket till mars då jag ska börja med primolut om inte mensen dyker upp. Jag räknar dagarna nästan även om jag inte har en aning om när jag ska börja, hahaha!

Åh, denna längtan!

Kram

Gynbesök och kliniktankar

Idag har jag träffat Fru Gyn igen. Vi pratade och planerade lite och nu är det bestämt att jag ringer när jag vet mer. Och så kollade hon slemhinnan och allt såg mer än perfekt ut, enligt henne.
Hon skrev också ut vartenda provsvar jag någonsin tagit sedan 2008. Det var en hel del. Fyra A4-sidor... Men nu har jag dem inför samtal med nya AVA. För jag mailade dem en del frågor precis nu. Hoppas att jag får svar imorgon för då har vi en del att tänka på under julen och sen kan vi ta ett beslut. Ett mer övervägt beslut även om det lutar åt att vi byter klinik.
Vår nuvarande klinik har vi fortfarande kontakt med och de vill leta upp en ny donator som är så lik vår förra donator som möjligt. Vi har inte gett något ok för det ännu eftersom vi inte är helt säkra än.

Vi kan tyckas låta otroligt veliga just nu, men det är mycket pengar och vi är trots allt kunder mer än patienter. Jo, så ser jag det. Klinikerna tjänar grymma pengar på oss så det är klart att vi ska välja den vi tror mest på. Konkurrensen är hård och i IVF-världen är det viktigt att inte glömma att man till syvende och sist ska välja helt efter eget hjärta, men gärna med mycket fakta i handen också.
Det är svårt att veta vad som egentligen är bra. I vårt fall så vet vi att Dr Fodina är bra och att vi trivdes med henne. Det betyder mycket för mig. Och faktamässigt så får hon till många graviditeter. Men vi vill väga alla för och emot så gott vi kan. Snart vet vi vad vi vill.

Mensen jag hade slutade förresten i lördags. Skönt! Den var ytterst sparsam och det var också skönt! Skönt att slippa floder. Nu känner jag mig normal igen.

Och på jobbet rullar allt på. Vardag. Ingen vet vad som händer i mitt liv och det känns ganska absurt att småljuga hela tiden. Ingen vet något och då har jag en tjej på jobbet som också blivit en god vän. Det känns lite konstigt att inte vara helt ärlig om sig själv gentemot henne när hon bjuder på sig själv så mycket. Men hon får nog reda på allt om vår ÄD en vacker dag. Lite längre fram. Inte nu. Jag ljuger gärna lite till bara jag får ha detta privata för oss själva. För jag märker att jag har blivit mycket mer lättrörd efter senaste missfallet. Jag får tårar i ögonen om jag pratar om våra försök. Det är jobbigt.
Tänk, innan våra syskonförsök var jag så självsäker. Jag var så otroligt bestämd i att jag inte skulle ta ett misslyckande så hårt eftersom vi har Mini. Det skulle liksom inte vara så farligt att få ett minus då. Trodde jag. Tänk vad fel jag hade! Så kan det bli. Inte alls som jag trodde, med andra ord.
Så kan det vara. Livet. Det luras så ofta.

Kram

Mensdrömmar

Så kom mensen idag. Det känns väl sisådär eftersom jag slutade blöda från missfallet den 29/11. Jag tycker inte att jag gör annat än blöder...

Kliniken har inte fått något svar från donatorn ännu (jag vet inte om de ens har fått tag på henne. Skickar de ett mail och väntar, typ? Eller hur gör de egentligen? Jag vill att de letar upp henne.). Så ingen behandlingsstart nu i december.

Jag vill starta i januari... Med Primolut. Då borde jag få mens första halvan av februari i alla fall, och sen köra ET i april.

Önskedrömmen. Med "vår" donator.

Annars med en ny på nya AVA.

I övrigt lunkar livet på. Lunkar... Det vete tusan förresten. Jag har så otroligt mycket på jobbet och vi är fler som går på knäna, en del med gråt i halsen. Det är hemskt men alla vet att det borde gå över någon gång i februari, senast. Så vi biter ihop och alla stöttar varandra. 

Men det tar på krafterna och jag längtar till julledigheten. Massor.

Den behövs och jag är värd den.

Kramar

Inslussning

Jahapp, idag var det jag som lämnade på dagis.
Ett hejdå, nu går mamma till jobbet. Vink, vink.
Inget gråt.
Tycker hon inte om sin mamma?
Jag grät i och för sig inte heller och jag älskar ju min lilla tjej, hehe.

Vi är verkligen bortskämda med hur lätt inskolningen har gått. Undrar hur det ser ut om en månad. Då kanske nyhetens behag har avtagit och lilla Mini vill inte alls vara där.
Den som väntar får se, sägs det. Vi njuter av att det gått bra än så länge i alla fall.

Nu sitter jag och jobbar i hamnen i Vaxholm och jag väntar på att Fina M ska dyka upp (han har varit hemma och klippt gräsmattan) så ska vi äta lite lunch ihop. Nästa vecka börjar allvaret igen. Då ska jag vara tillbaka på jobbet och Fina M har en vecka föräldraledighet kvar. Sen är ekorrhjulet i rullning igen.

Jag är som bekant egenföretagare numer men för någon vecka sedan så såg jag ett jobb som bara lät så himla kul att jag var tvungen att söka det. Om jag skulle få det så får nog mitt lilla företag vila lite igen...

Men, som sagt, den som väntar får se.

Nu blir det lunch!

Kram

Lyx vs. Lyx

Är i skrivande stund på väg ner till Göteborg. Jag hittade en billig 1:a-klassbiljett på SJ som jag genast bokade.

En tyst avdelning. Med Internet.

För en Wilda med en 1,5-åring hemma och ett husbygge på gång så är det überlyx. Lugn och ro. Även om jag helst hade varit hemma med min lilla fina tjej, så klart!

Den där 1:a-klassen har nu bytts ut mot klass 2 i en sunkig liggvagn som får mig att tänka på överfulla, skitiga, italienska tågluffartåg i bergen. Eller nåt.

"Mitt" tåg fick tas ur trafik och jag och medresenärerna slussades över till det här tåget istället.

Där fick jag för att hag ville ha en lite mysig resa för mig själv.

Nu sätter jag min tilltro på hotellet istället.

Två nätter av lugn och ro. Och rena lakan. Hoppas jag.

Ska nog lyxa till det med en sån där billig ansiktsmask man kan köpa på Åhléns också. Och en tidning. Lyx.

Usch, vad jag kommer att sakna Mini, mitt livs lyx, dessa två nätter jag ska vara hemifrån!

Kram

På gång

Jo, mensen har kommit och gått så nu knapras det Progynon (östrogen) här för att bygga upp slemhinnan ordentligt.
Självklart blev det lite krångel med det också... Jag hade räknat ut att tabletterna skulle räcka tills vi kom till Riga, men tji fick jag. Det låg bara EN karta i asken när jag öppnade den. Jag var så säker på att det var två. Så säker att jag inte ens tittade efter! Och dessutom så fick jag ordinerat en högre dos än tidigare, fyra tabletter om dagen istället för två. Så nu går de åt i rasande tempo.
Tack och lov så verkar det som om en av mina ÄD-mammekompisar har någon karta eller två över. Pew! För i semestertider är det inte lättare att hitta en läkare som skriver ut recept, vill jag lova.

I övrigt så är det kaos med allt, känns det som. Flyttkaos och lite lagom logistikkaos. Men det är väl så det är.
På lördag så lämnar vi huset och åker på semester samtidigt. Någon gång mellan den 22-25/7 blir det FET. Tjohooo!

Kram

Frånvaro

Go vänner, det är lite tyst här på bloggen och anledningen är att det händer så mycket just nu. Jag hinner helt enkelt inte skriva. Det samma gäller mailen. Förlåt, förlåt, förlåt för att jag inte svarar, men tiden räcker just nu inte till riktigt. Jag läser allt och jag lovar att svara! Men det blir inte just nu. Jag hittar inte tiden riktigt.

Vi ska flytta. Vi trodde att det var den sista juli som var flyttdag men nu har köparna blivit av med sin lägenhet och de vill flytta in sista juni! Vi motsatte oss det och vi enades om den 12:e juli istället.
Det kan låta långt fram i tiden men det är det inte, har vi insett. Det är midsommar också och jag jobbar heltid. Och Mini kräver en hel del tid. Till sist så är det ju så att vi inte kan packa ner allt och flytta det till det nya stället, för vi har inget nytt ställe dit allt ska.
Nej, en del ska till Shurgard och då måste vi se över vad det är som ska dit egentligen, för det som inte ska dit ska till den lägenhet vi ska bo i under tiden huset byggs. Den lägenheten är delvis möblerad så då måste vi tänka till lite kring vad det är vi behöver ha med oss i möbelväg också.
Sen är det alla trädgårdsprylar som ska till Shurgard också, men just nu står en del i det gamla förrådet på nya tomten. Och det förrådet har vi kommit på ska rivas, så då måste vi tänka till kring det också för det måste rivas på semestern, vilket är när vi har flyttat, vilket innebär att vi måste flytta över en del saker därifrån till Shurgard redan nu, vilket... ja, ni hör ju. Vi lever i ett logistikkaos just nu.
Och samtidigt söker vi bygglov och måste planera en hel del inför själva husbygget. Vi har fällt träd också där en del av träden ligger i 30 cm-bitar på tomten och väntar på att klyvas. Eller i alla fall flyttas på, innan tomten ska förberedas. Och så måste vi fälla några träd till.

Jag gnäller verkligen inte! Allt är helt självförvållat och det är kul, men tar massor av tid.
Och jobbmässigt så har jag massor på gång men inget är klart och det kräver en del strategi och räknande och det hinner jag inte riktigt med heller. Inte så balanserat som jag skulle vilja i alla fall.

Just det, vi ska försöka få till en insättning också.... Jag har fortfarande inte fått min mens och på måndag ska jag till Fru Gyn och kolla hur jag ser ut där inne egentligen. Eftersom det på måndag är 95 dagar sedan jag hade mens så borde jag ha en jätteslemhinna, hahahaa! Eller så har jag en stor cysta eller något annat jäkligt... Eller så har jag helt plötsligt blivit urgammal.
Och AVA tjatar om att jag måste ta prover för HIV, syfilis, Hepatit B och C också så det ska jag göra nästa vecka.
När jag sen meddelat om undersökningen hos Fru Gyn till AVA så ska vi ta ställning till om ett nytt försök. AVA har sagt att jag inte behöver ta tabletter för att få mens utan de kan istället utgå från slemhinnans storlek just nu. Jag vill inte det utan tänker nog be om "menspiller". Efter 95 dagar så borde det bara vara bra att rensa ut lite gammal, unken (ursäkta ordvalet, hahahaa!) slemhinna, tycker jag. Så vill jag ha det.
Hursom, det kommer att bli en himlans massa räknande där också för Fru Gyn ska ha semester och jag behöver henne för att kolla slemhinnan när vi har börjat behandlingen... Logistik. Allt handlar om logistik. Jag blir gaaalen! Lite i alla fall, hihi.

Förresten, flera som läser här har frågat om min gyn kan ta emot fler. Jag har frågat henne om det och om jag kan hänvisa folk till henne. Hon har dessvärre bett mig att inte göra det eftersom hennes kollega har valt att forska mer och min Fru Gyn har fått ta över kollegans patienter. Det i sin tur betyder att Fru Gyn, som redan innan hade "intagningsstopp" i sin kundbas, nu är totalt utarbetad och inte kan ta in fler patienter utan att bränna ut sig totalt. Så hon säger ett ledsamt "nej, tyvärr". Förbaskat synd, säger jag! Det behövs fler som hon. En gammal men pigg dam med mycket humor, livserfarenhet och skinn på näsan. Som åker pulka i skidbackarna mörka vinterkvällar för att det är kul. Hon är underbar!

Mitt i all kaos så står Mini. Hon växer och växer och är en liten människa med strålande gott humör (oftast) men oj, så bestämd! Hon vet vad hon vill och jag förundras varje dag över hur en så liten person kan veta så mycket om hur hon vill ha det.
Naturligtvis går hon före allt annat och vårt lilla logistikkaos är hon lyckligt ovetandes om. Herrejösses, det finns ju myror på uppfarten och stenar med mönster på! Vad betyder omvärlden just när man ser sånt, liksom? För att inte tala om hur roligt det är hos grannkillen och hans familj.
Så det är mina små andningshål, att få titta på myror på uppfarten och att hänga hos grannen. Fina M sköter mycket av flytten av saker till Shurgard under tiden. Fina, fina Fina M.

Bara så ni vet, jag finns i allra högsta grad och jag läser mail och bloggar, men att ta mig tiden att svara hinns aldrig riktigt med. Mini tar mig i handen och drar i mig så fort jag sätter mig med datorn och på kvällen packar vi och försöker att hinna betala lite räkningar och planera husbygget. Om inte jag råkat somna helt utmattad när jag nattar Mini...

Många, många kramar till er alla!

Mailboxen

Jag har inte kikat i min mailbox på ett bra tag. Idag gjorde jag det och OJ, vad många mail jag fått!

Så jag vill bara säga att jag inte hinner svara på allt just nu men jag jobbar på det. Lovar att försöka svara alla så gott det går.
Behöver ni veta mer om kliniker och annat lite mer praktiskt kring allt jag gjort så kan ni alltid titta under fliken "Min väg till barn" här ovan. Där skriver jag kortfattat om vår resa och länkar till olika händelser. Om ni klickar på länkarna så hamnar ni i "rätt" period för när olika behandlingar skett och kan på så sätt kika i inläggen som ligger runt den tiden, för att få lite mer info (hoppas att ni förstår hur jag menar...). Så länge. Men jag försöker svara så gott jag hinner. Lovar!

Kram igen!

Flyttfnul

Åh, herrejösses, vad mycket det är att göra och tänka på när man ska sälja ett hus!
Och inte är det så lätt med en ettåring som vill vara med på ALLT man gör.
Nu har vi delat upp det. När en person har Mini omkring sig så får den andra av oss röja och fixa så mycket han eller hon hinner. Här gäller det att vara effektiv, med andra ord.

Nu har vi i alla fall målat trappan. Den blev sketasnygg och jag ångrar att vi inte gjort det tidigare. Det blev ett helt annat hus. Ljust och frääääscht. Jag känner mig nästan så där Stockholmsmodern, hihi.
Vi ska låna några kuddar med elefanter på av bästaste bästisen också. Såna där tjusiga från Svenskt Tenn. Vårt hem kommer kanske att se lite inbjudande ut till slut... Lite halvtrendigt så där.
Hoppas att någon vill köpa det. Det är nervöst det här!

Ja, så mycket mer har jag inte i huvudet.
Mini skulle gå på babysim igår men precis när vi satte på henne badbyxorna i omklädningsrummet så kom en mamma och torkade sin unge fri från bajs. Han poopade i bassängen så vi fick nöja oss med att bara duscha lite (det var roligt i Minis ögon) och sen fick vi åka hem.
På kvällen toppade Mini det hela med feber, 39,4. Imorse hade den ökat, trots febernedsättande under natten, till 39,8. Men hon är pigg och livlig så det är inget annat att göra än att hålla sig hemma idag.
Hon hjälper oss att packa och tvätta. Och att riva ut det vi packar (måste städa undan en del inför fotografering och visning, det är ju HUSET och inte vårt skräp, som ska synas....). Allt tar dubbelt så lång tid, men vi har ganska kul ändå i stöket.

Kram på er!

Terapimålande

Åh, vad jag mår så mycket bättre nu! Den där gråten som jag har haft som en megaklump i halsen hur länge som helst är borta. Jag känner mig vanlig igen.
Och jag har gosat med Mini som en galning. Det kändes som om jag försakat henne, vilket jag så klart inte har gjort, men jag har inte kunnat ge henne all min ork som vanligt. Så nu har jag kompenserat den här helgen. Kramats i överflöd.

Idag målade jag trappan. Mycket bra terapiarbete när man behöver tänka igenom saker.
Då kändes det helt plötsligt som att jag inte vill göra fler försök. Jag har det så bra ändå.
Jo, vi kommer att göra det. Absolut. Men när jag lät tankarna sväva i målandet så kändes det så otroligt bra att, om än bara för några sekunder, tänka att vi inte behöver fortsätta med allt. Vi har det vi ville ha. Vår fina lilla tjej. Syskon är inte allt.
När vi började syskonförsöket var jag rädd att jag skulle försaka Mini p.g.a. försöket. Att jag på något sätt skulle gå upp så mycket i det att jag inte såg min lilla tjej. Nu trodde jag väl inte på allvar att så skulle ske och det gjorde det så klart inte. Däremot, när allt gick fel och jag fick utomkveds, ja, då fanns inte orken där. Det hade jag inte räknat med. Att det kunde gå så fel.
I min lilla värld så hade hjärnan bara tagit hänsyn till ett minus på stickan, inte HUR detta minus skulle yttra sig... Och det blev jobbigare än jag trodde.
Förmodligen är det det som nu gjorde att tanken på att avstå fler försök, dök upp. Jag kan ta ett minus, men inte om det händer något allvarligare som gör att jag inte orkar vara den mamma till Mini som jag vill vara. Hon förtjänar mig fullt ut.
Kanske sätter jag för höga krav på mig själv? Jo, så är det kanske, men jag vill inte må så dåligt, självförvållat, så att Mini saknar mig. Men samtidigt vill jag inte låta våra embryon i frysen vara.

Så, inför nästa försök måste jag nog förbereda mig bättre, både mentalt och fysiskt, på att det kan gå rejält åt skogen. Då måste jag göra allt jag kan för att orka. Jag VILL verkligen det. Även om det gör ont så måste jag nog se till att vara bättre förberedd på det. Då kan jag i alla fall umgås lättare med Mini.

Så det är mina tankar inför nästa försök. Vara lite bättre förberedd på det värsta samt vara i lite bättre form. För min och Minis skull.

KRAM

Barnkanalen

Vi ser på tv.
Fina M:
-"Äsch, vilket overkligt vildsvin!"
Jag vrider storögt blicken mot honom.
-"????"
-"Ja, det är ju jätteoverkligt med tama vildsvin. Det finns ju inte!"
Mitt huvud blir tomt.
-"Så du menar att de där två drakarna som Riddaren Micke har jämte det tama vildsvinet är mer trovärdiga?"

Ibland undrar jag hur logiken fungerar hos min finaste M....

Kram

Vanligt

Än så länge känns det som vanligt. 2013, alltså. Vi leker på golvet och är lite trötta efter att ha varit vakna längre än vanligt igår.
Avslutet blev bra. Vi åt avokado med räkor, creme fraiche, rom och rödlök med lite chablis till, kalbi (koreansk kötträtt) på oxfilé med kimchi (syrade grönsaker, koreanskt) på gurka och amarone till det. Vi avslutade med hemgjord chokladmousse med vispgrädde (varför gör man en rätt på grädde som sedan toppas med...grädde? Kaloribomb de luxe!). Efteråt var vi proppmätta och jag somnade vid 22-tiden. Fina M höll sig vaken till tolvslaget och klockan 00:34 vaknade Mini av att han smög sig in i sovrummet.
Vad är det med att sova sig igenom fyrverkerier men vakna när någon smyyyger in i sovrummet? En av alla gåtor som barn medför...

Men snart är det inte som vanligt längre. Imorgon får vi veta om slemhinnan är ok. Sen ska det bokas resa och hotell snabbt som tusan. Jag har varit lite lat med det nämligen... Vi får se om jag hittar något prisvärt. Jag fick det eminenta tipset om att boka på ticket.se där de har en "avbokningsgaranti" vilket betyder att man kan boka av utan att behöva en anledning. Låter kanonbra!
Sist jag kollade hotell så fanns det ytterst få rum kvar i Riga så vi får se var jag hamnar. Tanken är nämligen att jag ska vila lite efter insättningen och när vi pratade närmare om det så tyckte vi båda två att jag lika gärna kan sova över och resa hem i lugn och ro för att slippa en lång och hektisk dag. Det blir första gången jag sover hemifrån utan Mini. Hoppas att jag kommer att kunna somna...

Annars är jag väldigt väl förberedd. Som sagt, jag drack vin igår och idag har jag ätit brieost. Imorgon ska jag äta lite lufttorkad skinka också. Sen är jag redo för insättning. Kanske lite mindre redo för ruvning. Usch, två veckor av vånda och sen ett minus. Så brukar det ju vara och det är så förbaskat ledsamt. Jag hoppas att jag tar det bättre den här gången eftersom vi redan fått uppleva lyckan en gång. Att få göra det igen känns nästa som för mycket begärt på något sätt. Men tänk om... Jösses, då kissar jag nog på mig av glädje!

Tiden får utvisa domen. Vi börjar med VUL imorgon.

God fortsättning alla fina!

Gammalt och Nytt

Vilken skön jul!
Lugnt och skönt hos min pappa med sambo.
Mini har vuxit mentalt och tar till sig nya människor med hull och hår. Väldigt skönt!
För första gången har jag och Fina M fått sitta i ett utomhusspa med var sitt glas rött i handen. Helt ensamma. Det var så skönt att få bara vara vuxen för en stund. Att koppla bort hjärnan och bara få vara VI. Men jag ska tillägga att jag saknade Mini efter två minuter... Hahahaa!

Vi har umgåtts med vänner och bekanta och fått vara lite mer vuxna. Den där bebisbubblan har släppt nu när Mini har blivit så stor. Hon går längs med möbler och hon gör sig förstådd. Hon säger en hel del ord och vi förstår vad hon menar när hon vill något. Väldigt, väldigt skönt. Det har varit ett intensivt, men otroligt lyckligt, år. Vi hann ikapp vår livsdröm till slut och varenda vaken natt och redig bajsblöja har verkligen varit precis så som jag trodde det skulle vara att vara mamma. Jag är så lyckligt lottad att jag kan spricka av glädje. Tack och lov. Vilket år. Och jag njuter av varje sekund.
Visst en liten spricka i det ljuva livet har också hunnit visa sig, men inget som betyder mer än Mini så jag överlever. Glädjen har överskuggat den sorg jag fått känna på (ingen sorg som har med Mini att göra).

Och snart börjar ett nytt år. 2013. Ingen vet hur det blir. Det enda jag vet är att året kommer att börja med ett ultraljud för att kolla slemhinnan. Den 2:a januari. Sen kanske året fortsätter med en resa till Riga någon dag senare. Och sen blir det förhoppningsvis ett år med mage och bebis. Så VILL jag att det ska bli i alla fall, men inget går att förutsäga eller bestämma i förväg. Inget. Aldrig.
"Det är det som är skönheten med livet", skulle någon lätt kunna säga. "Det obestämbara".
Jo, så är det nog, men när det kommer till barn så vill jag gärna kunna bestämma. Jag vill bestämma att ALLA som vill ha barn ska kunna få det också. Men så är det just inte.
Därför hoppas jag innerligt att alla som vill ha barn får det. Jag önskar det så att jag kan spricka nästan.
Jag tänker göra år 2013 till ofrivilligt barnlösas år. I alla fall här hos mig. Precis som att vi har en egen dag så borde vi ha ett år. Det finns konstens år t.ex., och vad är det liksom?
Hos mig ska 2013 bli ett år för mig. Den ofrivilligt barnlösas år. Jag ska göra allt för att vi ska lyckas med ett mirakel till. Det är min dröm för det kommande året. Min önskedröm.

Med det i åtanke ska jag faktiskt avlägga ett lite egoistiskt nyårslöfte. Ett som jag ska hålla: Jag ska bli hälsosam igen. Ingen stress. Jag ska sakta men säkert återta min förslappade kropp, även som gravid ska jag träna (måttligt). Det blir mitt löfte.

Ja, jag känner tillit till det nya året. Jag tror på det. Jag tror på mig, på Fina M, på Mini och på de jag har omkring mig. Jag tror att 2013 blir ett bra år. Något annat finns inte just nu.

Jag önskar alla ett fantastiskt 2013 och må alla era drömmar slå in!

Sprakande nyårskramar!

Måndagshumör

Och idag blev det poop-fest efter att krokskräpet äntligen släppt greppet om Minis mage.. Hundra gånger fest. Som om det inte räckte att det är måndag. Blöjlagret tog nästan slut.
Ytterligare ett skäl till att haaaaata majskrokar...

För att släppa det där otrevliga ämnet och övergå till annat magprat; jag känner mig svullen som en babian av de där Primolutpillrena. Ska bli så där lagom kul att gå runt i baddräkt på spa:t jag ska till på fredag. Heffaklumpen.
Men det blir nog bra. Om inte annat så ska jag njuta lite extra av det där dyra vinet jag ska unna mig efteråt tillsammans med en annan mamma som också behöver lite ompyssling.
Najs.

Kram

Majskrokar

Detta djävulens påfund! Jag haaaaatar majskrokar!! Ok, "ogillar" är kanske ett bättre ord men jag vill bara poängtera lite här. Ok?
Varför jag ogillar dem?
Jo, för de gånger Mini äter en sån så får hon hiskelig förstoppning. Jo, det är sant.
I lördags var vi på middag och barnet i den familjen fick majskrokar. Så klart att Mini ville ha så det fick hon. Vi var ju på galej och vi tänkte att Mini har blivit så pass stor nu att det borde gå bra om hon tog en krok eller två. Två stycken krokar tryckte hon i sig. Sen blev det tyst på bajsfronten. Det är det fortfarande denna måndag.
Och en liten kvidande tjej som har svårt att somna när magen kniper och inte vill vara med är inte roligt. Därför haaaaatar jag majskrokar.

Jag frågade min kompis Barndietisten varför det blir så och hon förklarade att det blir så ibland eftersom krokarna i sig är så otroligt torra och de består nästan enbart av stärkelse.
Tillsammans så är det som att svälja en blöja; den lägger sig i magen och suuuuger upp all vätska som behövs för att de små ska kunna poopa ordentligt.
Förbaskat påfund.
Så frågade jag henne var för det finns majskrokar om de ändå inte är bra. På det svarade hon bara att majskrokarna inte är farliga utan de är mer som ett "godis" för barnen, och det är klart att det går att tjäna pengar på också. Och självklart är det så att de även går att använda till annat än som godis till småbarn (hm, det tänkte jag visst inte på....jag fokuserar visst enbart på min lilla Mini i det här fallet)!

Så egentligen ogillar jag bara majskrokar till små barn. Men självklart klandrar jag INGEN som ger det till sina barn! Nejdå, alla gör så klart som de vill och de flesta barn får ju faktiskt inte förstoppning av de där krokarna.
Däremot kanske det skulle vara bra med en liten "varningstext" på paketen? I stil med "Barn under 1 år kan få förstoppning vid konsumtion av dessa krokar." Eller nåt. För hur sjutton ska en vanlig liten svennebanan som jag veta att majskrokar suger upp så mycket vätska som de gör? På just mitt barn?
I och för sig så borde jag kunna gissa mig till det... Det är bara att titta på krokskrällena. Men ändå.

Nej, ska det gottas lite extra i den här familjen så får det bli vanligt, hederligt smörgåsrån istället. Eller lite frukt.
Död åt majskroken.

KRAM

Grönmögel

Jag är så inställd på att det ska bli ett syskon, att jag använder det som ursäkt för att äta grönmögelost ALLDELES för ofta.

- "För sedan får jag inte äta det på 9 månader..."
Jag, om någon, borde veta att det inte är så enkelt att bli gravid. Så fort. Bara så där.

- "Det är såååå gott på pepparkaka.", är en annan ursäkt som är populär.
Precis som om jag har lust att öppna pepparkaksburken och krångla med sånt när jag står där med en härlig och god ostbit i handen. Nä.

GLUFS!

(Påminn mig om det här inlägget sen när jag gnäller på att jag har gått upp i vikt. 
Och säg "Skyll dig själv". Hehe.)

Kram

Då och nu

Tredje dagen på Primolut.
Om jag nu ska jämföra med tidigare gånger jag har knaprat piller i samband med barnlösheten, så måste jag säga att dagarna går i alla fall lite fortare med Mini i huset. Jag hinner inte tänka lika mycket, och tur är väl det!
Nu är det mer: pang, bom, kör på ba'!

Tänk om vi får inleda år 2013 med en insättning, ett FET. Vad kul! Och så får vi väl hoppas att det går vägen också...

Och imorgon är det första advent, en speciell dag för mig. Fortfarande. Det var då, år 2010, jag fick bli gravid för allra första gången och jag glömmer aldrig det lyckorus jag fick uppleva.
Och snön föll och jag log hela vägen till bageriet där jag köpte lussebullar.
Sen gick det åt skogen och jag fick missfall, men det är en annan historia.
För första advent är verkligen vackert.
Hopp.

Kram

Lite vardag sisådär

Ta mig tusan! Idag är jag lite extra glad!
En tjej som har kämpat som ett djur för att få bli förälder har äntligen gått och blivit gravid. Tjohooo!
Och eftersom hon är en tjej som gjort ÄD så har jag följt och vurmat lite extra för henne: Allting går
GRATTIS till dig!

Hos oss lunkar vardagen på. Mini har varit tokförkyld i en vecka, jag har haft halsont och varit hängig och grinig och Fina M har fått passa upp på oss. Jätteskojsigt...
Mensskrället vägrar dyka upp. Kanske var det någon form av mens som jag hade sist? Mycket märklig sådan i så fall. Den var nästintill obefintlig.
Det bästa skulle vara om mensen dök upp i början på december så att vi kunde göra FET innan jul. Jag är ledig december ut så det blir inga problem med att åka iväg. Har jag börjat jobba så ska det krånglas lite med ledighet och så, tänkte jag. Men det löser sig. Det gör det alltid på något sätt.

På något sätt ska det bli lite skönt att jobba igen. Helst av allt vill jag så klart vara hemma med Mini, men det ska bli kul att få göra något annat också. Det bästa vore om jag bara behövde jobba en dag i veckan. Med en hel månadslön. Så klart! Utopi, men ändå...

Jag ska äntligen träna lite också. Jag har verkligen inte prioriterat det på något sätt och nu är det dags. Jag känner hur min kropp förfaller... Mycket snack och lite verkstad hittills och det ska förändras. Sakta men säkert. Det är ett måste om jag ska orka vara gravid igen. Och ta hand om Mini. Och mig själv. Idag börjar jag!

KRAM där ute