Me, myself and I

Välkommen hit!
Här läser du om min färd genom ivf:er och äggdonation.

söndag 17 november 2013

5+5 = Slut

En fest. Barnvakt och vi är hos goda vänner och äter och umgås. Ingen av oss dricker alkohol ikväll. Vi bara är och har det trevligt. 
Kl 23 bryter vi upp och åker hem.
Precis när jag kramar värdinnan hej då så hugger det till i magen. Jag får en enorm menssmärta och känner mig bajsnödig.
Fina M kör hem och nästan hemma så känns det som om jag kissar på mig.
Jag inser att jag inte gör det. Och jag är inte heller bajsnödig. Det är min kropp som stöter ut något. Det varma som rinner ur mig är blod.
För att inte blöda ner bilen så ligger jag ner i baksätet sista biten.
Barnvakten har som tur är bråttom hem och när Mini kramar Fina M smiter jag fort in på toaletten.
Jag blöder. Mycket. Och sen...plums. En stor klump. Och lite mindre blod.
Allt är ett faktum. Missfall. Blod. Slut.

Kram

16 kommentarer:

  1. Men åh, det var ju inte så det skulle bli. Fy sjutton vad jobbigt. Skickar en kram i natten.

    SvaraRadera
  2. Nej, usch så ledsen jag blir :-( Kan det vara en som kom ut o en som stannat kvar? Fast förstår att det bara känns blä. Kramar i massor

    SvaraRadera
  3. Så ledsen jag blir att läsa detta!
    Många kramar till dig!!!

    SvaraRadera
  4. Men Vilda, har du inte åkt in? Det kan vara det "ena" embryot som inte längre ville vara med?

    Det gör ont i mitt hjärta nu!

    Massor av kramar Wallan

    SvaraRadera
  5. Nej, så ledsen jag blir :-( det verkade ju så lovande för några dagar sedan. Så, så ledsen för er skull.
    Många kramar och tankar till er ♥♥
    Pussa på lilla Mini lite extra idag

    SvaraRadera
  6. Nää fy. Det var ju inte såhär det skulle bli. Hoppas det fortarande finns en strimma hopp. Stora kramar

    SvaraRadera
  7. Nej!! Blir bedrövad när jag läser, men samma tanke slog mej med, tänk om det andra embryot är kvar?? Hoppas..... Stor styrkekram.

    SvaraRadera
  8. mamma till 3 och mormor till 1017 november 2013 kl. 08:58

    Det kan finnas hopp.
    Min arbetskamrat fick missfall men väntade tvillingar och fick behålla en av dom, som föddes efter 9 mån.

    Hälsningar Trelleborg

    SvaraRadera
  9. Älskade vän! Jag önskar jag kunde krama dig och tala om att allt ordnar sig.

    Tänker lite som Jenny. Kan det vara 1 av 2?

    Kram

    SvaraRadera
  10. Neeeej! :-( vad ledsen jag blir. Hoppas som Jenny Maria skriver att det i all sorg kanske är så att en liten krabat förhoppningsvis finns kvar. Styrkekramar i massor!

    SvaraRadera
  11. Nej!! Att det ska vara så oerhört svårt! Kram!

    SvaraRadera
  12. Nej! Massa kramar

    www.mammatea.se

    SvaraRadera
  13. Fan, fan ,FAN! Man tror ju inte det det är sant. Det händer ju inte. Inte nu. Skit!

    SvaraRadera