Antibiotika?

Tänk, nu är vi i vecka 17! Jösses... Det går framåt, hihi!

Jag gar nog en bula på magen ändå. Kollegorna noterade det idag. Själv känner jag mig bara lite tjockare än vanligt, inte så gravid. Det ska bli så spännande att se hur allt blir den här gången! 

Jag har tänkt mycket på vilken av alla medikament jag tagit som verkligen hjälpt till. Då menar jag främst den extra glukosen, antibiotikan, blodförtunnande och kortisonet.

Antibiotikan är jag extra nyfiken på eftersom allt jag vet är att det är "sånt man får vid operationer ibland". Jag har ingen aning om vilken typ av antibiotika det var.

En del kämparsystrar jag varit i kontakt med har blivit gravida just i samband med en penicillinkur också. Det är urintressant! Och nu har det slagit mig att det finns ju många olika slags penicillin. Undrar vilket som är det vanligaste vid graviditeter och om någon tagit penicillin medvetet vid IVF/ÄD? 

Vet någon av er som läser här vad folk tagit eller har ni själva tagit penicillin just vid IVF/ÄD? Vilken sort är det som tas?

Undrar hur stor verkan antibiotikan har...

Jag är bara så nyfiken! Att jag inte funderat kring detta mer och tidigare.

Hoppas att ni vet mer än jag och vill dela med er!

Kramar

Det går framåt

Åh, jag blir galen på det här med min mailadress!
Jag hade en som var så bra. Jag har den i och för sig fortfarande men jag kan inte logga in på den. Jag trodde mig faktiskt veta lösenordet men jag kommer bara inte in. Det är en hotmailadress och jag har svarat på en massa frågor så att de (msn)  ska kunna hjälpa mig att ställa tillbaka lösenordet, men tydligen så svarar jag inte "rätt" på frågorna så de vägrar att öppna mailkontot åt mig. Suck!
Så förlåt om jag inte svarat på mail… Jag funderar på att öppna en ny mailadress istället men har inte bestämt mig ännu. Vi får se hur jag gör.

Det går bra med pillerknaprandet. Jag är lite fundersam bara. Det är lite rosa slem (ursäkta detaljerna…) som kommer på pappret då och då och jag kan inte minnas att jag varit med om det tidigare. Det kanske är helt ok att det är så? Jag försöker tänka positivt och att det bara är en långsam läkning från hysteroskopin och att det inte har någon som helst betydelse. Men ändå… Ni vet hur man nojjar när det kommer till sånt här. Och analyserar.
Jag ska fråga Fru Gyn imorgon om det tänkte jag.

Idag är jag ledig med en febrig liten Mini. Det betyder inte att det är lugnt direkt… Nej då, det är full fart trots feber.

Kramas där ute!

Klantig?

Tack goa ni!

Igår kom mensen som en störtflod. Den blev lite försenad eftersom min ovana att ta piller numera, skapade några glömska tillfällen under Primolutkuren. Förbenat irriterande! Jag undrar om det är "tillåtet" att ha mens när man gör hysteroskopi?

Om inte blir jag såååå matt...på mig själv.

Måste googla!

Kram

Kallelsen

Återigen har det gått en tid sedan senaste inlägget. Det är inte riktigt meningen utan det bara blir så.
Naturligtvis så läser jag era kommentarer. Om och om igen. De är verkligen kloka ord vartenda ett av dem ni skrivit. Tack! Era ord har faktiskt hjälpt mig mycket i mina tankar. Ni är ovärderliga.

Här hemma pratar vi inte längre om försöket. Det blir lite för mycket helt enkelt. Just nu fokuserar vi på roliga saker som har med huset att göra. Det är mycket som ska göras; nya möbler, planera trädgård, måla huset…. Faktum är att jag skulle kunna starta en hus och hem-blogg istället, hahaa! Tror att jag kan varenda inredningssajt vid det här laget…

Jag har fått kallelsen till hysteroskopin, men tiden jag fick fungerade inte alls så jag ringde och bad om att få en ny tid i december. Då kommer jag inte att jobba lika mycket och kan lätt ägna en hel dag eller två för ingreppet. För ska vi nu genomgå ett försök till så vill jag göra det i lugn och ro. Jag vill inte känna stress eller minsta obekvämhet. Jag tror att jag vill försöka en sista gång. Fina M däremot är nöjd så det kan bli en diskussion kring försöket. Men jag känner att vi måste ta den. Det får bli i december.
Det kanske låter som att vi stoppar huvudet i sanden, men det känns inte så. Det känns bara som att vi tar en sak i taget, och just nu måste vi få fixa till vårt hem så att det blir beboeligt och mysigt.

Igår hade vi förresten besök av två kompisar som har ett barn i Minis ålder och en liten tremånaders. En otroligt liten söt unge! Jag fick hålla henne men konstigt nog så visste jag inte riktigt hur jag skulle hålla. Det var som om jag aldrig hållit i ett barn. Mycket märklig känsla.
När familjen anlände så hade de med sig skötväskor, liggvagn, blöjor, filtar, hela kånkarongen… Och när mamman satte sig i soffan för att amma så kände jag bara ett "vad skönt att slippa allt sånt där"… Inte den mest logiska tanke när jag funderar på och vill, ha ett barn till. Jag vet. Och ändå så vill jag faktiskt hålla på med allt det där. Babymolnet. Myspys och kladd. Bebissnusande och blöjbyten. Gulliga minikläder och kräkfläckar. Jag vill verkligen ha allt det där!
Och samtidigt få ge Mini ett syskon att busa med. Eller inte. Det vet man ju aldrig hur det blir. Syskon behöver inte vara bästa vänner och de kanske går helt skilda vägar i livet. Men ändå. Jag vill ge dem varandra.

Ja, livet är inte så lätt, det vill jag lova. I december så får vi se vilken väg mitt tar.
Men jag skriver så klart här igen innan dess!


Kram

Bombsäkert

Ingen kallelse till KK har kommit ännu. På något sätt känns det skönt för så länge den inte kommer så behöver inga beslut tas.
Det känns mycket märkligt allting. Från att ha varit så syskonfokuserad till att bli en tvekare är inte varje dag, liksom.
Jag bollar positivt och negativt i mitt huvud hela dagarna.
Det negativa är att jag fyller 45 år idag. Jag skulle bli en "gammal" mamma. Nu är jag trots allt ganska ung i sinnet och min kropp verkar hänga med, men ändå. Kanske borde jag lägga allt fokus på min goa tjej och inte riskera något?
Samtidigt så säger alla att jag är så ung. Jo, 45 år är inte direkt gammalt. Jag tycker verkligen inte det.
Allt är så individuellt.
Och så finns det den där om att man ska överleva sina barns student och allt sånt, men så kan jag bara inte resonera. Min mamma dog strax efter att hon fyllt 50 år. Det går aldrig att räkna med att man ska överleva någon. Eller något. Jag kan dö imorgon.
En f.d. kollega sa att hon jobbar med en tjej som är 48 år som ammade och min kollega tyckte att det såg "osmakligt" ut. Jag kunde inte låta bli att svara...
"För dig, ja. Men det är ju inte du som äter, det är bebisen och den tycker nog inte att det är osmakligt." Och så skrattade vi bort det. Jag tänker att om jag skulle bli mamma igen så kommer hon nog att ångra sina ord när jag sitter och ammar, hehehe.
Jag är ju lite så till naturen, jag struntar i vad folk säger om mina personliga val och ändå sitter jag och vill ha hela världens input just nu. Helst vill jag att någon tar beslut åt mig.

Här hemma har vi inte pratat så mycket mer om det hela, faktiskt. Jag vet att Fina M är nöjd som det är och jag kanske borde följa honom i det, men jag vill känna mig säker. Kanske går det inte att bli säker i det här? Det är kanske så det är, att man får liksom gå vidare och lämna allt bakom sig bara? Och att det är det som är så svårt för mig? Eller så VILL jag verkligen ha ett till barn?
Jag vet inte själv längre. Allt har blivit så rörigt.
Om jag nu skulle ta beslutet att jag vill ha fler barn, ja, då kanske Fina M har hunnit att ändra sig helt och INTE vill ha fler barn alls. Bestämt sig ännu mer, liksom. Som det är just nu så fokuserar vi på att flytta in i nya huset med allt vad det innebär med bärande, kåkande, inredning och komma till rätta. Ingen av oss orkar prata om annat just nu.
Så vi väntar lite till.
Väntar på kallelsen. Den briserande bomben.

Kramar

Tvivel eller inte

Ja, hur går det egentligen?

Jo, jag gick till Fru Gyn som tog lite blodtryck och pratade om allt. Så skickade hon remissen till KK som ska göra hysteroskopin. Hon påpekade att det kan ta ett tag men att jag gott kan tjata lite så kan de hålla mig i åtanke vid ett återbud.

Men...nu är det jag som börjat att tvivla.

Eller kanske inte tvivla ordentligt, men jag tänker väääldigt mycket på syskonförsöket numer. Vi har det så bra, jag är äldre nu, orkar vi/jag?, tänk om något går riktigt snett?, många tankar...

Samtidigt...tänk om jag ångrar mig om vi inte försöker igen? 

Jag vill men ändå inte. Jag är rädd för att avstå men är också rädd för att försöka.

Och jag blir inte klok på mig själv eller mina tankegångar. Tänk om någon kunde bestämma, ta beslut, åt oss. Det skulle vara så rackarns bekvämt!

Eller om jag hade samma ilska och glöd som tidigare. Då orkade jag ta varje fight som dök upp. Nu tänker jag ständigt på Mini och hur bra vi har det och hur välsignade vi är. Det vill jag inte förstöra.

Det var då tusan att alla dessa tankar skulle dyka upp! Det stör mig så mycket!

Men jag tror att "ja, vi försöker"-tankarna väger lite tyngre just nu. Vi får se helt enkelt.

I övrigt så har flytten tagit all vår tid och nu lever vi äntligen i vårt nya hus med flyttkartonger överallt. Det är kaos, men ett mycket hemtrevligt sådant. Vi stressar inte.

Mini är överlycklig över eget rum, egen säng, stora ytor och många kartonger.

Det värmer i mammahjärtat att se henne.

Verkligen.

Och hon har börjat att intressera sig för människokroppen. Hon pratar mycket om skelettet, hjärtat och hjärnan.

Snart kommer nog pratet om hur vi kommer till allihop. Då blir det dags. Dags att berätta att vi fått ett ägg för mina var trasiga. Och sen är det inte så mycket mer med det. Att det finns olika sätt att bli till på och att små, fina Minisar kan bli till med ett gåvoägg. Det är inte fy skam, inte! Det är magi utöver det vanliga minsann! Guldägg.

Ja, snart är det dags att berätta. Det ska bli fina samtal. Det tror jag allt att det blir.

Kanske tycker vi att vi ska försöka hitta ett till guldägg också. Vi får se. Jag måste tänka lite till bara.

Lite till.

Kram

Beslut

Hysteroskopi är det ju AVA vill att jag ska göra! Inget annat… Jag blandar altid ihop de där begreppen, ungefär som att jag också alltid blandar ihop alla mediciner som ju alltid börjar på "pro"; progesteron, progynon etc.

Så, hysteroskopi är det. Då sövs man och de går in med en kamera och kan även avlägsna eventuella polyper eller annat som riskerar att förstöra för våra embryon. Ingen stor grej, men det är tur att jag i så fall sövs!

Nu har jag resonerat klart också. Fina M är nöjd som det är men förstår mig också och blir så klart inte alls ledsen om vi försöker igen. Jag resonerar som så att om vi inte gör ett försök till så kommer jag nog gå och tänka en hel del på vad som hade varit om hade gjort hysteroskopin och ett försök till. Jag menar, det känns som om vi inte har gjort allt vi kunnat ännu. Det känns som om hysteroskopin är det sista vi gör, sen har vi tusan försökt allt. Verkligen.

Imorgon ringer jag till Gru Gyn och ber om en remiss till Ultragyn för en hysteroskopi.

Kram

Beroende?

Imorgon skulle vi ha träffat goda vänner men Mini har lyckats få en ögoninfektion (ska aldrig mer besöka lekrum i köpcentrum... en enda stor smitthärd!) och feber så vi fick snällt ställa in.
När vi pratade med dem i telefonen så pratade vi om deras relativt små bebisar. Tvillingar.
Då högg det till i "barntarmen". Jag vill igen. Bara ett till försök.
Har jag blivit beroende? KAN jag ens ge upp detta med fler barn? Det borde jag kunna för jag är inte avgrundsledsen längre. Det gör mig inget om det inte blir fler barn, men åååh, vad mysigt det skulle vara! Längtan finns kvar med andra ord.

AVA har sagt att de vill att jag gör en hydroskopi innan nästa försök. Jag har pratat med en kompis som gjort det och säger att det inte känns så mycket. Man är ju sövd. Det visste jag inte! Då känns det inte lika hemskt. För nuförtiden har jag blivit så känslig inne i hela underlivet och nedermagen att varje liten undersökning är en plåga. Det gör på riktigt ganska ont i mig när jag genomgår ett vanligt VUL. Jag vet inte varför det är så och jag är inte gnällig alls av mig när det kommer till sånt, men min Fru Gyn hävdar att det kan bli så om man har lite traumatiska upplevelser kring allt som har med sånt här att göra. Hon tycker inte alls att det är konstigt att jag blivit så känslig.
Nähä. Men hursom, det känns lättare att göra hydroskopi om jag får vara sövd. Annars skulle jag nog spy av smärta.
Nästa vecka ska jag nog ringa och kolla med Fru Gyn. Jag känner ingen brådska, men om vi nu ska köra på igen så vill jag inte heller dra ut på det. Snarare få det överstökat så fort som möjligt.
Men vi måste tänka lite till. Fundera. Bolla. Känna efter bara lite till.

Kram

Lite kvällstankar bara

Alltså, det här med "trotsålder", det är ju faktiskt sååå kul!
Ordet "trots" låter lite nedlåtande i mina öron men jag har full förståelse för själva uttrycket (eller vad man nu ska kalla det). Det ÄR de facto en massa "nej" och "jag kan" och allt sånt trotsigt, men jag ler varje gång jag hör det. Det är sant. Min fina lilla tjej hittar sig själv och utvecklas. Det är helt galet kul att se och höra!
Självklart kan jag bli trött när hon inte vill NÅGONTING men vaddå, hon är en person och det är det jag och Fina M har fått kämpa något helt otroligt för att nå. Att få ha en liten "illbatting" i vår familj. En liten egen vilja med charm och personlighet. Fasen vilken tur vi har haft!
Och jag måste erkänna att trotset får mig att stanna upp ibland och sakta ner i vardagsstressen som ibland uppkommer utan att jag tänker på det. Så kanske, kanske är det så att jag lär mig minst lika mycket som Mini.
Åh, jag önskar att jag hade typ tio ungar! Massor med jobb säkert, men det måste vara så berikande också. Tror jag.

Kram

Räknenojja

Alltså... Vid tidigare insättningar så har ju testdagen varit 14 dagar efter insättning, men då har vi testat på dag 11 eller 12 och fått plus några gånger (3 ggr). Med 2-3-dagars odlingar.

Nu är det 5-dagars. Borde jag inte kunna testa ungefär 2 dagar tidigare då? Säg vid dag 10, och få chans att se ett plus redan då? Eller tänker jag fel nu?

Kram

Nytänk?

Sedan mitt förra inlägg har jag funderat lite. På det där med att jag fått för mig att folk ska göra eller tänka på ett visst sätt efter att jag berättat om ÄD.

Jag känner faktiskt inte igen mig själv i såna tankar. Jag som alltid gått den väg som känns bäst för mig och faktiskt inte brytt mig om vad folk tycker om mina val i livet. Det är mysko att jag helt plötsligt tänker annorlunda och jag undrar vad det beror på? Kan det ha med Mini att göra? Något slags beskyddande? Eller har jag blivit annorlunda som person? Eller vill jag bara låta det vara till dess nästa försök är över i alla fall?

Själv har jag aldrig brytt mig om hur barn kommit till världen, jag älskar alla ungar oavsett, så vad säger att andra skulle göra det? 

Hmmm, jag får nog faktiskt tänka lite till och hitta tillbaka till mitt gamla tänk. Det kändes enklare så. Att bara köra på.

Kram

Närvaro

Jag vet inte vad jag ska skriva. Just nu är det så mycket så jag orkar inte ens sortera tankarna. Jag bara kör på.
Upp tidigt på morgonen (om jag inte lämnar på dagis), till jobbet, hem sent (om jag inte hämtar på dagis), äta, umgås och leka samtidigt som vi planerar och pratar om husbygge, jobbiga grannar, pengar och dagis (typ), natta Mini, jobba igen, sova några timmar och så upp igen.
Och det går i ett galet tempo allting. Undrar när jag ska hinna träna inför Tjejvasan? Och snön har nästan försvunnit så jag måste åka till konstsnöspår om det ska tränas.
Men jag är väl alldeles särdeles vanlig med ett sånt liv, gissar jag. En vanlig svennebanan. Ekorrhjulet.

Viktigast av allt är i alla fall Mini. När jag inte jobbar eller är vuxen, så sätter jag telefonen på ljudlös och är med Mini i nuet. Jag tror på sånt. Jag tror på föräldrars närvaro och engagemang i stunden. Barn ska bli sedda och lyssnas på. För mig är det jätteviktigt.
Naturligtvis ska jag som vuxen visa var gränser går och vara ett stöd, men jag tycker att det är enormt viktigt att se barn som individer och visa dem hur man ger och tar i livet i största allmänhet. Och att allt har sin tid. Vi stressar aldrig till dagis och vid lämning, och aldrig när vi ska gå därifrån heller. Jorden snurrar ändå, liksom. Och när vi pratar så ser vi varandra i ögonen. En vacker dag så sluts de nämligen. Så det gäller att kramas mycket också!
Det där kan låta ganska pretentiöst och "överarbetat", men det är det inte. Vi är faktiskt ganska avslappnade och närvaro i lek och bus är ju precis lika viktigt som i vardagsbestyren. Jag tycker bara att det handlar om just engagemang i den individ jag har ett enormt ansvar för. Närvaro, inte bara fysiskt utan även mentalt. Det är så jag vill ha det själv om jag pratar med någon så självklart vill jag ge det till Mini.
Därför är det också extra skönt att ha det fokuset när ekorrhjulet snurrar. Det går lite långsammare med Mini och det är ju helt fantastiskt! Tänk att en så liten individ kan ha en sån inverkan på sin omgivning. Barn är ta mig tusan helt magiska på alla sätt och vis.

Häromdagen när jag hämtade Mini på dagis så hörde jag en mamma prata med sin son som är i 4-årsåldern. Hon lät så otroligt nedlåtande i tonen och ordval mot honom, att jag verkligen reagerade. Mina ögon liksom drogs ofrivilligt (för jag vill normalt sett verkligen inte lägga mig i hur andra uppfostrar sina barn eller vad de tror på) till hennes i en slags ledsam förundran över hur man kan tala till sitt barn, eller till vem som helst faktiskt, med en sån ton. Hon reagerade tillbaka genom att ändra tonläge och ord. Tänk, hon förstod att hon inte lät speciellt trevlig och ändrade sig! Och hon förstod också att hennes son faktiskt bara är ett barn och att hennes stress inte har med honom att göra. Det är inte så himlans lätt att hänga med i vuxnas tempo alla gånger när man är liten. Så är det ju bara, det vet alla.
Men bäst av allt var att hon faktiskt hukade sig och gav sin son en kram just på grund av hennes egen insikt. Ett litet "förlåt" och en stor närvaro.
Och ekorrhjulet saktade ner lite igen. Aaah, underbara barn!

Och det blev visst ett inlägg här ändå. Kring något som ligger mig varmt om hjärtat.

Kramas i kylan

Nytt år, nya tider

God fortsättning på er!
Hoppas att jul och nyår har varit till belåtenhet. Själv har jag gjort det jag tycker om bäst; umgåtts och ätit. Det sistnämnda har det blivit lite väl mycket av så i år har jag avlagt två nyårslöften:

- Jag ska gå ner 10 kilo.
- Jag ska få en lyckad graviditet.

Mycket bra löften tycker jag.
Så... jag började året med en dunderfrukost och till lunch blev det bl.a. coca cola. Inte så bra början. Så är det när man inte har någon karaktär, hehehe. Men det går i alla fall att göra något åt det. Jag får skärpa mig helt enkelt.

Det andra jag har gjort för att infria mitt andra nyårslöfte var att gå in på WeRLabs och beställa de prover jag behöver inför våra nya ÄD-försök. Det gick väldans smidigt och jag kan tipsa om att under vecka 1 och 2 så får man hjärttestet gratis så jag passade på att beställa även det för både mig och Fina M.
Jag kan också meddela att jag framfört våra önskemål till Rickard om en spridning av WeRLabs tjänster ut till övriga landet. Eller, ja, i alla fall till några större städer ute i landet, så att det inte blir så lång resväg för de som desperat behöver hjälp med labbprover. Så nu hoppas jag att han kan expandera!

Nu ska vi också fylla i formulären vi fått från AVA. Det är info om mig, info om Fina M, önskemål om donatorn samt avtal som ska fyllas i och skrivas på. Sen är det bara att tuta och köra så snart vi har labbsvaren.
Förresten, när jag var i Riga sist så noterade jag att gamla AVA hade bytt logga. Uppenbarligen så tillhör den kliniken numer Fertinova (om ni klickar på länken måste jag be er att läsa fliknamnen noga... "Barnslöshet", lite komiskt i IVF-sammanhang, hihihi!).
Det kan vara en förklaring till att Dr Fodina m.fl. lämnade den kliniken. De kanske inte ville vara kvar. Men oavsett så gjorde de det på ett inte så snyggt sätt. Å andra sidan tycker jag att kliniken även borde meddela sina kunder om att de nu ingår hos Fertinova.
Bara lite tankar jag har kring allt det där. Det är alltid skönt att få en förklaring till sån turbulens som det blev. Men nu lämnar jag det bakom mig.

Jag ser fram emot 2014. Det kommer att bli ett bra år, det känner jag på mig.
Kärleken frodas. Husbygget blir klart. ÄD-försök kommer att lyckas. Nya jobbuppdrag rullar in. Träningen tas upp igen. Nya spännande kontakter kommer att knytas och gamla kontakter kommer att spira ytterligare.
Det känns bra. Jag har höga förväntningar och jag ser fram emot att de införlivas. Jag tror helt och fullt på det.

Och allra först; 2-årskalas för vår underbara, goa, härliga lilla Mini som tar världen med storm och gör den till sin egen. Precis som det ska vara. Älskade unge!

Nytt år, nya tider.

Kramar

Kliniksvar

Vi har fått svar från kliniken. Ett långt, utförligt och bra svar. Förtroendeingivande.
Det känns bra eftersom jag var lite skeptisk innan, även om jag tycker att Fodina är bra.
Och koordinatorn kom ihåg mig så det var inga problem med något.
Vi behöver ta en del nya prover, men det är inga problem. Tror jag. I så fall blir problemet för Fina M, men kanske att min Fru Gyn kan hjälpa honom också i det här fallet. Annars får vi väl bråka med vårdcentralen igen. Suck.

Det blir den nya kliniken. Så blir det.
Vi kan också skicka ett foto på mig så är det lättare för dem att hitta en donator som liknar mig så mycket som möjligt. Det känns bra. Helst vill jag skicka ett foto på Mini. Det känns nästan viktigare, vilket är en märklig känsla för som mottagare av donationsägg så spelar ju sånt egentligen inte alls någon roll. Jag blir lycklig bara jag kan få bli gravid. Barn är barn och de är det finaste som finns, oavsett var och hur de kommer till världen och hur de ser ut. Så egentligen spelar det där med donatorn ingen roll, ändå bryr jag mig. Mycket märkligt!
Hursom, nu eller aldrig. Så känns det. Vi MÅSTE lyckas.

Jag börjar få svårt att se barnvagnar på stan. Det är inte ett gott tecken.

Imorgon drar vi till Skåne-land och gosar med morfar och hans snälla, härliga sambo. Och så får vi träffa en annan kämpar-medsyster som kommit att bli en riktigt god vän. Så härligt att få hänga lite med någon som förstår.
Det blir jul i år med.

Jag tar nog lite julpaus i skrivandet och dyker upp här kring nyår igen.

Så till alla vänliga själar där ute: jag önskar er en omtänksam och kärleksfull GOD JUL.




Tycker att den där tomten är lite söt på sin gråa vägg och bittra kommentar...

Många kramar

Gynbesök och kliniktankar

Idag har jag träffat Fru Gyn igen. Vi pratade och planerade lite och nu är det bestämt att jag ringer när jag vet mer. Och så kollade hon slemhinnan och allt såg mer än perfekt ut, enligt henne.
Hon skrev också ut vartenda provsvar jag någonsin tagit sedan 2008. Det var en hel del. Fyra A4-sidor... Men nu har jag dem inför samtal med nya AVA. För jag mailade dem en del frågor precis nu. Hoppas att jag får svar imorgon för då har vi en del att tänka på under julen och sen kan vi ta ett beslut. Ett mer övervägt beslut även om det lutar åt att vi byter klinik.
Vår nuvarande klinik har vi fortfarande kontakt med och de vill leta upp en ny donator som är så lik vår förra donator som möjligt. Vi har inte gett något ok för det ännu eftersom vi inte är helt säkra än.

Vi kan tyckas låta otroligt veliga just nu, men det är mycket pengar och vi är trots allt kunder mer än patienter. Jo, så ser jag det. Klinikerna tjänar grymma pengar på oss så det är klart att vi ska välja den vi tror mest på. Konkurrensen är hård och i IVF-världen är det viktigt att inte glömma att man till syvende och sist ska välja helt efter eget hjärta, men gärna med mycket fakta i handen också.
Det är svårt att veta vad som egentligen är bra. I vårt fall så vet vi att Dr Fodina är bra och att vi trivdes med henne. Det betyder mycket för mig. Och faktamässigt så får hon till många graviditeter. Men vi vill väga alla för och emot så gott vi kan. Snart vet vi vad vi vill.

Mensen jag hade slutade förresten i lördags. Skönt! Den var ytterst sparsam och det var också skönt! Skönt att slippa floder. Nu känner jag mig normal igen.

Och på jobbet rullar allt på. Vardag. Ingen vet vad som händer i mitt liv och det känns ganska absurt att småljuga hela tiden. Ingen vet något och då har jag en tjej på jobbet som också blivit en god vän. Det känns lite konstigt att inte vara helt ärlig om sig själv gentemot henne när hon bjuder på sig själv så mycket. Men hon får nog reda på allt om vår ÄD en vacker dag. Lite längre fram. Inte nu. Jag ljuger gärna lite till bara jag får ha detta privata för oss själva. För jag märker att jag har blivit mycket mer lättrörd efter senaste missfallet. Jag får tårar i ögonen om jag pratar om våra försök. Det är jobbigt.
Tänk, innan våra syskonförsök var jag så självsäker. Jag var så otroligt bestämd i att jag inte skulle ta ett misslyckande så hårt eftersom vi har Mini. Det skulle liksom inte vara så farligt att få ett minus då. Trodde jag. Tänk vad fel jag hade! Så kan det bli. Inte alls som jag trodde, med andra ord.
Så kan det vara. Livet. Det luras så ofta.

Kram

Beslutsångest

Nu är det dags att ta beslut.

Fina M vill också försöka igen.

Men... Kliniken får inte tag i vår donator. 

Därför måste vi ta en del beslut.

Antingen fortsätter vi med den nuvarande kliniken. Fördelen med det är att de tänker hitta en ny donator som är så lik vår gamla donator som möjligt. Jag behöver bara ta ett TSH-prov också och sen är det bara att köra på. Jag har meddelat kliniken att jag inte tänker göra hydroskopi.

Nackdelen med att köra vidare med nuvarande klinik, är att jag tycker att doktorn inte är så bra som den förra samt att jag kommer att självmedicinera med prednisolon och fragmin.

Om vi väljer att gå till den andra kliniken så får vi den doktor jag tycker är bäst.

Nackdelen är att jag vet inte så mycket om den kliniken, jag får ta alla nya blodprov igen samt att de inte kommer ihåg hur min gamla donator var så det blir svårt att hitta en ny donator som är så lik henne som möjligt. Å andra sidan så får de hitta någon som är så lik mig som möjligt.

Jag känner mig också tveksam till hur den nya kliniken och min förra läkare betedde sig mot den klinik vi är på nu. Det var så extremt oproffsigt och fult gjort så det känns lite konstigt att vända sig till dem. De känns lite opålitliga, eller hur jag nu ska uttrycka mig.

Valet och kvalet, med andra ord.

Jaga var så inne på att byta klinik men nu vet jag inte. Jag försöker få fram magkänslan.

Hur hade ni gjort eller tänkt? Det är jättesvårt att bestämma sig, tycker jag! 

Jag har redan fått massor av bra kommentarer och mail som jag tacksamt läser flera gånger om och om igen. 

Ni får väldigt gärna fortsätta att hjälpa oss med lite olika infallsvinklar. Väldigt gärna.

Det är så svårt att välja!

Kram

Magkänslan

Phu! Luften har gått ur mig lite. Hjärnan är helt urblåst och jag känner inte igen mig själv riktigt.
Jag brukar ju vara den som alltid har energi och ork, men nu... Urlakad.

När jag läste mailet om behandling, som vi fick från AVA, så tappade jag lusten helt. Lusten att fortsätta. Eller, vänta... jag tappade nog inte lusten men däremot mycket av orken. Att hålla på och fortsätta med nya grejer som hysteroskopi blev liksom droppen som fick bägaren att rinna över. Jag orkar inte hålla på att diskutera med Fru Gyn här hemma och dravla om vad AVA vill och så ska det skrivas remisser och tas en massa prover igen och så ska det hit och så ska det dit. Fan. Jag är TRÖTT. Urlakad. Finito. Slut som artist. Varför är det ingen som förstår det?
Det senaste missfallet och bristen på respekt på KK blev också en sån där droppe som fyllde bägaren. Vem som helst som hade sett mig på akuten den dagen hade gett mig en kram och varit lite försiktig. Vem som helst som hade förstått. Men jag glömmer alltid att de enda som förstår till fullo är de som är i en liknande sits själva. Tack för att ni finns!
Ja, nu skulle jag inte gnälla, men jag är i alla fall så otroligt slut av allt att jag inte orkar göra någon hysteroskopi. AVA vill nämligen att jag ska skrapas då också. Skrapa livmoderväggen från eventuell gammal vävnad. Inte från missfallet, utan bara rent generellt för att det gynnar fertiliteten med lite ny och frisk vävnad.
När jag läste det så kändes det inte rätt i maggropen alls. Varför ska jag göra det?
Jag blev gravid med Mini, jag blev gravid igen men fick utomkveds, jag blev gravid igen men fick missfall och jag har bara fått ett minus av våra tre försök efter Mini. Som min kära Fru Gyn sa:
"Du BLIR ju gravid! Det är bara dina egna ägg som inte vill vara med längre."
Precis. Och det finns en ökad, om än dock liten, risk för olika slags sammanväxningar.
Däremot sa hon att om jag vill göra hysteroskopin så kunde jag göra en hydrosonografi först. Då fyller man livmodern med koksaltlösning och för in en kamera och kikar runt lite. Typ. Så vet man vad som finns att ta hand om innan hysteroskopin.
Det sa jag först ja till men nu har jag ändrat mig. Jag vill inte göra någonting. Efter en hysteroskopi med skrap så kommer jag att blöda och sen måste jag gå och vänta ännu längre på mensen, vilket betyder en uppskjuten behandling. Jag har inte tid med sånt. Jag börjar bli gammal (allt är relativt!). Jag vill faktiskt bara ha vår gamla donator, köra på med progynon och progesteron och vara nöjd. Och eftersom läkaren på AVA bara vägrar ge mig Fragmin och Prednisolon så tänker jag göra något som jag inte är så positiv inför; jag tänker självmedicinera. Just det. Jag kör samma dos och medicineringsplan som jag hade när Mini kom. Det är inga farliga doser och jag tar den risken. Min kropp.
Om vi nu får något positivt svar från donatorn, vill säga. Om hon inte vill så vet vi inte vad vi gör. Jag har tänkt lite på att istället gå över till den klinik som Dr Fodina gick över till (men det har jag inte ens pratat med Fina M om ännu, hahaha!). För jag vill ha henne som läkare. Hon var så otroligt noga med var embryot skulle sitta också. Hon använde ultraljud och tittade noga på skärmen var embryot placerades. Så gör inte den läkare jag har nu. Han placerar utan ultraljud och efter insättningen gör han vaginalt ultraljud för att visa var embryona är placerade. Sist så satt de i den tunnaste delen, längst ut i kanten på slemhinnan och det kändes inte så bra, även om det blev ett plus senare.
Men går vi till henne istället så blir det en helt ny donator. Det känns lite jobbigt. Dels för att det vore kul med ett helsyskon till Mini, men mest för att det gått så bra med den tidigare donatorn. Vi fick många ägg och jag blev ju faktiskt gravid. Det vore kanon om de kunde hitta en sån donator till i så fall.

Så känns det just nu. Jag måste gå på magkänslan hursom, annars kommer jag att må dåligt.

Och så har jag konstaterat att jag aldrig lagt något större belopp på aktiehandel, och det borde jag fundera på i framtiden. Att lägga så här mycket pengar som vi har gjort på ÄD och inte veta utgången alls är ju ett större högriskbeteende än att handla med aktier. Där kan man i alla fall få lite indikationer. Jag kanske hade varit miljonär om jag satsat på aktier tidigare i livet? Då hade jag kunnat göra måååånga barnförsök.... Fast... utdelningen vid ÄD är så otroligt mycket roligare och mer värt alla pengarna än vad aktiehandel någonsin kan uppnå. Så jag vill nog fortsätta att satsa varenda krona på ÄD istället. Ett tag till i alla fall.

Idag ska jag, förutom att jag jobbar, göra en ansiktsbehandling och sen ska jag köpa några julklappar. Jag har tagit ledigt i eftermiddag och ska strosa lite helt själv. Jag har märkt att jag behöver vara ensam lite mer nu när hjärnan har gått på högvarv och nu håller på att slappna av. Snart är det jul och då vill jag vara lite piggare igen så att få ladda lite i ensamhet känns jättebra.

Med hopp om livet. Trots allt.

Kram

Status Quo

Sitter på provtagningsenheten och ska ta det sista hcg-provet för att säkerställa att inget finns kvar från missfallet. Sen är den resan äntligen över.

Vi har inte fått något svar från AVA angående donatorn ännu så vi tar en dag i sänder.

Jag gråter inte varje dag längre och det beror nog på att jag fokuserar på allt annat utom barnalstrande.

Mitt gynbesök den 17/12 får vara ett startskott för vad som blir år 2014. 

Status Quo än så länge med andra ord.

Kramar

Vilja

Det är svårt att vara konkret när jag ska beskriva hur jag tänker. Det är så lätt att jag kliver på någons tår (och då tänker jag främst på de som inte haft en sån tur som jag har haft med att få ETT barn i alla fall) och det är så lätt att svamla eftersom mina tankar hoppar runt fort, fort där inne. Det är en salig röra.
Men ibland dyker det upp ord från någon utomstående som liksom sätter fingret på det jag tänker, så nu tänker jag skriva lite utifrån Johannas ord som jag fick i ett meddelande från henne. Hon har varit en av eldsjälarna i föreningen Barnlängtan och hon kan mycket och hon betyder mycket för mig. Så några extra tack till dig, Johanna!
Naturligtvis så är det mesta jag skriver mina egna tankar också, hon hjälpte mig bara att uttrycka mycket av det.

Det är så här; jag känner mig ofärdig. Jag är inte klar alls med att försöka få barn. Min hjärna kan inte hantera ordet "klar".
Först trodde jag att det bara var en hormonförvirring och en sorg jag hade för att allt gick i stöpet, men nu inser jag att så inte är fallet. Jag gråter varje dag och så fort tankarna på ett framtida liv dyker upp så måste jag göra andningsövningar. Koncentrera mig på att andas.
När jag t.ex. längtar till vårt husbygge blir klart så övergår den längtan till ångest och andnöd. Det kommer att saknas någon i det huset.
När jag tänker på att vi ska skapa sagolika jular för Mini så känner jag en saknad för hennes skull. Ett syskon att busa med. Ångesten dyker upp och jag får göra andningsövningar.
När jag tänker på att jag ska jobba resten av mitt liv nu (well, till pensionen i alla fall) och aldrig mer få gå med en barnvagn så får jag andnöd.
När jag tänker på att krama Fina M så kommer tankarna på barn och drift upp och jag får andnöd. Igen.

Och jag tänker att jag är ung nu. Att det enda man ångrar när man ligger där inför döden, är saker man inte gjorde, aldrig något man gjorde.
Vi har pengarna.
Vi har åldern.
Vi har tiden.
Jag har längtan.
Det är inte så att Fina M absolut inte vill och är emot mig. Vi är inte osams, nej. Han är bara nöjd och tycker att det är en jäkla resa att försöka få barn. Även om han säkert skulle vilja ha en hel hop med ungar egentligen.
Men det är där vi inte riktigt möts, känner jag. Forskning (om man nu ska behöva hänvisa till sånt) visar att det inte är bra att avsluta försök "för tidigt". Sorgen följer då ofta med hela livet. Vem vill leva i sorg? Det är ju så lätt att undvika smärtan här och nu, men det kan (men måste inte!) vara ett val som leder till mer smärta ur ett livsperspektiv. Och kanske blir det då även en relationskris. Skulle det ske mellan mig och Fina M vet jag inte vart jag tar vägen. Jag orkar inte tänka på det nu.
Kanske ligger jag före Fina M i processen? Eller så ligger han före mig?
Men det känns som att jag har så mycket fakta som gör att det är jag som ligger före. För det är ju så att det ofta är vi kvinnor (av de som lever i heterosexuella parrelationer) som är "projektledare" i IVF-karusellen. Kanske blir det så per automatik eftersom det trots allt är vi som kommer att bära på barnet? Men det är en annan diskussion.
Men just därför så känns det som att i vår situation, där det är min kropp och mina ägg det mesta handlar om, så vill jag försöka igen. Mekanismerna bakom barnlängtankrisen är precis de samma med ett barn som med inga barn. Alla känslor är de samma som de jag hade innan Mini kom. En känsla av hjälplöshet och att inte "äga" mitt eget liv. Det är hemskt och jag får ofta behärska mig från att spontangråta när jag leker med Mini t.ex..
Fina M är en fantastisk pappa och han skulle vara precis lika bra med en liten till. Och han ser hur jag mår nu. Jag är ett jävla vrak även om jag är bra på att bita ihop i vardagen.

Vi enades om, utan att ha tagit något beslut, att maila kliniken och fråga om de kan fråga vår förra donator om hon kan tänka sig att ställa upp igen, så nu väntar vi på svar från dem.
De har redan svarat angående medicinering och att om vi vill göra fler försök så vill de odla blastocyster och att jag gör hysteroskopi och "rensar" gammal vävnad i livmodern. Jag vet inte ännu riktigt vad det innebär och om det är nödvändigt, men vi har inte bestämt något ännu. Vi är i ett vakuum där jag börjar skönja vad jag vill. Min innersta önskan är att Fina M vill detsamma som jag. Vill fullt ut, och inte försöker att skydda oss. För så tror jag att det är; han är glad över det vi har (det är jag med så klart!) och vill undvika smärtan i att kämpa. Men för mig kommer det att betyda MER smärta långsiktigt om jag inte får kämpa lite till.

Det bästa med att vara människa är att man kan ändra sig hur mycket man vill.
Glöm aldrig det, go vänner.

KRAM

Energikick

Jag var hos Fru Gyn idag. Tiden jag hade var för att se om det fanns ett hjärta som pickade så hon blev bestört när jag berättade vad som hänt. 

Det är skönt att hon även är utbildad psykolog. Vi pratade massor idag. Om barnlängtan, sorg, den starka driften, att jag känner mig ofärdig, om ork, om pengar (ni vet väl att ivf-behandlingar är avdragsgilla för företag? Mycket bra för oss egenföretagare.) och om ålder.

Om att göra som man vill och vad som känns rätt.

Jag fick mer att fundera på. Men hon gav mig energi. Ljus i mörkret.

Rent fysiskt så såg allt ok ut. Jag har nästan slutat att blöda helt och jag tar nytt hcg-prov nästa vecka.

Fru Gyn vill gärna träffa mig igen så vi bokade in en tid den 17/12. Hon vill se att allt är helt ok när jag med säkerhet har läkt klart.

Jag får se om jag ber henne om en remiss till en kurator då. Om det behövs.

Kramar