Jo, jag gick till Fru Gyn som tog lite blodtryck och pratade om allt. Så skickade hon remissen till KK som ska göra hysteroskopin. Hon påpekade att det kan ta ett tag men att jag gott kan tjata lite så kan de hålla mig i åtanke vid ett återbud.
Men...nu är det jag som börjat att tvivla.
Eller kanske inte tvivla ordentligt, men jag tänker väääldigt mycket på syskonförsöket numer. Vi har det så bra, jag är äldre nu, orkar vi/jag?, tänk om något går riktigt snett?, många tankar...
Samtidigt...tänk om jag ångrar mig om vi inte försöker igen?
Jag vill men ändå inte. Jag är rädd för att avstå men är också rädd för att försöka.
Och jag blir inte klok på mig själv eller mina tankegångar. Tänk om någon kunde bestämma, ta beslut, åt oss. Det skulle vara så rackarns bekvämt!
Eller om jag hade samma ilska och glöd som tidigare. Då orkade jag ta varje fight som dök upp. Nu tänker jag ständigt på Mini och hur bra vi har det och hur välsignade vi är. Det vill jag inte förstöra.
Det var då tusan att alla dessa tankar skulle dyka upp! Det stör mig så mycket!
Men jag tror att "ja, vi försöker"-tankarna väger lite tyngre just nu. Vi får se helt enkelt.
I övrigt så har flytten tagit all vår tid och nu lever vi äntligen i vårt nya hus med flyttkartonger överallt. Det är kaos, men ett mycket hemtrevligt sådant. Vi stressar inte.
Mini är överlycklig över eget rum, egen säng, stora ytor och många kartonger.
Det värmer i mammahjärtat att se henne.
Verkligen.
Och hon har börjat att intressera sig för människokroppen. Hon pratar mycket om skelettet, hjärtat och hjärnan.
Snart kommer nog pratet om hur vi kommer till allihop. Då blir det dags. Dags att berätta att vi fått ett ägg för mina var trasiga. Och sen är det inte så mycket mer med det. Att det finns olika sätt att bli till på och att små, fina Minisar kan bli till med ett gåvoägg. Det är inte fy skam, inte! Det är magi utöver det vanliga minsann! Guldägg.
Ja, snart är det dags att berätta. Det ska bli fina samtal. Det tror jag allt att det blir.
Kanske tycker vi att vi ska försöka hitta ett till guldägg också. Vi får se. Jag måste tänka lite till bara.
Lite till.
Kram
Jag vet inte hur man gör för att säga stopp. Jag avundas dig inte dina tankar! Det måste vara ett jättesvårt ställningstagande :(
SvaraRaderaDuktiga mini, hon börjar ju bli jättestor nu <3
Kram
Hej!
SvaraRaderaHar inte kommenterat förut, men brukar kika in hos dig då och då. Jag och min man är precis på samma ställe som ni, kämpar med syskonförsök efter att första barnet kom efter ett antal IVF:er. Min man har, och är, egentligen tveksam till ett barn till, men säger okej, och jag är säker på att han kommer att se fram emot det om det tar sig. Han tänker mer på allt som kan gå fel.
För egen del har jag velat försöka få syskon i ett och ett halvt år redan, men när vi nu är igång känner jag så igen dina tankar och rädslor - vad som egentligen är störst, rädslan för att äventyra det fina vi har, eller längtan efter att få ett barn till? Jag känner själv lite skräckblandad förtjusning inför detta IVF-försök och rädslan finns hela tiden där och lurar. Men jag har också kommit fram till att jag måste göra ett försök till för att få ro, även fast det på ett sätt kommer att nästan bli lite skönt om det blir negativt för att jag då inte kommer att behöva äventyra något av det vi har idag.
Så, det är ingen lätt sits och inga lätta tankar, men du är inte heller ensam om dem.
Kram, och lycka till!
Tack till er båda!
SvaraRaderaDet är så otroligt svårt och rädslan är de facto så mycket större nu än när vi försökte få Mini. Då fanns inget annat.
Nu är jag rädd för vad som kan bli och vad som kan förloras.
Anonym, när jag läste vad du skrev blev jag alldeles tårögd. För är det något jag känner mig så är det just ensam. Det slutliga beslutet ligger trots allt hos mig, hur mycket Fina M och jag än vrider och vänder på allt.
Därför blir det extra många tankar för min del.
Och det kan inland kännas väldigt ensamt, som sagt.
Det är så svårt att sätta ord på allt som snurrar i huvudet kring allt det här. Det är verkligen inte bara ÄD nu, utan faktiskt Minis liv också. Hur det kan bli och hur vår familj kan påverkas.
Åh, det är så svårt!
Tack igen!
Kramar