Men ändå...
Det blir lite tilt i hjärnan när man ser en liten levande människa bredvid en död människa och de dessutom ligger i ens egen mage. Det spelar ingen roll att de är pyttesmå. Inte för mig. Inte när allt jag vill ha är många barn och när jag vant mig vid tanken att det skulle vara två. De hann bli små individer i min tanke.
Jag är ju en ganska rationell och saklig person när det kommer till naturvetenskap (eller vad jag ska kalla det) så jag har inte så jättesvårt med att greppa det faktum att det är naturens gång. Det är så det är ibland.
Jag är också lite tacksam över att det här inte hände senare i graviditeten. Det hade varit så mycket svårare då, både fysiskt och psykiskt.
Men ändå... Det är sorgligt så fort ett liv tar slut, även om det är ett litet liv. Och det blir en liten saknad i hjärtat trots att det bara gått 10 fulla veckor.
Ja, det är faktiskt sorgligt. Det lilla, lilla livet som placerat sig i tanken och som inte blev.
Men ändå... Jag kan inte fästa mig vid tanken om vad som skulle ha kunnat bli. Jag måste se det som blir. Det är så det är ibland.
Jag är glad att jag tog mig tid att reflektera lite och inse att det finns sorg även över något så litet som ett litet, litet liv som inte varade längre än i åtta veckor. Det ger mig en viss distans till hur livet faktiskt är och hur fantastiskt glada vi bör vara, allihop, att just vårt DNA funkade hela vägen till en existens utanför en mage. Det är galet vackert. Och jag får se det som en gåva, det jag fick vara med om idag.
Livet. Så är det.
Kram
Det är klart att du blev ledsen. Hur det än är. Du hade redan fått tänka tanken på att ni skulle få dubbelt upp, kanske kändes det liksom som en kompensation för alla tidigare motgångar. Sedan är det ju så att den bebis som kommer, blir full kompensation för allting, och fyller all saknad. Det är en underbar sak att ge sitt barn syskon, och det kommer du ju att klara. Men visst ska du få sörja det lilla liv som inte blev, sorgen är ju ändå så mycket mindre än vid andra missfall.
SvaraRaderaTack!
SvaraRaderaKram
Så tråkigt att höra. Men så bra att du tillåter dig sörja! Det blev förlösande för mig när min psykolog pratade om parallella känslospår och jag tillät mig att sörja att jag aldrig kommer få ett genetiskt barn samtidigt som jag kunde glädjas åt vår lilla äd-tjej utan att få dåligt samvete över att jag sörjer något annat. Jag är så glad för er skull, har följt er kamp länge.
SvaraRaderaKram
Åh, vad snäll du är! Tack!
SvaraRaderaDet är ju faktiskt bra att vara ledsen också.
Tack igen!
Kram