Släkt och kalas

Namnkalaset i helgen gick strålande trots att vi fick vara inomhus istället för utomhus eftersom det spöregnade.

Alla har kramat och hejat och roat och lekt med Mini och vår lilla sociala tjej har skrattat och roat sig ordentligt. Vilket härligt kalas!

Naturligtvis var släkten där. Det inkluderar "släktingen" som bara inte kan sluta jämföra Minis utseende hela tiden. Jag blir gaaaalen! Hon fokuserar liksom på Minis utseende mer än på henne som person. Så förbaskat irriterande!

Förutom att hon sa hej när hon kom så dröjde det inte länge förrän hon stod framför mig och Mini och påpekade att Mini inte är lik varken mig eller Fina M. Att hon ser ut som Fina M:s mamma lite grand.

"Ja, jag är inne på spåret att hon är lik Fina M:s mamma, jag."

"Nej, hon är inte lik Fina M:s mamma."

"JooOOoooOOO, då!"

"Nej, det kan du inte yttra dig om för du har bara träffat Fina M:s mamma en gång för längesen. Du kan omöjligt dra en sån parallell."

"Jooo, men jag tycker det."

"Du tycker fel. Men ta lite paj istället. Och ett glas vin eller två. Ta tre."

Så gick jag ut till roligare personer som är glada över att Mini finns, som vill leka med Mini. Som vill hålla i Mini. Som bara accepterar att hon är en person som finns bland oss och som gör livet fantastiskt för oss. Oavsett vem hon är lik. Vem bryr sig liksom?

Må faan ta släkten. De är ta mig tusan alltid värst.

KRAM