Återigen har det gått en tid sedan senaste inlägget. Det är inte riktigt meningen utan det bara blir så.
Naturligtvis så läser jag era kommentarer. Om och om igen. De är verkligen kloka ord vartenda ett av dem ni skrivit. Tack! Era ord har faktiskt hjälpt mig mycket i mina tankar. Ni är ovärderliga.
Här hemma pratar vi inte längre om försöket. Det blir lite för mycket helt enkelt. Just nu fokuserar vi på roliga saker som har med huset att göra. Det är mycket som ska göras; nya möbler, planera trädgård, måla huset…. Faktum är att jag skulle kunna starta en hus och hem-blogg istället, hahaa! Tror att jag kan varenda inredningssajt vid det här laget…
Jag har fått kallelsen till hysteroskopin, men tiden jag fick fungerade inte alls så jag ringde och bad om att få en ny tid i december. Då kommer jag inte att jobba lika mycket och kan lätt ägna en hel dag eller två för ingreppet. För ska vi nu genomgå ett försök till så vill jag göra det i lugn och ro. Jag vill inte känna stress eller minsta obekvämhet. Jag tror att jag vill försöka en sista gång. Fina M däremot är nöjd så det kan bli en diskussion kring försöket. Men jag känner att vi måste ta den. Det får bli i december.
Det kanske låter som att vi stoppar huvudet i sanden, men det känns inte så. Det känns bara som att vi tar en sak i taget, och just nu måste vi få fixa till vårt hem så att det blir beboeligt och mysigt.
Igår hade vi förresten besök av två kompisar som har ett barn i Minis ålder och en liten tremånaders. En otroligt liten söt unge! Jag fick hålla henne men konstigt nog så visste jag inte riktigt hur jag skulle hålla. Det var som om jag aldrig hållit i ett barn. Mycket märklig känsla.
När familjen anlände så hade de med sig skötväskor, liggvagn, blöjor, filtar, hela kånkarongen… Och när mamman satte sig i soffan för att amma så kände jag bara ett "vad skönt att slippa allt sånt där"… Inte den mest logiska tanke när jag funderar på och vill, ha ett barn till. Jag vet. Och ändå så vill jag faktiskt hålla på med allt det där. Babymolnet. Myspys och kladd. Bebissnusande och blöjbyten. Gulliga minikläder och kräkfläckar. Jag vill verkligen ha allt det där!
Och samtidigt få ge Mini ett syskon att busa med. Eller inte. Det vet man ju aldrig hur det blir. Syskon behöver inte vara bästa vänner och de kanske går helt skilda vägar i livet. Men ändå. Jag vill ge dem varandra.
Ja, livet är inte så lätt, det vill jag lova. I december så får vi se vilken väg mitt tar.
Men jag skriver så klart här igen innan dess!
Kram
Men hej kära ni!
2 veckor sedan
Hej igen,
SvaraRaderatack för fortsatt inblick i dina tankar, ger mig mycket eftersom vi är nästan på samma ställe. Det var jag som kommenterade i förra inlägget och nämnde att vi hade satt in ett embryo med testdag 3 oktober.
Och det blev negativt. Och inga ägg till frysen.
Jag sjönk av det beskeded. Djupare än jag sjunkit vid de tidigare minusen. Tror att det var för att det är definitivt nu - nu blir det inga fler bebisar, inget syskon till sonen. När vi har fått minus på IVF tidigare har jag nog nästan inte ens stannat upp, för jag har varit så otroligt målmedveten i att bara gå vidare - för det skulle ju gå. Denna gång bestämde vi innan att detta skulle vara sista gången. Och nu har jag gråtit i snart två veckor, floder första dagarna, avtagande sedan. Jag har också försiktigt tagit upp med min man att jag vill diskutera ifall vi skulle ompröva vårt beslut och ändå testa en gång till, och han är villig att disktuera det, men säger samtidigt att han inte vill göra fler försök, som han sa innan detta.
Så vi ska ha en diskussion om detta med att eventuellt ompröva vårt beslut, men samtidigt har jag själv börjat bli mer lugn i att vi inte ska göra fler försök. För jag har börjat fundera mer kring vad jag riskerar - ett fungerande familjeliv med en fantastisk, underbar son som jag är bortom orden tacksam över. För risken finns ju att ett nytt barn inte är helt friskt, och även om vi självklart skulle älska det barnet lika mycket, ta hand om det lika bra, så förändras ju i så fall det vi har på ett sätt som inte går att förutse, mer än att den tid och det lugn vi har nu aldrig kommer tillbaka. Och jag lutar mer och mer åt att jag inte är beredd att riskera det. Den risken fanns ju fortstås redan innan detta försök, men då var jag så inställd på att försöka en gång till att jag inte såg annat, utan tänkte att "det får vi ta om det kommer".
Men visst, mitt i denna tanke finns känslan av att jag vill ha allt det där igen - graviditeten med att känna ett barn i sig, amningen, babymolnet så du så väl beskriver det, att få lära känna en ny människa. Och jag vill att sonen ska få ett syskon. Men ändå - priset får inte vara för högt. Får jag bebismys men jag och min man inte orkar tillsammans så har jag inte vunnit mycket. Och den tid jag får med bebismys är ju tid jag förlorar med det barn jag har. Och även om jag vill ge sonen syskon så är det ju ingen garanti för att det är det bästa för honom. Syskon kan ju också vara en källa till förtret, besvikelser och sorg, så säker går inte att vara.
Så - det är verkligen, verkligen svårt detta. Och en enorm sorg nu när vi har valt väg. Men också en visshet om att jag ska vara försiktig med att gapa över för mycket och kanske mista mer än jag var beredd på.
Tänker på dig! Och är med dig på håll!
Kram
Marianne
Jösses! Det hade kunnat vara jag som skrev det där! Jag känner igen mig i varje ord.
RaderaOch jag är så ledsen för ert minus. Precis där stod vi också för två försök sedan. Då kändes allt så definitivt. Slut. End. Over. Men så valde vi att försöka igen med en ny donator och nu står vi här två försök senare och med frysen "full". Fem embryon kvar... Och jag vet varken ut eller in.
Det är svårt att se alla barnkläder och tänka på att ge bort dem...
Hej igen,
SvaraRaderaförstår PRECIS vad du menar med när man står med alla barnkläder. Eller när jag tänker på att vi inte ska använda liggvagnen mer. Eller när jag ser på nästan alla andra som har barn, där flertalet har två barn med några få års mellanrum. För även om jag inte bryr mig om vad andra tycker så tillvida att jag alltid har fått min egen väg, så blir jag påverkad av att alla som kan få barn verkar välja två barn, att det liksom blir sinnebilden av en familj, jag tror mig faktiskt vara er påverkad av det än vad jag själv vill.
Men, vill också dela med mig av en annan insikt. När jag ser på bilder på sonen, och små videosnuttar, så inser jag också att jag ju faktiskt inte vill ha mindre tid med denna fantastiska person som jag har fått som mitt barn. Jag vill kunna finnas intill honom och njuta av honom precis lika mycket framöver som jag gör nu. Och det går ju förstås inte med ett barn till, då får jag dela min tid. Självklart skulle ju det andra barnet ge mig lika mycket, och jag tror verkligen inte att man ångrar ett andra barn om det väl kommer, men det tål ändå att tänkas på detta att jag egentligen vill kunna fortsätta ha lika mycket tid med det barn jag har som jag har nu.
Jag tror för övrigt också att den sorg som jag går igenom nu, och som du redan gått igenom en gång, är något som vi som är föräldrar alla delar, och att man som kvinna har en ännu större sorg eftersom man också bär barnet, tror att det för sorgens del egentligen inte hjälper att få ett barn till, för sorgen kommer till slut över att tiden med detta underbara med att leva nära ett barn till slut tar slut. Och egentligen är det väl en större mänsklig sorg, detta att livet till slut tar slut, och den sorgen känner jag har blivit ännu större sedan jag blev förälder eftersom jag ju egentligen vill vara med sonen ALLTID, få följa honom hur det går i evinnerlig tid. (För egen del tänker jag att detta också är en del i en 40-årskris, insikten om livets ändlighet har liksom blivit så mycket mer påtaglig senaste året).
Kram
Marianne
Har du förresten någon mailadress? Tänkte att jag gärna skulle skriva till dig utan att behöva berätta allt så här öppet.
SvaraRaderaKram
Marianne
Tack för så fina ord!
RaderaNja, jag försöker att komma åt min mail så prova med den (jag försöker verkligen så jag hoppas att det löser sig snart!):
wildamathilda@hotmail.se
Hittade din blogg nu ikväll genom årsgamla kommentarer på en annan blogg.
SvaraRaderaSå fin läsning. Håller tummar och tår för att december blir en fin månad för er.
TACK! :-)
RaderaOch välkommen hit.
kramar
Hur går det med allt?? Saknar dina inlägg.
SvaraRadera/Em
Åh, kram! Det kommer ett strax! :-)
SvaraRadera