Upp och ner

Tack. Jag vet inte om ni vet hur mycket era ord och omtanke värmer. Det är ni som hjälpt mig att i alla fall sluta gråta så fort jag tänker på allt. Oändligt mycket tack!

Idag har jag lämnat det andra hcg-provet, men i ärlighetens namn så förstår jag inte hur det ska hjälpa egentligen. Jag tror inte att det sjunker tillräckligt snabbt så tätt inpå missfallet. Eller så kanske det är så?

Ponera att det var två embryon som fäste och att det andra klamrat sig kvar. Då visar ju ett minskat hcg-värde inte tillräckligt. Hur ska man veta om det är helt tomt därinne?

Men min trötta hjärna orkar inte bry sig om det. Ska sanningen fram så struntar jag i provsvaren. För det enda som kan övertyga mig att allt är som det ska, är ett nytt ultraljud.

Ni förstår, jag glömde berätta vad akutläkaten gjorde som fick mig att tappa tron på svensk sjukvård.

Efter att han försökt att pressa in en bomullstuss/kompress i mitt knipande underliv när jag ligger och storgråter och skriker "aj", så övergår han snabbt till ett vul istället. Då ringer hans mobil. Först en gång. Den andra gången svarar han.

Där ligger jag, med mitt trasiga jag som är förtvivlat över blod, ont och psykisk utmattning, och torkar tårarna samtidigt som jag i mitt blodiga underliv har en ultraljudsstav som hålls i med vänsterhanden av läkaren. I högerhanden har han sin telefon mot sitt öra och han säger: 

-"Jag håller på att undersöka en patient, jag ringer dig. Hej.".

Varför i HELVETE är det så JÄVLA viktigt att svara i telefonen mitt i en undersökning och dessutom agera som sin egen telefonsvarare!?

Ja, det var väl allt jag kan säga om det. Läkaren finns på Danderyd Sjukhus Gynakut och vill ni ha namnet på läkaren så är det bara att maila mig.

Jag ska absolut berätta detta för någon chef där också. Återkommer om det.

Det var ilskan som nu anlänt. Jag är så arg av sorg att jag inte vet vad jag ska göra. Arg på allt.

AVA är bra som håller mig på banan. Jag fortsätter med medicineringen och tar nu även progesteron mitt på dagen samt C-vitamin. Jag har ingen aning om vad det sistnämnda ska vara bra för, men min hjärna går på autopilot så jag bara gör som de säger. 

Jag bara gör fram till ul den 26/11 så får vi se vad som händer då. Så hcg-svaren struntar jag i så länge de inte visar ett värde på noll.

Jag slutade att blöda helt tvärt. I går var där inget mer blod alls. Idag har jag blodat litegrann men absolut inga mängder. Klarar mig t.o.m. utan trosskydd om jag vill.

Hemma då? Nja, jag har varit på möte från igår morse till idag vid lunch (och jag glömde mobilen hemma, men det var nog lika bra). Övernattning och vi var bara sex stycken. Skönt att få fokusera på annat men jag var livrädd för övernattningen. Livrädd för att jag skulle ligga och gråta hela natten och se ut som en överkörd gås på morgonen sen. Hur förklarar man det, liksom?

Men jag klarade det. Igår kväll tog jag även vin till maten. Jag var ju så säker på ett fullständigt missfall så lite vin i gott sällskap skulle sitta fint.

Men så...efter två klunkar så kändes det fel. Det finns ju en yttepyttechans till liv där inne. Så resten av kvällen smuttade jag bara för syns skull. Så nu är det bekräftat: hoppet är det sista som lämnar människan.

Jag har med andra ord inte varit hemma så mycket mer än i söndags och sedan kl 14 idag, men det är tungt. Det är tungt att vara så obeskrivligt ledsen och arg och besviken och trött och samtidigt vara en bra och närvarande förälder. 

Mini verkar ha en liten ålderskris eller så känner hon av att något är fel, för hon är så otroligt mammig. Plus att hon blev sjuk igår. Det sätter min förmåga på prov, även om det går ok.

Eftersom Fina M har tagit allt lättare än jag så är vi helt i osynk här hemma. Minsta grej blir stor och jag orkar inte diskutera. Autopiloten klarar inte sånt. Det blir meltdown. 

Så även om jag inte gråter hela tiden längre så är allt ett fullkomligt kaos. Hela mitt liv är upp och ner känns det som och jag bara går med och är arg då och då. Det är jobbigt att vara arg upp och ner. Jag får liksom inget grepp någonstans.

Imorgon ska jag till kontoret igen och då träffar jag min bästa kollega som vet att jag var gravid och nu även om missfallet. Jag är livrädd för att börja gråta så fort hon tittar på mig.

Fan i helvete. Hur kunde det bli så här?

Kramar