Det går fort nu.
Här hemma är det lite jobbigare än vanligt. Jag tycker inte att Fina M är lika lyhörd som förra gången jag var gravid och ibland känns det som om jag är den enda av oss två som vet om att jag är gravid. Det är så klart ett orättvist uttalande eftersom Fina M på många sätt säkert visar lite omsorg, men det känns inte så alls. Framförallt behöver jag sömn och ska jag få det så hinner jag inte med annat. Jag jobbar (ok, just nu är det semester) tar hand om Mini och sover. Jag tror att Fina M tror att det är bra så och att hans hemarbete med hus och tomt bidrar till ro men det betyder att jag/vi inte har tid över för något annat. Inget.
Jag får stjäla tid för att kunna betala räkningar. Fina M:s mamma gick bort och det tog mycket tid och sorg också.
Efter semestern kommer jag att jobba mindre och då hoppas jag att jag kommer ikapp lite. Jag vill inreda klart i barnrummet. Just nu står det tomt.
Jag vill ta fram bebiskläderna. Jag vill jobba lite på egna projekt. Jag vill kunna betala räkningar utan att ha andan i halsen. Jag vill luncha med lite vänner innan jag blir uppslukad av mitt egna och vår lilla bebis. Jag vill kunna ta ett bad i lugn och ro. Jag vill vara ensam lite, bara ibland. Just nu rullar allt på för fort och okontrollerat. Helt utan struktur och det sista jag vill är att bli stressad, men det håller jag på att bli. Att inte ha möjligheten att få vila när jag behöver och att inte få tänka på mig själv lite mer gör mig stressad. Även om jag har semester så är det svårt att leva i nuet och DET gör mig galet stressad. Jag som är "proffs" på att släppa saker och bara vara när det behövs. Min fristad är jobbet och så ska det absolut inte vara enligt mig!
Kanske är jag självisk men det är så här jag känner och då måste jag ju göra något åt det. Den 28/7 har jag tid hos bm och då ska jag ta upp det här med henne. Jag behöver bolla lite tankar och praktiska lösningar och just nu får Fina M vara utanför det. Vi behöver trots allt få hus och tomt klart innan Liten kommer så jag pratar hellre med bm om han fokuserar på det praktiska så länge.
Ibland är det bara så svårt att få ihop allt. Hur tusan GÖR folk egentligen? Är alla tjejer superkvinnor med stöttande, lyhörda och förstående partners? Själv känner jag mig svag och ynklig med nollkoll just nu...
Semesterkramar
Det finns inga superkvinnor- eller kanske så är vi det allihop! Jag tror att det som du känner är just typiskt "kvinnligt". Stressar upp oss över att vi vill ha saker och ting gjorda- och gärna på vårt sätt ;-) Det kan låta som att folk har det så bra och med sååå stöttande partners och män som ställer upp och fixar och donar- men sanningen är ofta när man väl börjar prata om det, så visar det sig att mönstren återupprepas, med vissa varianter så klart. Jag tror att vi är olika, män och kvinnor och det bara är så. Vi tänker och agerar olika (nu generaliserar jag, det är naturligtvis också upp till personlighet och intressen.) Men i det stora hela är det ofta så att kvinnan står för planerandet och tänkandet och männen hänger ofta på, tar inte alltid initiativen eller är dom drivande. Ska det bli nåt gjort är det ofta kvinnan som får ta tag i det. Det är iallafall min upplevelse, när jag ser mig omkring i min bekantskapskrets.
SvaraRaderaSen är det ju inte så att männen inget gör, men jag upplever att lika ofta som dom utför något som behöver göras, så gör dom det efter att kvinnan bett om det eller sagt till ;-)
Anna i gbg....
Tack för dina tankar!
RaderaJo, visst är det så. Jag är den som planerar hemma. Så har det alltid varit. Samtidigt så har jag också varit med när något ska göras och nu är jag mer begränsad. Det gör att Fina M får göra nästan allt som är praktiskt och det stressar nog honom också. Jag menar, människan har ju faktiskt bara två armar och det är nog svårt för även honom att få tiden att räcka till.
Samtidigt är det ju jag som verkligen behöver vilan. Lite så känner jag. Jag får liksom inte till tiden och förstår inte att det ska vara så svårt. Kanske blir det bättre inom två veckor då jord och gräs kommit på plats? Då är det bara den sista husmålningen kvar... Sen en bebis.
Jag kan ju omöjligt vara den enda som känt så här!?
Usch, det är stressande med graviditeter. I alla fall den här gången. Helst ska man nog inte ha ett husbygge samtidigt men där får vi allt skylla oss själva lite... Det är nog husbygget som skapat den värsta stressen. Dålig tajming helt enkelt.
Mina hormonnivåer hjälper inte heller till att lugna ner mig direkt.
Jag borde nog släppa det där med planerandet en del och bara låta allt lösa sig. För det gör det ju oftast. :-)
Tack igen!
Kram
Det verkar helt bakvänt att ta det med barnmorskan! Det är givetvis din man du skall resonera med, eller ännu hellre ställa krav på.
SvaraRadera"Varsågod - här är barnet. Jag skall betala räkningar. Stör mig inte den närmaste timmen." Om inte hus och trädgård blir klara i år, så blir de det väl nästa år. Den typen av projekt brukar inte försvinna av sig själva.
Ja, det är ungefär så det går till när jag stjäl en timme och det är inte det ultimata för att bibehålla en bra relation.
RaderaDet är inte heller så kul att ha en tomt med spikar, lera och byggbråte när det är små barn som vill leka där. Det är stressande i sig och situationen blir inte bättre om vi stressar upp oss båda två. Och huset måste tyvärr målas innan sommaren är slut annars måste vi grunda om det innan september igen...
Det är lite Moment 22 över alltihop faktiskt... Hur vi än resonerar så får vi inte riktigt ihop allt. Tid är det som behövs, suck!
Jag behöver resonera lite kring min håglöshet och stress med bm eftersom hon har större vana av hormonella och stressade mammor. Fina M och jag fastnar i diskussionsämnen som huset och tomten snarare än hur vi kan lösa problemen. Ibland, och just nu, är det skönt med utomståendes tankar och input. Så att min hjärna tänker annorlunda. :-)
Så tusen tack för dina tankar! Ska försöka tänka om lite.
Kram
Det här är ju inte lätt, givetvis inte. Jag hamnade själv i en situation som jag inte tyckte om, och jag funderade mycket och länge innan jag beslutade mig för hur jag skulle agera.
SvaraRaderaMin första insikt blev att man är två om att forma en relation. Så länge som jag ligger steget före, planerar, kontrollerar och genomför, finns det ingen anledning för min partner att ta ansvar - hur mycket jag än tjatar. Han visste ju att det fixade sig, eftersom jag såg till att det fixade sig.
Insikt nummer två var att mitt sätt att göra saker på inte nödvändigtvis är det enda sättet eller ens det bästa sättet. Tvätten kanske blir vikt som jag vill, men den blir vikt och det är gott nog. Toaletten kanske inte blir städad på det sätt jag vill, men den blir städad - och det är bättre än att jag måste städa själv. Alla är vi barn i början - även när det gäller städning.
När det gäller planering (av vad det än vara må). så fungerar det utmärkt att INTE planera själv. Visserligen blir det ingen veckohandling, ingen genomtänkt middag, filmjöken och osten är slut till frukost och det finns inget toapapper, men då får man säga "Oj! Har du glömt att handla?" Ingen svälter ihjäl i Sverige 2015 på grund av en missad veckohandling - det blir möjligen lite överraskande och ovanligt.
Min man höll på att driva mig till vansinne genom att lägga sin smutstvätt OVANPÅ TVÄTTKORGE istället för i den. Han vägrade dessutom att gå med på att det var så han gjorde. Jag tog fram en plastsäck och samlade allt han lade ovanpå i den säcken. Det tog ett par veckor, men sedan började han sakna kläder. Inte förrän han bokstavligen inte hade ett enda par rena kalsonger, överlämnade jag säcken till honom och förklarade hur allt hade hamnat där. DÅ förstod han.
Och så sista exemplet. När mannen tog ner tvätten, kastade han mina trosor i en enda röra i byrålådan. Jag bad honom vika dem och trava dem ordentligt, men han tyckte att det tog för mycket tid.
En dag, när han inte var beredd på vad som skulle hända, bad jag honom ta fram tio skjortor som han ville ha strukna (jo, jag strök hans skjortor). Det gjorde han raskt och villigt.
Då la jag fram tio par trosor som jag hade vänt aviga och trasslat ihop efter bästa förmåga. "Du vänder och viker mina trosor, medan jag stryker dina skjortor." Han var klar när jag hade strukit halva första skjortan. Budskapet. gick fram.
Att ta på sig offerkoftan och knyta näven i fickan, vara arg och sur men också planera, genomföra och slå sig själv för bröstet över resultatet, kommer inte att resultera i någon förändring. Viktigt att komma ihåg, är att det dessutom är TVÅ personer som måste förändras. Annars funkar det inte.
Hej! Jag har faktiskt funderat lite på hur alla dessa kvinnor (inklusive du själv) gör det. Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att vara gravid för första gången och bara ta mig till jobbet. Blotta tanken på att ta ansvar för städ och tvätt gör att jag somnar. Jag misstänker att det är jobbigare för honom nu också eftersom ni redan har barn och att han kanske därför "glömmer" att det ändå är värre för dig. Jag hoppas och tror dock att det fixar sig snart. Det värsta som kan hända är att saker inte blir gjorda i tid och att huset är stökigt, men låt det vara lite så istället. Fokusera på er själva snarare än petitesser som fixad altan och städat hus. Det är inte alltför ofta man är gravid och med tanke på hur mycket ni kämpat er till detta tycker jag att ni ska försöka att släppa några måsten och njuta lite av varandra såväl som den kommande familjemedlemmen.
SvaraRaderaLycka till och kom ihåg hur fantastiskt detta är! Tänk, Mini ska få en lillebror, vilken grej!
/P.
Skitjobbigt är vad det är! Att ha ett barn (i vårt fall fyllde storebror 2år 2 dagar efter lillasysters födelse), jobba och vara gravid är jobbigt nog, jag var sååå trött. Sen flyttade vi 2v innan lillasyster anlände också. Jag hatar att jag har 'projektledarrollen' hela tiden när det gäller vardagslivet tex att det finns rena kläder, att dagisväskan är packad, att tackkort skrivs, att det finns reservnycklar till huset ja allt! När jag frågar mannen vad han tycker vi ska äta till middag närmsta dagarna säger han kan vi inte planera det sen/ ta det som det kommer. Nä det kan vi inte, jag ska handla nu och har inte tid att handla varje dag. Att låta bli att handla och säga hoppsan har du glömt som
SvaraRaderanågon föreslog fungerar ju inte när man har en två-åring som behöver mat, mjölk & blöjor.... Har inga superbra råd men försök styra upp det lite innan nästa bebis kommer för det blir inte lättare när man är fyra. Jag får spel med jämna mellanrum och då blir det bättre ett tag.
Tusen tack för era kommentarer ovan!!
SvaraRaderaDet är så innerligt skönt att få vädra ur mig lite och faktiskt få lite respons och andra tankar från er. Jag menar, det är ju så lätt att fastna i ett enda tankemönster och inte komma ur det. Kanske extra mycket nu när det handlar mycket om bebis i mitt huvud. :-)
Fina M är verkligen en pärla hemma. Han städar, lagar mat, tvättar och fixar. Vi delar på ALLT på ett ganska naturligt sätt som känns riktigt bra. Ok, kanske är jag sämst på att ta tag i städningen... Jag blir alltid så sur av att dammsuga, hahahaa!
Men i övrigt så går vi omlott med alla hushållssysslor. Och självklart tycker jag att mitt sätt att göra saker på är bäst, hehe, men det är bara att strunta i om allt ska hinnas göras.
Men...just nu så tror jag faktiskt att det kan tänkas vara så att vi prioriterar lite olika. Han vill bli "klar" med alla hus- och tomtprojekt medan jag planerar framåt och ser till alla andra småsaker som måste fixas och som jag inte kan genomföra helt själv (bära och kånka t.ex.). Och allt det jag vill och behöver göra tar också dubbelt så lång tid för mig eftersom jag måste ta det lugnt (undvika alltför jobbiga sammandragningar). Samtidigt måste jag vila/sova. Det går bara inte ihop rent tidsmässigt och det stressar mig otroligt. Att bara "se på" är inte min grej alls. Jag vill göra! Se till att det händer saker och då speciellt sånt som jag planerat in (nödvändighetsplanering).
Jag har försökt se "nyktert" (läs: icke-hormon-påverkad) på situationen och kommit fram till att stressen borde avta i och med att gräset kommit på plats. Då frigörs massor av tid från Fina M och vi kan fokusera mer på den sista husmålningen och bebisplanering. Jag kommer samtidigt att jobba färre dagar så det borde få mig mer avslappnad. Det är trots allt mer tid jag hela tiden begär och önskar mig. Det får jag då.
Och så har Fina M lovat att ta hand om lite räkningar framöver när tomtarbetet minskar. Lycka! :-)
Ibland behövs det bara lite tålamod, tajming och goda tankar från världens bästa bloggläsare. Tack!!!
Och det finns nog inga superkvinnor. Bara superduperkvinnor! ;-)
Kram på er
Prioritering. Vad är viktigt här i livet? Vad vill en minnas sen på ålderns höst? Jag och min man tar alt tillsammans. Jag är hemma heltid, min man jobbar deltid. För vi prioriteterar tid tillsammans med barnen och varann framför pengar. Det blir att leva snålt, på pengar, men vi är rika på allt annat. Jag vill vara hemma med mina barn, vill inte ha dem på dagis. Mannen vill vara med oss. Och självklart delar vi på allt att göra. Vi gör det tillsammans. Då får vi mer tid tillsammans och det går fortare. Kvinna eller man spelar ingen roll, vi är alla superFÖRÄLDRAR. :) kram!
SvaraRaderaPrecis, Jess! Väl talat!
SvaraRaderaJag tror att mina gravidhormoner spelar mig lite spratt då och då, faktiskt. Jag känner mig som en berg- och dalbana ibland... För vi prioriterar faktiskt Mini jämt, även om vi har mycket annat kring husbygget. Ibland får saker vänta lite och just nu får jag vänta lite helt enkelt. Sker en jordleverans så måste ju Fina M ta hand om det t.ex..
Jag vet ju att det här tillståndet inte vara för evigt även om jag lyckas glömma det då och då, hehehe.
Kram på dig!
Har lite samma problem här. Vi bygger förvisso inte nytt men köpte ett gammalt renoveringsobjekt som stått tomt länge och var väldigt eftersatt både inne och ute I trädgården. Så vi har haft fullt upp med det. Sen har ju båda våra barn varit sjuka i omgångar. Molly, som är lika gammal som er dotter, blev ju sjuk när hon var strax över 2 år och fick sond. I samma veva fick lillasyster som var 3 månader rs-virus. Och nu strax innan 1-årsdagen fick även hon sond eftersom hon slutat äta till följd av x antal magsjukor. Och då fick jag reda på att jag var gravid igen mitt i allt. Vårt mirakel kommer också i september. Jag har varit (och är) så jävla trött på ren svenska. Jag tar hans om barnen, samtidigt som min sambo renoverar och grejar i ett. Vi bor 4 personer i vardagsrummet för tillfället eftersom sovrummen Inte är klara, där har vi sovit i 3 månader nu. Jag kräktes/mådde illa fram till vecka 22 och har foglossning som gör mig stel och orörlig och har svårt att orka med barnens tempo. Så Jaa. Förstår dig.
SvaraRaderaÅh, herrejösses!!! Hur tusan orkar du?! Eller...det GÖR man väl bara, men ändå? Nu känner jag mig som en bortskämd liten lort och fick enorm distans till mitt gravidgnäll. Du har mitt fulla stöd!!
SvaraRaderaSamtidigt tackar jag så klart för din förståelse. :-)
Du är en helt fantastisk superdupermänniska i mina ögon!
Håll ut... Eller vad jag ska säga...
Kramar!!!
Haha! Så är det ju. Man måste orka, så då orkar man. På nåt vis. Nu är min sambo iväg på jobbresa i USA i 2 veckor dessutom. Första veckan började med att 1,5-åringen fick biverkningar av vaccinet och hade över 39 graders feber i sex dagar. Murphy älskar mig! �� Det har gått förvånansvärt bra att vara ensam med två små, men jag är otroligt impad av alla ensamstående föräldrar måste jag säga, som har det såhär jämt! Nu har jag börjat nedräkningen tills han kommer hem - 4 dagar kvar!
RaderaTack snälla du för de fina orden! ❤ kram!