Att poopa

Ja, alltså, när man genomgår behandling efter behandling som misslyckas och misslyckas, då blir man lite introvert och helt inne i sin egen värld av analyserande på tvären och höjden. Slemhinnor (världens fulaste ord näst efter "vårtgård") analyseras, toapapper analyseras, kiss analyseras så då även eventuella magproblem.
Jag har inga magproblem. Ännu. Däremot så kan jag ärligt erkänna att efter alla misslyckade försök så känns det ta mig tusan läskigt att, nu när jag äntligen är gravid, gå på muggen och poopa. Göra nummer två. Jag vill liksom inte. Klart att jag mentalt fattar att inget händer men ändå! Kroppen är inställd på att inget får komma ut nu. Det som är i magen ska stanna. Minsta lilla krystning ska stoppas. Skydda påskäggen förbövelen! Det är en inre kamp varje gång.
Inte konstigt om jag får trög mage på riktigt vilken dag som helst. Inte bra. Måste få min kropp att tänka om...

Och skulle någon vara känslig så är det försent att sluta läsa nu. Oooops!

Kram