Imponerande

Jag känner mig så glad. Vet inte varför men så är det. Och det trots att det är för kallt i sovrummet när jag vaknar, hehe...

Idag är det bara 8 dagar kvar till Procrensprutan och jag fattar fortfarande inte varför jag tar den. Varje gång jag börjar fundera på det så får jag läsa på igen. Det vill liksom inte fastna. Precis som att jag aldrig lär mig att hitta i Solna och Sundbyberg när jag är där. Jag kör eller går ALLTID vilse trots att jag varit där en miljon (eh, typ) gånger. Det går bara inte in liksom.
Men sprutan sänker hormonnivåerna så att man kan synka ihop mig och donatorn. Inte så svårt att lära sig, jag vet....

I väntan på sprutan surfar jag runt och läser på "in vitro"-familjens bloggar, d.v.s. alla andra barnkämpars bloggar. Det slår mig att vi är ett gäng och hur lika vi är trots olikheterna. Med lika menar jag alla tankar som far igenom våra huvuden. Jag känner igen mig i så många av orden jag läser. Jag kanske inte känner eller upplever samma saker och inte just nu, men visst har jag tänkt tankarna själv.
Det är fantastiskt hur vi fungerar allihop. Hur vi kämpar och stöttar varandra. Det känns verkligen som att jag får ta del av något unikt. Jag tror inte att någon av mina andra vänner som inte kämpat så här, fått vara med om något liknande.
Jag blir imponerad av oss allihop. Så mycket klokskap, så många tankar, så många vänner.
Och så de som inte kämpar men som dyker upp som stöd och support och förklarar och hjälper. Vilken grej!
Imponerande är det verkligen. Imponerande.

Kramas därute