Ofrivilligt Barnlösas Dag

Idag är det Ofrivilligt Barnlösas Dag igen! Fan, vad bra vi är!

För mig är det här en stor dag. Alla som försöker, försöker och försöker, och oftast i tysthet, blir uppmärksammade och det känns förbaskat bra. Det gör att vi inte behöver berätta för alla själva. Vårt lidande och kamp blir en ren informationsfråga och människor kanske får en större förståelse varför deras kompis kan se rödmosig och lite söndergråten ut efter ett toalettbesök.

Imorse låg jag vaken i sängen och bredvid mig låg Mini och Fina M och snusade. Jag tänkte att jag inte är ofrivilligt barnlös längre. Jag hade fel, såklart! Det är jag visst det. Jag och Fina M hade bara tur att vi lyckades få Mini till oss. Ren, förbaskad tur. Precis som alla andra som har barn. Vi fick bara kämpa på mycket mer än många andra. Och hade vi inte orkat det så vet jag inte hur det hade slutat. Bra eller dåligt. Men vi är faktiskt fortfarande, till viss del dock, ofrivilligt barnlösa. För det krävs ju precis lika mycket ansträngning för att försöka få ett barn till. Och känslan att inte kunna ge Mini ett syskon är också en tung börda att bära när man som jag så gärna vill det. Så jag är ju faktiskt delvis fortfarande ofrivilligt barnlös. Delvis, rent fysiskt. I hjärtat är jag alltid en av de ofrivilligt barnlösa.
Mitt hjärta hör alltid dit.

Kram till alla er.