Tillbakablick

Dagens enda kopp kaffe är avnjuten tillsammans med ägg och smörgås och jag känner mig ordentligt vaken.
Det slog mig att det idag är vecka 5+4. Det var den dagen det hände när vi lyckades sist. Det var då jag låg hos den hårdhänta och otrevliga gynekologen. Rädd, ledsen och liten. Det var då vi satt i bilen och grät ihop.
Det var då något hände som jag inte skrivit om här. Jag skrev inte om det för det berörde mig så sanslöst att jag bara ville glömma. Men det gör man ju inte.
Någon timme efter att vi kom hem från gyn så gick jag på toaletten. Vanan trogen tittade jag på toapappret. Och där låg det. Allt som skulle ut låg där i toapappret som ett hån mot min tidigare lycka. Det låg där alldeles hudfärgat och lite hårt. Blandat med ytterst lite blod. Stort som ett lillfinger. Och där inne i "fingret" någonstans visste jag att vår tidigare lycka befann sig.
Jag satt stel och bara stirrade på pappret. Länge. Jag tappade fattningen och visste inte vad jag skulle göra. Jag kallsvettades. Det gick inte att slänga ner pappret i toaletten. Det skrek i mig inombords. Ett iskallt "Neeej!". Men så kom fattningen tillbaka efter minuter av kyla. Jag slängde pappret, torkade mig igen och spolade.
Det tog mig flera dagar att berätta för Fina M. Så dåligt mådde jag. Vi som delar allt. Fy, det vill jag aldrig mer vara med om.

Att den hårdhänta gynekologen är usel är ett faktum. Hur f-n man kan missa något stort som ett lillfinger i en livmoderhals (min egen gyn påpekade att man ALLTID ska kontrollera HELA utrymmet där nere så att just såna här situationer kan undvikas) är för mig helt obegripligt. Hon bidrog till att den dagen etsade sig fast i mitt minne för alltid. Mer än nödvändigt.

Därför ska jag njuta lite extra mycket av den här dagen. Jag ska njuta av nuet.

Många gladare-än-förra-året-kramar till alla som kämpar där ute!
Tappa inte hoppet