Förståelse

Många inlägg ikväll...

Jag funderade en del på det här med vår situation, min och Fina M's, och hur det har påverkat oss så mycket de senaste åren. Och förändrat oss.
Jag har alltid varit väldigt utåtriktad men det har ändrats ganska drastiskt i och med barnlösheten och allt kämpande. Jag är väldigt asocial numer och tycker att det är jobbigt att träffa människor. Men i helgen insåg jag att så är det inte alls. Jag har bara dragit mig undan från mina vänner, inte människor i allmänhet.
I helgen träffade jag människor som vet och förstår eftersom de är i en liknande situation som vi är i. Då kan jag slappna av och vara mig själv igen och det är så otroligt förlösande!
Med mina vänner (och kanske främst bekanta) som jag alltid känt så är jag ständigt på min vakt. Det är nämligen de som känner mig och som tror att det är ok att fråga om inte vi ska "skaffa" barn snart eller hur det går med familjeutökningen. Jag vet att de bara frågar i all välmening, men det skär djupt i mitt hjärta och min själ varje gång. Kampen för att få bli med barn är så tung och svår att hantera att minsta motstånd trycker ner mig i marken en decimeter och det blir ännu svårare att gå framåt.
Därför har jag dragit mig undan trots att jag egentligen inte vill det.
Min största önskan är att alla jag känner kan gräva fram sin innersta empati och bara för en stund känna efter hur det kan vara när alla ens drömmar inte finns kvar, hoppet tagit slut och allt man gör är att bara finnas och undra vad meningen med livet är. Dag ut och dag in. Samtidigt som det inte går att sluta försöka uppnå sina drömmar.
Det är min dröm. Att alla kunde förstå hur det kan vara.
Nu vet jag att det är jättesvårt att förstå hur det är för aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att det skulle vara så här hemskt och jobbigt. Aldrig. För när vi började planera in barn så hade jag inte en tanke på att det inte skulle gå. Jag hade ju skyddat mig noga hela livet, precis som man ska. Och nu skulle jag sluta med det för att få barn, precis som man ska.
Tänk att jag skulle tillhöra de där 10-15% som drabbas av ofrivillig barnlöshet. Jag. Jag är ju så vanlig. Jag är precis som alla andra och ändå blev det så här. Helkonstigt är det.

Men någonstans, innerst inne i min trötta kropp så kommer jag tillbaka. Jag har förstått att om andra ska förstå så kan jag inte fortsätta att dra mig undan. Nu har jag lyckats bli gravid och kanske blir det en bebis till slut. Det SKA det bli.
Men oavsett om det blir så eller inte så har jag precis lovat mig själv att jag ska berätta för fler av mina vänner om vår kamp. En i taget. Jag vill att de ska förstå. Jag vill vara "vi" igen med mina vänner, fullt ut, och det ska vi bli med hjälp av lite förståelse.

Skönt med beslut. Nu ska jag bara få med polarna på banan också. ;o)


Kram