På morgnarna vaknar jag och mår hyvens, mitt på dagen har jag galet ont i brösten och mår illa och på kvällen sätter växtvärken i nedermagen in lite extra. Jag gillar morgnarna bäst. Förutom Fragminsprutan och alla tabletterna jag måste ta så klart.
Den 17:e juni ska jag börja trappa ner alla mediciner enligt kliniken. När jag läste det blev jag först glad men tanken på att jag, eller snarare min kropp, ska klara sig på egen hand är svindlande. Läskig. Rymdskeppet dockar in. Moderskeppet tar över driften liksom... Svävandes i universum. Läskigt.
Men jag litar på att allt ska gå bra. Att min kropp klarar det här. Att Minis kropp klarar det här. Att vi klarar det här. Läskigt men nödvändigt.
Undrar när jag kan börja slappna av? Förmodligen inte förrän vi är hemma med en frisk och kry Mini. Efter det följer en helt annan livslång oro. Den oron ser jag däremot fram emot.
Kram
Lösenordsskyddad: Hur är det nu?
2 timmar sedan
Förstår att det är lite läskigt men allt kommer att gå bra när moderskeppet ta över! :) För det är ett sådant bra rymdskepp :)
SvaraRaderaKram!
Hahahaaa! Tusen tack! :o)
SvaraRaderakram