Olika sätt att räkna dagar

Jag räknar timmarna nästan... Så otålig är jag!
Idag är det 9 dagar kvar men om man inte räknar idag så är det ju faktiskt bara 8 hela dagar kvar. Jag är redo!
Det enda jag skulle vilja ha gjort innan vi åker in, är att införskaffa ett litet gosedjur till Liten. Ett litet första som får vara med på BB. Så gjorde vi för Mini och det betyder fortfarande en del, det där lilla gosedjuret. Kanske mest för oss föräldrar, men ändå, hahaha!

Den här sista tiden är jag ganska urlakad, både känslomässigt och fysiskt. Jag är konstant trött och idag har jag sovit 2 timmar. På nätterna sover jag sämre så jag måste kompensera dagtid på något sätt.
Jag saknar ändå jobbet lite. Det var så kul och kollegorna så roliga. Jag har redan fått sms om att jag är saknad. Fina!
Kanske är det så att jag är lite extra känslig också.
Jag har otroligt svårt att läsa om Syrien och alla flyktingar. Det går knappt att läsa och jag blir så stolt över alla mina vänner som faktiskt påminner om vidden av det hela på bl.a. Facebook. Klart att det är jobbigt att bli överöst av inlägg kring det som sker, men det visar att jag har vänner med hjärtat på rätt ställe och med ett engagemang som heter duga. De får gärna fortsätta att påminna och bära bördan för mig just nu när jag bara gråter och gråter om jag läser eller ser bilder från misären. Allra helst vill jag köpa en stor buss och köra skytteltrafik för att få bort alla människor från de farliga ställen de befinner sig på. Jag får lov att skänka pengar, kläder och annat istället. Göra så gott jag kan och orkar, helt enkelt. Tänk om det var min familj som var på flykt...
Tänk er att Skandinaviska halvön blir intagen av något mäktigt land som styr och trycker ner oss skandinaver. Tänk er att vi blir beskjutna av krypskyttar när vi går till Ica. Tänk, vart skulle vi ta vägen då? Ibland funderar jag på hur tusan vi skulle göra. Ta oss till Danmark och vidare? Men om vi inte fick? Om Danmark stoppade oss och Öresundsbron och Travemündebåtarna blev sprängda i bitar och vi var tvungna att "smyga" oss ner på kontinenten utan att någon upptäckte oss? Hur och vad skulle vi göra då? Tillsammans med Norges befolkning skulle vi stå där vid gränsen och inte veta något samtidigt som vi hörde bomber och granatsmatter bakom oss...
Och jag undrar vad de som röstar på det bakåtsträvande missnöjespartiet SD, som har så mycket åsikter om flyktingar, skulle göra då? När de befann sig i samma situation som flyktingarna från Syrien gör idag. Undrar om de skulle hävda rätten till sitt ursprung, och hopplöst stanna kvar, eller göra som de flesta andra; fly och försöka att överleva? För i själva flykten så finns det ingen politik. Det finns bara skräck, oro och sorg.
Det är fan för jävligt. Ge flyktingarna, människorna, asyl i vartenda EU-land pronto, så att de på lagligt och mindre farligt vis i alla fall ta sig vidare. Med laglig hjälp. För vem tusan VILL fly i skräck och lämna sitt från början älskade hemland? Åååh, mitt hjärta brister!

Ja, ni hör ju... Det är inte lätt någonstans just nu. Jag KAN verkligen inte gravidgnälla. Jag känner mest bara en otrolig tacksamhet över att jag just nu får leva och uppleva det jag upplever. Och att jag har barn som får uppleva en ny morgon och leka med sina vänner varje dag. En dag i taget.

Kramar

Ofrivilligt Barnlösas dag

Idag, i år, igen. Vår dag uppmärksammas och det är jag evigt tacksam för. För uppmärksamheten behövs!
10-15% av den heterosexuella befolkningen som befinner sig i par är ofrivilligt barnlös. Lägg därefter till de som är homosexuella par och det blir fler. Lägg därefter till de som är heterosexuella singlar... och de som är homosexuella singlar... Vi är en ganska obekvämt stor grupp som är ofrivilligt barnlösa. Personligen så räknar jag med att det absolut är minst ca 15% av den vuxna befolkningen. En sjättedel. Wow, jag och min man är inte ensamma. Snyft, ändå är det ingen som hör oss.
För det är en tyst sjukdom. Väldigt tyst.
Att vara ofrivilligt barnlös är ofta, men inte alltid, fylld med skamkänslor. Det finns inget som känns så bottenlöst som att få beskedet att man inte är kapabel att få barn. Det kan ju "alla". Helt plötsligt vänds hoppet och förväntningarna om ett barn till en sorg och saknad. Och en förbannad kamp. Oftast.
En sjättedel av vår vuxna befolkning kämpar med sin livslust och sin vilja att få leva det liv de önskar. För de flesta är barn en självklarhet, antingen vill man ha barn eller inte. Och vill man ha barn så får, eller "skaffar", man barn. Ungefär så fungerar de flestas tankar kring barn. Så tänkte även jag.
När mitt livsval blev att försöka få barn så gick det inte. Platt fall. Mitt liv, så som jag hade planerat det, ville inte alls bli som jag ville. Inte alls. Och det handlade inte om att livet förändrades på en gång, utan en lång jäkla kamp där livet bara handlade om en sak. Eller livet förresten, det var det inte alls. För i kampen står livet still. Det är bara försöken att styra upp livet som styr. Inga semestrar gjordes. Inga planer lades upp. Allt handlade om att försöka få det livet vi ville leva. Självklart! För det är så det fungerar. Jag känner ingen som inte strävar efter något på något vis.
En del sparar pengar för att kunna få råd till en drömresa eller en liten båt och får börja om med sparandet ofta, ofta. En del blir av med jobbet och söker nytt jobb febrilt för att inte stanna i ett vakuum. En del kämpar med vänner och familj sedan de kommit ut, för att kunna leva sitt liv som de vill. En del får sjukdomar och kämpar för sitt liv. En del ångrar sitt tidigare liv och kämpar för en förändring.
Det är så. Många kämpar för olika saker i sitt liv och jag har kämpat hårt för mitt liv. Jag har kämpat på ett sätt som gör mig stolt och samtidigt väldigt, väldigt svag eftersom mitt livsval att försöka få barn ibland blir ifrågasatt. Min privata åsikt är att alla ska få kämpa för det de vill uppnå med sina liv. Man har bara ett enda liv så vi behöver ta hand om det för att må bra. Självklart ska vi försöka undvika att skada och såra andra, men att få stå på sig och styra upp sitt liv ska man så klart få göra utan att bli ifrågasatt.
Därför är det så viktigt för mig att Ofrivilligt Barnlösas Dag uppmärksammas. För det är inte alla som vill och kan prata om att de inte kan få barn. Det känns tungt och skamligt att inte kunna få vara "naturligt produktiv", som en vän till mig uttryckte det. Och det är så ytterst privat och utlämnande att prata om det eftersom det handlar om ett livsval. En egen vilja att få göra det man vill i livet; att få skapa och leva i en familjekonstellation.
Under de år jag har kämpat och samtidigt skrivit den här bloggen så har jag upptäckt att det är hiskeligt många som är emot att människor som jag ska få hjälp att få barn. Det förvånar mig samtidigt som min tro på mänskligheten fått sig en törn då och då. Många säger t.ex att det är "onaturligt" med IVF. Inget kunde vara mer fel. Det är det mest naturliga som helst i vår existerande värld. Det kallas utveckling och människan är en del av det. Vi har utvecklat det mesta som botar sjukdomar. Faktiskt. Penicillin, bromsmediciner mot HIV och lite annat smått och gott som går att få recept och behandling på och för. Vi har också lärt oss att operera och laga benbrott och bota cancerformer. Det är helt fantastiskt vad vi kan, vi människor! Den naturliga utvecklingen.
Ofrivillig Barnlöshet är också en sjukdom (för er som inte visste det) så varför ska vi inte hjälpas åt att behandla det? Och varför är en del emot det? Jag kan inte för mitt liv förstå varför människors vilja att få bilda familj ska vara ett så känsligt ämne för utomstående ibland. Alla har rätt att försöka få bilda familj. Alla. Ingen får lägga sig i det (det står omnämnt i t.ex. FN:s mänskliga rättigheter).
Och en del tror att det är dyrt för samhället med IVF. Det är också helt fel. Det är billigt jämfört med den psykiska ohälsa och det lidande som slår emot de människor som inte får försöka att leva sitt familjeliv som de planerat. Och en arbetande människa genererar en så pass stor vinst att hon gott och väl har betalat den där IVF-behandlingen flera gånger om i slutänden. Dessutom har jag och min man faktiskt betalat för våra behandlingar helt privat och det är det många som gör just för att svenska IVF-lagar ser ut som de gör. Det är en skam för vårt land faktiskt. Pinsamt.
Att någon i en del av landet kan få behandling upp till åtta gånger mer än någon som bor i en annan del av landet är väl ändå ganska skamligt? Tänk om det gällde även för andra sjukdomar. Tänk om du fick en behandling för en sjukdom och så fungerade inte behandlingen. Tänk om läkaren då sa till dig att "Tyvärr, du får ingen mer behandling för här där du bor får man bara ett försök på sig att bli frisk. Men hade du bott någon annanstans i landet så hade vi gjort fyra försök till att kurera dig.".
Så är det för ofrivilligt barnlösa. Sug på den ett tag.
Sen tänker vi på våra vänner allihop. Så tänker vi på allt det som de INTE berättar för oss. De berättar inte allt de gör, så varför skulle de berätta om den sorg de drabbas av när de legat för sjuhundrafemtioelfte gången och de fortfarande inte får ett plus på en sketen sticka? Varför skulle de berätta att en läkare säger till dem att de inte kan få barn och att läkaren inte har en aning om varför? Varför skulle de berätta att de lämnar läkarrummet med tanken "om inte läkaren kan hjälpa mig, vem kan då göra det?"? Och till sist, varför skulle de berätta att de kanske måste flytta, åka utomlands eller ta lån för att kunna eller ha råd med att försöka nå en livsdröm så att de kan känna lyckan återkomma i deras liv?
Varför i all världen ska de öppna upp sitt hjärta och fläka ut sitt privatliv till var och en av oss? När de ändå inte kan få den hjälp de behöver för de bor där de bor just nu. Och ingen kan hjälpa dem med deras sjukdom.
Ja, go' vänner, det kan man fråga sig... Eller så kan man bara inse att det är en ohälsa att förbli ofrivilligt barnlös och värna om sina vänner som kämpar i det tysta. Ge dem en kram bara, det räcker för att visa lite förståelse. För är det något som inte botar 15% av vår befolkning men ändå är ett enormt stöd, så är det omtanke.

Kram till alla mina kämpande vänner och alla de som har sett oss. Ni betyder extra mycket idag.

Ofrivilligt Barnlösas Dag

Jag har inte glömt den, den för mig, stora dagen. Den ligger mig så varmt om hjärtat och jag tänker varje dag på vilken förbaskad tur och Fina M. Vilken resa... 

Och vi vann till slut. Nu är det väl så, att man kan vinna mot ofrivillig barnlöshet på olika sätt. En del blir gravida på olika sätt, en del adopterar, en del får aldrig det efterlängtade barnet men vinner kampen på ett mentalt plan istället. Allt är en kamp och den är tuff, jäkligt tuff, och absolut inget som går att föreställa sig.

Däremot går det att föreställa sig hur det är att få vara förälder. Så är det. Det är så som man tror och vill att det ska vara.

Därför tycker jag att en dag för ofrivilligt barnlösa är sååå mycket större och viktigare än mors dag. 

Men just i år hamnade båda dagarna vid sidan av för jag får äntligen vara på semester; en riktig barnsemester med Lollo & Bernie och hela "klabbet". En semester från allt kring barnalstrande och morsor, en semester bara för vår lilla Minis skull och kanske, kanske lite för att vi äntligen får leva vår mångåriga dröm.

Men...en gång ofrivilligt barnlös, alltid ofrivilligt barnlös, i alla fall i hjärtat, så mina tankar finns alltid med alla mina medkämparsystrar.

Alltid.

Kramar till er och alla som stöttar

Bra berättat

Vilken fin pch bra artikel och berättelse om ofrivillig barnlöshet!

Läs den --> HÄR

Kram!

Över till något heeelt annat för en stund

Jag läste den HÄR artikeln i tidningen Chef.
Den handlar om en man som valde att ta familjeansavar, d.v.s. hämta och lämna sina barn på dagis och vara hemma och VAB:a.  Och vara föräldraledig.
Allvarligt?! Om vi byter ut mannen i artikeln mot en kvinna så kan jag lova att den där artikeln aldrig hade blivit skriven. Trist att artikeln är vinklad så som den är. Det slår fel.
På Linkedin (socialt media/nätverk) så kommenteras artikeln från tidningens sida, med att de vill belysa att män visst kan ta ansvar för sina barn och ta ut föräldraledighet. Precis som kvinnorna.
Jaha? Precis som om män (och kvinnor) är dumma i huvudet och inte förstår det?
Det är enligt min mening inte ALLS vad artikeln vill poängtera. När jag läser den så kräks jag lite i min mun (som Elin säger ibland). Slutsatsen av alltihop är att män kan vara hemma och ta det ansvar de ska/borde ta men att deras karriär och lön inte påverkas.
Artikeln visar med andra ord bara att det "hinder" (som det så ofta sägs vara) som gör att kvinnor inte kan få lika mycket betalt och få chefsbefattningar i samma utsträckning som män, inte är att de tar ansvar för familjen i större utsträckning, eftersom familjeansvar bevisligen inte är något karriärshinder för män!
Så min slutsats blir: kvinnor får sämre löne- och yrkesutveckling enbart för att de är kvinnor.

Hela artikeln är ett hån mot alla dessa mammor som gör allt som mannen i artikeln gör.
Så jäkla ogenomtänkt av en tidning som Chef att publicera något så förbaskat uråldrigt och fånigt.
Faktiskt.

Kram

TV

Tittar på det där nanny-programmet på TV4 och mår såååå illa. Usch, vilket vidrigt program. Aldrig mer.

Kram

Det var ju det där med AMH-proverna

Kommer ni ihåg att jag skrev om felaktiga AMH-tester?

Kom ihåg var ni läste det först, hehe...

Nu uppmärksammas det i media:

http://www.sydsvenskan.se/skane/prov-visade-for-lag-fertilitet/

Kram

Snart

Nu är den på G... Äntligen! Det tog bara 118 dagar...

Angående AMH-proverna jag skrev om i förra inlägget så stämmer det verkligen. Det är ett brev som skickats ut för någon dag sedan från Karolinska till alla som använt deras labb i hela landet. Fru Gyn läste hela brevet högt.

Om jag minns rätt så är det ett företag som heter Boule Diagnostics (jag måste dubbelkolla namnet så att jag inte far med osanning!) som står för dessa tester på något sätt och det är de som alltså gjort något knas. De finns i hela världen (100 länder?) och felet slår alltså globalt.

Ska se om jag kan få tag i brevet. 

Nu måste jag jobba lite, hehe.

Kram

Gyn och globalt fel i AMH-prover

Mesen har inte kommit ännu men det gör inget, sa Fru Gyn. För hon kunde se en liiiten, liiiten blödning så hon räknar detta som dag 1 i cykeln. Själv väntar jag nog med Progynon tills jag ser en blödning själv.

Hursom, slemhinnan är 6,2 mm och ingen cysta finns kvar. Några minifolliklar (5 mm) bara. Och nu ska allt ut.

Blir det inte idag så blir det imorgon sa Fru Gyn. Tack, tack. Nu håller jag tummarna för det.

Hon berättade även en väldigt nedslående sak.

Hon har fått ett brev från Karolinska om att alla AMH-prover som de tagit sedan 2012 och tidigare, och som visar låga värden, förmodligen är felaktiga. Detta gäller ALLA provtagningsenheter. Globalt.

För det är ett globalt företag som tar alla prover. För närvarande kan de inte ta AMH-prover utan felrisk så inga sådana värden kan tillhandahållas.

Innebörden är att såna som jag, som hade ett AMH på 0,7 år 2009, kan ha haft ett högre värde egentligen. Detta kan alltså ha lett till felbehandlingar och just vid låga gränsvärden så blir man ju rekommenderad ÄD istället för IVF....

Det kan alltså ha varit helt onödigt med ÄD för såna som jag. Med rätt stimulering kan det ha räckt med IVF.

Jag är absolut inte bitter för jag är så glad att det blev just Mini som kom till oss. Utan ÄD, ingen Mini.

Men ändå. Tänk på konsekvenserna av detta. Globalt. Alla dessa människor som kämpar på i motvind och kanske är en del av kampen helt i onödan...

Jävla spån.

Kram

Det finns en flicka...

...jag känner henne inte. Inte hennes föräldrar heller.
Men jag kan hennes historia, för en vän till hennes familj har berättat den för mig.

Jag vet att det är en fantastisk liten tjej och en del kan nog reagera på att jag skriver i presens om henne, för den 24/6 i år förlorade hon, och hennes familj, kampen mot hjärntumör och metastaser. Trots cellgiftsbehandling.
Och när jag hör om hennes historia och kampen så gråter jag alltid. Det berör mig så ända in i hjärtat så jag kan inte göra annat än att skriva om henne i presens, nutid. För hon har liksom satt sig i mitt hjärta, och inte bara i mitt utan i många, så på något sätt så finns hon ju.
Hennes föräldrar har startat en insamling där pengarna går till Barncancerfonden.
Där på deras hemsida så finns en bild på den lilla, fina tjejen Olivia. Med en hjälm på huvudet ler hon snällt och lite kavat in i kameran. Men en hjälm räcker inte alltid mot faror...

Hjälp Olivia hjälpa, läs mer HÄR.

Det finns fler små tjejer och killar där ute.

Många kramar

Ofrivilligt Barnlösas Dag

Idag är det Ofrivilligt Barnlösas Dag igen! Fan, vad bra vi är!

För mig är det här en stor dag. Alla som försöker, försöker och försöker, och oftast i tysthet, blir uppmärksammade och det känns förbaskat bra. Det gör att vi inte behöver berätta för alla själva. Vårt lidande och kamp blir en ren informationsfråga och människor kanske får en större förståelse varför deras kompis kan se rödmosig och lite söndergråten ut efter ett toalettbesök.

Imorse låg jag vaken i sängen och bredvid mig låg Mini och Fina M och snusade. Jag tänkte att jag inte är ofrivilligt barnlös längre. Jag hade fel, såklart! Det är jag visst det. Jag och Fina M hade bara tur att vi lyckades få Mini till oss. Ren, förbaskad tur. Precis som alla andra som har barn. Vi fick bara kämpa på mycket mer än många andra. Och hade vi inte orkat det så vet jag inte hur det hade slutat. Bra eller dåligt. Men vi är faktiskt fortfarande, till viss del dock, ofrivilligt barnlösa. För det krävs ju precis lika mycket ansträngning för att försöka få ett barn till. Och känslan att inte kunna ge Mini ett syskon är också en tung börda att bära när man som jag så gärna vill det. Så jag är ju faktiskt delvis fortfarande ofrivilligt barnlös. Delvis, rent fysiskt. I hjärtat är jag alltid en av de ofrivilligt barnlösa.
Mitt hjärta hör alltid dit.

Kram till alla er.

Glapp

Fru Gyn har inte hört av sig ännu så provsvaren har nog inte nått henne än. De skulle kanske ta en hel vecka eller mer att få fram så just nu väntar jag bara känns det som. För mensen väntar jag också på... Jag har inte bestämt mig om jag ska be om att få köra med Primolut eller ej.

Ja, men ni märker hur tråkig jag ääär! Allt jag skriver om är den där förbenade väntan och min mens. Jämt.
Därför byter jag ämne.
Till mitt förra inlägg finns en kommentar som verkligen fick min mage att vrida sig. Maria ska göra ÄD med en känd donator. Det är det inget fel med men att donatorn går och pratar om det, det är inte ok.
Maria, jag lider med dig för själv skulle jag bli vansinnig. Och otroligt ledsen. Dels för att det är en privatsak att bli med barn även om man behöver hjälp och dels för att er donator inte verkar förstå sin roll i det hela.
Om hon vill briljera med att hon gör en god gärning så räcker det med att säga att hon donerar, inte till vem. Kanske har hon missförstått? Ordet "känd" behöver inte betyda att det är hon som ska göra sig ett namn på sin godhet...
Jag tycker verkligen att ni ska förklara för henne att ni gärna vill berätta själva om donationen. Försök att förklara hur stort det här är för er. Kanske kan hon förstå om ni säger att ni vill att barnet ska få veta före kreti och pleti?

Det här är en av anledningarna till varför jag kan känna ett visst personligt motstånd till att en del vill att donatorn ska vara känd. Det kan innebära en del komplikationer och ens mest privata och innerliga önskan och liv kan bli vädrat utan att man kan råda över det.
Om det vore lätt så skulle jag ha bytt till okänd donator. Men nu går det ofta inte eftersom väntetiden blir för lång.
Maria, kanske kan ni ändra och låta er donator bli korsdonator istället? Det skulle jag tycka kändes bättre. Då får man rå om sitt privatliv lite mer. Och varför då? Jo, jag tror nämligen att om er donator har den dåliga smaken att pladdra vitt och brett så kanske hon även säger annat dumt även längre fram. Men det är förstås bara mina egna tankar och slutsatser...

För mig personligen, betyder det jättemycket att vi får berätta själva för folk. Vi vill bara att de vi tycker är "vettiga" och som förstår, ska få veta. De personerna kommer förmidligen att vara ett bra stöd för vår Mini när hon blir stor och kanske har frågor. Tror vi. Och så vill vi så klart att Mini ska vara bland de första som får veta. De är ju henne det handlar om.
Så vi berättar för de personer vi tror och litar på, och som är stöd för oss.
Jag förstår att du mår dåligt, Maria och jag hoppas innerligt att det löser sig för er. Donatorn behöver nog mer information om hur det kan kännas att vara ofrivilligt barnlös och behöva ÄD som en lösning. Då tror jag att hon kanske slutar pladdra i onödan.

Många kramar till dig, Maria

Jag lever!

Åh, det värmer när någon frågar efter bloggandet! Tack, Em!

Nej, jag har inte slutat att blogga. Det har bara blivit ett ofrivilligt uppehåll. Det är mycket nu...

Mini växer och frodas. Hon hittar på egna lekar, hon busar och spelar oss spratt. Helt otroligt. Häromdan så kröp jag före henne in i ett rum. Hon skulle jaga mig. När jag kom in i det andra rummet hörde jag hur hon stannade upp och blev tyst bakom dörrhörnet, så jag vände mig om men såg henne inte.
"Mini?"
Jag lutade mig fram runt hörnet för att se henne. Där stod hon på alla fyra och tittade på mig pillemariskt och började tokskratta. Hon lurade mig. Kul!

Och så har vi packat, stuvat och städat inför fotograferingen. Dagen efter att huset kom ut på nätet så blev det rusning efter extravisningar. Kul det med! Men ack vad det krånglade till det... Det är omöjligt att hålla ett hus i visningsbart skick med Mini i huset. Så vi har fått göra mycket i omgångar. Igår var första extravisningen och idag blir det tre till... Phu!
Fina M får slita hårt för jag har tokmycket på jobbet. Inte många minuter till annat.

Jo, vi måste ordna ett temporärt boende också, vilket tar lite tid att leta upp. Från maj t.o.m. juli har vi inget boende. Det känns så där men vi har några krokar ute. Får se om det kan bli något.
Är det någon som läser bloggen och har något att hyra ut för en rimlig summa så hör gärna av er! Hus, lägenhet, sommarhus...

Vi har också besökt tre dagis i vår nya kommun. Turligt nog så är det en liten årskull, 2012:orna, i den kommunen vilket betyder att vi verkligen kan välja var Mini ska tillbringa sina dagar. Härligt! Vi har fastnat för ett dagis med hemtrevlig atmosfär, personal som jobbat där i hundra år och där de verkligen SER barnen. Barnens villkor. Me like.

Och så har jag äntligen blivit egen igen. Jobbar som konsult på heltid så jag försöker att planera det lite också och måste uppdatera mitt cv och träffa kontakter. När nu det ska hinnas med...

Så igår kom vi på att vi vill försöka med syskon redan kommande mens. Why not?, liksom. Så nu ska jag börja maila med AVA igen. Vi har fem kvar i frysen (eller var det fyra? Har ingen koll längre, allt handlar om flytt och husbygge just nu).

Jag somnar kl 20 varje kväll. Tillsammans med Mini. Hon har dessutom haft den lilla egenheten att vakna kl 5 istället för kl 6 den senaste tiden. En timmes mindre sömn på morgonen är förödande för min energinivå. Jag är helt slut på kvällen... Så bloggandet får lida lite just nu men jag ska försöka att skärpa mig för jag har så mycket jag vill skriva om!
SMER t.ex.. Deras tankar kring etik och hjälp att få barn. Jag har läst deras rapport (länkar när jag är vid en dator) och självklart vill jag vädra mina åsikter lite, hihi!
Det mesta de yttrat sig om är positivt i alla fall. Skönt! Men, som sagt, jag lär väl skriva mer om det i ett annat inlägg.

Så jag lever för fullt! Och ska försöka blogga lite mer frekvent. Lovar!

Kramar till alla som vill ha och behöver

Turbulent

Det har varit turbulent på AVA Riga. Minst sagt.
Jag fick ett mail för någon vecka eller två, sedan där vår kontaktperson på kliniken informerade om att vår doktor ska flytta den 1:a mars. Om vi ville fortsätta gå till henne så skulle vi maila om det.
Sagt och gjort, jag mailade och frågade samtidigt om det är hela kliniken som flyttar eller om doktorn startar nytt.
Jag fick ett kryptiskt svar om att doktorn startar nytt men att det är AVA fortfarande. Och så fick vi ett formulär som vi skulle fylla i där vi skulle godkänna en flytt av våra embryon. Kontaktpersonen bedyrade att flytten skulle gå säkert till.

Nu är ju jag vän av marknadskrafterna av vilka jag även anser mig tillhöra. Speciellt när jag betalar en förmögenhet för vården jag erhåller. Så någonstans i bakhuvudet ringde en klocka. Jag ville nog ha mer info innan vi skrev på.

Idag gick jag in på klinikens hemsida och där står att AVA inte varit medvetna om vad som skett. Doktorn och två personer till har alltså brutit sig ur och öppnar en ny klinik men med AVA Ryssland som ägare. AVA Riga ägs av ett stort, finskt företag.
Det förklarade en del.
Jag mailade den person som stod som kontaktperson i det här ärendet. Jag skrev om hur jag känner och hur jag resonerar. Jag skrev om min oro och om alla oklarheter som finns kring mailen jag fått.
Kontaktpersonen, Päivi, svarade på en gång och hon svarade sakligt på alla mina frågor, samtidigt som hon beklagade mitt utomkveds och sa att det var bra att jag slutade med medicinerna vid den tidpunkt jag slutade. Och då slog det mig att hon som varit vår kontaktperson tidigare inte frågat något om hur det gått. Hon har bara pratat om nya kliniken och flytt av embryon...

Jag förstår självklart att man vill följa med sin läkare, speciellt när det gäller att försöka bli gravid. Att få förtroende för läkaren är verkligen viktigt och hittar man någon man tror på och som man gillar, ja, då släpper man inte taget i första hand.
Men för oss blev det annorlunda nu.
Först och främst vill jag inte flytta embryona och speciellt inte när det verkar vara en schism (stavas det så?) på gång.
För det andra så föll mitt förtroende för den läkare vi haft. Att gå bakom ryggen och försöka sno med sig kunder i smyg är inte snyggt och ganska omdömeslöst, tycker jag.
Läkaren som slutar borde veta hur mycket hon betyder för sina patienter. Det hör till yrket. Hade hon spelat med öppna kort så hade jag som patient sagt, på helt eget bevåg, att jag ville följa med henne.
Nu vill jag inte det. Mitt förtroende för henne försvann och det känns som om jag och mina pengar endast är brickor i spelet om de barnlösas gunst för att maximera aktieutdelningarna åt klinikägarna. Eller nåt liknande.
Det känns smutsigt.

Men, som sagt, det är absolut ett eget val som vi gör. Vi väljer att stanna kvar som patienter och kunder hos AVA Riga. Kanske baserar vi vårt val felaktigt och kanske blir det inte bra, men just nu känns det mest rätt i maggropen om vi gör så. Vi har fått en ny läkare och en ny kontaktperson. Och vi kan alltid kontakta Päivi om vi vill. Det känns bra.

Jag hoppas att vi inte ångrar oss den dagen vi kör på igen. Nu ska det väntas på mens. Och efter det ska det väntas på en till och då kör vi!

Kram

Oj!

Oj, mitt förra inlägg var visst en het potatis!
Besöksstatistiken steg ordentligt... Och TACK för alla bra kommentarer!

Jag har skrivit om WHO och Innocentideklarationen förut så jag tänker inte göra det igen. (Lägger ut länkar sen, just nu hinner jag inte)
Däremot vill jag påpeka att jag så klart inte är emot amning på något sätt. Vill man amma i 15 år så får man väl göra det.
Vad jag mest ville säga med mitt förra inlägg, och här känner jag att jag vill förtydliga mig lite, är att jag inte anser att man ska vädra sina åsiktet om andras ytterst personliga val hur som helst. Och amning eller bli med barn är ämnen som ligger mig varmt om hjärtat eftersom jag har jobbiga erfarenheter av det själv.

Jag har delammat och kompletterat med ersättning. De som följt bloggen vet att jag fick bröstböld och blev tvungen att amma med endast ett bröst. Det kunde ha gått strålande att helamma med bara ett bröst. Om jag hade velat. Men av en del personliga anledningar, som jag inte VILL ta upp med alla, så gjorde jag inte det.
Därför tycker jag att det är ytterst idiotiskt av utomstående att kommentera min amning (eller andras). De som gör det har ingen aning om varför jag gjorde det och även om de visste varför så blir jag ledsen av att någon försöker säga till mig vad som är rätt och fel. Jag vet bäst själv vad som är rätt och fel för mig och mitt barn, faktiskt. Jag är inte dum.

Jag är en sån mamma som vill laga all mat själv. Jag kan en hel del om nutrition utan att vara en expert. Jag kan mycket om kost till barn och jag har en vän som jobbar med det som har varit snäll nog att svara på en del frågor.
Jag vet att barns tarmar utvecklas, precis som resten av deras kroppar.
Jag vet att mycket mat innehåller skräp eller mindre bra ämnen så jag köper ekologiskt.
Och jag kan massor om gluten av rent intresse eftersom jag har en glutenallergiker ingift i den nära släkten och jag lagar ofta glutenfritt.

Men när jag hör otacksamma människor som rackar ner på mina val, utan att de har liknande erfarenheter eller kunskaper, då blir jag så otroligt ledsen, arg och sårad. Jag VET massor men av olika anledningar som väger tyngre än att nödvändigtvis amma så valde jag att delamma.
Min största önskan är att folk fokuserar lite mer på sig själva istället för att vädra nedlåtande åsikter.

Många som gör det försvarar sig ofta med att "jo, men jag menar de som KAN amma men som väljer bort det...". Jag kunde. Jag gjorde ett val. Och? It's my business.
Handen på hjärtat, hur många känner någon som valt bort amningen helt och hållet? Från dag ett. Helt frivilligt?
Jag känner ingen och jag har en enorm bekantskapskrets.
Att man kompletterar med ersättning är faktiskt inte farligt. Det vet jag.

Men nu lämnar jag det där ämnet för jag orkar inte dravla om det mer. Jag återkommer väl nästa gång jag hör någon klanka ner på oss ersättningsmorsor och jag inte orkar med att vara tyst som vanligt, hahahaaa!

Idag är jag i vecka 4+1. Är inte det så mycket roligare, säg?! Hihi!

Kram

Den där j-vla amningsmaffian

Här kommer ett inlägg som inte på något sätt har med ÄD eller graviditeten att göra.
Det här handlar om något som stör mig något så infernaliskt.
Det är, som vanligt, folk som ammar och som gärna mästrar om det och har åsikter om hur eller vad andra gör. Jag blir f-n galen på det! Så jag vädrar mina åsikter här. Jag måste.

Rent generellt så vet nog de flesta som har följt den här bloggen, att jag tycker att man ska fullkomligt ge blanka den i andras privatliv. Så länge ingen blir skadad förstås.
Det har jag alltid tyckt, men efter att ha slitit med att försöka bli gravid så länge så har nog den känslan och åsikten förstärkts. Nyfikna frågor, "slappna av så ordnar det sig"-kommentarer och annat som rörde mitt innersta privatliv har liksom bidragit.

När nu flera omkring mig har lyckats få sina barn så gör de precis som jag (och de flesta andra), de kämpar med att få flyt i amningen. För en del går det fort att få till det och för andra tar det längre tid. Man googlar, pratar med amningshjälpen och diskuterar med andra.
Men så lyckas någon få till det till slut och då börjar det. Predikningarna om att det minsann går bara man kämpar, ersättning ges för lättvindigt, folk är för bekväma med ersättningen, man ska amma om det går, alla kan amma..blablabla.

Skitsnack. Rent j-vla skitsnack, säger jag bara.

För det första så spelar det ibland ingen roll att man fullkomligt sprutar ur sig mjölk. En del har inte grädde i pattarna. En del har knappt minimjölk. Att det ska vara så förbaskat svårt att förstå.
Hur mycket man än amnar så blir inte bebisen riktigt mätt. Då får man amma dygnet runt nästan. Och då menar jag dygnet runt. Vem blir inte galen av det till slut? Kanske att man VILL ha lite avlastning, socialt liv eller bara slippa att sitta med tuttarna i vädret 23 timmar av dygnets 24?
Det SISTA man vill höra är "kämpar man så går det". Eller "det finns massor av knep".
Precis som om man är dum i huvudet, inte lika duktig och smart som "amningsmamman"och inte försökt allt för att få det att funka.
Dåligt samvete är det sista man vill ha och såna kommentarer är verkligen att sparka på någon som ligger.

För det andra, har man själv överproduktion så är det bara att pumpa ur av bara h-te och ge till Neonatalavdelningen t.ex.. Hjälp till istället för att hacka på hur andra gör. För f-n.

För det tredje, att ge mat och amma samtidigt är också helt individuellt hur man gör. Dels p.g.a. av amningen, dels p.g.a. om barnet gillar maten eller inte. Så ni som tycker att folk matar så "konstigt", sluta hacka på andra som ger ersättning, välling, gröt, puréer, burkmat etc. Man gör som man vill.

För det fjärde, att amma i 6 månader är rekommendation från WHO. Den rekommendationen baseras på, i enkla drag, att tredje världen, d.v.s. urfattiga länder där folk saknar rent vatten och utbildning, blev itutade av bl.a. Nestlé att ersättning var något toppenbra om man inte fick tillräckligt med näring själv. Det blev "fint" att ge ersättning. Problemet var att vattnet man blandade med innehöll kolerabakterier som spreds över till barnen. Nestlé fick dryga böter för detta och man (en massa länder och WHO) arbetade fram rekommendationerna kring amning för att hjälpa föräldrarna i tredje världen.
Så var det i stora drag.
Sverige stod bakom dessa rekommendationer och därför följer man även dessa själv. Ringer du till vilket BVC som helst och frågar dem VARFÖR de rekommenderar 6 månader så kan de garanterat inte svara på det. För en sån undersökning är gjord och ytterst få sköterskor visste anledningen till varför de satt och sa att man ska amma i 6 månader. Ville bara påpeka det.
Nu är det ju så, att i Sverige är vi högutbildade och har rent vatten. Vi kan ta bättre beslut utifrån de grunderna. Vi har helt enkelt mer kunskap kring ersättning, vatten, näringslära och annat. Och ersättning är inte ett gift. Tvärtom.

Så summasumarum, jag blir galen på att höra och läsa om en massa amningsdravel och att man är bekväm och lat om man ger ersättning. Det finns massor av anledningar till att man ger ersättning och ingen annan har med det att göra. Det är ett eget val eller ett gemensamt val inom familjen.
Folk (och därmed också fä) får gärna ha åsikter om att ge ersättning men man ska veta att dessa åsikter kan vara förbaskat störande, nedsättande och göra människor ledsna och arga.
Vill någon trots det vädra sin mening kring hur jag eller andra gör i våra familjer, så ska man veta att man är ute på minerad mark. För det är mitt privatliv ni sitter och har åsikter om och jag skiter ju faktiskt i om ni andra ammar eller inte.

Massor av arga och blaskiga ersättningskramar

Majskrokar

Detta djävulens påfund! Jag haaaaatar majskrokar!! Ok, "ogillar" är kanske ett bättre ord men jag vill bara poängtera lite här. Ok?
Varför jag ogillar dem?
Jo, för de gånger Mini äter en sån så får hon hiskelig förstoppning. Jo, det är sant.
I lördags var vi på middag och barnet i den familjen fick majskrokar. Så klart att Mini ville ha så det fick hon. Vi var ju på galej och vi tänkte att Mini har blivit så pass stor nu att det borde gå bra om hon tog en krok eller två. Två stycken krokar tryckte hon i sig. Sen blev det tyst på bajsfronten. Det är det fortfarande denna måndag.
Och en liten kvidande tjej som har svårt att somna när magen kniper och inte vill vara med är inte roligt. Därför haaaaatar jag majskrokar.

Jag frågade min kompis Barndietisten varför det blir så och hon förklarade att det blir så ibland eftersom krokarna i sig är så otroligt torra och de består nästan enbart av stärkelse.
Tillsammans så är det som att svälja en blöja; den lägger sig i magen och suuuuger upp all vätska som behövs för att de små ska kunna poopa ordentligt.
Förbaskat påfund.
Så frågade jag henne var för det finns majskrokar om de ändå inte är bra. På det svarade hon bara att majskrokarna inte är farliga utan de är mer som ett "godis" för barnen, och det är klart att det går att tjäna pengar på också. Och självklart är det så att de även går att använda till annat än som godis till småbarn (hm, det tänkte jag visst inte på....jag fokuserar visst enbart på min lilla Mini i det här fallet)!

Så egentligen ogillar jag bara majskrokar till små barn. Men självklart klandrar jag INGEN som ger det till sina barn! Nejdå, alla gör så klart som de vill och de flesta barn får ju faktiskt inte förstoppning av de där krokarna.
Däremot kanske det skulle vara bra med en liten "varningstext" på paketen? I stil med "Barn under 1 år kan få förstoppning vid konsumtion av dessa krokar." Eller nåt. För hur sjutton ska en vanlig liten svennebanan som jag veta att majskrokar suger upp så mycket vätska som de gör? På just mitt barn?
I och för sig så borde jag kunna gissa mig till det... Det är bara att titta på krokskrällena. Men ändå.

Nej, ska det gottas lite extra i den här familjen så får det bli vanligt, hederligt smörgåsrån istället. Eller lite frukt.
Död åt majskroken.

KRAM

Lite läsartankar

Primolutförpackningen ligger på diskbänken och kikar på mig.
Snaaaaart....

Och så noterar jag glatt att över 350.000 läsare har varit här och kikat. Det är faktiskt hur stort som helst (nåja, nästan i alla fall). Sååååå kul!! Tack för att ni lägger lite av er tid här.
Nu för tiden så är jag medveten om att jag skriver lite mer sällan och lite annorlunda än tidigare. Anledningen är att livet har förändrats så mycket för mig. Jag vill inte vara helt utlämnande längre. Och jag känner inte samma behov av det heller. Bloggen började jag med för att skriva av mig och för att kanske dela med mig av sorg och glädje till andra som var i samma sits som vi. Aldrig trodde jag då att jag skulle få massor av nya vänner också!
Och aldrig trodde jag att jag skulle lära mig så mycket om ofrivillig barnlöshet eller om mig själv heller för den delen. Vilken gåva mitt i all sorg!

Men även om jag inte skriver på samma utlämnande sätt eller lika privat så känner jag att jag är fortfarande samma gamla Wilda. Det känns så skönt! Jag trodde kanske att jag skulle förändras på något sätt när jag fick barn, men det har jag inte gjort.
Visst var jag lite vimsig och förvirrad precis när Mini kom och några månader efter det, men nu är allt tillbaka som "vanligt" känns det som. Bara det att jag är berikad med ett barn också. Väldigt skönt.  Och kul!

Och självklart vandrar tankarna en hel del. Men nu med inriktning på syskon. För nu förstår jag mer hur det kan kännas om det inte blir något syskon. Det är svårt att förklara utan att jag låter som om Minis syskon skulle vara en "sak" eller mindre önskvärd på något sätt, men det är hon/han verkligen inte. Nästan tvärtom. Jag vill ge Mini ett syskon. Det är så osjälviskt att det inte går att bli mer osjälvisk känns det som. Och jag vill ge syskonet fina Mini. En fantastisk storasyster blir hon så ett syskon kan inte få en bättre syster. Jag vill ge dem den gemenskap syskon har. Ge. Ända från mitt hjärta. Av ren kärlek vill jag ge dem ett liv tillsammans. Så länge de vill ha ett liv tillsammans. De vill nog gärna ha lite eget liv också, hihi.

Ni som har läst här länge vet nog hur jag "fungerar" i mina tankegångar så jag hoppas att ni förstår om jag skriver lite annorlunda nu än tidigare. Och jag bär inte längre på samma slags sorg som tidigare heller, så det kanske är liiiite gladare tongångar numer? Jag hoppas att det blir så i alla fall.

Ni som just hittat hit får gärna ströläsa lite inlägg från 2010-2011, typ. Så är det lättare att följa mina tankegångar. Men det är så klart bara ett tips. Och ni får gäääärna komma med kommentarer och input! Jag blir så jätteinspirerad av det.

Kanske, kanske, kanske, kommer jag att skriva mer kring livet med Mini. Men det blir nog längre fram i tiden. Just nu vill jag unna henne att bara får vara ett litet alldeles särdeles vanligt barn. För det är hon. Ett härligt, sprudlande, vanligt litet barn. Det var bara vägen dit som var lite snirkligare än genomsnittet.

Lite eftermiddagstankar så här i regnet.

Blöta kramar på er

Nej, David.

Blir såååå besviken.....
I ena örat (sitter och håller på med annat medan tv:n står på) hör jag David Hellenius fråga/diskutera om Viktoria Silvstedt inte funderar på att bli mamma snart.
Så GÖR man inte. Man frågar inte någon sånt. Allra minst i tv. Och inte ens om en person är "offentlig". Att få bli mamma kan vara en väldig kamp som är ytterst privat.
Fan, David. Du som är så bra! Nu får du tänka till lite så du inte gör om samma misstag. Om nu inte Viktoria har i förhand godkänt en sån fråga i och för sig....

Kram ändå

Tid

Alltså, när jag skriver "förbaskad skräpklinik" så skriver jag ur MIN synvinkel. Tänkte att det kan vara bra att förtydliga. Självklart finns det säkert bra saker också med kliniken, medan jag tyvärr mest har hört om det dåliga. Och då är det IVF-kliniken i Umeå, den privata kliniken, jag talar om. Inget annat.

I övrigt händer det inte så mycket. Min lilla Mini kryper och reser på sig. Och har fått tänder. Och jag är så otroligt tacksam över att jag får vara med om allt det. Jag kan titta på henne och undra hur jag kunde ha sådan tur.
Så trots allt kämpande så anser jag att vi har haft tur. Skön känsla!

Den 16/10 är det dags för gynbesöket. Jag hoppas verkligen att den där cystan har försvunnit. Ursäkta att jag tjatar om den men det blir så stort i min värld. Jag vill verkligen inte att den ska ställa till med något krångel så att allt drar ut på tiden. Det är jag för gammal för.
Tiden. Tiden är så otroligt dyrbar för mig att jag nästan glömmer att ta till vara på den. Men bara nästan! Mini är ju här och påminner mig om inte annat, hihii!

Längtar vidare...

kram