Tillbakablick

Dagens enda kopp kaffe är avnjuten tillsammans med ägg och smörgås och jag känner mig ordentligt vaken.
Det slog mig att det idag är vecka 5+4. Det var den dagen det hände när vi lyckades sist. Det var då jag låg hos den hårdhänta och otrevliga gynekologen. Rädd, ledsen och liten. Det var då vi satt i bilen och grät ihop.
Det var då något hände som jag inte skrivit om här. Jag skrev inte om det för det berörde mig så sanslöst att jag bara ville glömma. Men det gör man ju inte.
Någon timme efter att vi kom hem från gyn så gick jag på toaletten. Vanan trogen tittade jag på toapappret. Och där låg det. Allt som skulle ut låg där i toapappret som ett hån mot min tidigare lycka. Det låg där alldeles hudfärgat och lite hårt. Blandat med ytterst lite blod. Stort som ett lillfinger. Och där inne i "fingret" någonstans visste jag att vår tidigare lycka befann sig.
Jag satt stel och bara stirrade på pappret. Länge. Jag tappade fattningen och visste inte vad jag skulle göra. Jag kallsvettades. Det gick inte att slänga ner pappret i toaletten. Det skrek i mig inombords. Ett iskallt "Neeej!". Men så kom fattningen tillbaka efter minuter av kyla. Jag slängde pappret, torkade mig igen och spolade.
Det tog mig flera dagar att berätta för Fina M. Så dåligt mådde jag. Vi som delar allt. Fy, det vill jag aldrig mer vara med om.

Att den hårdhänta gynekologen är usel är ett faktum. Hur f-n man kan missa något stort som ett lillfinger i en livmoderhals (min egen gyn påpekade att man ALLTID ska kontrollera HELA utrymmet där nere så att just såna här situationer kan undvikas) är för mig helt obegripligt. Hon bidrog till att den dagen etsade sig fast i mitt minne för alltid. Mer än nödvändigt.

Därför ska jag njuta lite extra mycket av den här dagen. Jag ska njuta av nuet.

Många gladare-än-förra-året-kramar till alla som kämpar där ute!
Tappa inte hoppet

Fokus

- Vad snabbt ni repat er. Helt otroligt!

Spontan kommentar som verkligen är berättigad.
Jo, embryona överlevde inte upptiningen men det gjorde vi. Tur är väl det för annars blir det inga barn gjorda.
Någonstans så måste vi repa oss snabbt. Vi är 41 och 43 år unga men vi varken vill eller kan spilla någon tid när det kommer till det här. Vi gjorde det misstaget att vi provade för länge själva. Och landstinget gjorde det misstaget att råda oss att gå till privatkliniker eftersom köerna är längre än vad vår ålder skulle komma att medge. Hade jag vetat vad jag vet idag så hade jag satt en fot mellan dörrkarmen och den dörr som landstinget ville stänga för oss. Hade jag vetat hade jag trängt mig in och vägrat gå. Forcerat fram min rätt till att försöka få en familj.

Vi kan inte vältra oss i vår sorg och även om vi gör det ibland (det måste man få göra för sin egen överlevnads skull) så måste vi agera konstant. Ingen tid kan eller får spillas. Om man känner sig stressad vid sina första IVF-försök och vill vila lite däremellan så är mitt absoluta råd: Vila inte! Kör på! Stressen eskalerar bara med åren. Jag lovar.

Därför har vi inte repat oss helt och hållet som det kanske kan tyckas. Vi är bara galet fokuserade just nu.
Allt jag gör är att hoppas att vi orkar hela vägen.
Dyrt är det också.
Som brorsan sa när han fick veta:
- Vad besviken jag blir. Finns det inte försäkringar mot sånt där?

Kramar

Evighet

Lugnet har lagt sig. Vi flydde allt och åkte till Sandhamn ute i skärgården. Besvikelsen blev liksom outhärdlig och en stor tomhet bara infann sig.
Frysen på AVA är tom. Våra hjärtan blev tomma. Tårbanken blev tömd. Vi stack iväg.

Jag mailade AVA i Riga och frågade om de hade kortare kötider än i Åbo. Sen stack vi.

På båten pratade vi, drack en öl och åt chips. Vi ville se framåt i mörkret.
Rummet på hotellet var jättefint och middagen njöt vi av med en flaska fint vin till. Vi var nästan ensamma längst därute i skärgården. Lugnt och skönt.
Vi pratade om möjligheterna. Vi tog en drink i baren. Jag blev snurrig men vi var ändå glada. Ledsenheten försvann för vi har trots allt varandra. Vi hade det bra. Trots besvikelsen. Och vi somnade tidigt, snurriga, tomma och trötta.
Denna dag har tillbringats i hotellets spa. Uppvärmd bubbelpool och kramar har medicinerat oss.

Idag tittade jag också in i min mailbox från mobilen och såg att AVA i Riga hade svarat. Redan igår! De har inga kötider. Om vi vill kan vi köra på så fort vi kan och orkar. Galet.
Naturligtvis vill vi kolla dem lite närmare och känna att det känns bra i maggropen innan vi bestämmer oss, men vi har en ny möjlighet. Det gör att det känns lite bättre i alla fall.

Framförallt så känns det bäst när jag läser alla mina andra mail och alla kommentarer här på bloggen. Gulp. Ögonen tåras av en inre lycka. Det här är så otroligt stort.
Tusen, tusen tack! Jag finner inte ord för all omtanke jag fått. Tack. Tack. Tack. Jag visste inte att det fanns så många vackra människor. Eureka. Tack för att ni upplyser mig.
Evigt tack.
Evigt.

KRAMAR
Wilda Mathilda

Träning och oro

Äntligen är det måndag! Ikväll går färjan!
Och solen skiner. Tjohooo!

Eftersom jag har tagit ledigt hela dagen (kände att det är dags för en mini-semester på två dagar) så ska jag ta en promenad, njuta och fnula lite hemma. Fnula är samma sak som att fixa, greja, strosa runt och göra lite, lite, liiite nytta här och där. Om någon undrar.

Jag har funderat på det här med träning. Sedan jag sprang på bandet på jobbet och fick så ont så har jag inte rört mig. Jag är livrädd för att något ska förstöras. Charlotte skrev i en kommentar här på bloggen att hon fått träningsförbud då hennes slemhinna sprack när hon tränade. Läskigt! Jag har inte ens tänkt i de banorna tidigare och jag vill ju inte äventyra behandlingen. Och efter missfallet (då tränade jag inte) så är jag ännu räddare för att äventyra en graviditet. Så ingen träning nu.
Ett litet problem med det dock. Den 1/3 hade jag tänkt att börja PT Online med Olga Rönnberg. OM jag nu skulle vara gravid så kommer jag dock att vara tokfeg och inte våga ta i så mycket som jag vill. Tror jag. Men å andra sidan så är hon ju specialiserad på gravida och mammor så jag kanske inte ska deppa ihop helt. Men ändå.
De här tankebanorna är inte riktigt likt mig eftersom jag tror att det är bra att röra på sig, oavsett om man är gravid eller inte. Träning går alltid att anpassa också så man måste inte hoppa eller rida om man är gravid t.ex..
Men nu, nu har jag fått såna här tankar. Toktrist. Jag vill inte känna så, jag vill träna om jag vill.
Egentligen ska jag inte tänka så men jag kan bara inte låta bli. Får väl prata med läkaren på AVA och Olga och se vad jag kan göra för övningar. Bättre att vara försiktig än att äventyra något i alla fall...

Nä, nu jäklars ska jag ut och skotta och ta en promenad. Här strålar solen något vansinnigt härligt!

KRAM

Överleva

Svullen i nedermagen. Jag gillar inte Progesteron. Inte som vaggisar i alla fall (det kanske inte finns som något annat). Yeak! och svullet.

Tänk om båda embryona dör när de tinas? Då blir jag ledsen. Så klart. Och otroligt frustrerad. Tror jag.
Nej, de ska överleva. I alla fall ett av dem. Så är det bara.

Och det blir en lång dag av väntan imorgon... Båten går inte förrän på kvällen. Gissar at jag överlever det. Bara embryona överlever tiningen.

Kramas därute!

Boll

Två nya följare! Vad skoj! Välkomna hit ska ni vara. :o)

Jaha, igår bidde det inget med kompis nr två heller. Hennes dotter var dålig så hon var tvungen att vara hemma. Typiskt. Precis när jag kände att jag behöver, och verkligen vill, hänga lite med mina kompisar så bangar de ur båda två. Två dagar i rad. Men så kan det bli. Det är inte mitt liv som är universums mitt så jag gissar att inte alla kan finnas där när det behagar mig. Men liiite roligare skulle det ju vara...

Istället dök bästisen upp med familj och semlor på eftermiddagen! Tjohoo! Åååh, vad härligt det är när de kommer hit och bara dyker upp så där! Hennes ungar är galet roliga. Och min nyinköpta pilatesboll föll dem visst i smaken.
Om den kan jag också tillägga att den är av märket Soc (Stadiums egna) och ska ni någonsin köpa en sån så kan jag meddela att storlekarna som står på kartongen inte stämmer. Skräp är vad det är.
Först köpte jag en i storlek 65 cm. Den var 58 cm i uppblåst tillstånd.
Tillbaka till butiken och gnälla lite. De hävdade att den skulle blåsas upp mer. Så de gjorde det. Med kompressor. Då påpekade jag att materialet är inte så töjbart att bollen kommer att växa 7 cm i diameter med hjälp av kompressorn. Den kommer att explodera då. Nejdå, pumpa, pumpa.
- Sådärja! Nu är den pumpad som den ska, sa expediten.
- Nu vill jag mäta den, sa jag. Och förresten, när det pyst ut lite luft sen, ska jag komma tillbaka hit och fylla den då? Jag har ingen kompressor hemma....hehee...
- Hmmm, nja, det går ju inte. Med kompressorn alltså... Men mät bollen du, svarade hon.
- (mät, mät) Ja, du, sa jag. Den är 60 cm. Den ska vara 65 cm. Fel i varan, jag vill ha en ny boll.
- Suck, okejrå, sa hon. Ta en ny boll, men ta en större då, den som är 75 cm, för säkerhets skull.

Sagt och gjort. När jag kommer hem så pumpas den upp med handkraft av fina M. Bollen är något oval. Och diametern är 68 cm. Jävla skämt.
Jag tänker inte gå tillbaka med den men jag tänker absolut skriva ett mail till Stadium och be dem skärpa sig. Skitprylar.

Men annars är livet perfekt (nästan). Progesteronet gör att min nedermage känns lite märklig. Lite knubbig liksom. Som en boll. Precis när jag tagit en så känns det som livmodern fullständigt suuuuger upp Progesteronet och blir lite bolligt knubbig av det. Typ.

Jösses, imorgon åker vi. Pirr!!

Kram

Progesteronstart

Goooomorrron, gomorrrron! (Veiron i ottan)

Vilken strålande dag! Sol överallt! Idag blir det långpromenad på isen innan jag åker in till stan och njuter kompissällskap. Och så lite, lite jobb innan det som jag bara måste avsluta. Men det är snabbt gjort.

Har också börjat dagen med den allra första Progesteron-vaggisen så nu är det verkligen nära. Två dagar kvar. Gah! Vad jag längtar!

Soliga kramar till alla därute!

Myser mig närmare

Så satt jag här och jobbade och så slog det mig att det bara är helgen kvar sen drar vi. Pirr!!
Och sen slog det mig att det är imorgon jag börjar med Progesteron. Det har jag inte ens tänkt på! Fantastiskt skönt. Nu är det verkligen dags.

Ikväll ska jag och bästaste bästisen gå ut och äta och ta ett glas vin på något mysigt ställe. Det blir ingen sen kväll utan bara mys och mums.
Imorgon ska jag träffa en annan kompis och göra samma sak. Hihi! Men hon har ingen aning om att vi häller på med ÄD.
Tänk att få ha två mysiga kompiskvällar på raken. Underbart! Sen får jag väl krama lite extra på fina M på söndagen. ;o)

Och så lite jobb nu'rå...

kram

Personkemi

Personkemi. Det är väl något som är så otroligt intressant? Varför gillar man vissa mer än andra och hur kommer det sig att man knappt kan vara i ett rum som en annan person trots att man knappt känner honom eller henne?
Själv har jag en tjej på jobbet som jag inte kan med riktigt. Jag tror att det beror på hennes ansiktsmuskler.
Hon kan liksom inte le normalt. Hon ser ut som att hon fejkar hela tiden. Fejk-ler, alltså. Det blir fel i min hjärna då. Ni vet, om man ler och visar tänderna utan att dra ihop ögonen framför en hund så ser hunden det som ett hot. Ungefär så reagerar jag. Den där tjejen blir ogin och falsk i mina ögon.
Och så frågar hon alltid hur det är med mig. Jag vet! Det gör ju alla! Men så ler hon så där ansträngt och fnyser lite när hon egentligen borde fnittra. Jag säger alltid att allt är såååå faaaantaaastiskt och målar gärna ut lite extra om hur bra jag har det. Det är sååå inte jag, men jag vet inte vad som tar åt mig. Jag kan liksom inte låta bli. Kanske är det vetskapen om hennes stundande reaktion? För hon ser sur ut trots att hon ler och så säger hon bara "Jasså?". Varenda gång vi ses blir det så här. Vi gillar inte varandra av någon konstig anledning.
Sist vi sågs så satt vi bredvid varandra. Hon snöt sig konstant och snorade något vansinnigt. Alla hennes snorpapper lade hon på bordet framför mig. Gissar att hon inte ville ha dem framför sig själv... Så jag backade min stol ut från bordet. Och hon log med alla fel ansiktsmuskler. Och jag mådde faaaantaaastiskt bra.

Så ni kan ju bara gissa vad jag tycker om henne nu när jag fått hennes förbenade förkylning? Lagom till FET... Jag vill vara helt tiptop-frisk då. Ju.
Förbannade personkemi.

Kram

Boka-färja-till-Åbo-taktik

Nu ska jag tipsa eventuella ÄD-resenärer till Åbo om hur man kan åka dit lite billigare än man först tror. Eftersom vi nu har varit där tre gånger och nu ska dit en fjärde gång så blir det en del pengar...

Så här är det: om man bokar en kryssningsbiljett och hoppar av i Åbo så är det självklart billigare än om man bokar en vanlig reguljärbiljett. Kryssningsbiljetterna brukar kosta upp till 480 kronor (A-premiumhytt) men den här gången är det erbjudande på gång så biljetten kostar 350 kronor för samma hytt. Helt ok.
Nu till poängen. Om vi sedan bokar en likadan kryssning men från Åbo till Stockholm så kostar samma biljett 820 kronor. Galet mycket mer. Nästan det dubbla mot den första biljetten (vid normalpris). Vad gör man då?
Jo, då går man in på den finska sidan, www.tallinksilja.fi, samtidigt som man öppnar en flik för Google Översätt. Sen bokar man en biljett som om man satt i Finland och bokade. Då kostar den där 820-kronorsbiljetten genast 60 EUR istället. Idag blev det ett värde på 535 kronor. En prisskillnad på 285 kronor. Det är vad buffén kostar för en person t.ex.. Eller ett FSH-prov i Åbo. Förra gången kostade samma biljett 45 EUR så då sparade vi ännu mer.
Åker man fyra gånger så blir det faktiskt mer än 1.000 kronor man sparar in...

Det kan låta småsnålt men de pengarna kan man använda till sina egna provtagningar istället för att smörja kråset på ägarna till Tallink Silja...
"I dag ägs Tallink huvudsakligen av privata och institutionella intressenter. Största enskilda ägare är det privatägda estniska investmentföretaget Infortar AS, som innehar 39 procent av aktierna. Näst största aktieägare är ING Luxembourg S.A. med 9,7 procent och därefter kommer Citibank Hong Kong/ Citicorp International Finance Corporation med 7,8 procent."

Bara så ni vet. Det gäller att vara om sig och kring sig. Typ.

Ja, just det. Nu har jag bokat biljetterna till Åbo. Om det inte framgick ovan.

KRAM

Illa

Jag tränade innan lunchen. Jag sprang 30 minuter på löpbandet och flåsade rejält efteråt. Medan jag stod och hämtade andan och stretchade lite så fick jag jätteont i nedermagen. Det kändes som en redig mensvärk. När jag började må illa blev jag tvungen att sätta mig ner. Helskumt. Det gick över på fem minuter men varför blev det så? Jag tog inte ut mig mer än vanligt. Konstigt är det men jag får se om det blir likadant imorgon. Kan jag ha blivit galet otränad på så kort tid?

Fem dagar kvar till FET...

Kram

Dansant väntan

Varför slappade jag så igår? Trams. Nu blir det hårdträning idag istället. Svetten ska lacka!

Fasiken, vad tiden går långsamt! Varför är det alltid så med saker man längtar efter? Väldans irriterande måste jag framhäva. Jag måste nu fylla dagarna med en massa kul händelser så att tiden rullar på. Förutom jobbet då'ra... Det får ta sin tid.
Helgen har jag i alla fall aktiviteter inbokade på. Bra. Måste bara göra något kul ikväll och imorgon kväll. Rensa gamla flyttkartonger kanske? Något som borde ha gjorts för ett år sedan... Det ska jag nog göra ikväll när M tränar. Så kan jag stå där och muttra för mig själv i oredan, hehe. Inte så kul men ett tidsfördriv i alla fall. Så får det bli. Och hinner jag inte klart ikväll så blir det en del att göra imorgon också. Åååh, vad roligt!! Not.

Jag börjar förresten att känna mig lite svullen i nedermagen. Inte så farligt mycket men lite. Får se hur det utvecklas. Det skulle vara så skönt att slippa den där svullenkänslan när jag inte ens är gravid liksom.

Och så ska jag nog bjuda upp fina M till dans på finlandsfärjan. Hahahaa!
Det är roligt för han tycker att han dansar så dåligt (det gör han inte) och jag vill dansa.

Kram

Albyl

Slappar. Slappar sjuuukt mycket just nu. Tog en ostbit och ett glas vin. Det räknas väl som tokslapp? Gissar jag.

Har glömt att det faktiskt är en nedräkning till att hålla reda på: Progesteronet. Det ska jag börja med på lördag.
lustigt nog så sa sköterskan att jag ska ta det två gånger per dag men läkaren sa tre gånger per dag sist vi talades vid. Jag orkade inte kommentera det utan tänker köra på Och så har jag bestämt mig för att testa albyl minor (barnalbyl). Det är inte farligt men kan däremot hjälpa till vid graviditet eftersom det är något blodförtunnande. Det gör att man undviker mindre "stopp" i blodflödet till fostret och kan eventuellt undvika missfall. Efter allt googlande jag gjort så inser jag att det inte finns alltför tunga belägg för den här teorin men samtidigt så är det inte heller skadligt och de flesta läkare kan rekommendera det utan dåligt samvete verkar det som. Så jag testar.
Nu ska man inte ta en hel barnalbyl utan en fjärdedels tablett, och inte hela graviditeten utan bara några veckor. Jag ska fråga AVA när jag är där hur länge jag kan ta det. När jag googlar så verkar det som att efter första tremiestern går gränsen. Då slutar man.
Den lilla dosen albyl minor går tydligen att jämföra med Trombyl så det ska jag också fråga AVA om när vi är på FET. Känns bättre att få bekräftelse av en läkare och inte bara Google... ;o)

KRAM

Oskärpt

Skit, kan inte koncentrera mig! Bara ett möte kvar sen får jag åka hem och...öööh...slappa...eller nåt. Typ.

Kram

Löööv

Daghotell bokat. Båtbiljetter blir bokade ikväll. Jag måste visst jobba lite också nämligen, hehe.

Åh, tänk vi ska sitta där på båtrestaurangen, som säkert har dekorerat med en massa hjärtformade ballonger, och fira kärleken (läses med ironiskt röstläge). Så erbjuds vi att köpa kärleksfulla drinkar med kärleksnamn som "Sex on the beach", "Nude" och andra romantiska namn.
Åka Finlandsfärja är verkligen äkta kärlek...
Eller som fina M sa:
"Men att åka båten för att få ett kärt barn ÄR ju faktiskt både romantiskt och kärleksfullt."
Hoppsan, det har han visst rätt i. Jag får sluta att ironisera den här Alla hjärtans dag-resan. Den är faktiskt fylld med mer kärlek än vanligt.

Kram

Redo

Sådär, ja! 8 mm och treskiktad. Redo!
Ringde till AVA och det blir insättning den 15/2 som planerat. Tjohoo!
Nu ska jag beställa daghotell.

Kram

Tröttsamt

Är det något som är jobbigt med ÄD förutom all väntan, så är det det här med sömnen. Jag blir galen. När jag knaprade Primolut (som iofs inte direkt ingår i behandlingen utan ska styra upp mensen) så kunde jag inte sova bra alls. Jag låg vaken varannan natt. Tack till Smulan som tipsade om att inte lägga sig alltför mätt. Det hjälpte en del.
Men nu, nu vill jag sova konstant. På jobbet, men det går ju inte. Hur skulle det se ut? Ligga över skrivbordet och snarka.
Ikväll hade vi kvällskurs på jobbet. Igen, jag höll på att somna. Då är det inte så bra att sitta längst fram... Jag blev tvungen att gå en kvart innan föreläsaren var klar. Pinsamt att inte orka en kvart till men det gick bara inte. I bilen hem blev jag också galet trött. Lite läskigt faktiskt.
Så nu ligger jag här i sängen och klipper med ögonlocken. Skönt. När jag öppnar dem igen nästa gång så ska jag på VUL.

Godnattkramar

Tråd

Imorgon smäller det. Då vet vi hur allt står till och om vi kan boka båtresa och daghotell. Då vet vi med säkerhet om det blir som planerat.
Man brukar säga att det hänger på en tråd. För vår ÄD så hänger allt på slemhinnan just nu.

Denna väntan...suck!

Kram

Humhum

Kan inte sluta att tänka på VUL. Bara imorgon kvar...

kram

Sol

Strålande sol!!! Idag ska jag promenera på Mälaren innan våren kommer på riktigt. Najs.

Nu är det bara imorgon kvar sen är det VUL. Fysiskt känner jag ingenting den här gången. Inte ont i magen och inte uppsvälld. Jag känner mig helt "normal". Tycker nog att det är lite märkligt hur det kan vara en så stor skillnad mot de tidigare gångerna. Helkonstigt. Undrar om det beror på att kroppen vant sig eller om det har med missfallet att göra? Hormoner, hormoner. Förmodligen har kroppen vant sig.
Undrar vad det var som orsakade missfallet? Det finns tusen svar på det men ändå, helst vill jag så klart veta. Jag vill veta om det är något vi kan rätta till inför nästa gång. Men vi får nog aldrig något svar på det så det är nog bara att leva vidare och kämpa på.
Jag är inställd på att vi måste börja om igen. Då slipper jag bli alltför besviken om det går åt skogen den här gången också...
Det gäller att vara försiktig nämligen. Psyket kan nämligen vara väldans skört och något sånt vill jag inte äventyra. Jag gillar status glad nämligen.

Suck, kom just på att vi ska till en ohängd tonåring i släkten (M's sida...) och äta tårta. Fy, vad trist! Bortskämda tonåringar är det tråkigaste som finns. Faktiskt.

Soliga kramar till alla