Ruvardag 12 & 13

Jo, minuset håller i sig och jag har slutat med alla tabletter.

Suck.

Kram

Ruvardag 11

Tack för medhåll och respons till mitt tidigare inlägg. Jag blir uppriktigt rörd av att ni hör av er och bryr er.
När jag skrev var jag så otroligt upprörd och jag var även frustrerad över att inte veta vem det var (mamman) som pladdrat så. Jag menar, att den tjej som gjort IVF berättat för sin mamma är en sak, men att mamman förde allt vidare utan eftertanke, det är DET som störde mig så.
Nu har jag fått reda på hur allt gått till och vem och varför det blev som det blev. Jag har också haft samtal med tjejen (dottern) ifråga och hon har så klart bett tusen gånger om ursäkt å sin mammas vägar och för att det blev som det blev. Ibland berättar man något i förtroende och i det här fallet var det även en positiv händelse som hon var glad över och ville dela med sig av. Jag vill inte gå in på några detaljer eller hänga ut någon, men omständigheterna gör att jag inte är arg längre. Ibland blir det bara väldigt fel trots all välmening i världen. Det har jag förstått nu.
Och jag är inte så väldans långsint av mig så jag kan allt gå vidare i livet, hehe.
Jag ska fundera lite på om jag fortsätter att skriva här eller inte.

Till er som läser den här bloggen, och som INTE håller på med IVF av något slag, snälla, snälla, var försiktiga när ni pratar om oss ofrivilligt barnlösa. Det är ofta en personlig tragedi och en livsexistensfråga det handlar om för oss. Inte något som är ett ytligt fikasamtal med andra ord. Det kan såra mer än ni tror när våra privatliv diskuteras.
Och är det någon jag känner som läser så får ni självklart ge er till känna! Det vore kul och intressant att veta om någon jag känner läser här.

Till sist, hur går det med ruvandet då? Tja, det går åt skogen. Vi har testat minus imorse. Jag tar ett till test imorgon bitti och jag är säker på att det också kommer att visa minus. Jag har ont i brösten och det är av progesteronet, det känns på något sätt. Det är inte alls som när jag varit gravid utan en helt annan känsla.
Vi har fem embryon kvar i frysen men jag har varit så inställd på att det här var sista gången, så jag vet ärligt talat inte om vi kommer att ändra oss på den punkten. Vi har det trots allt så bra som vi har det just nu. Kanske, kanske att vi ändrar oss men den tanken får allt ligga och vila lite tills alla hormoner lämnat min kropp. Så att jag kan tänka rationellt...
Om vi inte gör fler försök så måste Fina M ta ställning till om vi ska donera embryona. Det är nog högst troligt att vi gör det i så fall eftersom vi vet hur många det finns där ute som kan behöva dem.
Men, som sagt, vi måste bara vila lite först. Landa. Tänka. Och bara få vara nu.

Kram

Ruvardag 6

Jag känner inte av något alls idag. Tröttheten finns kvar och jag får kämpa för att hålla mig vaken.

Nu över till något som jag är upprörd över och som jag måste få ur mig.

Häromsistens träffade jag min faster. Hon berättade att hennes grannes dotter känner mig. Grannen berättade för min faster att vi (dottern och jag) känner varandra via IVF:erna och våra försök att få barn. Min faster satt sedan och diskuterade likheter och olikheter mellan mig och min dotter halva kvällen och "fiskade" om vårt liv.

Tack för den. Jag har inte berättat för min faster att vi håller på med ÄD och IVF av olika anledningar, och jag vill dessutom gärna berätta sånt själv. Det känns alltså inte ok att någon jag anförtror mig till även utanför bloggen, berättar om mitt privatliv till någon som sedan pratar med mina släktingar om det. För mig blir det för privat.

Det har varit ett genomgående tema här på bloggen; att det är privat att "göra" barn och att jag skriver anonymt för att jag inte vill att alla ska veta. För en del har jag dock röjt min identitet av olika skäl.

Det är inte hela världen att min faster får reda på det via omvägar må tyckas eftersom jag är en av dem som inte skäms det minsta över att vi gör IVF/ÄD, men...när någon kliver rakt in i mitt privatliv baserat på att en vilt främmande människa (läs: pladdrande tant som inte förstår att hon delar med sig av MITT privatliv) har berättat om vårt allra mest privata, då kan jag säga att det känns riktigt illa i maggropen. 

Jo, visst har jag en blogg och det är väl alltid en "risk" med det, men jag har alltid varit av den uppfattningen att alla jag varit i kontakt med via bloggen, alltid har visat respekt för det privata i IVF:andet. Jag hade visst fel.

Därför kommer jag bara att skriva ett enda inlägg till. Det får visa om det blir ett plus eller inte. 

Efter det blir det tyst här och ni kan nå mig via mail om det är något.

Kram till er andra som visar respekt

Ruvardag 5

Idag har jag i stort sett inte känt någonting alls.
Jag skriver "i stort sett" för jag vet inte vad jag ska tro. Eller törs tro. För jag vill verkligen inte ha för stora förhoppningar kring det här nu när jag är så otroligt inställd på att det är sista försöket. Jag har funnit en slags ro i det beslutet och jag vill inte att den känslan ska förstöras.
Men...jag blev galet trött vid 13-tiden så jag somnade och sov i två timmar. Det har jag aldrig gjort vid tidigare försök. Visst har jag varit trött men inte så att ögonen bokstavligen går i kors.
Och jag tycker mig känna ett litet, litet ilande eller ett slags molande, i ljumskarna eller i nedermagen (det varierar lite). Men det kan mycket väl vara ren inbillning eller all medicinering som påverkar det hela, så än så länge går jag på att det är så.
Och kanske, kanske så är jag faktiskt lite öm i brösten nu så här på kvällskvisten. Kanske. Men det ska nog lite mer till innan jag törs tro på att brösten har börjat förändras.

Nu ska jag beställa teststickor från Testlagret. Vi testar nog den 26/7. Och den här gången blir det absolut inga tjuvtester om jag inte känner mig väldigt säker på att jag är gravid.

Sommarkramar

Ruvardag 4

Fjärde dagen som "imaginärt gravid" börjar gå mot sitt slut.

Idag har det ömmat lite på höger sida i nedermagen och nu ikväll har det mer känts som att det drar i ljumsken.

Jag vill nog hellre att det ska ila för att det ska kännas positivt, men det känns i alla fall något så lite tacksam bör jag väl vara.

Jag gnäller inte! Jag är nog bara lite för nervös just nu.

Läkaren rekommenderade för övrigt glass så här i värmen, så att jag får i mig både vätska och lite glukos. Jag följer rådet noga. En liten glass varje dag. 

Det KAN ju bara inte gå åt skogen med såna råd!

Kram

Ruvardag 3

Ja, det var igår och jag kände verkligen ingenting. Det är dock lite nervkittlande att veta att embryot/embryona har fäst (om de har fäst) vid det här laget.

Kanske börjar jag känna av något snart?

Jag tänker ofta på en god vän som gjort ÄD-försök. Hon gjorde ett enda och det gick inte vägen, sen lade de ner hela barngrejen av olika anledningar.

När jag berättade för henne att jag känt av när det blivit något för oss, alltså redan två veckor efter återföring, så skrattade hon bara och sa att det är omöjligt att känna något så tidigt. Men jag vet. 

Med Mini började det att ila och dra i ljumskarna nästan på en gång. Jag tror att eftersom jag vet att det är något där som kan bli något, så känner jag efter mer. Så gör nog många ruvare.

Jag är övertygad om att det går att känna av att man blir gravid. Speciellt om man vet att ett flercelligt embryo simmar runt där inne och vill fästa sig någonstans. 

Så jag fortsätter att känna efter.

Kramar i solen

Ruvardag 2

Det går troll i den här resan.

Igår kväll kom jag på att det nog inte blev assisted hatching som jag bad om. Minns inte att jag såg det på skärmen när de visade embryona och det står inte heller på pappret med info. Och inte på fakturan. Det känns som om det glömdes bort (alltså inget medvetet av AVA).

Ja, ja, jag fick ju klister i alla fall.

Igår kväll beställde jag även shuttle bus hämtning för idag, i hotellreceptionen. Tror ni att bussen kom imorse? Nä. Det hade glömts bort hos bussbolaget.

Hotellet bjöd på taxi, dock.

Och det är en körfestival i stan. En tonårskör bodde på mitt våningsplan och ungdomarna (ja, jag vet, jag låter som en tant!) kunde så klart inte hålla sig på sina rum utan hade öppna dörrar till alla rum, hängde i korridoren och tjoade och busade halva natten.

Till slut ringde jag till receptionen och gnällde lite. Det dröjde inte länge förrän en snygg (förlåt, Fina M) säkerhetskille knackade på min dörr och erbjöd mig ett nytt rum. Jag hamnade i en svit och när jag väl installerat mig där knackade det på dörren igen. En stilig hotellanställd bjöd på ett stort fruktfat som plåster på såren.

Jag sov som en drottning!

För en timme sedan tog jag alla piller jag ska ta, däribland Utrogesten. Nu snurrar det så mycket i huvudet att jag känner mig berusad... Tur att jag sitter vid gaten och har passerat säkerhetskontrollen på flygplatsen. Det hade nog undrat lite om det sett mig så här. Jag hade t.ex. inte kört bil i det här snurriga tillståndet.

Men det går över på någon timme i alla fall.

I övrigt känns det ingenting någonstans ännu. 

Kram

Ruvardag 1

Nu är jag "fertiliserad"! Tjohooo!

Naturligtvis fick jag vänta (som vanligt) i ca 45 minuter innan jag fick komma in. Det gör mig inget att jag får vänta så länge, jag har inga andra planer när jag är här ändå.

Dr Fodina såg på mig med allvarliga ögon. Hon är otroligt bekymrad över att det inte fungerade sist. Det mest perfekta embryot hon sett på länge och det fäste inte. Bekymmer. Hon ansåg att hon nästan lovat att det skulle fungera så det är klart att hon inte kände sig så glad.

Hon ville ta några blodprover och det är klart att hon fick. Och så pratade vi mediciner och framtid en stund. Jag sa att det här nog blir sista gången för min del. Så känns det rent mentalt i alla fall. Hon förstod så klart.

Så blev det dags. Jag förklarade att alla behandlingar gjort mig otroligt känslig i hela nedermagen. Hon var jätteförsiktig och det gjorde bara lite ont. Eller ömmade, snarare. Det är helt otroligt hur känslig jag blivit. Jag känner minsta rörelse där inne och ibland gör det väldigt ont. Det är lite märkligt faktiskt.

Men två fina små embryon satte hon dit. Mitt i slemhinnan där de ska bo och gotta sig, hihi!

Efter insättningen fick jag glukosdropp och sedvanlig vila. Jag somnade och njöt av den sovstunden till fullo.

Efteråt fick jag lite mediciner och schema som jag ska ta dem på:

- Progynon, 2 mg, 3 gånger om dagen

- Utrogest, 100 mg, 2 tabletter oralt kl 8:00, 2 tabletter oralt kl 16:00 och 4 tabletter vag kl 22:00

- Prednisolon, 5 mg, en gång om dagen kl 22:00

- Hjertomagnyl (blodförtunnande), 75 mg, en gång per dag i 5 dagar, sen en gång varannan dag

- Folsyra, 1000 mg, en gång per dag

- Omega3, en gång per dag

- D-vitamindroppar, 4 droppar, en gång per dag

- MgB6 (magnesium och B6-vitamin), 2 tabletter en gång per dag

Jag ska ta blodprov (Hcg och Progesteron) den 28/7 samt den 30/7.

Och går allt vägen så ska jag göra ultraljud den 18/8.

Ja, just det; hon använde "embryo glue" också. Funkar det verkligen? Jo, det måste det göra.

Nu SKA det här för sjutton gubbar fungera!

Kramar

Äntligen

Äntligen sitter jag på Arlanda.

Det blev en mödosam resa hit: passet hade gått ut så jag fick åka tidigare för att hämta ut ett tillfälligt. 980 kr kostar sånt.

Det är tur att jag hittade en så billig flygbiljett i alla fall!

Och jag glömde laddaren till datorn och en ny kostade...tadaaa: 749 kronor. 

Det går bra nu...inte. En del lägger pengar på semester, jag lägger dem på glömska.

Nu är jag äntligen här i alla fall. Lite fattigare men lite mindre glömsk numer.

Kl 14, lettisk tid, händer det. Då blir det äntligen FET. 

Den allra sista.

Kramar

Glömska. Med stort G.

Jag glömde progesteronet. Glömde!

Vi åkte iväg på semester och det fanns inget progesteron att få tag i. Skit också. 

Den 11/7 skulle jag börja med dem och idag, när vi kommer hem, är det den 13/7. Allt jag kan göra är att trycka in en vaggis ikväll. Om jag vaknar inatt så tar jag en till. Och så imorgon bitti.

Hoppas, hoppas att det funkar ändå!

Hoppas.

Kram

Kliniksvar

Nu fick jag svar från AVA.

Den 11/7 startar jag med Progesteron, 400 mg, två gånger per dag, och den 14/7 kl 14 (Rigatid) blir det FET.

Yes!

Kram

Millimeter

Missade att uppdatera igår... Jag somnade så tidigt att jag missade massor jag tänkt göra under kvällen. Skönt!

Allt såg kanon ut! En treskiktad slemhinna på 7,5 mm. Med tanke på att det bara gått en vecka sedan Progynonstarten så är det alldeles särdeles bra.

Frid och fröjd än så länge med andra ord.

Kramas i solen!

Existens

Imorgon efter jobbet är det äntligen dags att mäta slemhinnan. Jag tror att den är finfin. Något annat får inte existera känns det som.

Apropå existens, äntligen, äntligen har min kämparkompis Kalimero fått sitt efterlängtade barn. Jag blir varm i hjärtat när jag ser bilder på det fina lilla knytet! Ett sånt fint litet mirakel!

Goa kramar!

Flyg

Jag har gjort något lite "vilt".

Jag räknar kallt med att slemhinnan växer på som den ska så jag har redan bokat flygbiljett till den 14/7.

Det känns bra, trots allt, hehe.

Kram

Nu så

Jodå, idag kom mensen rejält och första Progynonen togs imorse. Äntligen på gång!

Jag mailade kliniken och det blir FET den 14/7.

Kram

Jodå

Jodå, mina spekulationer verkar stämma! Nu ikväll börjar mensen sätta igång väldigt smått (men med redig mensvärk vill jag lova!), så imorgon är den nog i full gång. Då mailar jag kliniken och börjar knapra Progynon igen. Tillbaka till framtiden.

Jag konstaterar också att det här blir vårt nionde ÄD-försök totalt sett. Ett av dem har lyckats.

Kvällskramar

Spekulationer

Idag är jag allt lite muntrare än igår!

Och för första gången på länge är det hyfsat lugnt på jobbet (Fina M vann VAB-lotteriet).

Därför har jag tagit mig friheten att surfa efter boendealternativ och jag hittade faktiskt ett. Det är dock dubbelt så dyrt som bårt nuvarande boende men det kommer vår entreprenör att få betala.

Så billigt som vi bor nu går inte att hitta. Vi hade bara tur när det boendet dök upp.

Jag har också kommit på mig själv att tro att mensen kommer redan på onsdag. Varför jag tror det vet jag inte. Det är bara rena spekulationer och sånt är trots allt hårdvaluta när jag ska genomgå ÄD, hahaha! 

Tänk om det här försöket lyckas? Tro det eller ej, men jag skulle nog bli förvånad då! 

Kramas där ute!

Tråkig

Primoluten är slut så nu är det "väntans tider" igen. Åh, om jag ändå hade mer tålamod! Mensen borde dyka upp på torsdag ungefär.

Och nu blir det gnällvarning...

Till dess (torsdag) vill jag bara sova. Så känns det, för jag är trött och less på det mesta nu.

Husbygget, eller snarare entreprenören, krånglar så till den grad att vi nu har en advokat inkopplad och inflyttningen får nog skjutas på ett halvår. Minst.

Det i sin tur påverkar vår boendesituation radikalt. Inte kul.

Utöver det så kommer närmsta grannen med åsikter om vårt bygge absolut hela tiden och det är just bara åsikter. Inget har relevans och vi strider inte mot någon som helst lag eller förordning. T.o.m. bygglovstjänstemannen, som grannen tokringt till, undrar vad de (grannen med fru) håller på med annars på dagarna. När de inte ringer till honom, alltså.

Jobbet är urtrist just nu och jag behöver semester. Igår helst.

Mini är sjuk. Sååå tråkigt! Men då får jag i alla fall vara hemma från jobbet, hehe.

Ja, det är väl läget just nu. Alla samtal här hemma handlar om boende, husbygge och idiotiska byggföretag. Barnalstrande är liksom ett litet "sidoprojekt" just nu. Hur tråkigt det än låter. 

Vi bara följer doktorns order och tänker ingenting själva. Typ.

Med risk för att låta som världens tråkigaste människa...

Kram

Nu kör vi igen

Idag är det dag 2 med Primoluten. 8 dagar kvar och sen är det bara att vänta på mensen. 

Den här gången har jag ingen entusiasm alls. Det känns som att ta vitaminpiller (vilket jag i och för sig också gör tillsammans med folsyra och järntabletter).

Jag känner mig så ärligt trött på alla försök. På fullaste allvar känns det som om det här blir vårt sista försök. Vi får se hur det blir, men just nu känns det så. Och jag känner mig tillfreds i den tanken.

Just nu sitter jag på vårdcentralen i tron om att jag har halsfluss. Lite penicillin skulle faktiskt sitta bra nu inför försöket och allt. Framförallt skulle det hjälpa mot den uteblivna njutningen av morgonkaffet eftersom halsen går sönder när jag sväljer. Morgonkaffet är liksom lite heligt.

Krassliga kramar

Jag är här

Som vanligt skriver jag inte mycket här. Det händer en del i en del närståendes liv som känns lite tungt att tänka på och framförallt så vill jag inte dela med mig av det. Och det är svårt när det tar upp så mycket av mina tankar. Därför blir det lite stiltje här på bloggen ett tag.
Men jag kan i alla fall avslöja att det är ett preliminärt (om det blir mensframkallning med Primolut) datum satt för FET. Det blir den 17/7, mitt i semestern. Perfekt.

Kramas där ute.