Vecka 6

Ok, nu är jag helt förvirrad.
AVA svarar att jag är i vecka 5.
5+2, närmare bestämt.
Så de räknar som läkare: 5 FULLGÅNGNA veckor.
Jag räknar vilken vecka jag befinner mig i...
Men så det konstiga.
Jag hade insättning en tisdag och läkaren sa att jag då var i vecka 1+2. Då skulle jag vara i 4+4 nu. De har alltså ändrat sig eller så sa läkaren fel.
Och ska jag gå på vad de säger nu så var det 2+0 på insättningsdagen. Men det stämmer inte heller eftersom embryona var minst 2 dagar gamla vid insättningen.

Hmmm, vad är bäst, rent medicinskt, att räkna med? Det borde vara deras 5+2.
Jag får väl köra på det då. Nu har jag i alla fall rett ut frågan om vilken vecka jag är i. Vecka 6.
Synd, då faller min teori om hinnsäckens storlek från förra inlägget...

Nu kör jag på teorin att embryot gått och gömt sig bara.

Kram

Räknesnurr

Min hjärna snurrar. Jag famlar efter förklaringar för att hålla hoppet uppe.

När vi gjorde insättningen så frågade jag vilken vecka jag var i just då. Svaret blev 1+2. Och BF skulle vara 30/9.
Jag tänkte inte så mycket på det då, men sen tyckte jag att det lät märkligt.
Jag menar, hade det varit en vanlig graviditet så är ju de första två veckorna perioden mellan mens och ägglossning. Ett embryo blir alltså inte befruktat och fäster innan två veckor. Hur kunde jag då vara i vecka 2?!?

Fru Gyn höll med. Det lät helkonstigt. Med tanke på att embryot också är odlat några dagar borde det vara 2+2 i alla fall. Och är det så, så blir BF den 29/2.
Så vi har gått på det.

Idag så tyckte Fru Gyn att det var svårt att säga om hon såg en definitiv uppklarning (hinnsäck). Hon visade en mörk fläck som var 2,3 mm stor, men det var suddigt. Det håller jag med om.
Så hittade jag den här länken:

http://www.angeredsnarsjukhus.se/sv/Angereds-narsjukhus1/Angereds-Narsjukhus/Vara-mottagningar/Gynekologimottagning/Gynekologiskt-ultraljud/Tidig-graviditet-och-missfall/

Där står att man i vecka 4+några dagar kan se en uppklarning på ca 2 mm.
Enligt AVA:s sätt att räkna så är jag där just nu.
Enligt vårt sätt att räkna är jag i vecka 5+några dagar... Och då kan man se mer.
Kanske har AVA rätt? Men hur kan det vara så i så fall?
Och kan en hinnsäck "gömma" sig på VUL?

Jag har mailat AVA om allt och även frågat igen om vilken vecka jag är i. Jag kan tycka att just vid IVF borde det vara väldigt lätt att veta... Men så är det visst inte.

Som sagt, jag letar hopp och mod.

Kram

Hcg:t

Ikväll har jag varit på stan och ätit en bit med två f.d. kollegor. Det var så kul att se dem igen!
Men så efter maten ringde Fru Gyn.

När Mini kom till världen så låg Hcg:t på 99 testdag 1 och dag 3 låg det på 475.
Meningen är att Hcg:t ska fördubblas på två dagar.
Den här gången låg det på 165 testdag 1 och två dagar senare låg det på 121. Det hade sjunkit. Inte bra.

Gulp.

Men både Fru Gyn och jag klamrar oss fast vid teorin att eftersom Hcg:t var så mycket högre på testdag 1 jämfört med förra gången, så kanske det är så att båda embryona satte sig men att ett har "trillat av pinn", som jag själv råkade säga till gyn. Hon höll med.
Så jag har fått en extratid på torsdag morgon. Då ska hon se om hon kan hitta hinnsäck och så ska jag ta ett till blodprov.
Nu klamrar vi oss fast vid hoppet.

Snälla, låt mig slippa ett missfall.

Vemodiga kramar

Provsvar

Sådär, ja! Proverna ser ut som de ska i alla fall. "Mycket bra", som Fina Gyn sa.

Fredagens värden (vecka 4+2)
Hcg: 99
Progesteron: 50

Måndagens värden (vecka 4+5)
Hcg: 479
Progesteron: 50

På tre dagar har hcg:t alltså ökat nästan fyra gånger och progesteronet är på en hög och stabil nivå. Känns bra än så länge.
Men jag tror inte att det är tvillingar. Då borde väl värdena vara högre? Hm, det glömde jag att fråga om.
Det får vi nog veta den 26/5. Då är det VUL.

Kramar

Barnlösas dag 28/5!

Idag känner jag ingenting. Jag är som vanligt. Ingen yrsel. Inget som ilar i nedermagen. Inget alls. Jag hoppas att det är bra. Att inget har slutat att växa därinne. Jo, jag oroar mig för det. Allt kan ju hända och det gör det ganska ofta i ÄD/IVF-svängen tyvärr. Därför är det så lätt att jag känner mig lite nedstämd så fort jag inte får en bekräftelse på att allt är ok. Och just nu kan jag inte få det. Allt jag kan göra är att vänta och vara hälsosam. Det känns lite jobbigt men jag vet att själva nedstämdheten i sig mycket väl kan vara graviditetssymptom. Men ändå. Det känns inte så kul idag.

Något som däremot är kul är att jag ska träffa en tjej som forskar kring ÄD idag. Det ser jag fram emot och återkommer mer om det när jag träffat henne.

Och så är det så mycket som händer kring alla som kämpar just nu. Det händer läskiga saker, roliga saker, spännande saker och så tas det viktiga beslut också. Det känns som att det är en viktig tid just nu. Jag är glad åt de plus jag ser och de positiva besked som når er där ute. Jag gläds med er som tar beslut som lättar era hjärtan. Mitt hjärta bultar spänt för er som väntar på olika besked och vändpunkter, och för er som har det extra tungt just nu har jag fällt en tår och skickar mina tankar.
Det är mycket för oss nu. Det är vår vardag.
Finns det "De barnlösas dag"? Om inte så borde det finnas en sån snarast. Jag tycker att det vore ett bra sätt att uppmärksamma ofrivillig barnlöshet. Det är vi kämpar värda faktiskt. Finns det mors dag och fars dag så borde vi andra få flera dagar av ren tröst egentligen...
Nu bestämmer jag det. Den 28:e maj är det De Ofrivilligt Barnlösas Dag!!!
Varför just den 28:e maj undrar ni kanske? Jo, för det är dagen före mors dag. Och vet ni vaaaad? I Finland firar de barnlösas dag dagen före mors dag.... Kan de kan vi!

Hissa flaggan den 28:e maj!

Uppdatering (tillägg från ett inlägg från den 19/5 här på bloggen):
Ni som kämpar därute, vill ni så vore det ju fantastiskt om ni på lördagen den 28/5 vill skriva ett litet inlägg som kortfattat summerar er historia kring er barnlöshet och vad ni går igenom. Själv kommer jag att använda titeln " Ofrivilligt barnlös" på mitt inlägg. Anledningen är att om någon googlar på det så borde dessa inlägg komma högt upp i sökningen.
Ni som inte kämpar men som är vårt trogna stöd får natuuurligtvis också gärna nämna oss i ett litet inlägg den 28/5. Allt stöd betyder nämligen väldigt mycket. Mer än många tror.

Krama en kämpe därute

Lugnt

Mums! Det blev en mysig middag på stan. Efter den började mina ögonlock att klippa igen... Så vi åkte hem ganska tidigt.
Nu är det mys hemma istället. En perfekt bröllopsdag bortsett från att vi var tvugna att jobba båda två.

En lugn och skön kväll. Najs!

kram

Ögonlock

Trött igen. Oj, oj, oj. Hoppas att ingen går förbi mitt rum nu och ser hur jag klipper med ögonlocken... Kan knappt hålla mig vaken!

I nedermagen känns ingenting. Nada.

Kram

Äkta kärlek

Alert, alert! Nu blir det skitsnack igen. Hehee...
Jo, jag är trög. Det går dagar emellan och sen är det som en miniförlossning när det väl är dags. Jag dricker massor av vatten och ska frossa i vindruvor (som har en laxerande effekt) hade jag tänkt mig. Nöden har ingen lag. Bara så ni vet, hahahaa!
Ingen yrsel idag än så länge. Det kan nog bero på att jag fick lite panik och tryckte i mig en hel pizza igår kväll. För att "kompensera" att jag glömt att äta under dagen. Inte så bra metod men så blev det.
Idag är jag tillbaka på normal mat igen. Lite och ofta. Och finare.
Finare? Jo, för idag är det vår bröllopsdag! Min vackraste, fina M och jag. För alltid. Det pirrar i magen när jag tänker på det. Finaste, finaste M.

Sådär, ja. Nu har jag lyckats igen. Inte många som pratar bajs och bröllopsdag i samma andetag.... Tur att Fina M kan mig vid det här laget. Äkta kärlek.

Bröllopskramar till alla!

Hormonstorm

Fina M kom hem med ett jättefint fodral till sin nya iPad häromdagen. Han satte sig i fåtöljen och packade upp det och såg så nöjd ut. Då händer det. Jag vet inte vad som far i mig.
"Men, tänkte du inte på mig också?" (vad håller jag på med?!)
"Jo, men jag visste inte vilken färg du ville ha."
"Men jag tänker ju aaalltid på dig... Du kunde ha tagit kort och messat..." (men ge dig nu, Wilda! Låt maken ha kul med sin nya leksak istället.)
"Jo, men jag tänkte faktiskt på dig men jag tänkte fråga istället."
"Men...snyft...vi är ju TVÅ! Du kan ju inte bara strunta i mig..." (sen NÄR har M struntat i dig, Wilda? Skärp dig!)
"Snälla, fina gumman. Jag lovar att jag tänkte på dig."
"Snörvel, snyft, snörvel...säkert?" (men guuuud, hur barnslig får du bli, Wilda?!)
"Ja, absolut. Blev du så ledsen för det?"
"Erh...näe...egentligen inte... det kanske är hormoner..." (suck, vad larvigt)
"Ja, det var inte så likt dig..."

Får väl bjussa på några såna "symptom" också. Trots att jag tokskäms för något så larvigt som att böla för att man tror att maken inte tänker på en. När han köper ett neoprenöverdrag till iPaden.
Såååå larvigt! Så inte jag.

KRAM

Yrselproblem

Yrseln börjar bli ett problem. Idag åt jag frukost runt 7-tiden, ett ägg vid 9-tiden och sen åt jag inte lunch förrän kl 14. Det var inte smart alls. Efteråt gick jag upp på övervåningen och då kom yrseln rejält. Jag satt vid datorn när det snurrade så mycket att jag fick koncentrera mig på att förstå vad jag gjorde. Det avtog lite men har snurrat konstant sedan dess. I ungefär 1,5 timme. Nu är det soffläge som gäller.
Jag gissar att det har en del med blodsocker att göra och kombinationen med ett lågt blodtryck (som jag alltid haft) är nog inte det bästa när man är gravid. Jag ska verkligen försöka att äta lite oftare och lite mer. Det är bara så svårt att komma ihåg det när jag inte längre har någon aptit....
Vad gör man åt sån här yrsel egentligen? Någon som vet? Järn äter jag massor av men läste på nätet om att man även ska ta magnesium. Är det bra när man är gravid månne?

Hur knasigt är det inte; först mår jag illa när jag inte äter, sen äter jag och då blir jag alldeles yrslig och mår nästan illa av det?!! Jag SKA bara vinna över det här ständiga yrsel-illamåendet. En ny kamp är därmed inledd, om än dock en väldigt liten kamp, hihihi!

KRAM

Startmotor

Ni vet när man startar en moppe och det rasslar till i motorn? Ett litet dubbelknack, hack, hack och sen tickar motorn igång?
Det hände just med mitt hjärta. Det fladdrade till lite extra. Hackelihack, dunk, dunk.
Jag och Fina M bestämde oss för att det förmodligen kom sig av att påskisarnas hjärtan kickade igång. Mitt hjärta hjälpte till lite. Som en startmotor.
Jo, så är det nog.

Kram

Tillbakablick

Dagens enda kopp kaffe är avnjuten tillsammans med ägg och smörgås och jag känner mig ordentligt vaken.
Det slog mig att det idag är vecka 5+4. Det var den dagen det hände när vi lyckades sist. Det var då jag låg hos den hårdhänta och otrevliga gynekologen. Rädd, ledsen och liten. Det var då vi satt i bilen och grät ihop.
Det var då något hände som jag inte skrivit om här. Jag skrev inte om det för det berörde mig så sanslöst att jag bara ville glömma. Men det gör man ju inte.
Någon timme efter att vi kom hem från gyn så gick jag på toaletten. Vanan trogen tittade jag på toapappret. Och där låg det. Allt som skulle ut låg där i toapappret som ett hån mot min tidigare lycka. Det låg där alldeles hudfärgat och lite hårt. Blandat med ytterst lite blod. Stort som ett lillfinger. Och där inne i "fingret" någonstans visste jag att vår tidigare lycka befann sig.
Jag satt stel och bara stirrade på pappret. Länge. Jag tappade fattningen och visste inte vad jag skulle göra. Jag kallsvettades. Det gick inte att slänga ner pappret i toaletten. Det skrek i mig inombords. Ett iskallt "Neeej!". Men så kom fattningen tillbaka efter minuter av kyla. Jag slängde pappret, torkade mig igen och spolade.
Det tog mig flera dagar att berätta för Fina M. Så dåligt mådde jag. Vi som delar allt. Fy, det vill jag aldrig mer vara med om.

Att den hårdhänta gynekologen är usel är ett faktum. Hur f-n man kan missa något stort som ett lillfinger i en livmoderhals (min egen gyn påpekade att man ALLTID ska kontrollera HELA utrymmet där nere så att just såna här situationer kan undvikas) är för mig helt obegripligt. Hon bidrog till att den dagen etsade sig fast i mitt minne för alltid. Mer än nödvändigt.

Därför ska jag njuta lite extra mycket av den här dagen. Jag ska njuta av nuet.

Många gladare-än-förra-året-kramar till alla som kämpar där ute!
Tappa inte hoppet

Vaken

Jaha, nu får man lära sig att stava till Azerbadjan också. Melodifestivalen bidrar till mycket kunskap.

"Nyvaken" tänkte jag skriva men det kan jag inte. Fina M (som just nu inte känns så fin, morr) har visst ätit snarktabletter för hela sängen vibrerar. Omöjligt att sova då och mitt morgonhumör är lite förstört av irritationen över att inte få sova. Tur för M att han ska åka bort idag, hahahaaaa!
Skämt åsido, jag gillar att vakna tidigt på helgerna (men hellre fågelkvitter än snarkningar då). Det är så tyst och skönt och dagen känns så lång. Härligt! Och att ligga i sängen och fundera lite så här innan frukost är ju en underbar lyx. Får vi barn så lär den lyxen försvinna så jag njuter till fullo.

Frukostdags!

Kram

Yrsel och illamående

Jäklar i min låda, idag har jag känt av en del.
Fina M fixade i trädgården och jag höll på att rengöra inomhus när jag blev galet illamående. Fick luta mig mot diskbänken och vila lite. Efter en stund insåg jag att jag kanske behövde äta något. Det blev jordgubbar med mjölk. Galet somrigt och gott!

Efter gubbarna var det dags att åka till K-rauta och införskaffa lite toppdressing till gräsmattan och gräsfrö. Nu ska vi se till att få en tjock och fin gräsmatta (eftersom jag lyckats förstöra den förra året, erhm...).
Massor av folk och...jag mådde illa igen. Så pass att jag var tvungen att luta mig mot en hylla och bara vila lite. Naturligtvis dyker en barndomskompis upp och säger hej. En tjej jag inte sett på 15 år. Typ. Frågan "Hej, hur mår du?" fick en lite lustig innebörd. Grön i ansiktet var jag tvungen att erkänna att "just nu mår jag lite illa". Hon trodde så klart att jag var sjuk så hon backade, hahahahaaa! Det blev ett kort samtal och så vidare i sakta mak mot gräsfröna.
Fina M dundrade iväg för att hämta något och jag blev alldeles yr. Det höll i sig ett bra tag men släppte när vi satte oss i bilen efter inköpen.
Väl hemma igen så lämnade jag Fina M med hela trädgårdskalaset och åkte för att handla lite mat. Hela mathandlandet blev en enda snurrig vandring i butiken. Jag var så yr att jag glömde vart jag var på väg när jag skulle hämta något. Helsnurrigt! Det tog en stund att handla med andra ord... Men det släppte vid kassan igen och nu har jag inte känt av någon mer yrsel. Inte så mycket i alla fall. Lite vid grillen bara (grillade till middag).

Jag har också känt av en del i nedermagen. Det spänner lite mer än vanligt men inte så att jag känner mig orolig på något sätt. Det känns som lite växtvärk, men väldigt lite. Det känns bra i alla fall.
Idag blev rösten så där svag och ansträngd igen också. Det är sååå jobbigt. Jag orkar liksom inte få ut mer ur rösten. Det är verkligen irriterande. Jag måste googla lite kring det där. Jag kanske är sjuk? Men det tror jag inte.

Nu ska jag vila lite. Jag är alltid lite småtrött så här dags om jag inte fått sova eller vila en timme vid 17-tiden. På vardagarna efter jobbet brukar jag alltid slumra lite på soffan någon timme nämligen. Jag är inte lika trött som förut men tröttheten finns där med andra ord så lite vila då och då behöver jag helt enkelt.

Kvällskramar till alla därute

Uppdatering

Igår kväll försökte vi hitta på ett namn till påskisen/-arna därinne. Vi funderade länge men kom aldrig på något bra. Det blir nog påskäggen/-t så länge. Påskisarna. Fram till den 26/5 då vi vet mer.
12 dagar kvar med mitt sätt att räkna. Det är galet spännande när jag tänker på det. Pirrar i magen! Men i övrigt så tänker jag inte så mycket på att jag är gravid faktiskt. Anledning är nog att jag inte törs tro att det är sant. Inte ännu. Jag vet alltför väl hur det kan gå så jag avvaktar lite till. Det känns bäst så.
Det enda jag tänker på är vad jag äter. Är otroligt noga med vitaminer, grönsaker, hälsosam kost och inga sötsaker. Däremot har jag lite dåligt samvete för att jag inte rör på mig så mycket. Planen var att ta en powerwalk lite då och då men jag har bara kommit iväg någon enstaka gång. Slött! För hur svårt är det att öppna dörren och gå liksom, hahaha?! Men i det fina väder som varit så vill jag vara i trädgården och bara slappa på kvällen efteråt... Äsch, jag får mycket D-vitamin då i alla fall! Alltid något. Ska nog avskaffa det dåliga samvetet genast.

I övrigt känns det inte så mycket. Liiiite i nedermagen ibland. Speciellt om jag sitter. Jag måste också dricka massor av vatten för annars blir urinen alldeles för mörk. Gissar att njurarna tar hand om en del slaggprodukter under byggets gång som måste ut? Jag kissar dock inte mer än vanligt förutom på natten. Då blir det uppgång två gånger.
En annan sak som jag inte vet om det är p.g.a. det här att göra är att min röst låter så ansträngd när jag pratar. Som om jag inte får luft riktigt. Helskumt! Undrar om det kan ha något med ansträngning att göra? Eller att det bildas så mycket nytt att det tar lite energi helt enkelt?
Ska förresten också tillägga att jag inte har så mycket aptit. Jag är inte hungrig så ofta. Jag äter för att jag måste och jag äter sex gånger per dag. Det gör jag i normala fall också men jag tror att det är extrabra att ha koll på blodsockernivåerna nu. Därför äter jag inte heller något godis. Är det ett litet hjärta, eller två, därinne så vill jag undvika att belasta det för mycket.... :o)

Kraaaaam!

Gravidjobb

De som läst här ett tag vet att jag har varit hemlig med min identitet främst på grund av jobbet. Ni vet också att jag hållit på och velat om jobbet en hel del... Starta eget? Jobba vidare som det är? Börja nytt? En hel massa snurriga tankar har jag haft kring allt det här.
Utan att avslöja för mycket så har jag ett nytt jobb om jag vill. Men jag har varit orolig kring det här med om jag blir gravid. Vad gör jag då? Jag KAN bara inte skriva på ett anställningskontrakt och inte säga att jag är gravid. Det skulle förstöra mitt förtroende på den nya tjänsten.
Samtidigt ville jag kanske starta eget... Veligt värre!
Idag pratade jag med chefen där. Jag sa att jag var gravid och att det är tidigt ännu men att om det påverkar en jobbchans hos dem så förstår jag det (även om jag principiellt är galet emot att företag inte anställer p.g.a. det, men ändå... inget man säger rätt upp i ansiktet på en potentiell arbetsgivare). Men jag ville bara framföra det till dem så att de kan ta hänsyn till det om de vill planera om på något sätt. Så de vet.

"Men vad kul! Hur gammal är du? 41? Ja, men då är det är ju helt rätt. En sak ska du veta, när jag anställer så ser jag till individ och kompetens. Att du berättar så tidigt trots att allt inte är klart visar bara hur bra du är som person. Det är jag väldigt tacksam över. Nu får vi bara ta med det i planeringen kring din anställning. Allt kan ju hända."

Vilken fantastisk människa!!! Nu vill jag VERKLIGEN jobba där. En sån chef vill ju alla ha!!
En stor sten har trillat från mitt bröst. Nu VET jag att jag vill jobba där. Jag VET vad jag vill.
Inget är skrivet ännu och förutsättningar kan ändras. Men gör de det så var det inte meningen att jag skulle jobba där, men nu känns det i alla fall lättare och väldigt bra. Det blir som det blir och jag jobbar fortfarande på ett fantastiskt bra företag just nu, så blir det inget med det nya jobbet så fortsätter jag där jag är nu och är galet nöjd ändå. Köra på mitt egna företag får vänta ett bra tag tror jag... Skönt!

Jag är fortfarande hänförd över resonemanget jag fick. Det är fantastiskt. Varför kan inte ALLA chefer och arbetsgivare tänka så? Naturen går ju sin gilla gång som den alltid har gjort liksom...

Många glada kramar till alla

Meny

FRUKOST

Fragminspruta, 2 st kapslar Omega3, 1 liten blå Progynon, 1 st avlång Apotekets vitamin Kvinna samt 1 st folsyra-/järntablett (plus en Progesteronvaggis som inte ville vara med på bild)


LUNCH

1 st liten blå Progynon, 2 st bruna folsyra-/järntabletter, 2 st klotrunda Progestereontabletter

MIDDAG

1 st liten blå Progynon, 2 st vita Prednisolon (som efter en vecka blev reducerade till en), 1 st folsyra-/järntablett som numer har förökat sig till två tabletter samt 1 st Progesteronvaggis

Mums....

Ny vecka nya tag

Idag är en stor dag. Det är 5+0 idag och vi går in i vecka 6.
Det var då det hände förra gången (jag har tidigare fått för mig att det var i vecka 7 men jag hade visst fel) jag blev gravid. På 5+4 fick jag missfall. Tidigt men inte mindre trist för det. Men då hade jag haft blödningar i dagar innan och det har jag tack och lov inte nu. Men jag kommer nog att känna en otrolig lättnad när den här veckan är slut. Mentalt så är det lite påfrestande nämligen. Jag oroar mig inte alltför mycket men det finns där i bakhuvudet så klart.

Dagen till ära har jag årets klänningsdebut på jobbet. Med bara ben, alltså. Tänk att jag känner sig så utlämnad varje år jag har den där första visa-benen-dagen. Det KAN bero på att benen lyser så vackert vitt att jag kan se hur bländade mina kollegor blir...

Kram i solen

Missfall

En hårdhänt gynekolog klämde och kände och gjorde VUL. Det syntes ingenting.
Inget. Nada.
En enda stor livmoder med ingenting i. Så ser det ut när jag får missfall. Jag är tom.

Blodprov för säkerhets skull. Ett idag och ett på måndag. På tisdag får jag en utvärdering. Vill jag ha reda på det första provsvaret kan jag ringa på måndag.
Vi ska ta ett eget gravtest hemma också i helgen.

Gynekologen sa åt mig att jag kan sluta med tabletter och vaggisar. Det tänker jag inte göra. Varför ska jag då ta blodprov? OM det nu skulle vara så att hon sett fel (vilket jag absolut inte tror att hon gjort) så är det ju skitdumt att sluta med medicinerna. Nej, jag väntar till svaren bekräftar att det är ett missfall även om vi redan konstaterat det idag. Idag är det vecka 5+4.

Efter blodprovet gick vi ut hand i hand till bilen, satte oss och grät. Vad annat kan vi göra? Stora tårar som rullar för att det gör så förbannat ont.
Världen är så jävla, jävla, jävla orättvis. Jag tänker aldrig mer ta något för givet. Aldrig mer.
Allt jag ville var att få behålla den där lyckokänslan från den dagen vi såg ett plus. Jag ville få vara där, mitt inne i den, och läsa på om utvecklingen av barnet i magen, planera framtiden, fixa det där rummet, se glädjen hos M, köpa barnvagn, allt.
Den glädjen kommer jag aldrig mer att få känna. För får vi ett plus i framtiden kommer jag vara livrädd hela graviditeten. Jag kommer inte att våga känna glädje. Att se ett plus kommer att göra mig glad men aldrig mer lycklig. För nu vet jag. Jag vet med råge att det kan gå åt skogen. Det visste jag innan också men nu är jag en del av misslyckandena.
Vi är inte bara barnlösa, vi förlorar den lilla lycka vi kan få och ha, sakta men säkert. Den äts upp för varje gång vi misslyckas.

Men vi kan inte ge upp. Det är omöjligt.

Väntar

Tack för alla fantastiskt fina kommentarer! Och tack för mail, sms och telefonmeddelanden. Jag har inte riktigt orkat att svara på allt bara men jag är otroligt tacksam. Otroligt stort TACK till alla.
Jag har bara försökt att fokusera på annat så att inte gråten kommer. För jag orkar inte gråta ännu.

Jag fasar varje gång jag ska gå på toa.
Jag blöder verkligen. Igår kom det mer klumpar och slem. Skitäckligt. Och det gör ont.
Var hos BM kl 8. Hon var urtrevlig. Jag berättade på en gång att jag blöder ganska rikligt och om smärtorna i magen. Hon tittade medlidsamt på oss och ordnade en gyntid åt oss. VUL kl 10:20.
Så nu är vi hemma igen. Väntar.
Jag tror att det är kört. M försöker att hålla hoppet uppe.

Jag vill bara gråta men kan inte för jag tänker på att jag måste till jobbet. Kanske att jag sjukskriver mig idag och imorgon ändå. Får se hur det ser ut på VUL. Men det lär nog inte se så mycket ut...


Sorgsna kramar