Me, myself and I

Välkommen hit!
Här läser du om min färd genom ivf:er och äggdonation.

onsdag 4 mars 2015

Vecka 12

Jäss! Idag går jag in i vecka 12. Det känns riktigt bra.
Tyvärr har jag åkt på en riktig dunderförkylning så den är största fokus just nu. 
Jag har blivit småfet känns det som. Lite lagom lönnfet, typ. Inga kläder passar och jag flåsar så fort jag rör mig. Det är lite jobbigt eftersom jag inte alls trivs i den här konstellationen. Men det är ju för en god sak och helt naturligt så jag ska inte gnälla. Det är mer ett konstaterande.

Igår börjae jag tänka tanken att den som är kvar också avstannar och återbildas. En dum tanke men jag vet alldeles för väl att det ska mycket till innan ett barn blir till. Så jag hoppas fortfarande och tar inte ut någon seger i förskott, även om jag boar här hemma och dagdrömmer om små söta fötter och bebisgos.

Illamåendet är lite lugnare men tröttheten består. Jag kan sova hur mycket som helst. När jag inte dagdrömmer om bebisgos så dagdrömmer jag om sömn.
Det är vad som upptar min hjärna mest.

Kram

3 kommentarer:

  1. Men gud! Har inte varit in här på länge och missat den stora nyheten att du är gravid igen! Stort grattis! Det var med tårar i ögonen jag läste igenom dina senaste inlägg. Är så himla glad för er skull! ❤ Stor kram!

    SvaraRadera
  2. Grattis!!!! Har inte läst här på länge nu. Det var förmodligen inte som det skulle från början med tvåan. Den var ju liten från start medan ettan varit normal hela tiden. När man sett ett livligt levande barn på ulj i vecka tolv tror jag risken är minimal att barnet ska återbildas. Det finns ju inga garantier för någonting och det är jobbigt! Tycker du ska försöka njuta så mycket som du bara kan och inte oroa dig. Fäst dig vid den snurrande levande bebisen du såg. Hur mycket man än oroar sig kan man inte påverka så då är det lika bra att njuta. :-) Vet att det är svårt! Oroade mig vansinnigt med barn nr två. Mkt mer än med nr ett. stort grattis igen!!!

    SvaraRadera
  3. Tack snälla ni!

    Jag njuter allt jag orkar och jag gissar att med tiden så kommer den där tomheten att försvinna. Och självklart så överväger glädjen tomheten!

    Många kramar till er

    SvaraRadera