Åh, vad jag mår så mycket bättre nu! Den där gråten som jag har haft som en megaklump i halsen hur länge som helst är borta. Jag känner mig vanlig igen.
Och jag har gosat med Mini som en galning. Det kändes som om jag försakat henne, vilket jag så klart inte har gjort, men jag har inte kunnat ge henne all min ork som vanligt. Så nu har jag kompenserat den här helgen. Kramats i överflöd.
Idag målade jag trappan. Mycket bra terapiarbete när man behöver tänka igenom saker.
Då kändes det helt plötsligt som att jag inte vill göra fler försök. Jag har det så bra ändå.
Jo, vi kommer att göra det. Absolut. Men när jag lät tankarna sväva i målandet så kändes det så otroligt bra att, om än bara för några sekunder, tänka att vi inte behöver fortsätta med allt. Vi har det vi ville ha. Vår fina lilla tjej. Syskon är inte allt.
När vi började syskonförsöket var jag rädd att jag skulle försaka Mini p.g.a. försöket. Att jag på något sätt skulle gå upp så mycket i det att jag inte såg min lilla tjej. Nu trodde jag väl inte på allvar att så skulle ske och det gjorde det så klart inte. Däremot, när allt gick fel och jag fick utomkveds, ja, då fanns inte orken där. Det hade jag inte räknat med. Att det kunde gå så fel.
I min lilla värld så hade hjärnan bara tagit hänsyn till ett minus på stickan, inte HUR detta minus skulle yttra sig... Och det blev jobbigare än jag trodde.
Förmodligen är det det som nu gjorde att tanken på att avstå fler försök, dök upp. Jag kan ta ett minus, men inte om det händer något allvarligare som gör att jag inte orkar vara den mamma till Mini som jag vill vara. Hon förtjänar mig fullt ut.
Kanske sätter jag för höga krav på mig själv? Jo, så är det kanske, men jag vill inte må så dåligt, självförvållat, så att Mini saknar mig. Men samtidigt vill jag inte låta våra embryon i frysen vara.
Så, inför nästa försök måste jag nog förbereda mig bättre, både mentalt och fysiskt, på att det kan gå rejält åt skogen. Då måste jag göra allt jag kan för att orka. Jag VILL verkligen det. Även om det gör ont så måste jag nog se till att vara bättre förberedd på det. Då kan jag i alla fall umgås lättare med Mini.
Så det är mina tankar inför nästa försök. Vara lite bättre förberedd på det värsta samt vara i lite bättre form. För min och Minis skull.
KRAM
Men hej kära ni!
2 veckor sedan
Man gör så gott man kan, Mini kommer alltid veta att du älskar henne, för det är ju så enkelt att det gör du. Ibland händer skit, då mår man lite skit. Då är man inte den bästa människa man kan vara, men det gör inget vettu, för din familj älskar dig genom det också. Så Oroa dig inte =) Försök inte att parera allt. Det är nämligen min specialitet och inte mår man bättre av det.
SvaraRaderaMycket kloka ord!
SvaraRaderaTack!
Kram
Så länge ni är två så kan ni bytas av litegrann. Låt en förälder ta mer tid med barnet så att den andra kan sörja och samla ihop sig själv och byt sen.
SvaraRaderaBarn mår bara bra av att få spendera tid med en förälder på tu man hand och man måste tillåta sig att inte orka när sorger kommer ifatt en.
Man måste inte vara 100% hela tiden. Barn vet om vi älskar dom och det glömmer dom inte bara för att vi inte kan vara den förälder vi drömmer om att vara alltid.