Gynbesöket

Ni är så fantastiskt fina och goa allihop! Tusen tack för världens bästa kommentarer, mail och sms.
Jag hinner inte svara så ofta som jag vill, men jag läser verkligen allt och blir otroligt berörd. Ni anar inte vilket stöd det är.
Tack!

Idag glömde jag mobilen hemma så jag kunde inte uppdatera när jag ville. Hursom, jag var hos gyn i alla fall.
Eftersom jag började störtblöda imorse (fick köpa nya trosor och strumpbyxor på lunchen...) så "varnade" jag henne lite för det. Hon såg att slemhinnan hade lossnat ganska rejält så hon, ursäkta detaljerna, torkade rent lite en bit in liksom. Hon sa att jag kommer att blöda lite mindre nu eftersom det som lossnat så långt, var borttaget. Lite obehagligt, men bra att hon gjorde det.
Hon kände noga och hittade inget och sen blev det VUL. Där såg allt jättebra ut förutom lite "sudd" vid högra äggledaren. Hon ville inte svära på att det var utomkveds men sa att det såg ut som rester efter det. Hon påpekade att jag behöver övervakas noga nu så jag fick ta ett nytt blodprov (Hcg) och så ska jag ringa imorgon kväll igen. Har inte Hcg:t gått ner då så skickar hon mig till Ultragyn som har utrustningar som kan kolla allt väldigt mycket bättre. Och så ska jag till akuten så fort jag känner minsta förändring.
För eftersom jag satte in två så vet vi ju inte om det är ett utomkveds som hänger sig kvar där inne, eller inte. Jag menar, en kan ha kommit ut och en stannar kvar. Svårbedömt, som gyn sa.

Jag åkte därifrån och kände tårarna bränna innanför ögonlocken för första gången på väldigt, väldigt länge i den här barnlöshetssoppan. Visst är det jobbigt men bara det att jag gör allt själv nu är svårare. Med själv menar jag att jag är så van vid att Fina M alltid var med när Mini kom till. Nu är han ju hemma med henne så han fokuserar på det (Mini har börjat matvägra också, så vi har det jättekul just nu...) så jag får kolla upp det mesta själv. Jag känner mig mer ensam, även om jag vet att jag absolut inte är det, den här gången än tidigare. Det känns märkligt. Och lite tomt.

Samtidigt är det döamycket på jobbet just nu. Jag vet varken ut eller in och jag kör på min gamla erfarenhet och rutin men det håller inte i all evighet. Jag måste vara mer närvarande och det är jättesvårt i den här situationen. Självklart går min kropp och mitt privatliv först, men det är svårt att veta var gränsen går när det är mycket på alla håll och kanter. Jag försöker att hålla mitt sunda förnuft uppe och idag åkte jag hem före kl 17. Jag kände att jag behövde det helt enkelt.

Jo, jag tog ett glas vin till middagen. Mitt i veckan. Bara så där... Imorgon ska jag köpa en förbaskat fet cambozola som jag ska frossa i mig. Och kanske lite lufttorkad skinka också.
Nedstämdhet i sitt esse.

KRAM