Imorse var jag hos tandhygienisten och hon frågade hur det går med allt (hon vet allt om vår ÄD) och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Nu är hon världens bästa så det gjorde inte så mycket men jag trodde att gråtandet var över. Så är det visst inte.
Vi har inte fått svar angående donatorn ännu och jag kollar min mail en gång i halvtimmen. Denna väntan...
Och en kompis går in i vecka 10 nu. Jag är avis men glad för hennes skull så klart!
Men det blir nog tungt att se hennes mage framöver. Usch, vad jag ogillar den känslan. Det är inte jag att känna så. Jag brukar alltid bli genuint lycklig å andras vägnar så att känna avundsjuka igen är inte alls kul.
Men jag blir aldrig avis på någon som kämpat för att bli gravid. DET är i alla fall bra!
Måndagskramar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar