Skräck och kärlek

Först, ett STORT , VARMT TACK för alla gratulationer! Jag är uppriktigt överväldigad av alla fina ord och tankar ni har lämnat i kommentarerna här. Och jag hoppas att jag inte missat att svara på något av alla fina mail också. Det är helt otroligt vilka fina människor ni är allihop!
Jag menar det. Jag kan inte säga det tillräckligt många gånger, men ni vet hur glad jag blir: TACK!

Ja, sen blev det allt en liten bloggpaus så här i barnfödartider...
Och jag kan bara konstatera att det här nu kommer att bli en föräldrablogg mer än en ÄD-blogg. Däremot kommer nog vår ÄD att vara något som återges i mångt och mycket av mina tankar. Men vi får se. Here we go, en summering av de senaste dagarna:

Det absolut första (jag hade bara fått av henne ytterkläderna) som hände när vi kom hem från BB var att Mini, som jag tänker fortsätta att kalla henne här på bloggen, fick ett "anfall" där hela hennes lilla kropp spändes till ytterligheter och det kom gult, segt gegg ur munnen på henne. Och så beck i mängder.
Det var jag som höll i henne och jag fick panik. Höll henne framåt så att hon skulle kunna andas, men gegget var kvar i munnen och hon andades inte alls. Kroppen var stel som en pinne. Den lilla lealösa bebisen fanns inte i mina händer. Det var bara en enda stor, blå pinne och jag nästan spydde själv av rädsla. Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Någonsin. Aldrig.
Mina tårar sprutade och jag minns att när hon väl andades igen så bytte vi blöja på henne och ringde BB. Tack och lov hade vi träffat en barnläkare innan vi åkte hem som berättade om att tarmarna på nyfödda kan ta en tid på sig att sätta igång och på en del så är det en slags propp som stoppar upp. När den lossnar så kan det bli med extra stor kraft eller så får man ta till hjälp för att den ska bort. Jag hade det i bakhuvudet när vi ringde men så fort de svarade i andra änden kom tårarna igen och jag gav luren till Fina M.
De förklarade att det inte är någon fara. Det gula gegget är råmjölk som blir "ystat" i magen och då blir det tjockt och klumpigt. Jaha, ja.
Becket vet man ju om men gul, trögflytande "lava" som ska fastna i halsen när tarmarna startar sin funktion på en nyfödd bebis, skulle jag också ha velat veta om... Och att en nyfödd kan krampa, bli blå och sluta andas när den där beckproppen lossnar. Det hade besparat mig en hel del oro.
Och nu tänker en del säkert "ja, men så är det att ha barn, nu får du leva med den oron resten av livet". Nej, det där var inte oro. Det var ren och skär skräck. Det önskar jag verkligen inte någon.
Kan också tilläggas att jag redan hade gråtit ca 20 gånger samma dag (baby blues?) och jag var verkligen inte i balans för en skräckupplevelse.

Så det gav oss, och speciellt mig, en ganska hemsk "komma-hem-upplevelse". Behöver jag säga att jag inte sov något alls den första natten?
Dagen efter, igår, hade jag lugnat ner mig och jag insåg att allt bara var en rejäl "kickstart" när hela tarmsystemet kickades igång. Men obehaget satt kvar. Natten till idag sov jag inte heller något. Jo, två timmar av utmattning på morgonkvisten. Hela natten gick åt att kontrollera att Mini andades och att hon inte råkade ut för det hela en gång till.
Idag blev allt mer normalt igen och allt har varit kanon. Precis så där som man VILL ha det. Så nog om det jobbiga.

Vad gör vi då? Inte mycket mer än njuter. Fina M sitter bara och beundrar sin dotter hela dagarna och så har han skottat. Han har servat mig också en hel del eftersom jag mest sitter och ammar och däremellan så äter jag och duschar. Typ. Eller beundrar vår fina dotter precis som Fina M. Allt annat är liksom bortprioriterat. Vi tar emot blombud och telefonsamtal. Det är allt.
Det enda besök vi haft är bästaste bästisen. Vi vill bara njuta av tiden och den vi så länge kämpat för, men till helgen ska vi öppna dörrarna för besök tänkte vi.
Apropå amning förresten, det är ett jäkla fokus på sånt märker jag men jag orkar inte oroa mig för om det skulle gå dåligt eller inte. Nu går det jättebra, tack och lov, brösten gör apont och det lever jag gärna med. Mini äter som aldrig förr. Det blir faktiskt inte så himla mycket tid emellan amningarna och det är ganska skönt. Allt går i Minis takt helt enkelt. Hon bestämmer. Vi bara är där för henne.
Visst ska vi väl försöka få in lite rutiner men just nu så handlar det bara om njutning av att hon finns. Tänk, hon finns. Vår lilla stora dröm finns här mitt framför oss. Jag är så kär, så obeskrivligt kär i vår lilla Mini.

Ärret av kejsarsnittet läker fint och jag rör mig ganska obehindrat. Avslagsblödningarna är nästan helt borta. Vi har bokat tid för hembesök från BVC och ska få en sista tid för koll hos BM också. Men min hjärna kan inte fokusera mer på sånt just nu. Allt som finns i mitt huvud är Mini. Gud, hon är så vacker!

Fan, nu ska jag böla lite av lycka igen.

KRAM