Mina tankar snurrar så mycket och det är mycket jag måste bearbeta. Ska det vara så här? Är allt slut nu? Hur hanterar jag tomheten? Kan jag det? Blir jag glad igen? Så där som jag var förr, eller kommer det att hugga i hjärtat varje dag? Är det värt det? Och varför kan jag bara inte nöja mig? Mini finns ju! Vad gör jag med skuldkänslorna över att jag känner som jag känner?
Äsch, alla frågor och tankar jag har får inte plats men det är existentiella frågor. Hur blir livet? Det är väl den centrala frågan. Om jag nu ska sammanfatta något så komplext i en frågeställning.
Sen är det det där som någon sa: du är ju så ung fortfarande. Varför ska det vara slut med försök?
Ja, orken. Kämpandet.
Men det kanske är värre att inte kämpa vidare? När man vet att det kan gå.
Allt är så svårt.
När tankarna blir klarare skriver jag nog mer igen. Fram till dess blir det nog bara enstaka inlägg här. När jag måste ventilera lite extra.
Kramar
Jag förstår dig precis, vännen... Eller i alla fall nästan! ;)
SvaraRaderaJag (vi) har också varit där. När man kommer till den dagen, då det liksom är slut. Över. Färdigt. Punkt.
Vi valde också att inte göra fler försök. Det kostar för mycket. Psykiskt, fysiskt och ekonomiskt. Efter fem missfall fick det räcka för oss. Skulle jag bli gravid i alla fall, så är det en positiv överraskning.
Men det var inte enkelt. Å nej!! Vi gick till en kurator i ett år, ungefär. Och jag grät. Och var arg. Förbannad. Ledsen. Förtvivlad. Ilsken. Irriterad. Ja, allt man kan tänka sig... Men jag fick rätt att ha de känslorna. Det var tillåtet. Och jag visste ju att det skulle bli bättre. Sen.
Det är inte bra än. Inte alls. Men bättre. Och nu kommer julen, "barnens högtid". Jovisst men tjena. Kul för oss som inte har några barn då... Men man får göra det bästa av det. Men det är fortfarnade en stor sorg.
Min man säger, att vi har det ju bra i alla fall, och vi har varandra. Visst är det så! Man tar en dag i taget!!
kram
Stor kram till dig ❤️ Är då ledsen för din skull ❤️
SvaraRadera