Snurrigt

Så klart! Testet visar från ägglossning, inte senaste mens... Där är den stora skillnaden på "tänk" kring hur man räknar när det är ÄD/IVF, allt fokus utgår ju från två veckor plus odling för att få fram BF för mig. Tack för påminnelsen!

Just nu är jag galet snurrig av progesteronet. Kan knappt jobba eller skriva här. Jag vill bara lägga mig på golvet och drömma.

Nu ska det bara hålla hela vägen...

Fatta! Syskon! Bebis! Gos! Mys.

Kram

Ruvardag 10

Går det att få en bättre morgon?! Tjohooooo!!!!

Jösses, jag kan knappt tro det själv! Jag vet inte vad jag ska säga. Oj, oj, oj...

Hm, det borde stå vecka 3-5 eller nåt men å andra sidan så har jag testat så tidigt så det kanske har ändrat sig till på lördag. Då testar vi igen. Nu njuter vi till dess.

Godmorgon på er! 

Kram

Ruvardag 9

Igår googlade jag frenetiskt. När tjuvtestar folk? Och när är det någon idé att tjuvtesta?

Med blastocyster är ruvardag 9 visst tjuvtestardagen. Så imorse låg jag i sängen och tänkte att jag nog tjuvtestar idag ändå (Fina M hade inte en aning om mina föresatser), men så steg jag sömndrucken upp, gick på toaletten och vidare ut i köket. Jag GLÖMDE testa! Hahahaa! Minnet är bra men kort...

Jag tror nog att det är kört den här gången också. De symptom jag haft beror nog bara på progesteronet jag tar och min egen fantasi.

Den här morgonen har jag inte känt av någonting. Jag känner mig snarare lite avsmalnad och hurtig, som om jag kan springa ett marathon, typ.

Nu till jobbet!!

Kram

Ruvardag 8

Jag känner fortfarande inget. Kanske att det är mycket, mycket svag molvärk som dyker upp då och då.

De enda tecken jag ser som eventuella symptom är nattkissandet, tröttheten och att jag är törstig.

Är såååå trött på det här ruvandet nu! Låt det bli lördag fort!

Kram

Ruvarnatt

Mitt i natten... Var uppe på toaletten vid 1-tiden och nu kan jag inte somna om.

Jag ligger och känner efter.

När jag ligger på rygg med raka ben, då drar det lite i ljumskarna. Och så känns det som liiiite molvärk i nedermagen. Och så ilar det liiiiite. Kanske?

Jag tänker att när Mini kom så var min kropp så ovan så allt kändes verkligen. Växtvärk och allt sånt.

Nu är kroppen mer van och allt känns inte lika tydligt. Ja, ungefär så tänker jag...

Men jag vet inte, jag. Det kan lika gärna vara medicineringen eller min hjärna.

Mitt vett verkar i alla fall ha försvunnit helt. Nu ska jag försöka att sova igen.

Nattkramar

Ruvardag 7

Snyft. Idag känner jag ingenting. Absolut nada. Hur ska jag då kunna hitta på (i mitt huvud) att jag är gravid? Inte minsta lilla symptomtecken att famla efter! Tusan, också! Fördömt.

Hmm, jag kissar mitt i natten och jag är trött av mig. Det är väl det enda jag kan komma på efter en stunds betänketid.

Både igår och idag (är ledig från jobbet idag) har jag sovit middag. 

Åh, måtte denna vecka gå fort! Ser fram emot lördag morgon. 

Ruva... Usch, vad jobbigt det är!

Kram

Ruvardag 6

Idag känns det absolut ingenting. Sååå trist! 

Imorse kände jag mig lite "trött" i nedermagen men det har gått över. 

Igår kväll tryckte jag i mig en halv pizza och idag känner jag mig smalare än någonsin.

Drömde konstigt dock.

Kram

Ruvardag 5

Hmm, idag känns det ingenting alls. Och det kan jag självklart nojja övar, hahahaa!

En annan sak som jag inbillar mig är bra, är att jag har blivit hiskeligt trött både dagtid och nattetid.

Och trors att jag sover tungt på natten så bara måste jag upp och kissa. Det gör jag inte i vanliga fall.

Och så snurrar det i huvudet av utrogesten (progesteron).

Letar, letar, letar symptom!

Kram

Hispigt

Jo, de ömmar fortfarande. När jag ligger ner så känns det mer. Ååh, hoppas!

NU kan jag lova att mina inlägg framöver kommer att vara supernojjiga, hahahaaa!

Hispiga kvällakramar

Ruvardag 4

Jösses! Mina bröst ömmar.

Shit, vad nervös jag blev nu!

Och imorse vaknade jag och hade drömt en sån där verklig men jättekonstig och lite obehaglig dröm.

Usch, jag kanske fabulerar på ren vilja...

Kram

Ruvardag 2 & 3

Tiden går fort så här i början... Två dagar till har gått till ända och jag har inte känt så mycket. För det är klart att jag känner efter! Oj, oj...

Det känns nog lite i nedermagen men det är ingen värk och inget som känns svullet. Vet inte hur jag ska förklara det annat än att det "drar". Men det är så svagt, så svagt att det lika gärna kan vara medicineringen som orsakar det och inga små blastocyster. Tyvärr.

Jag tänker i alla fall inte hoppas för mycket ännu. Det är alldeles för tidigt.

Men lite tänker jag hoppas i alla fall... 

Nervösa kramar

Ruvardag 1

Ja, att känna något nu är alldeles för tidigt så klart men jag kan lova att det analyseras ändå! Jösses, vad jag googlar.... Och läser gamla inlägg från min egen blogg. Och jämför. Och googlar lite till. Och analyserar mera.

Ja, ni förstår. 

Testdag är egentligen den 19/1 men det är en måndag så jag kör på det sedvanliga; att testa en lördag eller söndag. Mini har kalas båda dagarna, för släkt på lördagen och kompisar på söndagen. Det blir nog bäst att testa på lördagmorgonen. Släkten kan ta att jag kanske är lite låg om det blir så. Och så känns det mer ok att skylla på att jag är lite krasslig eller så inför dem.

Så testdag blir alltså den 17/1. Då borde det ge korrekt utslag på testet kan jag tycka. Det är trots allt två blastocyster som blev insatta.

Kram

Ruvardag 12 & 13

Jo, minuset håller i sig och jag har slutat med alla tabletter.

Suck.

Kram

Ruvardag 11

Tack för medhåll och respons till mitt tidigare inlägg. Jag blir uppriktigt rörd av att ni hör av er och bryr er.
När jag skrev var jag så otroligt upprörd och jag var även frustrerad över att inte veta vem det var (mamman) som pladdrat så. Jag menar, att den tjej som gjort IVF berättat för sin mamma är en sak, men att mamman förde allt vidare utan eftertanke, det är DET som störde mig så.
Nu har jag fått reda på hur allt gått till och vem och varför det blev som det blev. Jag har också haft samtal med tjejen (dottern) ifråga och hon har så klart bett tusen gånger om ursäkt å sin mammas vägar och för att det blev som det blev. Ibland berättar man något i förtroende och i det här fallet var det även en positiv händelse som hon var glad över och ville dela med sig av. Jag vill inte gå in på några detaljer eller hänga ut någon, men omständigheterna gör att jag inte är arg längre. Ibland blir det bara väldigt fel trots all välmening i världen. Det har jag förstått nu.
Och jag är inte så väldans långsint av mig så jag kan allt gå vidare i livet, hehe.
Jag ska fundera lite på om jag fortsätter att skriva här eller inte.

Till er som läser den här bloggen, och som INTE håller på med IVF av något slag, snälla, snälla, var försiktiga när ni pratar om oss ofrivilligt barnlösa. Det är ofta en personlig tragedi och en livsexistensfråga det handlar om för oss. Inte något som är ett ytligt fikasamtal med andra ord. Det kan såra mer än ni tror när våra privatliv diskuteras.
Och är det någon jag känner som läser så får ni självklart ge er till känna! Det vore kul och intressant att veta om någon jag känner läser här.

Till sist, hur går det med ruvandet då? Tja, det går åt skogen. Vi har testat minus imorse. Jag tar ett till test imorgon bitti och jag är säker på att det också kommer att visa minus. Jag har ont i brösten och det är av progesteronet, det känns på något sätt. Det är inte alls som när jag varit gravid utan en helt annan känsla.
Vi har fem embryon kvar i frysen men jag har varit så inställd på att det här var sista gången, så jag vet ärligt talat inte om vi kommer att ändra oss på den punkten. Vi har det trots allt så bra som vi har det just nu. Kanske, kanske att vi ändrar oss men den tanken får allt ligga och vila lite tills alla hormoner lämnat min kropp. Så att jag kan tänka rationellt...
Om vi inte gör fler försök så måste Fina M ta ställning till om vi ska donera embryona. Det är nog högst troligt att vi gör det i så fall eftersom vi vet hur många det finns där ute som kan behöva dem.
Men, som sagt, vi måste bara vila lite först. Landa. Tänka. Och bara få vara nu.

Kram

Ruvardag 6

Jag känner inte av något alls idag. Tröttheten finns kvar och jag får kämpa för att hålla mig vaken.

Nu över till något som jag är upprörd över och som jag måste få ur mig.

Häromsistens träffade jag min faster. Hon berättade att hennes grannes dotter känner mig. Grannen berättade för min faster att vi (dottern och jag) känner varandra via IVF:erna och våra försök att få barn. Min faster satt sedan och diskuterade likheter och olikheter mellan mig och min dotter halva kvällen och "fiskade" om vårt liv.

Tack för den. Jag har inte berättat för min faster att vi håller på med ÄD och IVF av olika anledningar, och jag vill dessutom gärna berätta sånt själv. Det känns alltså inte ok att någon jag anförtror mig till även utanför bloggen, berättar om mitt privatliv till någon som sedan pratar med mina släktingar om det. För mig blir det för privat.

Det har varit ett genomgående tema här på bloggen; att det är privat att "göra" barn och att jag skriver anonymt för att jag inte vill att alla ska veta. För en del har jag dock röjt min identitet av olika skäl.

Det är inte hela världen att min faster får reda på det via omvägar må tyckas eftersom jag är en av dem som inte skäms det minsta över att vi gör IVF/ÄD, men...när någon kliver rakt in i mitt privatliv baserat på att en vilt främmande människa (läs: pladdrande tant som inte förstår att hon delar med sig av MITT privatliv) har berättat om vårt allra mest privata, då kan jag säga att det känns riktigt illa i maggropen. 

Jo, visst har jag en blogg och det är väl alltid en "risk" med det, men jag har alltid varit av den uppfattningen att alla jag varit i kontakt med via bloggen, alltid har visat respekt för det privata i IVF:andet. Jag hade visst fel.

Därför kommer jag bara att skriva ett enda inlägg till. Det får visa om det blir ett plus eller inte. 

Efter det blir det tyst här och ni kan nå mig via mail om det är något.

Kram till er andra som visar respekt

Ruvardag 5

Idag har jag i stort sett inte känt någonting alls.
Jag skriver "i stort sett" för jag vet inte vad jag ska tro. Eller törs tro. För jag vill verkligen inte ha för stora förhoppningar kring det här nu när jag är så otroligt inställd på att det är sista försöket. Jag har funnit en slags ro i det beslutet och jag vill inte att den känslan ska förstöras.
Men...jag blev galet trött vid 13-tiden så jag somnade och sov i två timmar. Det har jag aldrig gjort vid tidigare försök. Visst har jag varit trött men inte så att ögonen bokstavligen går i kors.
Och jag tycker mig känna ett litet, litet ilande eller ett slags molande, i ljumskarna eller i nedermagen (det varierar lite). Men det kan mycket väl vara ren inbillning eller all medicinering som påverkar det hela, så än så länge går jag på att det är så.
Och kanske, kanske så är jag faktiskt lite öm i brösten nu så här på kvällskvisten. Kanske. Men det ska nog lite mer till innan jag törs tro på att brösten har börjat förändras.

Nu ska jag beställa teststickor från Testlagret. Vi testar nog den 26/7. Och den här gången blir det absolut inga tjuvtester om jag inte känner mig väldigt säker på att jag är gravid.

Sommarkramar

Ruvardag 4

Fjärde dagen som "imaginärt gravid" börjar gå mot sitt slut.

Idag har det ömmat lite på höger sida i nedermagen och nu ikväll har det mer känts som att det drar i ljumsken.

Jag vill nog hellre att det ska ila för att det ska kännas positivt, men det känns i alla fall något så lite tacksam bör jag väl vara.

Jag gnäller inte! Jag är nog bara lite för nervös just nu.

Läkaren rekommenderade för övrigt glass så här i värmen, så att jag får i mig både vätska och lite glukos. Jag följer rådet noga. En liten glass varje dag. 

Det KAN ju bara inte gå åt skogen med såna råd!

Kram

Ruvardag 3

Ja, det var igår och jag kände verkligen ingenting. Det är dock lite nervkittlande att veta att embryot/embryona har fäst (om de har fäst) vid det här laget.

Kanske börjar jag känna av något snart?

Jag tänker ofta på en god vän som gjort ÄD-försök. Hon gjorde ett enda och det gick inte vägen, sen lade de ner hela barngrejen av olika anledningar.

När jag berättade för henne att jag känt av när det blivit något för oss, alltså redan två veckor efter återföring, så skrattade hon bara och sa att det är omöjligt att känna något så tidigt. Men jag vet. 

Med Mini började det att ila och dra i ljumskarna nästan på en gång. Jag tror att eftersom jag vet att det är något där som kan bli något, så känner jag efter mer. Så gör nog många ruvare.

Jag är övertygad om att det går att känna av att man blir gravid. Speciellt om man vet att ett flercelligt embryo simmar runt där inne och vill fästa sig någonstans. 

Så jag fortsätter att känna efter.

Kramar i solen

Ruvardag 2

Det går troll i den här resan.

Igår kväll kom jag på att det nog inte blev assisted hatching som jag bad om. Minns inte att jag såg det på skärmen när de visade embryona och det står inte heller på pappret med info. Och inte på fakturan. Det känns som om det glömdes bort (alltså inget medvetet av AVA).

Ja, ja, jag fick ju klister i alla fall.

Igår kväll beställde jag även shuttle bus hämtning för idag, i hotellreceptionen. Tror ni att bussen kom imorse? Nä. Det hade glömts bort hos bussbolaget.

Hotellet bjöd på taxi, dock.

Och det är en körfestival i stan. En tonårskör bodde på mitt våningsplan och ungdomarna (ja, jag vet, jag låter som en tant!) kunde så klart inte hålla sig på sina rum utan hade öppna dörrar till alla rum, hängde i korridoren och tjoade och busade halva natten.

Till slut ringde jag till receptionen och gnällde lite. Det dröjde inte länge förrän en snygg (förlåt, Fina M) säkerhetskille knackade på min dörr och erbjöd mig ett nytt rum. Jag hamnade i en svit och när jag väl installerat mig där knackade det på dörren igen. En stilig hotellanställd bjöd på ett stort fruktfat som plåster på såren.

Jag sov som en drottning!

För en timme sedan tog jag alla piller jag ska ta, däribland Utrogesten. Nu snurrar det så mycket i huvudet att jag känner mig berusad... Tur att jag sitter vid gaten och har passerat säkerhetskontrollen på flygplatsen. Det hade nog undrat lite om det sett mig så här. Jag hade t.ex. inte kört bil i det här snurriga tillståndet.

Men det går över på någon timme i alla fall.

I övrigt känns det ingenting någonstans ännu. 

Kram

Ruvardag 1

Nu är jag "fertiliserad"! Tjohooo!

Naturligtvis fick jag vänta (som vanligt) i ca 45 minuter innan jag fick komma in. Det gör mig inget att jag får vänta så länge, jag har inga andra planer när jag är här ändå.

Dr Fodina såg på mig med allvarliga ögon. Hon är otroligt bekymrad över att det inte fungerade sist. Det mest perfekta embryot hon sett på länge och det fäste inte. Bekymmer. Hon ansåg att hon nästan lovat att det skulle fungera så det är klart att hon inte kände sig så glad.

Hon ville ta några blodprover och det är klart att hon fick. Och så pratade vi mediciner och framtid en stund. Jag sa att det här nog blir sista gången för min del. Så känns det rent mentalt i alla fall. Hon förstod så klart.

Så blev det dags. Jag förklarade att alla behandlingar gjort mig otroligt känslig i hela nedermagen. Hon var jätteförsiktig och det gjorde bara lite ont. Eller ömmade, snarare. Det är helt otroligt hur känslig jag blivit. Jag känner minsta rörelse där inne och ibland gör det väldigt ont. Det är lite märkligt faktiskt.

Men två fina små embryon satte hon dit. Mitt i slemhinnan där de ska bo och gotta sig, hihi!

Efter insättningen fick jag glukosdropp och sedvanlig vila. Jag somnade och njöt av den sovstunden till fullo.

Efteråt fick jag lite mediciner och schema som jag ska ta dem på:

- Progynon, 2 mg, 3 gånger om dagen

- Utrogest, 100 mg, 2 tabletter oralt kl 8:00, 2 tabletter oralt kl 16:00 och 4 tabletter vag kl 22:00

- Prednisolon, 5 mg, en gång om dagen kl 22:00

- Hjertomagnyl (blodförtunnande), 75 mg, en gång per dag i 5 dagar, sen en gång varannan dag

- Folsyra, 1000 mg, en gång per dag

- Omega3, en gång per dag

- D-vitamindroppar, 4 droppar, en gång per dag

- MgB6 (magnesium och B6-vitamin), 2 tabletter en gång per dag

Jag ska ta blodprov (Hcg och Progesteron) den 28/7 samt den 30/7.

Och går allt vägen så ska jag göra ultraljud den 18/8.

Ja, just det; hon använde "embryo glue" också. Funkar det verkligen? Jo, det måste det göra.

Nu SKA det här för sjutton gubbar fungera!

Kramar