Men det är en släkting som jag, enligt alla oskrivna regler, inte bara kan undvika. Dessutom så ÄR hon faktiskt generellt ganska trevlig. Hon är väl bara lite naiv ibland och så hör hon till generationen 40-talister som kanske har det lite väl gott ibland (ok, jag har väl lite mindre fördomar ibland, då. Men ha lite överseende med det just nu, snälla?). Den generationen, alltså.
Hursom, idag började hon tala likheter igen.
-"Jo, men jag TYCKER ändå att hon ÄR lik din mamma, Fina M."
Here we go again, tänkte jag.
Men, hon har precis blivit farmor och den bebisen är väldigt lik hennes ex-man som hon inte är helt förtjust i. Kontring. Jag kunde inte låta bli.
-"Ja", sade jag. "Visst är det märkligt att många barn blir så lika sina farföräldrar? Som ditt lilla barnbarn som är så otroligt lik din ex-man."
Så slutade hon att tjata om vem Mini är lik. Ridå.
Jag känner mig lite ond, men vaddå? Jag ORKADE inte lyssna mer på det där tjatet om att Mini är lik sin farmor. Det verkar aldrig som hon vill sluta att påpeka det.
Sen hände något. Jag sa att om man tittar på Minis ögon så är de verkligen en blandning av Fina M:s ögon och mina. Det tycker jag själv också!
Hon synade Minis ögon och sa:
"Ja, det ÄR de verkligen! Nu ser jag det! Vad roligt!"
Och så påpekade hon t.o.m. att Mini har en hel del minspel från mig.
Som jag alltid har sagt, likheten sitter hos betraktaren och ibland får man hjälpa till lite. Hihi!
Och om någon undrar varför jag tjatar om den här släktingen, så vill jag med det berätta att det ibland kan vara jobbigt att höra det här med likheter. Jag tror faktiskt att även om det inte är en bebis som kommit till världen via ÄD, så kan det vara lite tröttsamt att höra att ens barn är lik den och den eller inte lik föräldrarna alls. I alla fall om det tjatas om det från en och samma person i tid och otid.
Men, för de som funderar på ÄD eller ED, så kan det vara bra att vara förberedd på att jämförelserna ofta är fler än vad man kan tänka sig. Och jag var inte så förberedd på det, faktiskt. Det är väl därför som jag blir lite extra irriterad på den här släktingen. Vanlig, normal "oj, vad hon är lik sin pappa"-jämförelse är inget jag bryr mig om. Så ÄR det ju.
Men det där om att "hon är inte lik någon av er" kan bli lite konstigt ibland. För jag och Fina M bryr oss ju verkligen inte alls och på något sätt känns det som att vår dotter blir bedömd.
Det blir hon naturligtvis inte alls, det är bara hjärnspöken som vi, främst jag, har och som jag måste komma över. Det vet jag.
Men nu är det här en ÄD-blogg och jag skriver om allt som har med ÄD att göra och fritt från mitt hjärta. Så det kan vara bra att veta om man går i de tankarna. Så slipper det bli en överraskning som det blev för mig.
Det är verkligen märkligt att jag inte var beredd på det. Jag hade aldrig trott att jag ens skulle reagera på det som jag gör. Jag brukar inte bry mig så mycket om vad andra tycker när det kommer till sånt där. Eller något som rör mitt privatliv egentligen.
Men, men... det är inte hela världen. I förhållande till allt vi gått igenom så är det verkligen ingenting. Ingenting!
Och blir det jobbigt så får man leda in de oinvigda på den rätta vägen; se livet ur ett annat perspektiv ibland.
Kram på er där ute!
Hehe, klockrent att kontra med egen medicin till tanten :-)
SvaraRaderaTycker faktiskt också att alla jämförelser är jobbiga även fast vi nu har en bebis som är hemmagjord. Särskilt farmor är väldigt pigg på att hitta allt som är likt hennes son, förstås. Irriterar mig till max (liksom mycket annat hon gör, men det är en annan historia). Och vadå liksom. Vår lilla E är ju lik sig själv! Kan hon inte få vara en egen person? Men precis som du var jag inte beredd på att jag skulle reagera på sånt. Men, man lär sig mycket dessa dagar :-)