En vecka

Idag är det bara sju dagar kvar och det börjar närma sig, det känns.

Jag ska inleda dagen med ett bm-besök och så blir det lunch med gamla bästisen. Vi har glidit ifrån varandra, hon och jag, men det gör inte så mycket. Hon fokuserar på jobb och jag på barn så vi har olika intressen just nu. Så blir det ibland därför ska det bli extra kul att ses idag.

Efter lunchen ska jag uträtta småärenden och sedan hämta Mini på dagis. Hennes dagar är kortare nu så hon förstår att det är på gång, tror jag. Eftersom jag kommer att jobba hemifrån under föräldraledigheten (eget företag som jag inte bara kan lägga på hyllan) så kommer hon att kunna vara på dagis så mycket/litet hon vill när Liten har kommit. Det känns verkligen bra eftersom jag tror att hon kommer att vilja vara med sina kompisar lite extra vissa dagar. Underbart av förskolan att se till hennes vilja och behov, och låta oss göra lite som hon vill. Och samtidigt kommer jag att slippa känna pressen att jobba varenda ledig stund utan kan fördela jobbet över dygnets timmar. Lättnad!

Imorgon är det inskrivning på sjukhuset och det ska visst ta ca tre timmar. Jag har inga frågor (just nu) så jag hoppas att det går fort och smidigt. Vill bara sova, hahaha!

Jag har fortfarande fått för mig att Liten kommer ut för tidigt. Han känns färdig där inne. Inte för att jag har något belägg för det på något sätt, det är bara en känsla... Jag hoppas innerligt att jag har fel. Det är ju lätt att bli lite nojjig när man har en bebis i magen, hehe.

Soliga kramar på er

Olika sätt att räkna dagar

Jag räknar timmarna nästan... Så otålig är jag!
Idag är det 9 dagar kvar men om man inte räknar idag så är det ju faktiskt bara 8 hela dagar kvar. Jag är redo!
Det enda jag skulle vilja ha gjort innan vi åker in, är att införskaffa ett litet gosedjur till Liten. Ett litet första som får vara med på BB. Så gjorde vi för Mini och det betyder fortfarande en del, det där lilla gosedjuret. Kanske mest för oss föräldrar, men ändå, hahaha!

Den här sista tiden är jag ganska urlakad, både känslomässigt och fysiskt. Jag är konstant trött och idag har jag sovit 2 timmar. På nätterna sover jag sämre så jag måste kompensera dagtid på något sätt.
Jag saknar ändå jobbet lite. Det var så kul och kollegorna så roliga. Jag har redan fått sms om att jag är saknad. Fina!
Kanske är det så att jag är lite extra känslig också.
Jag har otroligt svårt att läsa om Syrien och alla flyktingar. Det går knappt att läsa och jag blir så stolt över alla mina vänner som faktiskt påminner om vidden av det hela på bl.a. Facebook. Klart att det är jobbigt att bli överöst av inlägg kring det som sker, men det visar att jag har vänner med hjärtat på rätt ställe och med ett engagemang som heter duga. De får gärna fortsätta att påminna och bära bördan för mig just nu när jag bara gråter och gråter om jag läser eller ser bilder från misären. Allra helst vill jag köpa en stor buss och köra skytteltrafik för att få bort alla människor från de farliga ställen de befinner sig på. Jag får lov att skänka pengar, kläder och annat istället. Göra så gott jag kan och orkar, helt enkelt. Tänk om det var min familj som var på flykt...
Tänk er att Skandinaviska halvön blir intagen av något mäktigt land som styr och trycker ner oss skandinaver. Tänk er att vi blir beskjutna av krypskyttar när vi går till Ica. Tänk, vart skulle vi ta vägen då? Ibland funderar jag på hur tusan vi skulle göra. Ta oss till Danmark och vidare? Men om vi inte fick? Om Danmark stoppade oss och Öresundsbron och Travemündebåtarna blev sprängda i bitar och vi var tvungna att "smyga" oss ner på kontinenten utan att någon upptäckte oss? Hur och vad skulle vi göra då? Tillsammans med Norges befolkning skulle vi stå där vid gränsen och inte veta något samtidigt som vi hörde bomber och granatsmatter bakom oss...
Och jag undrar vad de som röstar på det bakåtsträvande missnöjespartiet SD, som har så mycket åsikter om flyktingar, skulle göra då? När de befann sig i samma situation som flyktingarna från Syrien gör idag. Undrar om de skulle hävda rätten till sitt ursprung, och hopplöst stanna kvar, eller göra som de flesta andra; fly och försöka att överleva? För i själva flykten så finns det ingen politik. Det finns bara skräck, oro och sorg.
Det är fan för jävligt. Ge flyktingarna, människorna, asyl i vartenda EU-land pronto, så att de på lagligt och mindre farligt vis i alla fall ta sig vidare. Med laglig hjälp. För vem tusan VILL fly i skräck och lämna sitt från början älskade hemland? Åååh, mitt hjärta brister!

Ja, ni hör ju... Det är inte lätt någonstans just nu. Jag KAN verkligen inte gravidgnälla. Jag känner mest bara en otrolig tacksamhet över att jag just nu får leva och uppleva det jag upplever. Och att jag har barn som får uppleva en ny morgon och leka med sina vänner varje dag. En dag i taget.

Kramar

Trött igen

Idag är det mindre än två veckor kvar och det känns behövligt att de går fort. Orkar inte vänta längre nu...

Mini har blivit väldigt mammig och det är bara jag som räknas. Hon är lite mer orolig och vi har försökt att prata om Litens ankomst men hon vill inte riktigt prata om det alls längre. Jag tror att hon känner på sig att det snart är dags och jag har också blivit lite mer orörlig och trött oftare. Det är klart att hon märker att "något är i görningen", på gång, och att hon är lite orolig för vad som händer.

Vi försöker vara lugna och tålmodiga men jag ska erkänna att det är svårt när jag flera nätter i rad bara sovit fyra timmar per natt. Gudarna ska veta att det inte är så lätt ibland... Men det är ju en ny situation för oss alla tre så vi försöker få till allt efter bästa förmåga.

Mina lediga dagar sover jag mest på. Jag tar det lugnt och sover och det är ungefär det jag hinner med. Vi har några gardiner som behöver fållas men jag hittar inte mina nålar så då får det vara. Bara tanken på att leta efter dem gör mig dödstrött och gråtfärdig. 

Därför är det med lättnad jag kan konstatera att imorgon är min sista arbetsdag. Jag kommer att sakna jobbet men det blir sååååå skönt att slippa det också. Bara få vara hemma och fokusera på sömn och familj. Vilken lyx!

Trötta kramar