Gyn och tankar

Jag får flashbacks av det här nu. Huga! Lite läskigt.

Jag har inte fått svar från Riga ännu, vilket egentligen inte behövs, jag har bara meddelat dem att jag nu har bokat en tid hos gyn och att jag har fått min mens.

Min fina gyn. När jag ringde presenterade jag mig och hon bad om personnummer...knapp, knapp på datorn...

-"Men det är ju WILDA!!" Heeeeej! Hur ääär det?!"

-"Hej! Jo, allt är bara bra och jag undrar om du har lust att hjälpa oss igen?"

-"Men...gick det inte vägen förra gången?"

-"Jo, hon sitter här framför mig nu. Hon kom i jaunari."

-"VA?!?! ÅÅÅÅÅÅH, GRAAAAAATTIS! Vad glad jag blir! Så underbart!"

-"Hihi! Tack! Jag har tänkt på att komma upp och visa vad du har hjälpt till med men ville inte komma oannonserad. Men nu vill vi göra ett syskonförsök också."

-" Jag hjälper självklart till. Självklart! Men du MÅSTE ta med dig den lilla när du kommer."

Är inte det en härlig gyn, så säg?! Jag blev i alla fall jätteglad av hennes omtanke och värme.

Den 6/9 ska jag dit och mäta slemhinna och livmoderstorlek. Det är för att kolla att allt är ok och efter nästa mens så kör vi på allvar om allt ser bra ut den här gången. Jag ska fråga gyn om hon är villig att skriva ut Provera åt mig den här gången. Hon vill inte skriva ut mediciner för en behandling som hon själv inte håller i och speciellt inte en utländsk behandling. Det kan jag förstå, men lite irriterande är det... Men Proveran är ju inte en del av behandlingen. Den är ju till för att gör så att mensen kommer så det kanske hon kan hjälpa till med. Som sagt, jag ska fråga. Jag kan inte få mer än ett nej.

Det känns väldigt märkligt allt det här. Att börja igen.

Jag är otroligt förväntansfull och samtidigt livrädd. Framförallt är jag rädd för hur jag kommer att reagera om det inte blir någon mer bebis. Jag hoppas att jag inte känner alltför stor sorg över att Mini inte får något syskon då.

Förr, när jag kämpade på som värst med att få en bebis, så kunde jag ibland tänka att de som blev olyckliga över att inte få något syskon borde i alla fall vara glada över det barn de har. Lite lagom bittert, så där. För jag var ju otroligt ledsen över att jag inte ens kunde få ETT barn.

Numer förstår jag faktiskt hur det kan kännas. Det är ju inte alls av lika egoistiska skäl jag vill ha ett syskon till Mini. Det är främst för hennes skull jag vill ha ett syskon. Allra mest är det faktiskt så. För jag kan känna att jag inte vill att Mini ska vara ensam om allt.

Trots allt så är det så att hennes mormor inte lever, hennes farmor har Alzheimer, hennes farfar bor långt bort och har MS och hennes morfar bor ännu längre bort. Och hon har inte heller världens yngsta föräldrar så naturligtvis så är inte hennes mor- och farföräldrar så väldigt unga heller. Det är inte bara att resa hit i tid och otid liksom. Vi behöver helt enkelt utöka vår kärleksfulla familj. Lite skämtsamt sagt.

Men framförallt så vill jag också att hon inte ska känna att hon är ensam om det här med ÄD. För trots allt så kände jag (well, Fina M också så klart) mig ganska ensam om att genomgå ÄD. Det är inte så otroligt många som gör ÄD i Sverige (mellan 200-300 per år, plus de som åker utomlands). För mig känns det därför underbart att ha den där lilla härliga gruppen av ÄD-mammor som ses då och då. Inga konstigheter liksom. Vi kan prata om allt kring ÄD som om det var det vanligaste i hela världen. Vi behöver inte förklara hur det fungerar, för att inte tala om den känslomässiga biten. Väldigt skönt. Och flera av oss hoppas så klart att barnen kan hålla lite kontakt så att de inte behöver känna sig "onormala" eller få stöd om de skulle ha funderingar.

Det känns bra!

Tänk då om lilla fina Mini skulle få ha ett syskon som också kommit till världen via ÄD. Och vilken tur det syskonet har som får Mini till storasyster som också är här via ÄD.

Och, oavsett tillkomstsätt här i världen, vilken tur de har att få ha varandra. I så fall.

Så tänker jag. Ungefär och lite förenklat. För inte är allt så enkelt som det låter jämt. Syskon kan bli ovänner, man kan tappa kontakten med vänner och nätverk. Allt kan hända.

Och det handlar så klart inte bara om att Mini ska få ett syskon som om det vore någon leksak, utan om att syskonet ska få ett syskon i Mini också. Att de ska få ha varandra.

En kärleksfull familj helt enkelt.

Ok, liiiite ego kanske det är då. Jag gillar ju faktiskt barn också. Och att få vara mamma. Det är förbaskat kul.

Vi har fem embryon kvar i frysen. Lyckas vi på en gång så donerar vi de som blir kvar. Då har vi även fått göra gott till någon annan.

Åh, det är många tankar som snurrar nu...

KRAM