Tystnad

Det blev ett längre uppehåll än vad jag tänkt mig...

När jag var på Carl von Linné-kliniken gången efter att jag skrev sist, så fick jag träffa en annan läkare än den jag brukar ha. Han undersökte mig på två minuter och sa bara "Det här ser inte bra ut, klä på dig". Sen sa han att min kropp inte svarat på behandlingen och att det inte fanns mer att göra. Så sa han. "Det finns inget mer att göra". Jag frågade om det är "kört". "Ja", sa han . Bara så där.
Två minuters undersökning. Två minuters samtal. Sen frågade han om jag hade några frågor. Det är väl för fan självklart att jag hade! Men jag var i chocktillstånd. Allt jag fick ur mig var ett blekt "näää....". Då frågade han om vi var överens så att han kunde ändra statusen i datorn. "Överens"??? Miffo! Men jag sa "jaaa....". Så avslutade han med att säga att det finns bara tre saker att göra; Acceptera läget och gå vidare, adoptera eller åka utomlands för äggdonation. "Jaha" sa jag och ville bara gråta.
Jag valde att tacka för mig, ta hissen ner till bilen, sätta mig i bilen och bara gråta.
Jag ringde min man och bara grät och grät.
När jag kom hem ringde jag till min allra bästa vän och bara grät och grät.
Min man tog ledigt och kom hem och så grät jag ännu mer.
Jag sjukskrev mig i fem dagar och bara grät.

Aldrig, aldrig, aldrig trodde jag att jag skulle reagera så här. Men sättet och tonen hos den där läkaren var så dömande, så frånvarande och så fel att det var som ett slag rätt på käften. En stor, tung, knuten mansnäve. Rätt på käften.
Då är det väldigt svårt att prata om allmännyttan, finanskriser, svininfluensa och annat med sina vänner. Samma vänner som också frågar om vi inte ska skaffa barn snart. Fan, vad jobbigt det är. Därför har jag inte orkat prata med folk i allmänhet utan varit ganska tyst av mig ett tag.

Nu råkar min man vara så bra att han ringde upp till Carl von Linnékliniken och bad vår doktor (som är helt suverän) att ringa till oss eftersom vi hade en del frågor.
Det blev märkligt när han till slut ringde för han ville prova igen men med en annan metod i medicineringen. Det verkar inte alls vara kört! I vanliga fall hade jag tagit en ganska stor diskussion och krävt ett svar från den andra läkaren. "Hur tänkte du nu?"... Men jag struntade i det. Jag tänker berätta allt för "vår" läkare nästa gång jag är på kliniken. Jag tycker att det är superviktigt att den klantiga doktorn får något att tänka på. Om inte annat så på klinikens rykte. Han säger åt mig att det är kört och en annan läkare på samma klinik vill fortsätta. Det låter ju inte så snyggt.
Hur som helst så är vi glada för att vi får prova igen och att någon faktiskt förstår att vi inte vill höra att "det är kört" efter ett litet misslyckande. Vi är inte såna som ger upp nämligen. Dumma, dumma, dumma läkaren! Skärpning på dig!

Så nu har jul och nyår passerat och jag har haft en ägglossning till och väntar nu på min mens så att jag kan köra igång med en ny behandling. Om mensen inte vill komma i tid så har jag fått medicin som "kickar igång" den. Så imorgon ska jag läsa på lite närmare om behandlingen och vad som gäller. Ett till försök börjar snart...

Morgonresa

Imorgon är det dags för ett läkarbesök igen för att kolla att allt utvecklas ok. Maken ska åka bort i tre dagar med jobbet så jag ska dit ensam. Det har jag inget problem med alls men det slog mig att en del kanske skulle ha det. En del vill nog göra allt tillsammans och i synnerhet såna här stora livshändelser. Alla steg, hela vägen, tillsammans.
Jag vet inte hur min man känner inför det men för mig är det lite annorlunda. Jag vill inte förstora upp det här även om det är stort. Jag vill att det ska bli stort när jag är gravid. Precis som det hade varit om vi hade blivit med barn på normal väg. Förmodligen känner jag så eftersom inget är säkert eller givet. Det är det inte när jag blir gravid heller men då är det i alla fall så att jag är gravid. Innan dess är det bara en massa kemi. Det är spännande men inte så stort som att vara gravid. Jag tror att en del som inte gjort IVF inte har förståelse för det. De gör själva IVF:en till en stor grej. Det är det, men det är inget att bli överexhalterad av. Det är ju graviditeten vi vill glädjas över, inte försöken.

Så imorgon bitti är det dags igen. Maken gör en resa ut i Europa medan jag gör en morgonresa till Carl von Linnékliniken för att se att vår barnresa fortsätter som den ska.

Vin...

Fan! Igår var jag på middag och tänkte mig inte riktigt för. Jag drack inte bara ett glas vin som det var tänkt utan flera stycken. Nog för att det inte står någonstans att Puregon och vin inte är farligt men ändå... Alkohol är inte bra för kroppen alls så varför skulle det vara bra när man genomgår en IVF-behandling? Fan, vad korkad jag är!!!

Idag svettas jag i mängder. Jag tänker mig att det är så här det är att vara i klimakteriet. Jag har ingen aning om det ska vara så här när man tar Puregon-injektioner eller om det beror på att jag var jävligt korkad och drack vin igår. Usch, jag önskar verkligen att jag kunde ha det ogjort! Dum, dum, dum! Men nu är det som det är. Jag tänker inte ens tänka på vin i fortsättningen. Nu är det fokus på att få barn.

Flummigt

Igår var det dags för första dosen Puregon.
Oturligt nog så var jag inbokad att gå och se After Dark just igår kväll. 45 minuter innan showen skulle börja trängde jag in mig på en trång toalett inne på Tyrol. I instruktionerna står det att man ska vara ren om händerna (så klart!). Det kändes inte som om det spelade någon roll eftersom jag stod på en omöjligt steril toalett på krogen där halvpackade damer kissat ut sina sista droppar innan de skulle tillbaka ut i lokalen och fylla Tena-skydden igen. Ungefär så fräscht. Men vad gör man inte? Jag hade med mig en ny flaska alcogel från Apoteket som jag dränkte in händerna i.
Efter lite stabilt fibblande lyckades jag få i lösningsampullen i pennan (sprutan), sätta dit nålen och ställa in dosen. Sen var det bara att ta tag i magen och sticka. Jag trodde nog aldrig att det skulle gå så smidigt men jag bara gjorde det. Och just då, när jag stod där med nålen i magen, så rycker någon otåligt i dörren. Fan, jag trodde att nålen gick av när jag hoppade till! Men den höll och mitt hjärta hoppade bara ut genom ena örat. Förbaskat, något liknande tänker jag aldrig göra om!! Flummigt och stressigt. Nej, inget mer sånt där flum för min del.
Under showen kände jag mig lite, lite, lite illamående men det kan lika gärna varit inbillning. Och illamåendet försvann för showen var så jävla bra och fartfylld. Och den muskulösa killen i början av gypsy-scenen tog fullkomligt andan av mig och resten av publiken. Tillsammans med ljussättnigen gjorde han en sagolikt vacker entré! Så snyggt och så rätt. Babsan och Lindarw är helt fenomenalt skickliga och glitter är aldrig fel. Vackert gjort alltihop helt enkelt!

Idag stack jag till hemma i soffan framför tv:n istället. Så mycket trevligare trots att Idol inte är i närheten av underhållning som After Dark... Men i alla fall inget illamående utan snarare trötthet efter en lång arbetsvecka. Och så var min fina, fina man med. Det slår allt.

IFV på riktigt

Idag var jag hos farbror IFV-doktorn. Det gick jättefort! Ultraljudskoll och ett blodprov och sen var det klart. Jag förstod bara inte vad jag ska göra nu. Om jag nu har tagit den där nässprayen i tre veckor och allt INTE är ok, vad gör jag då? Och om det ÄR ok, vad gör jag då? Precis som det står i infobladet eller ska jag göra på något annat sätt eftersom det gått lite längre tid? Sköterskan sa att hon skulle ringa mig efter lunch för vidare instruktioner om vad jag ska göra. Förbaskat skönt.

Efteråt gick jag och syrran och fikade och pratade om livet i allmänhet. Min goa make kunde inte följa med på kontrollen eftersom han legat sjuk i svininfluensan och var tvungen att jobba den första helfriska dagen. Så det blev syrran som hängde på istället. Jag frågade henne mest p.g.a. att hon sitter hemma en del med en 4-månaders bebis och en 2,5-åring. Kan nog vara skönt att få komma iväg på ovanligt äventyr för en gångs skull. Men nu i efterhand inser jag att det var skönt att ha henne med mig. Såna här läkarbesök ter sig mer normala då på något sätt. Jag vet inte varför jag känner så men det blir inte så uppförstorat på något sätt. Och den här gången kändes det lite trist eftersom jag befann mig i status quo.

Klockan 13:15 ringde sköterskan. Jo, min värden var så låga som de ska vara trots att ingen blödning skett så imorgon halverar jag nässpraydoseringen med Synarela och får börja med Puregon-sprutorna! Tjohooo!!! Jag ska på After Dark med syrran så första injektionen får ske på Tyrols toalett. Hahahahahaa! Snacka om knarkvarning... Det kommer verkligen att kännas galet.

13:20 gick jag på toa och fick samtidigt den förväntade blödningen. Tajming. Det känns jävligt bra nu. Ringde min man och berättade och någon halvtimme senare kom verkligen världens finaste sms från honom. Fan, han är bäst.
Nu ska vi fira med ett sista glas vin.

Nålar

Idag är jag inne på dag 13 med nässprayen. Vid det här laget trodde att jag skulle ha fått den där blödningen man ska få, men den har inte kommit. Två veckor ska det ta står det i pappret vi fick med oss från doktorn. Där står det även att man ska ringa när blödningen varat i en till två dagar. Även om den inte kommit ska man ringa. Jaha. Jag tänker ringa idag. Vara lite proaktiv helt enkelt.
Efter perioden med nässpray ska jag gå över till sprutor! Hur tuff är man inte när man kan sticka sig själv?! Så känns det i alla fall för jag är världens största mes när det kommer till smärta. Jag klarar inte att få ett myggbett utan att gråta av smärta. Typ.
När det var dags att prova att sticka mig själv hos doktorn så var jag gråtfärdig. Natuuurligtvis så dolde jag det alldeles utmärkt eftersom min man satt svimfärdig i en stol brevid (för att vara mentalt stöd, men det var det sista han var, han klarar inte av att se sprutor eller själva sticket).
Med svettiga händer så lyckades jag till slut att sticka in den där überlånga nålen rätt in i magen. Det kändes ingenting. Jag vet inte om det berodde på att nålen var sylvass och tunn eller om jag behöver förbränna mer fett... Jag vill tro på det förstnämnda.
Hur som helst, nu när jag vet att det inte gör ont så vill jag bara börja med injektionerna på en gång! Det är ju ett steg närmare ett potentiellt barn.

Vi, vi, vi

För tusan vad man kan vilja något! Hur mycket som helst. I ärlighetens namn så måste jag säga att vi är verkligen värda att få vår vilja igenom. Så mycket som vi har tränat på att göra barn!!
Till en början så sa vi att det krävs mycket för att få till riktigt snygga öron. Så vi var tvungna att träna mycket på det. Att göra barn med snygga öron alltså. Vi tränade så fort vi hade en stund över. Tro mig, det är inte så kul i längden. Till slut blir den där roliga, mysiga, skojiga aktiviteten inte lika rolig. För min del kändes det till slut lite som ett tvång.
Naturligtvis är det inte tvång för mig att vilja älska med min man men när det ska räknas dagar, kännas efter i magen, köpas ägglossningstester, kolla in olika familjelivssajter och hoppas innerligt i all oändlighet, ja, då blir det inte lika kul längre.
I mer än ett år har vi hållit på så. Och samtidigt har halva min omgivning frågat mig (och min man) om vi inte ska skaffa barn snart.
"- Ni börjar ju komma upp i ålder."
"- Äsch, ni är unga, det borde gå i ett kick."
"- Är du inte gravid snart?"
"- Så du vill inte ha vin till maten? Gravid?"
"- Jag önskar verkligen att ni fick ett par fina ungar så att ni förstår hur härligt det är."
"- Du förstår inte vad kärlek är förrän du skaffar barn."
"- Hur kommer det sig att ni inte har barn än?"

För Guds skull, hur kan människor vara så okänsliga?
Och skulle någon utan barn inte förstå vad kärlek är? Det är klart att de gör. Annars skulle vi inte försöka få barn. Vi vill uppleva just DEN kärleken. Kärlek finns ju i så många olika former.

Sådana kommentarer och folk som "lägger sig i" vårt privatliv gör att jag och min man skapar ett alldeles eget speciellt band oss emellan. Det är det inte många som får uppleva och det gör att det är lättare att hantera dumma kommentarer. Vi vill göra det här på vårt sätt. Ifred. Vi vill välja själva vilka vi vill prata med. Vi skäms inte, men vi vill bara ha vårt privatliv privat. Det är allt. Vi. Min man och jag.

Och nu har vi fått nytändning. Vi har varit på Carl von Linnékliniken i Uppsala för att få vägledning, tips och börja en IVF-behandling. Tjohooo! Det känns äntligen så bra. Ett litet större hopp har vaknat till liv igen.

Idag är det den sjätte dagen jag sprayar Synarela i näsan. Det ska "nollställa" min ägglossning för att lättare styra utvecklingen och produktionen av mina äggblåsor med hormoner senare i behandlingen.

Äntligen kanske vi kan får vår önskan uppfylld!