Me, myself and I

Välkommen hit!
Här läser du om min färd genom ivf:er och äggdonation.

onsdag 17 september 2014

Bombsäkert

Ingen kallelse till KK har kommit ännu. På något sätt känns det skönt för så länge den inte kommer så behöver inga beslut tas.
Det känns mycket märkligt allting. Från att ha varit så syskonfokuserad till att bli en tvekare är inte varje dag, liksom.
Jag bollar positivt och negativt i mitt huvud hela dagarna.
Det negativa är att jag fyller 45 år idag. Jag skulle bli en "gammal" mamma. Nu är jag trots allt ganska ung i sinnet och min kropp verkar hänga med, men ändå. Kanske borde jag lägga allt fokus på min goa tjej och inte riskera något?
Samtidigt så säger alla att jag är så ung. Jo, 45 år är inte direkt gammalt. Jag tycker verkligen inte det.
Allt är så individuellt.
Och så finns det den där om att man ska överleva sina barns student och allt sånt, men så kan jag bara inte resonera. Min mamma dog strax efter att hon fyllt 50 år. Det går aldrig att räkna med att man ska överleva någon. Eller något. Jag kan dö imorgon.
En f.d. kollega sa att hon jobbar med en tjej som är 48 år som ammade och min kollega tyckte att det såg "osmakligt" ut. Jag kunde inte låta bli att svara...
"För dig, ja. Men det är ju inte du som äter, det är bebisen och den tycker nog inte att det är osmakligt." Och så skrattade vi bort det. Jag tänker att om jag skulle bli mamma igen så kommer hon nog att ångra sina ord när jag sitter och ammar, hehehe.
Jag är ju lite så till naturen, jag struntar i vad folk säger om mina personliga val och ändå sitter jag och vill ha hela världens input just nu. Helst vill jag att någon tar beslut åt mig.

Här hemma har vi inte pratat så mycket mer om det hela, faktiskt. Jag vet att Fina M är nöjd som det är och jag kanske borde följa honom i det, men jag vill känna mig säker. Kanske går det inte att bli säker i det här? Det är kanske så det är, att man får liksom gå vidare och lämna allt bakom sig bara? Och att det är det som är så svårt för mig? Eller så VILL jag verkligen ha ett till barn?
Jag vet inte själv längre. Allt har blivit så rörigt.
Om jag nu skulle ta beslutet att jag vill ha fler barn, ja, då kanske Fina M har hunnit att ändra sig helt och INTE vill ha fler barn alls. Bestämt sig ännu mer, liksom. Som det är just nu så fokuserar vi på att flytta in i nya huset med allt vad det innebär med bärande, kåkande, inredning och komma till rätta. Ingen av oss orkar prata om annat just nu.
Så vi väntar lite till.
Väntar på kallelsen. Den briserande bomben.

Kramar

16 kommentarer:

  1. Hej, jag kan verkligen förstå dina tvivel.. Pröva att tänka dej in i båda scenarierna, ena att du får barn om låt säga 11 månader, tänk dej hur det skulle vara hur skulle det kännas, skulle du orka med en bebis. Det andra är ju att du låter livet vara som det är, du får till en vardag i nya huset och mini växer och blir större. Om man verkligen tänker på båda alternativen så kanske du får en känsla för vad du vill. Hoppas det klarnar. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Ja, det är så otroligt svårt det här att hitta det jag verkligen känner för.
      Båda liven känns bra, oavsett hur det blir, på något sätt. Jag behöver nog tänka lite mer på alternativen och känna efter ännu mer.

      Tack igen!
      Kram

      Radera
  2. Spontant känner jag - går det att verkligen veta? Nu är min livssituation en helt annan, men jag har varit i lite liknande. Kanske har jag helt fel, men när jag läser dina ord får jag känslan att du vill ett försök till, men att du också skulle vara väldigt nöjd med livet om det inte lyckades. Att du njuter av allt det goda som finns, är rädd att det ska riskera försvinna (vilket jag inte tror, hur ni än beslutar, men det är också bara min känsla av att ni har ett gott och stabilt förhållande), men att du, liksom många andra, gärna skulle vilja ha ett syskon till Mini. Visst, det är tufft på många sätt - både att försöka, vilket du är väl medveten om, och att ha två barn, men låt inte rädslan styra valet. Däremot om du verkligen orkar försök och hur mycket du önskar ett till barn. Inte enkla och väldigt ensamma beslut. Hoppas dock det hela faller sig naturligt när valet väl måste ske.

    Varma kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Väldigt kloka ord och visst har du rätt. Jag vill nog ett försök till men är också väldigt nöjd. Och blir nog nöjd även om det inte skulle gå vägen.
      Just därför tänker jag då; vad händer OM det går vägen? Förstör jag "nöjdheten"? Det vill jag ju inte.
      Och jag hör hur dumt det låter, för inte saknar man något när man sitter med en bebis i famnen. Då skulle jag aldrig tänka på hur det var innan utan bara vara helnöjd. Så är det.
      Jag tror att jag orkar ett försök till.
      Tack för dina kloka ord! Jag ska verkligen försöka mota bort rädslan. Det är ett mycket bra råd.

      Kramar!

      Radera
  3. I februari i i år föddes vår dotter. Då var jag 47 år. Nu är jag gravid igen och hoppas på en kotte till nästa år. Då är jag 48. För mig är åldern mest förknippad med en anstrykning av sorg. Att jag inte började tidigare att jag inte kunde få egna genetiska barn. Vi fick satsa på ÄD. Men denna glädje att få bära fram och följa sitt barn ger mycket kraft och ork. Visst är det tufft. Men vilken underbar resa. Jag har varit helt förskonad från menande kommentarer kopplade till min ålder vilket känns skönt. Hoppas du kommer fram till ett beslut som känns bra för dig och er :-)

    SvaraRadera
  4. Fy tusan, vad skönt att läsa!! Och stort GRATTIS till både barn och graviditet! :-)
    Och preciiiis så känner jag. Det där med sorgen över åldern. Jag har nog inte riktigt tänkt på det på det sättet innan men du satte ord på det. Det finns en slags sorg över att jag inte försökt tidigare. Konstigt att man tänker så egentligen eftersom våra fina barn vi har idag inte hade funnits om vi försökt tidigare.
    Tackar ödmjukast för att du skrev lite om ålder och det är ju uppenbart att man inte ska fokusera på det så mycket. Enda anledningen till att jag gör det är nog helt och hållet baserat på samhälleliga åsikter. Och de har ju inte med mig att göra på det sättet alls.

    Miljarders tack!
    (det blir lite många tack just nu, men jag känner mig otroligt tacksam för era svar!)

    Kramar

    SvaraRadera
  5. Det här kunde ju vara jag som skrev. En skillnad är dock att jag fyller 45 i oktober då. ;)
    Fick en dotter med egna ägg när jag skulle fylla 41 år. Sedan har jag haft två missfall. Ena sidan av mig vill verkligen ge min dotter ett syskon och är beredd att göra "allt". Andra sidan tycker att jag borde vara nöjd och låta det vara. "Vilken jäkla tur jag haft!". Måste ju ta ett steg mot ÄD eller ngt sådant och det oroar inte mig, men jag oroar mig för att jag skall bli liksom besatt av att bli gravid och att det skall gå ut över min tid och ork med min fantastiska dotter! Sedan tycker jag ändå att jag är ganska fräsch för nästan 45! ;)

    Hoppas du (och jag) kommer framåt i våra funderingar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, och du kunde vara jag som skrev, hahaha! Vad jag känner igen mig i dina ord!

      Tack för att du delar med dig. Och jag vill gärna höra fortsättningen på hur du kommer att göra. :-)

      Kram

      Radera
  6. Miljarder varsågod :-) Fint att du känner dig inspirerad av att läsa andras berättelser och erfarenheter. Bra sätt att landa tror jag. Dina tankar har också fått mig att tänka efter lite. Ingenting är ju bara enkelt. När vi väl bestämde oss jag och min man har vi nog agerat mer instinktivt än rationellt när ÄD-resan rullade igång. Vi fick några embryon till frysen. Med ens när vår dotter hade fötts och visade sig vara den mest.bedårande lilla varelse så kände vi båda direkt ibstinktivtbatt vi måste hämta hem hela kullen, vi måste ge vår dotter syskon så att hon inte blir ensam när hon växer upp och vi är gamla. Vi är ju trots allt inte purunga. Detta funderar jag mycket över om det bara är själviskt, att döva åldersnoja eller om det är en fin grej för vår dotter och hennes syskon som vi hoppas på. Det känns bra och rätt nu i alla fall. Lycka till med vad du än beslutar :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Jag vill nog göra ett försök till…

      Kram

      Radera
  7. Jag förstår din tvekan. Det gör jag och det har väldigt lite med ålder att göra, förutom kanske att jag känner att jag inte orkar riktigt på samma sätt, vara vaken hela nätter som jag gjorde vid tex 25. Men jag har upplevt den här senaste syskonomgångens behandling så oerhört jobbig att jag känner att "nej inte syskon till varje pris!" Jag är nöjd med livet vi har på många sätt, men jag känner ändå att ja vi kommer att vara ganska gamla föräldrar med inga jämnåriga i släkten alls för Lillo, jag vill åtminstone försöka ge honom syskon, mening nye till vilket pris som helst. Inte om priset är jag.

    Själviskt kan tyckas men jag tror inte jag skulle orka så värst många fler behandlingar faktiskt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mmm, precis det där är mina tankar för att inte göra ett försök till. Det är en ständig balans mellan mig själv och mitt liv. Nuvarande liv och framtid.
      Fram och tillbaka går tankarna.
      Och jag tycker inte alls att du låter självisk. Det låter som ett klokt och avvägt resonemang och livsval. Det är ett sånt jag vill nå.

      Tusen tack för att du delar med dig!
      Kram

      Radera
  8. Hej!
    Följer dina tvivel och tankar hit och dit utifrån att jag ju är på samma ställe, har också kommenterat tidigare som anonym. Jag fyller 40 i år och maken är 46. Efter att vi fick vår son via IVF på fjärde försöket är vi nu efter ett par år på gång med syskonförsök. Sist jag kommenterade var vi precis på väg att starta och nu ruvar jag på ett fint embryo med testdag den 3 oktober.
    Precis som du har jag gruvat mig åt båda hållen, står jag ut om jag inte får se om det skulle kunna gå att få ett syskon? Men tänk om något går fel och jag riskerar det fina vi har? Därtill är min make nöjd med ett barn, även om han är med på att vi försöker igen.
    Jag tror att det ju inte går att veta vad som blir bäst, men att man måste våga lyssna på mig själv. Det som har gett mig ro är att jag tydligt tog ställning till att vi gör detta försök och om det inte lyckas så sätter vi in om det blir något till frysen. Sedan räcker det. Och det har gett mig lugn och vägledning. Självklart är ju antalet försök man vill göra helt individuellt, men jag har tyckt att det känns skönt att bestämma innan hur många vi ska göra.
    Under processen som har gått har det också gått upp för mig hur viktigt det verkligen var att göra ett nytt försök, trots rädslan, för jag har verkligen varit ännu räddare för att det inte skulle bli några ägg, eller att inga skulle befruktas. Men jag har också tydligt känt att det ska bli skönt att få ett svar på hur det blir, att antingen går vi vidare som gravida eller så lägger vi ner, men att jag inte behöver leva i att inte veta om det kanske kommer något så viktigt som ett nytt barn till oss speciellt länge till. Att efter att den här hösten är slut (för jag räknar inte med att det blir mer än säg 1 eller 2 till frysen, om några) så är vi färdiga, då går vi vidare ordentligt och vilket håll det än blir så tror jag att det blir bra, men det blir så skönt att veta hur vi går vidare.
    Stora kramar till dig! Och varma tankar i dessa tider av snurriga tankar och tuffa beslut!
    //Marianne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kloka ord och för att du delar med dig!
      Det känns otroligt bra att inte känna sig helt ensam i situationen.
      Vågar jag fråga hur det gick på testdagen?

      KRAM

      Radera