Ensamhet

Jag hoppas att ingen tog illa upp när jag skrev att jag kände mig ensam. Jag vet att många som läser bloggen är enbomammor som blivit mammor på egen hand. Jag vill verkligen förtydliga att ni, om några, är de jag ser upp till. I mina ögon är ni starka kvinnor och att jag känner mig ensam när vi gör syskonförsök kanske sticker i ögonen när ni gjort behandlingar på egen hand, för det kan jag tänka mig känns lite ensamt ibland även om man har ett stort nätverk av vänner och familj som finns där. Det är i alla fall inte min mening att såra med att säga att jag är ensam.
Men min ensamhet är upplevd just nu. Fina M kan inte följa med på alla kontroller och åka med till Riga t.ex.. Det blir kostsamt och så otroligt mycket bök om han och Mini ska med på allt. Så jag får göra det mesta själv.

Jag minns det förra missfallet. Vi åkte till MVC för inskrivning men kom ut därifrån med en blödande Wilda och ett minne från en hårdhänt gyn. Vi satt i bilen och höll varandra i händerna och grät båda två. Vi var vi, där och då.
Den här gången får jag bära på det mesta själv. Och gråta får jag göra när Mini inte är med. Så Fina M tar hand om henne så att jag kan gråta lite. Ungefär så blir det.
Det är förbaskat jobbigt och jag känner mig separerad från dem då. Lite ensam.
Jag vill vara med Mini jämt men när det gör ont i magen så blir det lite begränsat.
Så jag ser fram emot när det här är över för den här gången.
Jag vill leva som en familj igen. Till nästa försök och då hoppas jag att det åtminstone inte händer en massa obehagliga saker.

Ville bara säga det, att man kan känna sig väldigt ensam trots närheten till familj och vänner. Det är jag och min livmoder, liksom. Och Fru Gyn. Henne ska jag ringa ikväll så får jag det senaste Hcg-värdet. Återkommer då.

Igen, tack allihop för fina meddelanden!

Många kramar