Lugn

Nu känns det som att jag har lugnat ner mig en del. Gråten är slut och livet har inte tagit slut. Snabba bud sedan i morse men konstigt nog känner jag mig så mycket lugnare redan.
Bästaste bästisen har varit här med minisemlor och minibiskvier. Jag hade glömt hur sjukt gott det är med biskvier. Choklad och socker är mumma för själen.

Det var väldigt skönt att få prata lite med någon annan än maken. Någon som inte är lika involverad men vet hur det kan vara. Någon som känner mig och inte bryr sig att jag har mascaran på sniskan och är svullen runt ögonen. Någon som vågar fråga om saker och ting och som kan skratta och berätta om roliga tv-program istället för att fokusera på ägg- och menscykler. På något sätt så märkte jag att det finns en värld utanför min.

Min fina lillebror har köpt en ny lägenhet med sin fantastiska tjej. När jag berättade hur VUL:en hade gått så blev han så klart ledsen för vår skull men sa snabbt att nu kunde han få bjuda oss på goda viner på deras balkong i sommar. Då insåg jag hur trevlig min vår och sommar kommer att bli. Vi kommer att ha våra allra bästa vänner omkring oss och få vara en del av deras liv. Det ska bli så skönt att få slappna av och fokusera på annat ett tag.
Jag ska hämta andan inför nästa omgång som blir annorlunda. Då blir det äggdonation och en ny sväng med andra hormoner och tabletter. Men det är då det.

Nu har jag nog lugnat ner mig lite. Jag var så upprörd och trött och ledsen tidigare idag. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det kändes så otroligt tomt att inte få ha något att se fram emot. Men det har vi ju. Det blir bara lite annorlunda. Det ska nog bli bra det här. Klart att det är lite svårsmält med äggdonation med det finns inte så många andra alternativ för vår del.

Samtidigt vill jag följa hur det går för mina IVF-vänner. Konstigt att jag inte har träffat någon av er och ändå bryr jag mig så mycket om hur det går för er. Jag följer er väg. Bara så ni vet.

Fram tills det blir en äggdonation så har jag bestämt mig för att skriva om min omgivning ur ett barnlöst perspektiv (så klart!). Det känns skönt för mig att få dryfta min omgivnings beteenden för jag vet att jag inte är ensam om att får höra konstiga saker när det kommer till barn. Samtidigt så är det så att jag som inte har barn kan ur ett mer holistiskt perspektiv se hur konstellationerna formas i barnkretsar och hur mammor kan hetsa varandra. En del av mina "mammakompisar" ser inte det här själva för de är så inne i det hela. Kanske kan mina tankar kring barn och barnlöshet vara intressanta även för dem?
Jag tycker i alla fall att det är intressant att följa en del samtal som mina mammakompisar har. Visst kan jag bli lite gnällig när det kommer till folks kommentarer gentemot mig själv. Ibland tar jag det säkert alldeles för personligt men vaddå?, det är klart att jag tar det personligt när folk säger klantiga saker till mig. Jag är mig själv närmast. Men det här med "mammahetsen" är intressant. Alla mammabloggar, alla nya mammarön, allt mammasnack... Det är inte självupplevt. Jag är "bara" en barnlös betraktare. Men det kan bli kul tror jag! Och med många funderingar och frågeställningar.

Nu ska jag fortsätta att lugna ner mig med en skön middag, lite vin, en kramgo make och en skön soffa.

Livet går vidare trots allt.

Kram på er därute.

Utpumpad

Så utpumpad. Jag har ingen energi kvar. Slut. Alla känslor har kört över mig och lämnat mig som en liten hög på golvet. Fy, vad jag mår skit.

Till slut skrapade jag ihop mina rester och ringde bästisen och brorsan för att berätta. Jag trodde att jag skulle börja gråta men det orkade jag inte. Bästisen kommer hit lite senare. För jag är sjukskriven idag.

Maken är vacker som vanligt och vill ordna middagen. Han sa åt mig att inte göra någonting utan bara vila allt jag kan.

Jag vilar, om det är likvärdigt med att stirra i taket.

Bajs

Hela världen är bajs och jag vill inte vara med.

Det gick åt helvete så klart. Återigen fick vi träffa en läkare vi aldrig haft med att göra. Två små, små blåsor såg han.
"Inget har hänt. Det här kommer aldrig att gå. Har ni diskuterat andra utvägar som äggdonation? Ni bör ta ett uppföljningssamtal med er ordinarie läkare här på CvL och diskutera hur ni kan gå vidare med det."

"AVA-kliniken är bra."
"På Island finns en bra äggdonationsklinik."
"I Spanien finns det många bra kliniker."

Min äggreserv är usel. Får vi fram något ägg så är förmodligen kvaliteten så usel att det inte är något att ha ändå. Jag som känner mig som 23 år har soppåsar till folliklar. Håll Sverige rent, lägg skräpet i mina äggblåsor.
Men min livmoder är perfekt. En idealisk miljö för ett ägg. Åh, fan. "Kolla in min snygga livmoder." Suck. Det känns inget vidare just nu.

Vi satt tysta i bilen på vägen hem. Vi såg säkert tio avåkningar i snöyran. Jag tyckte synd om de som satt fast i alla snödrivor längs med motorvägen. Så insåg jag att det är oss det är synd om. Tårarna rullade nästan hela vägen hem.

Fy fan, vad livet är orättvist. Så jävla, jävla orättvist.

Vi har ätit bullar, druckit kaffe, pratat, kramats och gråtit. Massor. Äggdonation.
Jag insåg att jag orkar inte med en IVF till. Inte om det ska vara så här turbulent. Jag får aldrig ens komma till ett äggplock och det tär så in i helvete på mitt psyke. Jag var ju ganska självsäker förut. Nu har jag inget av det kvar. Nu är jag utanför. Det känns som att jag är den där lilla tjejen som var utanför i skolan. Inte någon som mobbades utan bara hon som var för sig själv. Hon som inte var med men som var så bra när man lärde känna henne. Nu är jag hon. Hon som är utanför och som inte orkar vara social och som inte har något att säga längre. Jag är ingenting.

Vi vill så gärna ha barn. Så gärna, så gärna. Nu är allt vi får frågorna och undringarna kring barn istället. Från och med nu blir det bara middagar med mina allra närmaste som jag litar på. Resten kan stoppa upp en raket i baken, åka till månen och stanna där. För jag orkar inte mer.

För dig som inte förstår vidden av det här:
När man får sin första mens börjar pratet om barn. Man kan få barn. Man är vuxen. En del vill ha barn tidig, andra inte alls. Man pratar om NÄR man ska ha barn. Hur många barn man ska ha. Man kastar stenar på handen och ser hur många som landar. Så många barn ska man få när man blir stor.
Som tjej så pratas det barn. Hela livet. När du är trettio börjar omgivningen att bry sig. Det frågas och undras. Ganska rakt på utan funderingar kring det där att en del inte kan få barn. Klantigt men ibland förståeligt. Folk tänker inte.
När du är fyrtio så eskalerar alla frågor och prat. Det börjar bli sent nu. Snart är det kört. Men än är det inte kört. "Jag har en kompis som är fyrtiofyra, hon fick två barn bara så där. Så det är inte kört." Vill du ha barn? Ska ni ha barn? Ni bor ju i hus så ni får plats med barn.

Nej, vi kan inte få barn. Vi måste köpa ett ägg av en annan tant. Sen ska min man runka i ett provrör. Sen befruktas ägget i en liten plastskål. Så blir vårt eventuella barn till. I ett laboratorium under ljusrör. Romantiskt som faan.

Till er som tror att i vill skaffa barn för att det är en sån press från alla andra, säger jag bara att ni inte fattar någonting. Ni är varmt välkomna att använda den där raketen i baken ni med. Hej då.

Den här bloggen tar därmed en helt annan vändning. Vi har ställt oss i kö för äggdonation på AVA-kliniken.


Många tårögda kramar till er alla

Nerver

Nu åker vi iväg i snöstormen för ett tredje VUL. Hoppas, hoppas, hoppas....

Lite nervös faktiskt.

Hud

Sådär, ja! Nytränad och sista injektionerna innan VUL 3 gjorda.

Jag har upptäckt en sak med injektionerna som är lite märklig. I förrgår var det helt plötsligt jättesvårt att få in nålen i huden. Tänkte inte så mycket mer på det efteråt men igår var det samma sak. Idag var det jättesvårt. Jag får verkligen ta i ordentligt. Det gör faktiskt lite ont för första gången. Lite mer rejält så där...
På stället jag tog Orgalutran igår är det ett jättestort blåmärke. Det är nog för att jag fastnade med nålen halvvägs och inte tordes trycka till ordentligt. Tur att det inte är bikinisäsong.
Det är samma sak när jag ska dra ut nålen. Huden sträcks ut som en pyramid, följer med och vill inte släppa nålen. Det ser lite obehagligt ut och dessvärre så känns det inte så skönt.

Varför blir det då så här? Det har inte varit så tidigare, bara de sista tre dagarna. Kan det vara så att huden förändras av hormonerna? Det är ganska möjligt. Jösses, om huden förändras av hormonerna så kan jag bara tänka mig hur det ser ut på insidan. Då förstår jag hur det är möjligt med alla dessa humörsvängningar. Hur som helst, jag blir lite nyfiken på det här så jag ska försöka att komma ihåg att fråga läkaren om det imorgon. Märklig grej.

Sov gott!

Yoda

Förresten!! Dr. Wang heter Joda i förnamn.
Det KAN ju bara inte bli fel.

The force is with me.

Tjing tjong Wang

Ja, om jag inte provar kanske jag ångrar mig... Så nu har jag bokat tid imorgon hos dr Wang, kinesisk och västerländsk läkare som är verksam på Karolinska Sjukhuset. Akupunkturen sköter han dock via egen praktik.
Ska bli otroligt spännande! Nålar... Jag som har en smärttröskel som är så låg att det gör ont med myggstick. Fast det är klart, alla IVF-sprutor har nog härdat mig ordentligt.
Det här blir kul! Återkommer med rapport om hur det gick.

Kram

Sprutdags

Dags för en liten spruta igen då.
Imorgon är det den sista innan VUL. Då får jag reda på hur det gått. Och hur det kommer att gå de närmaste dagarna. Jag ser fram emot det så otroligt mycket.
Det är det där med att vänta igen... Väldigt tålmodigt arbete. Att vänta.

Humdidumdidum....

Akupunktur

Jag har läst en hel del kring det här med IVF vid det här laget. Jag har skaffat mig en hel del IVF-kompisar också. Jättekul är det!
I allt IVF-surfande och i samtal med andra i samma situation som jag, så kommer ofta prat kring akupunktur upp. Jag brukar inte direkt fråga kring ämnet för jag har inte ens övervägt att prova det själv. Men idag pratade vi om det hemma till och med.

Maken kom hem och berättade om en tjej på jobbet som gjort IVF och fått en liten kille. Tjejen i fråga gick på akupunktur under sin IVF-behandling och blev med barn "på en gång". Hon hade gått till en "jääättekänd" akupunktör som finns på Stora Essingen i Stockholm. Hon är specialist på att få folk gravida.
"Säääkert", tänkte jag och såg framför mig hur jag skulle ligga i ett rum tillsammans med Charlotte York (Sex & the City) fullproppad med nålar samtidigt som jag kikar på klockan för att se till att jag hinner med att kila ner på en trendkrog och dricka en Cosmopolitan.
Istället drog jag fram Mac:en och surfade på "Stora Essingen" och "akupunktur". Jodå, akupunktören heter Dr. Nie och driver Shanghai Akupunktur. Och hon ÄR världskänd. Och hon har tydligen fullt upp. Konstant. Läste en blogg om en tjej som varit där fem gånger. Det verkar ta en hel del tid. Allt mellan 1 timme till 4 timmar. Det låter lite krångligt.
Men hjälper det? Är det någon som vet? Finns det statistik? Finns det folk som lyckats och är helt övertygade om att akupunkturen hjälpte?
Jag vet i alla fall en tjej som kört med akupunktur vid IVF och hon har fått ett plus nu i dagarna. Grattis!

Hursomhelst, jag har börjat fundera på att testa akupunktur. Om inte annat så kanske jag får en liten energikick i alla fall. När till och med min "oflummiga" man (ursäkta uttrycket men jag ser mig själv som mer accepterande av alternativmetoder än vad han är) tycker att det låter bra så kanske det ändå kan vara något för mig.
Det skulle vara så kul att höra vad folk tycker och tror. Släng gärna in ett inlägg här så får fler än jag lite input. Det måste finnas fler än jag som undrar... Både bu och bä är välkommet så klart.

Jag är ett oskrivet blad.

Kärlek

Nu börjar det närma sig VUL igen. Bara två dagar kvar. Så då borde det vara dags för mig att bli lite nojjig igen, hahahahaa! Jag har insett att det är något slags mönster jag följer. Strax innan jag ska få något besked så blir jag lite nervös och börjar spåna runt i totalt irrelevanta tankegångar. Helt i onödan oftast.
Men det är väl så det ska vara. En IVF är inte en så liten sak som man ska ta lättvindigt på. En religiös person skulle nog anse att vi leker Gud. Att vi skapar liv på konstgjord väg. Så må vara men nu råkar jag vara icke-religiös så jag skaffar barn hur jag vill. Därmed inte sagt att det inte påverkar mig. Det gör det.

Tredje IVF-omgången är jag inne på nu. Det är klart att det påverkar mig. Tvivel. Oro. Glädje. Nervositet. Lugn. Det är så mycket känslor och tankar som kommer fram. En del saker som var viktiga förut är helt irrelevanta idag. Och en del småsaker blir jätteviktiga. Samtidigt som alla känslor och tankar finns som en naturlig del i hela processen så ska jag trycka i mig sprutor med hormoner.
För mig är det helt obegripligt att en del kan ta så lätt på det här. Jag har en kompis som jag nog berättat om tidigare. Hon har själv gjort en IVF och tycker att det är en snabb lösning för att få barn. Jag förstår inte hur hon tänker. Hon måste ha lyckats på första försöket och har svårt att förstå vilken press det blir när det inte lyckas på flera försök.
Men vi är alla olika och jag är inte hon. Jag tycker bara att det är märkligt hur hela den här processen fungerar. Den går inte att förutsäga helt enkelt. Viktigast för mig är att jag har några få personer som jag litar på och som finns där när det är motvind.
Och medvind också förstås.

Min bror och hans tjej och min bästis och hennes man (som för övrigt är min kompis också, inte bara "bästisens man") är de jag har berättat det här för. De är de jag ringer när jag måste lätta på trycket. När jag vill vara normal så ringer jag dem. När jag vill gråta ringer jag dem. När jag vill gnälla ringer jag dem. När jag vill skratta ringer jag dem.

Men allra, allra närmast finns min man. Han är självklart en del av det här men det är min kropp som proppas med hormoner och det är min kropp som ska "funka". Det är så otroligt jobbigt ibland och då finns min fina, fina man där. Jag är så oändligt tacksam att han finns. Jag är så glad att det är han och jag som försöker skaffa barn. Jag kan inte tänka mig att ha barn med någon annan än honom. Ett under av godhet och finhet delar jag mitt liv med. Vilken ynnest. Min stora, härliga kärlek finns hos mig.

Det är det viktigaste.

Trött

Jag är toktrött. Har tränat ikväll igen. Om någon någonsin ber mig om råd för hur man står ut med att genomgå IVF efter IVF så tänker jag rekommendera att träna varje dag. Jag blir så trött att jag somnar ifrån alla eventuella dumma tankar. Och är jag vaken så orkar jag inte tänka. Nästan i alla fall.
Bara att träna, spruta och sova. Det måste vara så här det är att ta anabola, hihiihi. Träna och spruta. Eller hur de nu gör de som dopar sig. De tar kanske piller förresten.
Hormoner som hormoner liksom. Men mina är i alla fall nyttigare. Och så blir jag inte direkt muskulös av Menopur. Snarare lite rund om magen kanske. Den stora skillnaden är nog att jag blir på glatt humör. Jag har hört att man blir jättetrist och skitpuckad av anabola. Men om man tar anabola så är man ju redan puckad.
Ja, ja, den största skillnaden är ju att jag försöker bli gravid medan en anabolist bara vill bli stor. Gud, vilket trist mål för anabolisten!

Nu har jag i alla fall dragit i mig kvällens två sprutor. Bara två kvällar kvar. Ska bli spännande att se hur folliklarna ser ut på fredag. Stora som om de hade fått anabola vill jag att de ska vara! Redo att plockas.

Sov gott allihop!

Avslappnad

Nu har jag lagt fram de tre "portioner" av sprutor och doser jag ska ta fram till på fredag morgon. Ska jag ta mer än så behöver jag mer Menopur. Recept på det får jag på fredag i så fall.

Jag känner mig så otroligt avslappnad. Missförstå mig inte men det känns som om jag inte bryr mig. I kroppen liksom. Jag tar sprutorna och kan ingenting göra. Mer än att spruta förstås. Jag går och tränar varje kväll med maken och det är ganska avslappnande i sig. Vi skojar lite och blänger lite på tonåringarna som slänger hantlar runt omkring sig. Vi är som ett medelålders par... Och det är faktiskt det vi är. I alla fall när jag tänker på vad en medelålders var för något när jag var tonåring. En 40-åring var definitivt en medelålders. En som var närmare döden än levande. Och nu är jag där och försöker få barn. HAHAHAA!! En döende som försöker få barn. Tur att tiderna förändras. Jag är alltid 28 inombords. Eller 23 ibland kanske. Tänk, det sa till och med min mormor när hon var 93 år. Att hon var 23 år inombords.

Jag tror att de flesta människor känner så. Det är när jag inser att det faktiskt inte är så som jag får det svårt.
Jag får svårt att förstå att jag har svårt att få barn för att jag förmodligen är i perimenopaus.
Jag får svårt att acceptera att min kropp inte vill producera tillräckligt med ägg och att jag kanske måste tigga till mig ett av en annan kvinna för att få barn.
Jag får svårt att acceptera att min kropp har ändrats på ett helt annat sätt än förut.

Men någonstans innerst inne så måste jag acceptera det och jag vet att jag lever ett fantastiskt rikt liv. Det är faktiskt underbart. Mitt liv. Kanske är det därför jag känner mig så avslappnad?
Antingen det eller så är det de där förbannade hormonerna som spelar mig fula spratt igen!

Kram

VUL 2

Äntligen en normal undersökning utan chocker.
Några äggblåsor har poppat upp. En sisådär 4-5 stycken. Läkaren tyckte att det såg bra ut och påpekade att "Nu ska vi bara se till att de inte spontansläpper. Vi vill styra när de ska lossna." Ett snabbt blodprov och sen vänta på att de skulle ringa och meddela hur jag ska fortsätta kuren.
Kl 14 ringde de.
Jag ska fortsätta med 450 enheter Menopur samt en spruta (0,25 mg) Orgalutran varje kväll t.o.m. torsdag. Nytt VUL blir det på fredag morgon och sen får vi se vad som händer. Läkaren trodde att en ägglossningsspruta blir först på lördagen men han kunde så klart inte säga något med säkerhet än.

Det känns otroligt skönt att veta att allt är som det ska. Sakta men säkert känns det som. Jag påpekade också att jag inte känner någon som helst biverkan som förra gången. Det var inget jag skulle oroa mig alls över. Att inte känna något i det här läget är bara bra för då vet man med säkerhet att inget dåligt händer i alla fall. Tjohoo!

Så jag och bästisen får ställa in vår beräknade fjällenresa ytterligare en gång. Men det gör inte det minsta.

KRAM där ute

Hjärteträning

Vilken skön dag jag har haft. Underbar.

Vi började dagen med att åka till en gammal herrgård och äta en lång och god frukost tillsammans med bästisen och hennes familj. Hennes barn är verkligen små fantastiska fenomen. Jag blir glad varje gång jag ser dem.
Vi hängde på herrgården hela förmiddagen och en bit in på eftermiddagen också. Satt bara och slappade, drack kaffe, åt geléhjärtan och pladdrade strunt.
Efteråt var vi så slutkörda jag och maken att jag somnade på soffan och han på sängen. Kärleksfullt så det förslår, hihihii.

Nu på kvällskvisten har vi tränat ihop och jag hoppas att konditionen och musklerna infinner sig snart. Hjärtat får sig i alla fall motion på löpbandet. Alltid något.

Om någon timme trycker jag i mig sista dosen innan VUL nr 2 imorgon bitti. Jag undrar jag, hur det blir. Förra IVF:en så fick jag ont i huvudet och jag kände mig lite svullen och öm. Den här gången känner jag ingenting. Undrar om det ska vara så? Kroppen kanske vant sig den här gången? Det är så svårt det här med kroppsliga fenomen. Jag har upptäckt att jag går och känner efter väldigt mycket. Det har jag aldrig gjort förut. Egentligen är det ganska onödigt eftersom kroppen hela tiden reagerar olika. Det enda man kan vara säker på är att kroppen gör som den vill. Hur mycket jag än försöker få det som jag vill.

Imorgon får jag och maken i alla fall reda på om kroppen vill samma sak som vi vill.
Hoppas att den gör oss lite nöjda i alla fall. Då blir jag varm i hjärtat.

Sov gott allihop!
KRAM

Pust

Det gick bra. Pust! Inga kommentarer. Bara glada, trevliga människor utan attityd. Såååå skönt! Inget fokus på varandras privatliv utan prat om livet i allmänhet. Väldigt, väldigt skönt.
Jag åkte hem tidigt med ursäkten att jag kände mig lite hängig (inte helt osant ändå...) så jag kunde ta injektionerna hemma. Väldans skönt.

80% av utstakad kur är nu avklarad. Imorgon tas den sista inplanerade sprutan tillsammans med en spruta Orgalutran, före VUL på måndag morgon. Det känns lite nervigt faktiskt. På något sätt känns det som att det inte har funkat den här gången heller. Det är något som inte stämmer men jag vet inte vad det är. Kan inte ta på det. Men det får jag väl reda på måndag.

Nu ska jag gå och lägga mig. Helt slut.

Sov gott alla goda människor där ute!

Bitmärken

Vill verkligen inte gå på middagen ikväll men nu känns det som om det är för sent att backa ur. Får nästan lite mini-ångest-panik. Om det nu skulle finnas någon sådan medicinsk term. Usch, jag vill verkligen inte.

Jag biter ihop men egentligen vill jag bara vara hemma, kramas och se på tv. Samla kraft. För på måndag kan det bli ett stort nederlag igen. Och om inte på måndag, så kanske senare i veckan. Då behöver jag mera kraft. Bokstavstjejerna sög musten ur mig igår och nu måste jag ladda om. De stal min energi, de fula gamarna.

Men jag biter ihop. Igen. Och igen. Och igen.

Igen

Efter gårdagens jobbiga tjejmiddag så ska jag på ytterligare en tjejmiddag ikväll. Urrrk... Av förståeliga skäl så är jag inte det minsta laddad. Allt som ligger uppdämt inom mig kommer att explodera och flöda ur mig som lava om jag hör en enda puckad kommentar till.


Utöver kommentarerna så ska jag fibbla med sprutorna på deras toalett också. Jag kan inte riktig förstå varför de inte kan ha en förblandad spruta som jag hade vid min första IVF-behandling? Puregonsprutan är det bara att vrida på så får man rätt dos.


Men nu... Oj, oj, oj vilket meck det är. Nu har jag engångssprutor, två olika engångsnålar, vätskeampuller och hormonburkarna. "Verktygen" har jag fått i en stor tygväska och själva hormonerna ligger paketerade tio och tio i ganska stora förpackningar. För en middag så får jag plocka ut det jag behöver och stoppa i en liten påse att ha i handväskan. Den ska jag ha med mig till middagen ikväll.

Jag ska försöka att komma ihåg att ta kort på hur det ser ut när jag "silar" så får ni se hur det ser ut. Misstänker att alla som är på middagen tror att jag är dålig i magen eller nåt eftersom jag är på toaletten så länge, hahahaa! Sånt kan jag bjuda på.

Nu kära vänner ska jag åka och kika på ugnar eftersom vår har gått sönder. Sen ska jag förbereda mig mentalt inför en vanlig, jäkla tjejmiddag. Och sånt kräver kraft.

Många varma kramar till er som hör av er, supportar och stöttar. Ni ger mig den styrka som saknas ibland. Tack.

So what?

Tänk dig att du ska på en middag hos en kompis. En kul festlig tjejmiddag. Din kompis har lagat fin mat och förberett lite välkomstdrinkar. Du själv står hemma och fixar till dig. Tar ett långt bad, piffar håret lite extra, lägger omsorgsfullt på lite extra smink för att bli festfin och sedan provar kläder lite för länge. Du anstränger dig för att se och känna dig fin inför kvällen som du ser fram emot.

Jag tog bilen till middagen. Skulle ju ändå inte dricka något. Jag har faktiskt gjort så tidigare och ibland ändrat mig och ställt bilen för att hämta den någon annan dag. Så det var inget konstigt med det. Dessutom kom jag på att alla de andra sju som skulle komma hade barn och måste ha genomgått en liknande situation själva. Det där med att smyga med att man inte dricker. De borde vara finkänsliga nog att förstå att de ska lämna mig ifred med närgångna frågor. Skulle man kunna tycka...

Vid välkomstdrinken gnällde alla på förkylningen som går nu. Tjejen F gnällde högljutt.
"Jag var förkyld huuuur länge som heeeelst"
"För mig var det så konstigt", sa jag, "jag fick blåsor på tungan i två dagar men blev aldrig sjuk till skillnad mot många på jobbet som legat däckade i flera dagar."
Ett snäsigt svar i irriterad ton kastades tillbaka.
"Ja, men det beror ju på att du inte har några barn som smittar ner dig så att du blir sjuk."

Varför säger man så? Vi som inte har barn umgås med folk. Vi träffar andra än snoriga ungar i hemmet. Man KAN faktiskt bli smittad av andra än barn. Jävla kossa. Så var den middagen förstörd.

Under middagen fick jag en magkänsla. Tjejen F och hennes kompis L träffar jag kanske fyra gånger per år och ändå så verkade de väldigt intresserad av mig och mitt liv. Tjejen L frågade hur jag och min man träffades. Jag berättade. Så kom nästa kommentar.
"Ja, träffar man någon så sent i livet så händer allt så fort. Man gifter sig och får barn på en gång. Varför vänta?"
Hon tittade mig i ögonen. Jag var tyst men hon fortsatte.
"För om man inte träffat någon tidigare i livet så är många inställda på att man inte träffar någon i hela sitt liv och då beror det ofta på att man har dålig erfarenhet av knäppa pojkvänner och är bitter. Har du känt så? Du har väl haft dumma pojkvänner?"

Men herregud! Vad är det frågan om?

"Jo, någon trist pojkvän har man väl haft annars hade jag ju inte träffat min man. Men varför skulle jag vara bitter för det?"

Vad är det med folk som ska statuera hur man är som person för att man träffat sin man sent i livet? Och varför påpeka det där med att man ska skaffa barn? Jag och min man är helt kapabla att leva våra liv helt själva. Jag känner mig själv. Jag är vuxen.
Jävla kossa nr 2. Hur mycket koskit ska man få nertryckt i halsen egentligen?

Jag satte mig och trixade med fjärrkontrollen till musiken för att få fram lite bra musik. På två röda sekunder var tjejen F runt mig som en orm. Hon satte sig på golvet bredvid mig och försökte skapa någon falsk förtrolighet mellan oss. Först lite kallprat (som vi alla egentligen redan avklarat vid välkomstdrinken) och så kom vi in på träning. Jag sa att jag börjat träna lite mer på allvar nu. Vill gärna gå ner några kilon eftersom jag lagt på mig.
"Va? Har du? Näääääeee...." (jävla hycklerska)
"Jo, det har jag och det ska bort till midsommar. Det är så kul att träna med maken också så det ska nog lyckas. Hahaha!"
"Det kan man inte tro. Jag menar, jag tycker att du har fått större bröst men jag trodde att det var för att du är gravid."
Hon stirrade på min urringning.

VAD I HELA JÄVLA HELVETE!!??!
Om jag nu skulle vara gravid så är det väl för fan inget jag skulle haspla ur mig till en full brud jag träffar fyra gånger per år?!?!
Och hur kul är det att få höra att man har fått jättepattar när man stått halva kvällen och fixat sig för att bli fin till middagen? Och hur kan man kommentera en människas fysiska utseende? Jag ser ut så här. LÅT MIG VARA!!!

"Nej, jag har verkligen inte fått större bröst jämfört med senast vi sågs. Jag såg ut så här då också och nu tränar jag. Gör det du med."
Hon förstod såklart inte vinken utan pladdrade om att hon inte hinner för hon har barn och det finns ingen tid men jag har ju tid. Jag har ju inga barn...
På något sätt kom vi in på hus också och att man vill och kan fixa i all evighet. Speciellt när man gillar inredning.
"Men du och din man är ju såna där DINK:s, Dual Income No Kids, så ni har ju både tid och råd. Det är ju bara att köpa det ni vill ha."
"Nja, man ska ju leva lite också..."

För att inte förstöra min bästis middag så bet jag ihop hela kvällen och spelade med. Jag valde att i huvudsak prata med de andra fyra tjejerna som är så mycket trevligare. Tjejen F och Tjejen L märkte att jag undvek dem. Men så fick det vara. Gamar kan vara utan mat länge har jag hört.

Det är precis sånt här som gör att jag blir asocial. Jag orkar inte. I de flesta fall kan jag svara för mig men det är inte kul att förstöra någons middag genom att säga ifrån och få folk att förstå att de är pinsamma kossor.
Inte heller vill jag diskutera det för då kommer alla att veta att vi försöker skaffa barn så att vi spricker. Då vet jag att alla frågor kommer. Och jag vill inte diskutera mitt privatliv på en tjejmiddag med sju mammor. Tänk vilka kommentarer som skulle komma då. Jösses....

Nu ska jag tillägga att vid middagen satt en tjej som jag träffat en del förut. Hon är polis och så otroligt lugn och cool. Jag vet att hon fått sin söta dotter genom IVF. När vi pratade om knäppa grannar så sa hon något klokt.

"Det spelar ingen roll vad folk säger till en. Det är bara att förstå att de inte menar något personligt med det de säger. Tänk bara: So what?, för du ska köra ditt eget race och de vet ändå inte vad de pratar om."

Tänk om hon vetat hur mycket de där orden betydde för mig just då. Det var som en uppenbarelse. Jag vill verkligen leva upp till vad hon sa för livet blir så mycket enklare då.

Idag är första dagen jag ska tänka "So what?" för all framtid. Jag kör mitt race.

Och kossor som Tjejen F och Tjejen L kan bara förstöra för sig själva.

Brorsan

Tänk att jag räknade ner när jag knaprade Provera men inte nu. Det ska det bli ändring på.
Igår: 20% av kuren avklarad.
Idag: 40% av kuren avklarad.

Jag känner inte av någon som helst biverkning. Inget som ömmar eller känns svullet. Än så länge.
Varför gör det ondare för varje gång man tar sprutorna? Idag sa jag till och med "aj". Eller är det helt mentalt? Förmodligen är det så men det finns ingen förklaring till det heller. Så det är väl bara att acceptera och bita ihop. Jag fokuserar på skutresultatet som jag vill uppnå istället.

För övrigt har det varit en galen dag på jobbet och det var faktiskt ganska skönt. Jag har inte haft en tanke på annat än jobbet. Full fart och mycket att göra. Precis som jag gillar.

Imorgon ska jag ringa min fantastiska lillebror också. Honom har jag inte alls berättat om men han är det finaste som finns. Han vet allt om mig och IVF:en. Min man brukar säga att han tycker att det är konstigt att jag pratar mens med min bror. Jag förklarar att det är ganska oundvikligt när man håller på med IVF och att min bror är härdad. Vi har alltid stått varandra nära så jag tror inte att han blir så chockad. Det är inte så att jag berättar detaljer direkt. Och det är inte mensen som är huvudtemat i våra samtal. Hur trist skulle inte det vara?! Och lite rubbat kanske.
Inser att jag har otroligt fina människor omkring mig. Vilken tur jag har!

Förresten ska jag springa Vårruset med jobbkompisarna. Det blir skoj.

KRAM på er

Sprutkompis

Så har jag då tagit den här IVF-omgångens första spruta. Menopur 450 enheter.
Den här gången togs den vid vardagsrumsbordet. Om någon gått förbi utanför så såg det nog ut som en knarksession igen... Vi blir knarkparet på hörnan. Typ.
Närmaste grannen vill bjuda in oss till sig för första gången någon gång framöver. Hahahaa! Nu slog det mig att om de bjuder på vin kan jag bara säga att jag är nykterist så slipper jag någonsin förklara något inför dem om jag inte kan dricka. Då kommer de nog höja på ögonbrynen. En knarkare som är nykterist. Fniss.

Jag kan inte riktigt tro att det här händer. Att jag har börjat med injektionerna igen. Det känns overkligt. Det blev så oväntat på något sätt. Speciellt efter att jag blev så hysterisk när mensen kom. Jag var övertygad om att jag skulle bli tvingad att vänta så jag kunde verkligen inte slappna av alls. Kan villigt erkänna att jag blev otroligt deppig. Att det ska vara så jäkla jobbigt allting.

Förresten, bästaste bästisen ringde idag och bad om ursäkt för att hon frågade så mycket om behandlingen och om vad nästa steg är hela tiden.
"Men snälla du, det är därför jag har berättat för dig. Jag orkar med dina frågor för du är min bästis. Det är alla andra som är nyfikna jag inte klarar av att hantera.", svarade jag och fortsatte,
"Tänk om "alla" visste och jag gick på en fest. Då är jag övertygad om att en del av våra nyfikna bekanta skulle komma upp med en massa frågor och lägga huvudet på sned och tycka synd om mig när jag berättat att det gått åt pipan med en behandling. Sen skulle de fråga varför. Alternativt så skulle de bara försöka peppa och komma med en klämkäck kommentar. Inget av det orkar jag med. I ett sånt fall vill jag ju bara kunna njuta av festen. Men om du frågar så är det av ärligt intresse och för att du bryr dig. Det orkar jag hantera och jag svarar gärna."

Jag tror att hon blev lite lugnare av mitt svar och för mig gick det verkligen upp ett ljus. Det är faktiskt just därför jag inte vill berätta för alla. För en del ytligt bekanta som finns i yttre bekantskapskretsen litar jag absolut inte på och de pratar så mycket strunt. IVF:en är alldeles för viktig för mig för att jag ska bjuda på att den ska bli en del av deras struntprat. Just därför.

Det kan nog göra mig lite asocial ibland men även det lär jag mig av. Jag får vara mer social sen istället. Det viktigaste är att de jag litar på fortfarande finns där, med frågor eller inte.
På fredag har bästisen middag hemma och hon frågade om hon ska göra en hemlig välkomstdrink utan alkohol till mig. Hur bra människa får man bli?!? Jag har funderat massor på vad jag ska komma med för ursäkt den här gången. Nu löser det sig. Jag kan sippa på min välkomstdrink och sen skylla på känslig mage eller nåt. Hon är ta mig tusan den absolut bästa kompis som finns. Det är så att jag börjar gråta.

Fina, fina bästaste bästisen. Jag önskar alla en vän som henne.

KRAM på er allihop!