VM i mamma

Jag har fått en mammatidning i brevlådan.

Min fina lillebror gav mig en prenumeration på den i present nu när jag äntligen blivit mamma. Jag blev så glad, så glad! Han är fin, min bror.

Men tidningen... Den är så fylld med klyschor att det står mig upp i halsen!

Klyschor i stil med:

"Numer så städar jag inte lika ofta. Dammtussarna får ligga i flera dagar ibland."

"Min man får aldrig frågan hur livspusslet går ihop!"

"Det GÅR att göra karriär samtidigt som man är föräldraledig."

"Välja-dagis-stress."

"Pappor kan också. Minsann."

"Rätta kläderna för mor och barn."

"Hur göööör alla för att hinna med? Jag är såååå operfekt och hinner iiiinget! (Och en sminkning och fotografering och ett reportage i höga klackar och tights för att visa en "riktig" mamma då, eller?).

Det är som ett enda stort "VM i mamma". Suck.

Jag vet. Jag gnäller. Och visst tar tidningen upp en del allvarliga ämnen också. Det gör den.

Men det är för mycket bling, bling, klämkäckt och gulligull för att jag ska orka läsa de mer allvarsamma bitarna (som är färre än de glättiga...).

Allt är bara så klämkäckt och stereotypt och ankdamms-aktigt. Ungefär som när TV4 Nyhetsmorgon sitter och intervjuar sina egna medarbetare som inkallade "specialister" inom något aktuellt ämne, i morgonsoffan.

Ingen fantasi, ankdamm, klubb för inbördes beundran.

Och varför BRYR jag mig ens?! Jag vet inte. Jag bara stör mig så.

Har jag blivit bitter? Nej.

Jag kanske alltid har varit så här? Kanske.

Eller så har jag begåvats med förmågan att se livet ur ett litet större perspektiv (utan att säga att jag är förmer än någon annan!)? Helt plötsligt så tycker jag att allt som inte handlar om Mini är obetydligt. Så kan det vara. Men jag har alltid småstört mig lite på det där med "VM i mamma", trots att jag faktiskt inte brukar bry mig om andra på det sättet. Men just "VM i mamma".... Det är något som jag kan störa mig i all evighet på. Med eller utan barn själv, alltså.

Det kanske är allt barnkämpande som har präglat mig? Vem vet.

Men kärleken till mitt lilla mirakel (för att nästintill citera en skånsk schlagersång-pratare, hahaha!) slår ut allt annat. Jag tycker att det är trivialt att ens diskutera dammtussar. Vem bryr sig om andras damm? Egentligen? Och är det mer legalt att säga att man slarvar med städningen bara för att man har barn? När jag inte hade Mini i mitt liv så slarvade jag ännu mer. Jag hade så stort fokus på att BLI gravid. Eller så hade jag annat kul som tog upp mitt liv.

När jag sen äntligen fick Mini så städar jag mer. Jag vill inte att min unge ska kravla runt i damm, liksom. Än mindre hennes kompisar som är här då och då. Och det finns mer tid till städande numer. FAKTISKT! (det där var en hint till de som undrar vad barnlösa människor gör....).

Och pappor som aldrig får frågan om livspusslet borde kanske prata om det där livspusslet lite mer själva? Så att det kommer upp på tapeten för jämställdhetens skull, menar jag. Min man gör det utan att någon frågar honom. För hur många jämställda män beklagar sig över livspusslet så som vi kvinnor beklagar oss? Bara en liten tanke, så där i största allmänhet...

Stress över att välja dagis. Stressar folk över det? Seriöst? Eller är det bara en hitte-på-grej för att en artikel ska skrivas? Visst kan det vara lite "meck" över att hitta och få in barnet på det dagis man vill, men "stress" är det väl ändå inte? Det finns värre saker att stressa över men jag kanske är alldeles för avslappnad? BORDE jag vara stressad? Har jag missat något? Jag måste ha gjort det... För på inget dagis jag har kikat på så slår de barnen, har kackerlackor, struntar i blöjbyten eller ger barnen vatten och bröd till lunch (jo, det har hänt en bekant till oss!). Och skulle det hända (för självklart tänker jag följa upp hur det går med Mini på dagiset) så blir det liv i luckan, vill jag lova. DÅ kan jag återkomma om att prata om stress! Men jag kan ju inte utgå från att alla dagis är galna och bli stressad över att jag inte hittar det "rätta". No stress, liksom.

Och så blir jag fascinerad över att människor i tidningen förfasas över att barnen blir stora och att de inte är ens "egna" längre, att man ska behöva släppa tankemönstret att barnen är "mina".

Barn är aldrig "mina". Barn får man till låns, enligt mig.

Jag är min egen, inte mina föräldrars. Jag är vuxen. Jag har fått Mini till låns. Hon är en egen människa som jag har fått den stora äran att hjälpa, leda och ta hand om här i livet. Min roll är att försöka ta fram hennes allra bästa sidor så att hon får ett lyckligt liv. Typ. En vacker dag, när jag är gammal och orkeslös, så hoppas jag att jag gjort så bra ifrån mig att hon vill visa sin empati gentemot sin gamla mor, och ta hand om mig. För sånt är inte alltid självklart. Det är så lätt att älska sina barn, men för att få dem att älska en tillbaka så måste man förtjäna det. På något sätt. Det är stort. Så otroligt stort.

Så vad betyder en dammtuss eller två? Eller att en del frågar kvinnor om livspusslet, men inte män? Eller att det ska sägas att man inte hinner med nååågot men ändå gör allt? Vad betyder ett "VM i mamma"? Egentligen?

Jag står på mig och gör det jag tror och tycker är rätt. Jag vill verkligen inte klaga och gnälla, även om det är just det jag gör just nu, men jag vill bara ge livet lite distans. När jag lyfter blicken från tidningen och ser mig omkring så blir det som skrivs så otroligt långt från verkligheten.

Eller så är det jag som har mitt rymdskepp parkerat någonstans här utanför...

KRAM