Förtroligt mellan benen

Jahapp. Dagens första besök avklarat.
Slemhinnan är ca 8 mm och allt ser bra ut. Nemas problemas. Nu ska jag maila Riga också.
Jag tog också mod till mig (med mod menar jag att jag inte ville gråta) och frågade om det går att få en remiss till en kurator på KK. Jag berättade vad som hänt.
Min fina, vackra, kloka gynekolog. Vad vore jag utan henne? En våt fläck på golvet.
Hon tittar på mig med sina pigga bruna ögon (hon ser faktiskt ut som en söt och klok, men väldigt liten och smal, uggla) och säger:

"Du är så klok, Wilda. Jag har väntat på det här samtalet."
(njae, hon sa inte "Wilda" men det är mitt undercover-namn...)

Och så ler hon som bara hon kan. Då kan jag inte gråta. Jag blir glad istället!
Hon berättar och pratar. Hon säger att det här handlar om existentiella frågor och det är viktigt att man tar sina känslor på allvar och gör något åt saken. Hon berättar om andra par som stått i kö i två år för äggdonation i Stockholm och nu fyller tjejen 40 år om en vecka. Då får hon nog ett brev på posten som säger "hej då, du får inte vara med och leka längre". Till och med min gynekolog, som ju arbetar inom sjukvården, säger att det är horribelt hur kvinnor behandlas.
"Och allt är politik, Wilda.", tillägger hon. Och så är det. Jo, jag nickar och berättar om hur jag ser andra tjejer i hela det här graviditetsträsket rasa samman. Och hur vi gör för att komma runt allt. Och hur vi får hålla reda på våra egna "journaler" och göra egna analyser av allt. Hon skakar på huvudet. Så ler hon och plirar med sina ögon och säger:
"Tänk, Wilda (hon gillar visst att säga mitt namn), tänk om det var männen det handlade om. Om de var i samma situation som ni, alltså. Då kan man undra hur det skulle se ut. Tål att tänkas på, eller hur?"
Ja, där kanske hon har en poäng. Nog för att det finns män idag som är i behov av surrogatmammor, men det hon menade var den rent tekniska biten. Tänk om männen var tvungna att springa på VUL, sticka sig med sprutor, svara på alla frågor om varför han inte är gravid, ringa kliniker etc etc. För att inte tala om hur de skulle vara om de åt testosterontabletter!
Ja, undrar hur det sett ut då? Lite rolig tanke. Hihihi!

Vi pratade vidare och förtroligt om kurator och enades om att jag skulle ringa igen och tjata. Och går det inte, ja, då ringer jag Fru Gyn igen och hon skriver en remiss direkt.
"Wilda, nu när du mår lite bättre, det är NU du ska ringa och tjata. Passa på när du orkar."
Fina Fru Gyn. Om hon visste att jag avgudar henne.

Sen gav hon mig andningsövningar som jag ska göra om jag får panik igen. Hon är nämligen utbildad inom psykologi också. Vilken kvinna!
Så där satt hon och visade hur man gör. Pfffiiiii.....Pfffuuuuu.... In djupt genom näsan, ner i magen, behåll luften en liten, liten stund och andas ut igen.
Plirar igen.
"Det här kan du göra var som helst, Wilda. Jättebra är det!"
Och så berättar hon om ett jobbigt tillfälle när hon använde sig av det men eftersom det är en privat historia så vill jag inte berätta den här.
Men hon är fin, min Fru Gyn. Så jävla, jävla fin.

Tänk, vilka härligt förtroliga samtal som kan pågå mellan mina ben.
I'm back!

KRAM